Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 141
Berättelsen om Thorodd.

Thorodd Snorresson hade på konung Olavs befallning stannat i Norge, då Gelle Thorkelsson fick lov att fara till Island, såsom förut är skrivet¹; han var således hos konung Olav och var mycket missnöjd med sin ofrihet, att han icke skulle ha lov att fara sin väg, vart han ville. I början av den vinter, då konung Olav uppehöll sig i Nidaros, kungjorde konungen, att han ville sända några män till Jämtland för att hämta skatt. Männen voro emellertid icke hågade för denna färd, ty de utskickade som konung Olav förut hade sändt dit, Thrånd den vite och hans elva följeslagare, hade — såsom förut är omtalat — blivit bragta om livet², och jämtarna hade alltsedan bibehållit sin lydnad under sveakonungen. Thorodd Snorresson erbjöd sig att fara, ty han frågade föga efter vad som övergick honom, om han blott finge råda sig själv. Konungen samtyckte härtill, och Thorodd begav sig åstad med elva följeslagare.

De kommo fram österut i Jämtland och uppsökte där en man som hette Thorar; han var lagman och den förnämste mannen där. De blevo vänligt emottagna. Då de hade varit där en kort tid, framförde de sitt ärende till Thorar. Han sade, att för svaret på detta rådde de andra landsmännen och hövdingarna icke mindre än han, och att han skulle sammankalla ting om saken. Så skedde också; tingsbud sändes ut och ett ting sammankallades, som blev talrikt besökt. Thorar for till tinget, och sändebuden stannade under tiden hemma i hans hus.

Thorar framställde denna sak för allmogen; men de kommo alla enhälligt överens om att de icke ville betala någon skatt till den norske konungen. Budbärarna ville några låta hänga, andra ville låta offra dem vid bloten, men det beslöts, att man skulle hålla dem kvar där, till dess sveakonungens sysslomän komme dit; dessa skulle då med landsmännens råd avgöra deras öde, såsom de ville. Man skulle behandla budbärarna väl och giva det utseende av att de kvarhöllos, därför att de skulle vänta på skatten. De skulle fördelas till underhåll i grupper om två och två.

Thorodd var jämte en annan man hos Thorar. Där hölls ett stort gästabud med sammanskott av öl till dryckeslaget. Det var många bönder där i byn, och de drucko alla tillsamman om julen. En annan by låg icke långt därifrån; där bodde en svåger till Thorar, en rik och mäktig man, som hade en vuxen son. De båda fränderna skulle dricka halva julen hos vardera och först hos Thorar. Svågrarna drucko med varandra och Thorodd med bondesonen. De drucko om kapp, och om kvällen var det kappdrickning och mannajämförelse³ mellan norrmännen och svearna och sedan mellan deras konungar, både dem som hade varit förr och de nuvarande; man talade också om de skiften som hade varit rikena emellan och om de mandråp och rån som hade övats mellan länderna. Då sade bondesonen: »Om våra konungar ha förlorat det största antalet män, så skola sveakonungens sysslomän utjämna det med tolv mäns liv, när de komma hit söderifrån efter julen. I veten nog icke riktigt, stackars män, varför I kvarhållens här.» Thorodd lade märke till detta. Många skrattade däråt och funno på smädeord mot dem och deras konung. När ölet löste jämtarnas tungor, kommo saker i dagen som Thorodd förut icke hade misstänkt.

Dagen därpå togo Thorodd och hans följeslagare alla sina kläder och vapen och lade dem så, att de lätt kunde nå dem, och den följande natten, då männen hade somnat, lupo de därifrån till skogs. Morgonen därefter, då man märkte att de hade rymt, satte man efter dem med spårhundar och fann dem i skogen, där de hade gömt sig. De fördes hem och sattes in i ett uthus; där var en djup grav, i den släpptes de ned och dörren låstes om dem. De fingo där föga mat och hade inga andra kläder än dem de hade på sig.

Då halva julen var gången, for Thorar med alla sina frigivna trälar till sin svåger; han skulle dricka där under den senare hälften av julen. Thorars trälar skulle vakta graven. De hade fått rikligt att dricka, höllo föga måtta med drickandet och togo sig ett ölrus redan första kvällen. När de hade druckit duktigt, talade de som skulle bära mat till männen i graven sig emellan om att främlingarna icke skulle sakna något. Thorodd kvad kväden och skämtade för trälarna. De sade, att han var deras gode vän, och gåvo honom ett mycket stort ljus, som de tände. Sedan gingo de trälar som först voro inne ut och ropade ivrigt, att de andra skulle gå in. De voro alla druckna av ölet och stängde varken graven eller huset efter sig. Thorodd och hans följeslagare skuro sina kappor sönder i remsor, knöto samman dessa, gjorde en ögla på den ena ändan och kastade den upp på golvet i boden; den vecklade sig om foten på en kista och fastnade. De försökte så att komma upp. Thorodd lyfte upp sin kamrat, så att denne kom att stå på hans axlar; sedan halade kamraten sig upp genom luckan. Det var godt om rep i boden, och han sänkte ett ned till Thorodd; men när han sedan skulle draga upp honom, kunde han icke rubba honom från stället. Då sade Thorodd, att han skulle kasta repet över en bjälke, som var där i boden, göra en ögla på ändan och däri fästa så mycket timmer och stenar, att det bleve mer än hans egen vikt. Han gjorde så. Tyngden for ned i graven, och Thorodd lyftes upp. De togo sig i boden de kläder som de behövde. Där lågo några renhudar; på dem skuro de av klövarna och bundo dem bakfram under sina fötter. Innan de gingo därifrån, satte de eld på en stor sädeslada, som var där, och sprungo sedan bort i mörkret; ladan och många andra hus i gården brunno upp.

Thorodd och hans följeslagare foro hela natten genom ödemarken, men gömde sig om dagen. Om morgonen saknade man dem och begav sig ut med spårhundar för att söka efter dem åt alla håll från gården. Men hundarna följde spåren tillbaka till gården, ty de rättade sig efter renklövarna och följde spåren åt det håll, dit dessa pekade. Man letade då icke längre efter dem. Thorodd och hans kamrat vandrade nu länge genom ödemarkerna. De kommo en kväll till en liten gård och gingo in där. Därinne sutto en karl och en kvinna vid elden; han kallade sig Thore och sade, att det var hans hustru som satt där, och att de rådde om den lilla kojan. Husbonden bjöd dem att stanna där, och de antogo tillbudet. Han berättade för dem, att han hade kommit dit, därför att han flytt från bygden för ett dråps skull. Det blev väl sörjt för Thorodd och hans kamrat; de åto alla vid elden.

Sedan reddes sovplatser åt Thorodd och hans följeslagare där på bänken, och de lade sig att sova. Elden brann ännu. Då såg Thorodd, att en man kom in från ett annat hus; en så stor karl hade han aldrig förut sett. Han var klädd i skarlakanskläder prydda med guldbårder och var mycket ståtlig till utseendet. Thorodd hörde, att han förebrådde husbondfolket för att de togo emot gäster, ehuru de knappast hade så mycken mat de själva behövde. Hustrun svarade: »Var icke vred, broder! Det är ju icke ofta som detta har händt. Giv dem hellre någon hjälp! Du är bättre i stånd därtill än vi.» Thorodd hörde, att den store mannen hette Arnljot »gelline»³, och att husfrun var hans syster. Thorodd hade hört talas om Arnljot och sport, att han var en svår stigman och ogärningsman. Thorodd och hans kamrat sovo om natten, ty de voro trötta av vandringen. Men då det var kvar ungefär en tredjedel av natten, kom Arnljot dit och bad dem stiga upp och göra sig färdiga att fara sin väg. Thorodd och hans följeslagare stego genast upp och klädde sig; därefter fingo de dagvård. Sedan gav Arnljot dem båda skidor. Arnljot redde sig att fara med dem; han satte på sig skidor som voro både breda och länga. Så snart Arnljot stötte skidstaven i marken, var han genast långt borta ifrån de andra. Då väntade han och sade, att de icke skulle komma någon väg på det sättet; han bad dem stiga upp på skidorna hos sig. De gjorde så. Thorodd stod närmast Arnljot och höll sig i hans bälte, och Thorodds kamrat höll sig i honom. Arnljot skred fram lika fort, som om han ginge ensam.

Då en tredjedel av natten var gången⁵, kommo de till en »själastuga»⁶, slogo eld och tilredde mat. Då de åto, bad Arnljot dem att icke kasta något av maten, varken ben eller smulor, på golvet. Arnljot tog fram ur sin skjorta ett silverfat och åt därpå. När de voro mätta, tog Arnljot vara på deras lämningar. Därefter redde de sig att gå till vila. I den ena änden av huset var ett loft uppe på några tvärbjälkar; dit upp gingo Arnljot och hans följeslagare och lade sig att sova där. Arnljot hade ett stort huggspjut med guldinlagd fal; skaftet var icke längre, än att man kunde nå falen med handen⁷. Han var omgjordad med ett svärd. De hade både sina vapen och sina kläder hos sig uppe i löftet. Arnljot bad dem vara tysta; han låg längst fram i löftet.

Om en liten stund kommo tolv män till huset; det var köpmän som foro till Jämtland med sina varor. Då de kommo in i huset, stojade de mycket och voro lustiga; de gjorde upp stora eldar åt sig. När de åto, kastade de bort alla benen; sedan redde de sig till att gå till vila och lade sig ned på bänken vid elden. Då de hade sovit en liten stund, kom till huset en jättelik trollkvinna. Då hon kom in, skrapade hon ivrigt till sig vad hon fick fatt i, tog benen och allt som tycktes henne ätbart och stoppade i munnen på sig. Därefter grep hon den man som var henne närmast, rev och slet honom helt och hållet i stycken och kastade honom på elden. Då vaknade de andra vid en ond dröm och sprungo upp; men hon slog ihjäl den ene efter den andre, så att endast en var kvar i livet. Denne sprang in under loftet och ropade på hjälp, om det funnes något i loftet som kunde hjälpa honom. Arnljot sträckte sig ned till honom, tog honom i axlarna och drog honom upp i loftet. Trollkvinnan gick fram emot elden och började att äta de män som voro stekta. Då reste Arnljot sig upp, grep sitt huggspjut och stack det mellan skuldrorna på henne, så att udden trängde ut igenom bröstet. Hon ryckte häftigt till, skrek styggt och sprang ut. Arnljot släppte spjutet, och det tog hon med sig därifrån. Arnljot gick fram, bar ut liken och satte dörr och dörrkarm för stugan, ty hon hade brutit alltsamman löst, då hon sprang ut. Sedan sovo de den stund som var kvar av natten.

Då det blev ljust, stego de upp och åto först sin dagvård. När de hade ätit, sade Arnljot: »Nu skola vi skiljas här. I skolen fara efter de slädspår som köpmännen ha gjort på sin väg hit i går; men jag skall leta efter mitt spjut. Jag vill som lön för min möda ha det som tyckes mig vara pänningar värdt av det gods som dessa män ha ägt. Du, Thorodd, skall frambära min hälsning till konung Olav och säga honom, att han är den man som jag allra helst skulle vilja träffa; men min hälsning synes honom väl ingenting värd.» Han tog upp silverfatet, strök av det med duken och sade: »Lämna konungen detta fat och säg honom, att detta är min hälsning!» Därefter rustade de sig å ömse sidor till färd och skildes så efter dessa händelser.

Thorodd och hans kamrat begåvo sig åstad i sällskap med den av köpmännen som hade kommit undan. Thorodd for, till dess att han träffade konung Olav i köpstaden⁸. Han berättade honom allt om sina färder, framförde Arnljots hälsning och lämnade honom silverfatet. Konungen beklagade, att Arnljot icke hade kommit till honom. »Det är stor skada», sade han, »att så mycket ondt skall ha drabbat en så god och märklig man.» Thorodd stannade hos konung Olav under återstoden av vintern och fick sedan lov av honom att fara till Island sommaren därefter. Han och konung Olav skildes i vänskap.

1. Se ovan kapitel 136.
2. Se ovan kapitel 63.
3. »Mannajämförelse» kallas ett av de gamla isländingarna och norrmännen mycket omtyckt och därför i sagorna ofta omtalat tidsfördriv, bestående däri att två tävlande (eller två tävlande partier) till jämförelse uppsatte var sin person eller var sina personer, varvid dr tävlande bemödade sig att i de starkaste färger framhålla förtjänsterna hos sitt eget föremål och felen hos motpartens.
4. Det egendomligt ljudande tillnamnet »gelline» är icke med säkerhet förklarat. Enligt en icke osannolik förmodan skulle det vara bildat av ett ortnamn »Gellin» (»Gellvin»), motsvarande det norska Gjellum, Gjelle (av äldre »Gellvin»). Ett sådant ortnamn kunde möjligen föreligga i det nuv. Gällö i Jämtland.
5. Dvs. av den följande natten, sedan de skidat hela dagen.
6. »Själastugor» kallades i forntiden ett slags i ödemarken, i synnerhet i fjällen, anlagda härbärgen, där de vägfarande kunde taga in och finna skydd och vila. Anledningen till namnet är den, att dessa härbärgen ofta anlagts eller bekostats av personer som genom dylika välgärningar ville sörja för sin själs frälsning.
7. »Huggspjut» kallades ett slags spjut med ovanligt lång och bred, kraftig klinga, avsett att användas både som hugg- och stickvapen. Skaftet på ett sådant spjut var, för att vapnet skulle lättare kunna handteras som huggvapen, ofta jämförelsevis kort.
8. Köpstaden, dvs. Nidaros.

Kapitel 142
Konung Olavs uppbåd.

Konung Olav rustade sig om våren att fara från Nidaros. Det samlades mycket folk till honom från Tråndheim och de norra delarna av landet. Då han var färdig, for han först med sin här till Nordmöre; han samlade där ledingsfolket därifrån och från Raumsdal. Därefter drog han till Sunnmöre. Han låg länge vid Heröarna och väntade på sitt folk. Han höll ofta husting. Det kom mycket till hans öron som syntes honom kräva överläggning. Det hände på ett husting som han höll, att han bragte på tal och ordade om den förlust av män som han hade lidit genom färöingarna. »Men den skatt som de ha lovat mig», sade han, »den kommer icke fram. Nu tänker jag ännu en gång sända bud efter skatten.» Konungen vände sig med denna sak till åtskilliga av sina män och bad, att de skulle företaga denna resa; men han fick av alla det svaret, att de helst ville slippa att göra denna färd.

Då reste sig en storväxt man med mycket präktigt utseende; han hade röd kjortel, hjälm på huvudet, svärd i bältet och ett stort huggspjut i handen. Han tog till orda och sade: »Det kan icke nekas, att här är stor skillnad på män. I han en god konung, men han har dåliga undersåtar. I vägren en sändebudsfärd, som han beder eder om, men I han förut av honom tagit emot vängåvor och många hedersbevisningar. Jag har hittills icke varit denne konungs vän; han har också varit min ovän, och han menar sig säkert ha haft goda skäl därtill. Men nu vill jag, konung, erbjuda mig att göra denna resa, om du icke kan få någon bättre.» Konungen svarade: »Vem är denne raske man, som svarar på min vädjan? Du är mycket olik de andra män som äro här, eftersom du erbjuder dig att fara, medan de gjorde undanflykter som jag trodde gärna skulle ha rättat sig efter mitt ord. Men jag känner icke alls till dig och har icke ens reda på ditt namn.» Han svarade: »Mitt namn kan du lätt få att veta; jag tror, att du nog har hört mig omtalas, jag kallas Karl från Möre.» Konungen sade: »Så är det, Karl, jag har hört dig nämnas förr, och sant att säga har det funnits de tider, då du icke skulle ha kunnat berätta därom efteråt, om vi hade kommit att träffas. Men nu vill jag icke vara sämre än du och skall icke vägra att giva dig min hjärtliga tack, då du bjuder mig din hjälp. Du skall komma till mig, Karl, och vara min gäst i dag, och vi skola då tala om denna sak.» Karl samtyckte härtill.

Kapitel 143
Berättelsen om Möre-Karl.

Karl från Möre hade varit viking och en stor våldsverkare, och konungen hade ofta sändt män till honom för att bringa honom om livet. Men han var av god ätt och var en mycket företagsam man; han var väl förfaren i kroppsfärdigheter och en duglig man i många avseenden.

När Karl hade beslutat sig för denna färd, tog konungen förlikning av honom och skänkte honom sin vänskap. Han lät utrusta honom på bästa sätt till resan. De voro nära tjugo män på skeppet. Konungen sände bud till sina vänner på Färöarna och hänvisade Karl till Leiv Ossursson och lagsagomannen Gille för att få beskydd och hjälp; han medsände för den skull igenkänningstecken ifrån sig.

Karl for, så snart han var färdig. De fingo god vind, kommo till Färöarna och lade till i Thorshamn på Straumö¹. Därefter sammankallades där ting, och folket kom talrikt tillstädes. Dit kom Thrånd från Gata med en stor skara; dit kommo också Leiv och Gille, likaledes med stort följe. Då de hade tältat bodarna² och gjort sig i ordning, gingo de och uppsökte Karl från Möre; det växlades vänliga hälsningar dem emellan. Sedan framförde Karl konung Olavs bud och vänskapsförsäkringar till Gille och Leiv och lämnade fram igenkänningstecknen. De svarade vänligt på detta, bjödo Karl till sig och lovade att understödja hans sak och giva honom all den hjälp som det stod i deras makt att lämna. Han tog tacksamt emot detta. Litet senare kom Thrånd dit och hälsade vänligt på Karl. »Det gläder mig», sade han, »att en sådan karl har kommit hit till vårt land med ett ärende från vår konung, vilket vi alla äro skyldiga att understödja. Jag vill icke höra talas om annat, än att du kommer till vinteruppehåll hos mig och med dig så många av dina män, att din heder kan bliva större än eljest.» Karl svarade, att han redan hade bestämt sig för att fara till Leiv; »eljest skulle jag», sade han, »gärna ha antagit ditt tillbud.» Thrånd sade: »Då är det Leiv beskärt att få mest ära av denna sak. Men är det något annat som jag skulle kunna göra, så att det bleve dig till någon hjälp?» Karl svarade, att det skulle vara honom en stor hjälp, om Thrånd samlade in skatten på Österö och likaså på alla Norderöarna. Thrånd svarade, att han var både skyldig och villig att giva konungens sak den hjälpen. Därefter gick Thrånd tillbaka till sin bod. Mera hände icke på det tinget.

Karl for nu till uppehåll hos Leiv Ossursson och stannade där vintern därefter. Leiv krävde in skatten på Straumö och på alla öarna söder därom. Våren därpå blev Thrånd från Gata sjuk, hade tyngd över ögonen och dessutom andra krämpor; likväl gjorde han sig redo att fara till tinget, såsom han brukade. Då han kom på tinget och hans bod var tältad, lät han bekläda den inuti med svarta bonader, för att ljuset skulle bliva mindre skarpt. Då några dagar av tinget voro gångna, gingo Karl och Leiv till Thrånds bod med ett stort följe. När de kommo till boden, stodo några män utanför. Leiv frågade, om Thrånd var inne i boden. De svarade, att han var där. Leiv sade, att de skulle bedja Thrånd komma ut. »Jag och Karl ha ett ärende till honom», sade han. Då männen kommo tillbaka, sade de, att Thrånd hade sådan värk i ögonen, att han icke kunde komma ut — »han bad, att du skulle gå in, Leiv.» Leiv uppmanade sina följeslagare att gå försiktigt, när de komme in i boden, och icke trängas: »den skall gå först ut som går sist in.» Leiv gick först, därnäst Karl och därefter dennes följeslagare, och de gingo fullt beväpnade, som om de beredde sig på strid.

Leiv gick in emot de svarta bonaderna och frågade, var Thrånd var. Thrånd svarade och hälsade på Leiv. Leiv besvarade hans hälsning och frågade sedan, om han hade krävt in skatten på Norderöarna, och om han kunde lämna redovisning för pänningarna. Thrånd svarade och sade, att det icke hade fallit honom ur minnet, vad han och Karl hade talat om, och att han skulle göra reda för skatten. »Här är en pung, Leiv, som du skall taga emot», sade han, »och som är full av silver.» Leiv tittade sig omkring och såg endast få män i boden; några lågo på bänkarna, några få sutto uppe. Därefter gick Leiv fram till Thrånd, tog emot pungen och bar den längre ut i boden, där det var ljust. Han hällde ut silvret på sin sköld, rörde om i det med händerna och sade, att Karl skulle se på pänningarna. De sågo på det en stund. Därpå frågade Karl, vad Leiv tyckte om silvret. Han sade: »Jag tror, att varenda dålig pänning som finnes på Norderöarna har kommit hit.» Thrånd hörde detta och sade: »Tycker du icke om silvret, Leiv?» »Nej, så är det», svarade han. Thrånd sade: »De äro då riktiga uslingar, våra fränder, eftersom man icke kan lita på dem i något! Jag sände dem i våras att hämta skatten på öarna norrut, ty själv var jag icke duglig till något i våras. Men de ha låtit muta sig av bönderna till att taga emot sådana här usla pänningar, som icke duga att betala med. Det är bäst, Leiv, att du ser på det här silvret, som jag har fått inbetalt till mig i jordskyld.» Leiv bar då tillbaka silvret, tog emot en annan pung och bar den fram till Karl. De granskade dessa pänningar, och Karl frågade, vad Leiv tyckte om dem. Han svarade, att de syntes honom dåliga. Sådant mynt kunde väl mottagas, då det gällde fordringar som det icke var träffat noggrant avtal om — »men icke vill jag taga emot dessa pänningar för konungens räkning.»

En man, som låg på bänken, kastade fällen av huvudet och sade: »Sant är det gamla ordstävet, att alla bliva sämre, ju äldre de bliva. Så är det också med dig, Thrånd! Du låter Karl från Möre rata pänningar för dig hela dagen.» Det var Gaut den röde. Thrånd sprang upp vid Gauts ord, utfor i vredgat tal och förebrådde häftigt sina fränder, men till slut sade han, att Leiv skulle lämna honom silvret: »Tag här i stället en pung, som mina landboar ha lämnat mig i våras; fastän jag icke ser klart, är dock ens egen hand givmildast.» En man, som låg på bänken, reste sig upp på armbågen; det var Thord den låge. »Det är icke ringa tillvitelser som vi få höra av den där Karl från Möre, och han vore värd lön därför.» Leiv tog emot pungen och bar den till Karl. De sågo på pänningarna, och Leiv sade: »Icke behöver man länge se på detta silver. Här är den ena pänningen bättre än den andra; dessa pänningar vilja vi ha. Sätt en man, Thrånd, till att se på, medan vi räkna!» Thrånd svarade, att han trodde sig ha fått den bäste till det, om Leiv såge på å hans vägnar.

Leiv och hans män gingo ut icke långt från boden; där satte de sig ned och räknade pänningarna. Karl tog hjälmen av huvudet och hällde silvret däri, allt efter som det blev vägt. Då fingo de se en man gå förbi; han hade en stavyxa³ i handen, en sid hatt på huvudet och en grön kappa; han var barfota med linnebyxor knutna om benen. Han satte ned stavyxan i marken, gick därifrån och sade: »Akta dig, Möre-Karl, att du icke får något men av min stavyxa!» Strax därpå kom en man springande dit, ropade ivrigt på Leiv Ossursson och bad honom skynda sig till lagsagomannen Gilles bod: »Där sprang Sigurd Thorlaksson in genom öppningen under tältduken och sårade till döds en av männen i hans bod.» Leiv sprang genast upp och gick bort till Gille. Alla männen i hans bod gingo med honom, men Karl satt kvar, och norrmännen stod rundtomkring honom. Då sprang Gaut den röde fram och högg med en »handyxa»⁴ över männens axlar; hugget träffade Karl i huvudet, men det blev icke något stort sår. Thord den låge grep stavyxan, som stod i marken, och slog med den på yxhammaren, så att yxan trängde in i hjärnan. En mängd män rusade nu ut ur Thrånds bod. Karl bars därifrån död.

Thrånd beklagade denna gärning, men erbjöd likväl böter till förlikning för sina fränder. Leiv och Gille förde rättegången efter den dräpte, och de vägrade att mottaga böter. Sigurd blev fredlös för det våld som han hade övat mot Gilles bodkamrat och Thord och Gaut för dråpet på Karl. Norrmännen utrustade det skepp som Karl hade haft dit och foro österut till konung Olav. Han blev mycket vred över denna gärning, men det blev honom icke förunnat att hämnas på Thrånd eller hans fränder på grund av den ofred som nu hade uppstått i Norge och som senare skall omtalas.

Nu skola vi icke berätta mera om de händelser som blevo en följd därav, att konung Olav krävde skatt av Färöarna. Likväl blev det sedan strider på Färöarna efter dråpet på Möre-Karl, varvid Leiv Ossursson kämpade emot Thrånd från Gata och hans släktingar; härom finnas vidlyftiga berättelser⁵.

1. Straumö: nuv. Strama, den största av Färöarna. Thorshamn är den nuvarande huvudstaden, Torshavn.
2. De för vistelsen på tingsplatsen uppförda bodarna saknade tak och övertäcktes därför under den tid de begagnades med tältduk.
3. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 69 not 1.
4. Med »handyxa» betecknas en lätt stridsyxa med långt skaft, som kunde begagnas även som stöd vid gåendet, varvid handen fattade om den smalaste delen av yxbladet.
5. Om dessa händelser berättas utförligt i en särskild saga, den s. k. Färöingasaga; jfr inledningen: Snorres källor metod och stil med mera.

Kapitel 144
Konung Olavs leding.

Nu är att berätta om det som vi förut ha börjat på, att konung Olav for med sin här och hade leding ute på havet¹. Alla ländermän från norra delen av landet följde honom utom Einar »tambarskälve»; denne hade suttit stilla på sina gårdar, sedan han kom till landet², och tjänade icke konungen. Einar hade mycket stora egendomar och förde ett stort hus, fastän han icke hade några intäkter av konungen. Konung Olav styrde med sin här söderut förbi Stad; där samlades ytterligare till honom mycket folk från bygderna däromkring. Konung Olav hade ett skepp som han hade låtit bygga vintern förut och som kallades »Visunden»³, ett mycket stort fartyg. Dess framstäv var prydd med ett visundhuvud, inlagt med guld. Detta omtalar skalden Sigvat:

Den flyktskygge Tryggvesonens
drake⁴ bar till striden
hals och huvud prydda
med guld — det var så Guds vilja⁵.
En annan lät Olav den digre
— den stolta »Visunden» — löpa
på vågen. Havet sköljde
kraftigt dess hornprydda huvud.

Konung Olav bygger »Visunden».

Konungen for sedan söderut till Hordaland, Här fick han höra, att Erling Skjalgsson hade farit bort från landet och hade haft mycket folk med sig, fyra eller fem skepp, han hade själv en stor »skeid»⁶ och hans söner tre tjugobänkare. De hade seglat västerut till England till Knut den mäktige. Konung Olav for österut längs kusten och hade en stor här. Han hörde sig för, om man visste något om Knut den mäktiges färd, och alla kunde säga, att han var i England; men det sades också, att han hade leding ute och ämnade sig till Norge. Eftersom konung Olav hade mycket folk samlat och icke med säkerhet kunde få veta, vart han skulle styra för att möta Knut den mäktige, och då männen tyckte, att de voro illa betjänta med att ligga kvar på samma ställe med en så stor här, så beslöt han sig för att föra sin flotta söderut till Danmark. Han tog med sig alla de män som syntes honom mest stridsdugliga och som voro bäst utrustade; de andra gav han hemlov. Såsom det är kvädet:

Olav, den orddjärve, driver
»Visund» med åran mot söder;
från öster en annan furste
klyver med kölen vågen¹.

Nu foro de män hem som han tyckte sig ha minst nytta av. Konungen hade en stor och präktig här; där voro de flesta ländermän från Norge med undantag av dem som, efter vad förut omtalats, hade lämnat landet eller stannat kvar hemma.

1. Se ovan kapitel 142.
2. Dvs. sedan Einar återvändt från sin långa utlandsresa till England och till Rom; se slutet av kapitel 121 ovan.
3. »Visund» är det gamla nordiska namnet på bisonoxen. Skepp med detta namn och prydda i framstäven med en bild av detta för den nordiska faunan främmande djurs huvud omtalas flera gånger i den fornnordiska litteraturen.
4. »Den flyktskygge Tryggvesonens drake» är Olav Tryggvessons berömda skepp »Ormen långe».
5. Dessa ord syfta sannolikt på den för Olav så olyckliga utgången av slaget vid Svolder (Olav Tryggvessons historia kapitel 100 ff.).
6. »Skeid» kallades ett visst slags krigsskepp.

Kapitel 145
Om konung Olav och konung Anund.

Då konung Olav seglade till Danmark, styrde han till Själland, och när han kom dit, började han att härja och göra landstigningar. Landets innebyggare plundrades, somliga dräptes, andra togos tillfånga, bundos och fördes till skeppen; men alla flydde som kunde komma åt, och det gjordes intet motstånd. Konung Olav for mycket våldsamt fram med sin här.

Medan konung Olav var på Själland, fick han veta, att konung Anund hade leding ute och for med en stor här österifrån² längs Skåne och härjade där. Nu yppades de rådslag som konung Olav och konung Anund hade haft i Älven, då de avtalade förbund och vänskap och överenskommo att gemensamt vända sig emot konung Knut³. Konung Anund fortsatte sin färd, till dess att han mötte sin svåger, konung Olav. Då de träffades, kungjorde de både för sin här och för landets folk, att de hade för avsikt att lägga Danmark under sig och kräva hyllning av landets innebyggare. Det var där så, som man ofta ser exempel på, att då folket överfalles med krig och icke får någon hjälp till att göra motstånd, så underkasta sig de flesta de pålagor varmed de kunna köpa sig fred. Det gick då också så, att många män underkastade sig konungarna och lovade dem lydnad. Olav och Anund lade landet under sig vida omkring, där de drogo fram, men härjade i annat fall. Skalden Sigvat omtalar detta härtåg i den dråpa som han diktade om Knut den mäktige⁴:

Knut var i världen⁵.
Jag sport⁶, att Haralds
son⁷ på färden⁸
modet ej fällde.
Årsälle kungen,
Olav, förde
mot söder från Nid⁹
sin här på havet.

På svala¹⁰ kölar
ilade snabbt
fursten — så sägs det¹¹ —
mot Själlands slätter.
Men Anund styrde
med andra män,
de svenska, vid åran
mot danernas land.

1. Den furste som seglar Olav till mötes är hans förbundne, konung Anund i Sverige; se kapitel 145.
2. Österifrån; rättare: norrifrån.
3. Se ovan kapitel 134.
4. Jfr ovan kapitel 6 not 6.
5. Denna första versrad hör icke omedelbart samman med det följande, utan utgör en del av dråpans omkväde. Fortsättningen på detta omkväde (»den främste bland furstar») finnes i sista versraden av de i kapitel 149 nedan anförda versarna ur samma dikt.
6. Skalden, som vid denna tid befann sig på en resa till England och Frankrike, var ej åsyna vittne till dessa händelser.
7. Haralds (dvs. Harald grenskes) son: Olav den helige.
8. »På färden», dvs. på härtåget emot Knut den mäktige.
9. Nid: Nidälven, vid vars mynning Nidaros låg.
10. »Svala» kallas kölarna, emedan de sköljas av det kalla havet.
11. Jfr not 6.

Kapitel 146
Om konung Knut.

Konung Knut hade sport västerut i England, att Norges konung Olav hade leding ute, och även, att Olav hade farit med den hären till Danmark och att det var ofred i hans rike. Då började Knut att draga samman en här; där samlades snart mycket folk och en mängd skepp. Håkon jarl var jämte Knut ledare för den hären. Skalden Sigvat kom denna sommar österut¹ till England från Ruda² i Valland i sällskap med en man vid namn Berg. De hade farit dit på en handelsresa sommaren förut. Sigvat diktade en »flock»³ som kallades »Västerfärdsvisorna»⁴ och som börjar så:

Berg, hur mången morgon
vi tänkt på det fagra Ruda,
där vi förtöjde på resan
skeppen vid västra sidan!

Då Sigvat kom till England, begav han sig genast till konung Knut och ville bedja honom om lov att fara till Norge. Konung Knut hade utfärdat förbud för alla handelsfartyg att lämna landet, innan han hade utrustat sin här. När Sigvat korn till honom, gick han till det härbärge där konungen befann sig. Härbärget var låst, och han stod länge utanför; men när han träffade konungen, fick han tillstånd, såsom han begärde. Då kvad han:

Utanför dörren jag måste
ödmjukt spörja, förrn samtal
jag fick med jutarnas konung:
dörren var stängd för skalden.
Gunstigt dock Gorm den gamles
ättling⁵ svarade sedan
snart på min bön i salen⁶. —
Järn bär jag ofta på armen⁷.

Då Sigvat såg, att konung Knut rustade sig till krigståg emot konung Olav, och han fick veta, huru stor styrka konung Knut hade, kvad han:

Den raske Knut — sin styrka
nu all han samlar — och Håkon
stå Olav efter livet:
för kungens död jag rädes.
Må furstens liv bevaras,
fast Knut och jarlarna hota!
Glad skall jag möta åter
kungen, om undan han kommer.

Ännu flera versar diktade Sigvat om Knuts och Håkons färd. Han kvad vidare:

Den tappre jarlen skulle
förlika nu med Olav
de gamla bönder som förde
ständigt sin sak mot kungen⁸.
Håkon och Olav fordom
kämpat med vrede om livet⁹;
fiendskapen ej glömdes —
manlig är Eriks ättling.

1. Österut; rättare: norrut.
2. Ruda: Rouen i Normandiet.
3. Se ovan kapitel 44 not 3.
4. Jfr biografin om Sigvat.
5. Knut var sonsons son till Gorm den gamle.
6. »I salen», dvs. sedan Sigvat blivit emottagen av konungen i hans sal.
7. Dvs.: »ofta är jag klädd i brynja (och beredd till strid)». Sannolikt vill skalden med dessa ord antyda sin beredvillighet att kämpa på Olavs sida.
8. Meningen i denna halvvers är dunkel. Möjligen är emellertid uttrycket, att Håkon skulle »förlika» bönderna med Olav den helige, ironiskt och meningen den, att Håkon skulle till sin rätt emot Olav förhjälpa de bönder som alltjämt ansågo Håkon för sin rätte herre och aldrig velat erkänna Olav som rättmätig härskare.
9. Syftar på Håkons tillfångatagande i Saudungssund; se ovan kapitel 30.

Kapitel 147
Om konung Knuts drake.

Då Knut den mäktige hade utrustat sin flotta för att fara ur landet, hade han en mängd folk och mycket stora skepp. Han själv hade en drake, som var så stor, att den hade sextio rum¹; den hade guldprydda huvuden. Håkon jarl hade en annan drake. Den hade fyrtio rum; även på den voro huvudena förgyllda. Seglen på båda voro randiga med blåa, röda och gröna ränder. Alla skeppen voro målade ovanför vattenlinjen, och all utrustningen till skeppen var mycket praktfull. De hade många andra skepp, stora och väl utrustade. Detta omtalar skalden Sigvat i »Knutsdråpa»:

Den danske kungens
strålögde son²
sporde från öster
hären nalkas.
Det smyckade skeppet
skred från väster,
som därifrån förde
Adalråds ovän³.

Den kungliga drakens
blåa segel
svällde i vinden —
präktig var färden.
Kölarna alla,
som kommo från väster,
på svallande vågen
gledo mot Limfjord.

Det berättas, att konung Knut styrde med denna stora här österut från England, korn oskadd med alla sina män till Danmark och lade till i Limfjorden. Där voro en stor mängd av landets män samlade.

1. Om betydelsen av ordet »rum» se Olav Tryggvessons historia kapitel 72 not 2.
2. Dvs. Knuts i Danmark kvarvarande son Harde-Knut. Jfr kapitel 148.
3. »Adalråds ovän» är Knut den mäktige.

Kapitel 148
Harde-Knut tages till konung.

Jarlen Ulv Sprakaläggsson hade blivit satt till att försvara landet i Danmark, då konung Knut for till England. Knut hade också åt Ulv jarl anförtrott sin son, som bar namnet Harde-Knut. Detta hade händt föregående sommar, såsom förut är skrivet¹.
Jarlen sade genast, att Knut vid deras skilsmässa hade meddelat honom, att han ville, att de skulle taga hans son Harde-Knut till konung över Danmark. »Det var därför han lämnade honom i våra händer», sade Ulv; »jag och många andra män och hövdingar här i landet ha ofta inför konung Knut klagat, att det tyckes oss mycket vanskligt att sitta här utan konung. De förra danska konungarna tyckte sig ha fullt upp att göra med att ha konungamakten över Danavälde ensamt; och i forna tider rådde många konungar på en gång över detta rike. Likväl ha vi nu mycket större svårigheter att dragas med än förr, ty hittills ha vi fått sitta i fred för utländska härskare; men nu spörja vi, att Norges konung ämnar bekriga oss, och man misstänker till och med, att sveakonungen också skall deltaga i det härtåget. Men konung Knut är nu i England.» Därefter visade jarlen fram konung Knuts brev och sigill, som bekräftade allt vad han hade sagt. Denna sak understöddes av många andra hövdingar. Till följd av alla dessas övertalning beslöt allmogen att taga Harde-Knut till konung; det skedde på samma ting.

Till denna plan hade drottning Emma varit upphovsman. Hon hade låtit skriva och sätta sigill under dessa brev; hon hade med list skaffat sig konungens sigill. Själv var denne okunnig om allt detta.

Då Harde-Knut och Ulv jarl fingo veta, att konung Olav hade kommit söderut från Norge med en stor här, foro de till Jutland, ty detta är den förnämsta delen av Danavälde; de sände ut krigsbudkavle och uppbådade en stor här. När de sporde, att sveakonungen också hade kommit dit med sin här, tyckte de sig emellertid icke ha nog styrka att inlåta sig i strid med dem båda. De höllo hären samlad på Jutland och ämnade försvara den landsdelen emot konungarna; men hela flottan drogo de samman i Limfjorden och väntade så på konung Knut.

Då de fingo underrättelse, att konung Knut hade kommit västerifrån till Limfjorden, sände de bud till honom och till drottning Emma och bådo henne, att hon skulle taga reda på, om konungen var vred på dem eller icke, och låta dem veta det. Drottningen talade om denna sak med konungen och sade, att deras son Harde-Knut ville giva i försoning allt vad konungen önskade, om han hade gjort något, som vore konungen emot. Han svarade, att Harde-Knut icke hade handlat efter eget råd. »Det har gått till så, som man kunde vänta», sade han, »eftersom han var ett barn och oförståndig, att han gärna ville kallas konung, och att den vanskligheten mötte honom, att hela detta land skulle bliva härjat och lagt under utländska härskare, om vi icke komme till hjälp. Om han nu vill bliva förlikt med mig, så skall han fara till mig och nedlägga den narraktiga konungatiteln, som han har tagit sig.» Drottningen sände dessa samma ord till Harde-Knut och bad tillika, att han icke skulle draga sig undan denna färd; hon sade, såsom sant var, att han icke hade styrka nog till att göra motstånd mot sin fader.

När detta bud kom till Harde-Knut, sökte han råd hos jarlen och andra hövdingar, som voro hos honom. Men det visade sig genast, att så snart folket fick veta, att Knut den gamle var kommen, så samlade sig hela allmogen omkring honom och satte all sin lit till honom. Ulv jarl och hans medbröder sågo då, att det endast fanns två utvägar, antingen att fara till konungen och överlämna allt i hans händer eller också att fly ur landet. Alla rådde Harde-Knut att fara till sin fader. Han gjorde så. Då de möttes, föll han till sin faders fötter och lade i hans knä det sigill med vilket konunganamnet följde. Konung Knut tog Harde-Knut i handen och satte honom på en lika förnämlig plats som han hade suttit förut.

Ulv jarl sände sin son Sven till konung Knut. Sven var systerson till konungen¹. Han sökte för sin faders räkning förlikning av konungen och erbjöd sig att ställa sig som gisslan för jarlen. Sven och Harde-Knut voro jämnåriga. Konung Knut bad hälsa jarlen, att han skulle samla folk och skepp och fara konungen till mötes, så skulle de sedan tala om förlikningen sig emellan. Jarlen gjorde så.

1. Jfr ovan kapitel 134.

Kapitel 149
Krig i Skåne.

När konung Olav och konung Anund sporde, att konung Knut hade kommit västerifrån och att han hade en oemotståndlig här, seglade de österut längs Skånes kust och började att härja och bränna bygderna; de sökte sig så österut hän emot sveakonungens rike. Men så snart folket fick höra, att konung Knut var kommen till Danmark, så ville ingen längre underkasta sig konungarna. Detta omtalar skalden Sigvat:

De raska kungar
mäktade icke
Danmarks land
med härtåg kuva.
Danernas bane¹
härjade grymt
det vida Skåne.
Främst bland furstar².

Konungarna drogo österut längs kusten, lade till vid mynningen av Helgeå och stannade där en tid. Då fingo de veta, att konung Knut seglade med sin här österut efter dem. De rådslogo med varandra och beslöto, att konung Olav med sin här skulle gå upp i land och genom skogarna ända till det vatten ur vilket Helgeån faller ut³. De gjorde där vid åns utlopp ur sjön en damm av timmer och torv och dämde så upp vattnet; vidare grävde de stora diken och förenade flera vattendrag, så att vattnet svämmade över vidt och bredt. I älvfåran fällde de stora träd. De voro sysselsatta med detta arbete många dagar, och konung Olav hade hela ledningen av detta företag, medan konung Anund förde befälet över skeppshären. Konung Knut fick underrättelse om konungarnas färd och all den skada som de hade gjort i hans rike. Han styrde då emot dem, där de lågo i Helgeå; han hade en stor här, dubbelt så stor som de båda tillsammans. Detta omtalar Sigvat:

Jutlands herre,
när hem han kom,
lät sig ej röva —
ära han vann.
Danernas skydd⁴
tålde icke
rån i riket.
Främst bland furstar⁵.

1. »Danernas bane» är Olav den helige.
2. Med avseende på denna versrad se ovan kapitel 145 not 4.
3. Vilket vatten som här åsyftas, är ovisst. Hela episoden hör säkerligen till sägnens område.
4. »Danernas skydd» är deras kraftige försvarare Knut den mäktige.
5. Med avseende på sista versraden se ovan kapitel 145 not 4.

Kapitel 150
Strid vid Helgeå.

Det hände en dag mot kvällen, att konung Anunds kunskapare fingo se konung Knut komma seglande, och han hade då icke långt dit. Då lät konung Anund blåsa till strid. Männen togo ned tälten och iförde sig sina rustningar, rodde ut ur hamnen och österut¹ längs kusten, lade samman sina skepp, bundo dem vid varandra och beredde sig till strid. Konung Anund sände budbärare upp i land; de foro till konung Olav och meddelade honom dessa händelser. Då lät konung Olav bryta sönder dammarna och lät än äter rinna i sin gamla fåra; själv begav han sig om natten till sina skepp.

Konung Knut kom utanför hamnen. Han såg, att konungarnas här låg där beredd till strid. Han tyckte, att det var väl sent på dagen att gå till anfall, om hela hans har skulle vara stridsfärdig, ty hans flotta behövde stor plats på havet för att segla; det var långt emellan det främsta skeppet och det sista och likaså emellan det som gick ytterst och det som gick närmast land. Vinden var svag. Då konung Knut såg, att svearna och norrmännen hade lämnat hamnen, lade han till i den med de skepp som fingo rum där; likväl låg huvuddelen av hären ute på havet.

Om morgonen, då det var nästan ljust, voro många av Knuts män uppe i land, somliga i samtal, andra vid lekar. De märkte ingenting, förrän vattnet rusade emot dem med kraften av en fors. Med strömmen följde stora trädstockar som drevo ut mot deras skepp; skeppen togo skada därav, och vattnet svämmade ut över hela slätten. De män som voro på land omkommo och därjämte många av dem som voro på skeppen; men alla som kunde det höggo av förtöjningarna och gjorde sig lösa, och skeppen drevo nu i oordning om varandra. Den stora drake på vilken konungen själv befann sig fördes ut av strömmen; den var icke lätt att vända med årorna och drev därför ut emot konung Anunds och konung Olavs flotta. Då männen där kände igen skeppet, lade de sig genast rundtomkring det. Men detta fartyg hade hög bordläggning, som om det vore en borgmur, och det fanns många män ombord, utvalt folk, väl beväpnat och oförskräckt, och det var därför icke lätt att anfalla. Det dröjde icke heller länge, innan Ulv jarl rodde fram med sitt folk. Då började striden. Nu drog sig konung Knuts här dit från alla håll. Då sågo konungarna, Olav och Anund, att de för den gången hade vunnit all den seger som var dem beskärd av ödet. De läto då sina skepp draga sig tillbaka, löste sig från konung Knuts skepp och skilde flottorna åt. Men eftersom detta anfall icke hade fått det förlopp som konung Knut hade bestämt, och då skeppen sålunda icke hade rott fram så, som det var avsett, så kom ingen förföljelse till stånd. Konung Knut och hans män mönstrade sitt folk och började sedan att ordna hären och göra sig i ordning.

Då de hade skilts åt och var flotta seglade för sig, mönstrade konungarna sin här och funno, att de icke hade lidit någon förlust. De sågo emellertid också, att om de väntade där, till dess konung Knut hade gjort hela den här redo, som han hade, och sedan anföll dem, så var övermakten så stor, att det var föga utsikt till att de skulle segra, men lätt att se, att det skulle bliva mycket stort manfall, om det komme till strid. Det blev därför beslutat, att de skulle med sin här ro österut längs kusten. Då de sågo, att konung Knuts flotta icke följde efter dem, reste de masterna och hissade sina segel. Ottar svarte talar om denna strid i en dråpa som han diktade om Knut den mäktige²:

Kungars kampdjärve ättling!
Svearna slog du i grunden
i öster vid ån den helga —
ulven fick rikligt byte.
Fruktade furste! Du värjde
landet mot tvänne kungar —
där svalt ej korpen i sanning.
Raskt du handlar mot männen.

Skalden Thord Sjåreksson diktade en arvdråpa om konung Olav den helige; den kallas »Korsdråpan»³, och däri omtalas också denna strid:

Olav, egdernas herre⁴,
prövade vapenlyckan
mot jutarnas härlige furste,
som givmild ringar styckar⁵.
Skarpt sköt Skånes konung
på nära håll i striden;
Svens son⁶ ej kraftlös röntes —
ulven tjöt över liken.

Olav den heliges historia - kapitel 151-160
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Österut; rättare: norrut.
2. Jfr ovan kapitel 4 not 3.
3. Se Håkon den godes historia kapitel 30 not 4.
4. »Egdernas herre» är konung Olav; egderna, innevånarna i landskapet Agder på Norges sydkust, stå här som representanter för det norska folket i allmänhet.
5. Guldet förvarades ofta i forntiden i form av spiralringar, som vid utbetalningar sönderhöggos till önskad vikt för vart stycke. Den som »givmild ringar styckar» är således den frikostige fursten, här Knut den mäktige, som utdelar guld till sina män.
6. »Svens son»: Knut, son till Sven tveskägg.