Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 51
Sven jarl lämnar landet.

Nu flydde en del av jarlens folk upp på land, och andra fingo nåd. Sven jarl och hans män rodde ut på fjorden och lade samman sina skepp, och hövdingarna överlade sig emellan; jarlen sökte råd hos ländermännen. Erling Skjalgsson rådde, att de skulle segla norrut i landet och skaffa manskap och så kämpa ännu en gång med konung Olav. Men eftersom de hade förlorat mycket folk, önskade de flesta, att jarlen skulle fara ur landet till sin svärfader den svenske konungen1 och där skaffa sig en här. Det rådet understödde Einar, ty han ansåg, att de icke nu hade styrka nog till att taga upp striden med konung Olav. Därpå upplöstes deras här. Jarlen seglade söderut förbi Folden åtföljd av Einar »tambarskälve». Erling Skjalgsson och många andra ländermän, som icke ville fly från sina odalgårdar, foro norrut till sina hem. Erling hade under sommaren en stor mängd folk samlat.

  1. Sven jarl var gift med Olav skötkonungs dotter Holmfrid. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 113.

Kapitel 52
Om Sven jarl.

Konung Olav och hans män sågo, att jarlen hade lagt samman sina skepp. Konung Sigurd »so» rådde ivrigt till att de skulle ro emot jarlen och låta det komma till ett avgörande. Men konung Olav sade, att han först ville se, vad jarlen beslöte, om han skulle hålla folket samlat eller om hären skulle skiljas ifrån honom. Sigurd svarade då, att han finge råda. »Men det är min tanke», sade han, »att med ditt skaplynne och din härsklystnad skall du aldrig göra de där storbockarna till trogna män, så som de förut äro vana att sätta sig upp emot sina härskare.» Det blev ingenting av angreppet, och de sågo snart, att jarlens här åtskildes. Sedan lät konung Olav undersöka de fallna; de lågo kvar några dagar och delade bytet. Då kvad skalden Sigvat dessa versar:

Jag vet, att mången av männen,
som kommit nyss från nordan1.
ej mer skall återvända
ifrån den hårda kampen.
Många, som kommit från söder2,
sårade sjönko från skeppen
i djupet: nogsamt det röntes,
att Sven vi mött på havet.

Ej kan den tröndska kvinnan
vårt verk i striden klandra3,
fast kungens folk var färre —
det tänker jag i sanning.
Förr skall den kloka ungmön
bele de fallnas skara —
om någon skall bespottas.
Med blod vi färgade havet.

Och än vidare denna:

Furstens styrka växer:
Upplandens bönder skänka
sin hjälp åt skeppens herre —
du, Sven, det nogsamt kände.
Det rönes, att heiners skara4
förstår att göra mera
än dricka öl hos kungen;
svärdstormens brus de öka.

Då de skildes, gav konung Olav skänker åt sin styvfader, konung Sigurd »so», och åt de andra hövdingar som hade lämnat honom hjälp. Han gav Ketil från Hringunes5 ett fartyg med femton roddarbänkar6. Ketil förde skeppet upp för Raumälven ända upp i Mjösen.

  1. Härmed syftas på den till större delen från nordliga Norge, särskilt från Tröndelagen, samlade här som åtföljde Sven jarl.
  2. Med dessa ord åsyftas konung Olavs här, som till största delen bestod av män från sydöstra Norge (Upplanden).
  3. Många trönder hade fallit i striden; jfr not 1.
  4. Heiner kallades i forntiden inbyggarna i Hedemarken.
  5. Jämför kapitel 45.
  6. Dvs. så stort att det framdrevs med femton par åror.

Kapitel 53
Om konung Olav.

Konung Olav hade kunskapare ute för att följa jarlens färd. När han fick veta, att jarlen hade lämnat landet, for han västerut längs Vikens kust; många män slöto sig till honom, och han blev tagen till konung på tingen. På det sättet for han ända till Lidandesnes1. Där sporde han, att Erling Skjalgsson hade en stor här samlad. Eftersom han fick god vind, stannade han då icke i Nordagder, utan for så snabbt han kunde norrut till Tråndheim. Där tycktes honom nämligen all landets styrka vara, om han kunde lägga det under sig, medan jarlen var borta ur landet.

När konung Olav kom till Tråndheim, mötte han intet motstånd. Han blev tagen till konung där och slog sig om hösten ned i Nidaros; där ställde han i ordning för vinteruppehåll, lät bygga hus på kungsgården och resa Klemenskyrkan på det ställe, där hon nu står2. Han utstakade tomter till gårdar och skänkte dem åt bönder och köpmän eller andra, som syntes honom lämpliga och som ville bygga. Han satt där med stort följe, ty han litade icke på tröndernas trohet, om jarlen komme tillbaka till landet. Tydligast var detta med intrönderna3; från dem fick han inga skatter.

  1. Lidandesnes: nuv. Lindesnes på Norges sydkust.
  2. »Nu», dvs. på Snorres tid. Kyrkan synes vara nedriven redan under den senare medeltiden. Den var belägen i nordöstra delen av staden, vid nuv, Olaf Trygvesønsgade.
  3. Intrönderna kallades innebyggarna i inre Tröndelagen (dvs. Eynafylke, Sparbyggjafylke, Veradalsfylke och Skaun).

Kapitel 54
Sven jarls härnadståg
.

Sven jarl for först till sin svärfader den svenske konung Olav. Han omtalade för honom hela sitt mellanhavande med Olav den digre och sökte råd hos sveakonungen, vad han skulle göra. Konungen svarade, att jarlen kunde få stanna hos honom, om han ville, och få ett rike att styra som syntes honom passande. »Om icke», sade han, »skall jag skaffa dig en tillräcklig härstyrka för att tillkämpa dig landet av konung Olav.» Jarlen valde det senare, ty detta önskade alla hans män, emedan många av dem som voro med honom där hade stora egendomar hemma i Norge. Medan de sutto till rådplägning härom, blevo de överens, att de vintern därefter skulle rusta sig och fara land vägen över Hälsingland och Jämtland in i Tråndheim, ty jarlen litade förnämligast på intröndernas stöd och hjälp med folk, om han komme till dem. Likväl beslöto de att först under sommaren draga i härnad i österväg1 och skaffa sig gods.

  1. Österväg betecknar Östersjön och länderna däromkring, särskilt de på östra sidan belägna (Finland, Estland, Livland och Kurland).

Kapitel 55
Sven jarls död.

Sven jarl for med sina män österut till Gårdarike1 och härjade där. Han stannade där över sommaren, men när det blev höst, begav han sig med sitt folk på återvägen till Svithiod. Därunder fick han en sjukdom, som bragte honom döden. Efter jarlens död foro de män, som hade följt honom, tillbaka till Svithiod, men somliga begåvo sig till Hälsingland och därifrån till Jämtland och sedan västerut över Kölen till Tråndheim och omtalade de händelser som hade timat på deras färd. Därigenom fick man säker kunskap om Sven jarls död.

  1. Gårdarike: Ryssland.

Kapitel 56
Om trönderna.

Einar »tambarskälve» och den skara, som hade följt honom, foro om vintern till sveakonungen och voro hos honom i god välfägnad; där voro också många andra av de män som hade följt jarlen. Sveakonungen var mycket förbittrad på Olav den digre, därför att han hade satt sig fast i hans skattland och fördrivit Sven jarl. Konungen hotade Olav med den strängaste vedergällning härför, så snart han finge tillfälle därtill. Icke skulle Olav vara så djärv, sade han, att han skulle lägga under sig det rike som jarlen hade haft; alla sveakonungens män instämde häri. Men när trönderna fingo visshet om att Sven jarl var död och att man icke kunde vänta honom hem till Norge, ändrade hela allmogen sinne och underkastade sig konung Olav. Många män från det inre Tråndheim1 kommo till honom och blevo hans män, och andra sände bud och igenkänningstecken, att de ville tjäna honom. Om hösten drog han in i Tråndheim och höll ting med bönderna, och han blev nu tagen till konung i alla fylkena. Sedan for han ut till Nidaros; dit lät han föra alla de kungliga intäkterna och rustade sig till att sitta där över vintern.

  1. Jfr ovan kapitel 53 not 1.

Kapitel 57
Konungsgården bygges.

Konung Olav lät bygga upp konungsgården i Nidaros. Där byggdes en stor hirdstuga1 med ingångar i båda ändarna; konungens högsäte var midt i stugan och innanför detta satt hans hirdbiskop Grimkel och därnäst hans övriga präster; utanför sutto hans rådgivare. På en andra hedersplats midt emot konungen satt hans stallare2 Björn den digre och därnäst »gästerna»3. Om förnäma män kommo till konungen, fingo de sig goda platser anvisade. På den tiden skulle man dricka öl vid eldarna.

Konungen fördelade männen i tjänstegrader, såsom konungars sed var. Han hade hos sig sextio hirdmän och trettio »gäster», gav dem lön och stiftade lag för dem. Han hade också trettio »huskarlar», som skulle uträtta det arbete som behövdes i gården och föra varor dit4. Han hade dessutom många trälar.

På gården fanns också en stor skåle5, som hirdmännen sovo i; där fanns också en stor stuga, i vilken konungen höll hirdstämmor6.

  1. »Stuga» kallades på en fornnordisk gård det hus (rum) som var avsett för den dagliga samvaron samt för gästabud, sammankomster o. d.
  2. Om stallaren och hans ämbetsåligganden se Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 1.
  3. Se nedan not 4.
  4. Hirdens organisation beskrivs på en särskild sida.
  5. Se Halvdan svartes historia kapitel 5 not 4.
  6. Hirdstämmor kallades de sammankomster på vilka, under konungens eller »hirdförmannens» ordförandeskap, hirdens angelägenheter avhandlades.

Kapitel 58
Om konung Olavs seder.

Konungen plägade stiga tidigt upp om morgnarna, kläda sig och tvätta sig om händerna; därefter gick han till kyrkan och hörde på ottesången och morgonmässan och sedan till sammankomster för att förlika män eller tala annat sådant som han ansåg vara av nöden; han kallade till sig mäktiga och ringa och alla dem som voro klokast. Han lät ofta uppläsa för sig de lagar som Håkon Adalsteinsfostre hade givit i Tråndheim. Han omarbetade lagarna efter de visaste mäns råd, tog ifrån eller lade till, där det syntes honom nödigt; kristenrätten stiftade han med biskop Grimkels och andra prästers bistånd, och han lade sig därvid all vinn om att avskaffa hedendomen och sådana gamla sedvänjor som tycktes honom strida emot kristendomen. Bönderna samtyckte till dessa lagar, som konungen gav. Så säger Sigvat:

Böljehästens herre1!
Åt menigheten kan du
den lag och landsrätt giva
som skall bestå för evigt.

Konung Olav var en man med goda seder, besinningsfull, fåmält och givmild, men lysten efter ägodelar. Vid denna tid voro skalden Sigvat och flera andra isländska män hos konungen, såsom förut är omtalat. Konung Olav gjorde sig noga underrättad om huru kristendomen hölls på Island. Det tycktes honom fattas mycket uti att det vore väl ställt, ty om det sätt på vilket man iakttog de kristna föreskrifterna berättade de, att det var tillåtet i lagen att äta hästkött2 och att utsätta barn3 efter hednisk sed och att göra ännu flera andra saker som stredo emot kristendomen. De förtäljde också för konungen om många stormän, som då funnos på Island. Skapte Thoroddsson4 var vid denna tid lagsagoman på Island. Från länder vidt omkring sporde han de män, som visste bäst besked därom, om folkens seder och förde mest spörsmålen på kristendomen, huru den hölls på Orknöarna och Hjaltland5 och Färöarna. Han fick det beskedet, att det var långt ifrån att det stod väl till. Sådant tal hade han ofta på tungan, eller också talade han om lag och landsrätt.

  1. »Böljehästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren, här konung Olav.
  2. Att förtärande av hästkött förbjöds i den kristna lagen, berodde därpå, att hästen bland de hedniska nordborna var ett av de förnämsta offerdjuren. På Island, där vid kristendomens antagande två ungefär lika starka partier, det kristna och det hedna, stodo emot varandra, ingicks emellertid en kompromiss, som tillät mycket av de hedniska bruken att tillsvidare kvarstå.
  3. Under hednisk tid hade husfadern rätt att antingen upptaga det nyfödda barnet i familjen eller, om han ansåg det livsodugligt eller eljest icke önskvärdt, att utsätta det att omkomma.
  4. Skapte Thoroddsson, en framstående isländsk hövding, var lagsagoman under åren 1003 —1030. Till hans namn äro bl. a. knutna ett par viktiga reformer i den isländska rättegångsordningen.
  5. Hjaltland är det gamla namnet på Shetlandsöarna.

Kapitel 59
Fogden Åsgauts död.

Samma vinter kommo östan ifrån Svithiod sändebud från konung Olav den svenske. Deras anförare voro två bröder, Thorgaut »skarde»1 och fogden Åsgaut; de hade med sig tjugofyra män. När de kommo västerut över Kölen in i Veradalen, höllo de ting med bönderna och talade med dem; de krävde skatt och utskylder å sveakonungens vägnar. Bönderna rådslogo och blevo ense om att de skulle betala vad sveakonungen begärde, om konung Olav å sin sida icke krävde några skatter av dem; de sade sig icke vilja betala utskylder till bådadera.

Sändebuden foro därifrån och ut efter dalen, och på varje ting som de höllo fingo de samma svar av bönderna, men inga pänningar. Därefter foro de ut till Skaun2 och höllo ting där och krävde skatt, och allt gick på samma sätt som förut. Därpå foro de in i Stjoradalen och krävde ting, men bönderna ville icke komma dit. Nu sågo sändebuden, att de icke fingo uträttat någonting, och Thorgaut ville då vända tillbaka österut. »Icke tycker jag», svarade Åsgaut, »att vi ha fullgjort konungens ärende; jag vill fara och uppsöka konung Olav den digre, till honom hänskjuta ju bönderna sin sak.»

Han fick sin vilja fram, och de foro nu ut till staden3 och togo härbärge där. Dagen därpå gingo de till konungen — han satt just till bords — hälsade honom och sade, att de kommo i sveakonungens ärenden. Konungen bad dem komma till sig dagen därpå. Följande dag, då konungen hade åhört mässan, gick han till sitt tingshus, lät kalla dit sveakonungens män och bad dem framföra sitt ärende. Då talade Thorgaut och omtalade först, i vilket ärende de färdades och voro sända, och sedan, huru intrönderna hade svarat; därefter bad han, att konungen skulle avgöra, vad utfall deras ärende dit skulle få. Konungen svarade: »Då jarlarna rådde här i landet, var det icke underligt, att folket visade dem undersåtlig lydnad hellre än att böja sig under utländska konungar, ty de voro arvfödda till riket här; likväl hade det varit rättare, att jarlarna hade visat de konungar lydnad och tjänst, som hade rättmätiga anspråk på riket, än att de skulle hylla utländska konungar och resa sig med våld emot sina rätta härskare och beröva dem deras land. Vad åter konung Olav den svenske angår, som gör anspråk på Norge, så vet jag icke, vad rimligt skäl han har för sitt krav; men det kunna vi väl minnas, vilken förlust av män vi lidit genom honom och hans fränder.» Då sade Åsgaut: »Icke är det underligt, att du kallas Olav den digre; med mycket stora ord svarar du en sådan herres budsändning. Du vet nog icke rätt, huru tung konungens vrede blir dig att bära; det ha de fått erfara, som hade större kraft, än du synes mig ha. Men om du vill behålla ditt rike för beständigt, så har du endast den utvägen att fara till honom och bliva hans man. Vi skola då bedja med dig, att han giver dig detta rike i förläning.» Då svarade konungen och tog saktmodigt till orda: »Jag skall ge dig ett annat råd, Åsgaut! Faren nu tillbaka till eder konung och sägen honom, att jag tidigt på våren skall göra mig redo och fara österut till landsgränsen, som sedan gammalt har skilt de norska konungarnas välde ifrån sveakonungens. Han kan då komma dit, om han vill, så att vi må kunna ingå förlikning och var och en av oss behålla det rike som han är arvfödd till.» Därefter gingo sändebuden tillbaka till sitt härbärge för att göra sig redo att avresa, och konungen gick till bords.

Sändebuden kommo tillbaka till konungsgården, och när dörrvakterna sågo detta, underrättade de konungen. Han befallde dem att icke släppa in dem; »jag vill icke tala med dem», sade han. Sändebuden foro då bort. Thorgaut sade, att han ville vända tillbaka med sina män, men Åsgaut sade, att han ville uträtta konungens ärende. Därpå skildes de. Thorgaut for in i Strind, men Åsgaut och hans tolv män vände sig upp emot Gaulardalen; han ämnade draga söderut till Möre och där fullgöra konungens ärende. När konung Olav fick veta detta, sände han »gästerna»4 ut efter dem. De träffade på dem ute på näset vid Stein5, grepo dem och förde dem in på Gaularåsen, reste en galge och hängde dem där, så att man kunde se dem från farleden ute i fjorden. Thorgaut fick kunskap om dessa händelser, innan han hade lämnat Tråndheim. Därpå forsatte han sin färd, till dess han träffade sveakonungen och omtalade, vad som hade tilldragit sig på deras resa. Konungen blev mycket vred, när han fick höra detta; det sparades icke på stora ord.

  1. Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: den harmynte.
  2. Här: Skeynafylke (nuvarande Skogn).
  3. Nidaros.
  4. Se kapitel 57 not 4.
  5. En gård på Bynäset i Gaulardalen, icke långt från Nidaros.

Kapitel 60
Förlikning mellan konung Olav och Erling Skjalgsson.

Våren därefter uppbådade konung Olav en här i Tråndheim och gjorde sig redo att fara österut i landet. En islandsfarare rustade sig just då att lämna Nidaros. Konung Olav sände bud och igenkänningstecken till Hjalte Skeggesson1 och kallade honom till sig. Han sände hälsning till lagsagomannen Skapte2 och de andra män som hade den största makten över lagstiftningen på Island, att de skulle ur lagen borttaga det som syntes honom mest strida emot kristendomen. Därjämte sände han vänskapliga hälsningar till alla landets män i gemen.

Konungen seglade sedan söderut längs kusten och stannade i varje fylke för att hålla ting med bönderna. På alla tingen lät han uppläsa den kristna lagen och de stadgar som följde därmed. Han utrotade då genast många oseder och hedniska bruk hos folket; ty jarlarna hade väl hållit gammal, lag och landsrätt, men i fråga om att iakttaga kristendomens bud hade de låtit var och en göra, såsom han själv ville. Det hade då kommit därhän, att folket var döpt rundtomkring i kustbygderna, ehuru den kristna lagen var okänd för de flesta; men vida omkring i de övre dalarna och fjällbygderna var folket hedet, ty så snart allmogen fick råda sig själv, så stannade, i vad som rörde tron, det bäst i deras minne, som de hade lärt i sin barndom. Dem som icke ville foga sig efter konungens ord i fråga om iakttagandet av kristen sed, hotade han med stränga straff, både mäktiga och ringa. Konung Olav blev nu tagen till konung på alla lagting3 över hela landet, och ingen talade emot honom.

Medan konungen låg i Kormtsund, gingo bud emellan honom och Erling Skjalgsson med förslag om förlikning, och ett möte avtalades på Hvitingsö. Då de träffades där, talades de själva vid om förlikningen. Erling tyckte sig emellertid då i konungens ord finna något annat, än man hade sagt honom. Han förklarade, att han ville ha alla de inkomster som Olav Tryggvesson och efter honom jarlarna Sven och Håkon hade givit honom — »jag skall då bliva din man och en trogen vän», sade han. Men konungen svarade: »Så synes det mig, Erling, som om det icke vore sämre för dig att av mig emottaga lika stora intäkter som du emottog av Erik jarl, den man som hade vållat dig det största manfall. Jag skall låta dig bliva den främste mannen i landet, men jag vill giva bort förläningarna efter mitt eget skön och icke låtsa, som om ländermännen hade arvsrätt till mitt fädernearv och jag skulle köpa eder tjänst för mångdubbelt pris.» Erling var icke sinnad att bedja konungen om någon ändring häri, ty han såg, att konungen icke var lätt att leda. Han insåg också, att han endast hade två ting att välja emellan, antingen att icke göra förlikning med konungen och så stå sitt kast, huru det komme att gå, eller också att låta konungen ensam råda. Han valde det senare, ehuru det var honom mycket emot, och sade till konungen: »Den tjänst torde vara dig nyttigast, som jag bjuder dig av fri vilja.» Härmed slutade deras samtal. Därefter gingo Erlings fränder och vänner emellan och bådo honom giva efter och handla med klokhet och icke med övermod. »Du skall alltid», sade de, »bliva den främste av ländermän i Norge både i fråga om duglighet, släkt och rikedom.» Erling fann, att detta var ett godt råd och att de som talade så leddes därtill av välvilja. Han gjorde därför så, att han underkastade sig konungen på de villkor, som denne ägde att bestämma. Därefter skildes de och voro nu till synes förlikta. Olav fortsatte sin färd österut längs kusten.

Olav den heliges historia - kapitel 61-70
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Om denne, en av dem som mest hade främjat kristendomens införande på Island, se Olav Tryggvessons historia kapitel 81, 84, 95.
  2. Se ovan kapitel 58 not 4
  3. Lagting: lagstadgat och lagligen befogat ting.