Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla


  


















 
 

 







 


 
 

 






 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 181
Konung Olavs färd till Holmgård.

Det är att berätta om konung Olavs färd, att han först drog från Norge österut över Eidaskog till Värmland och sedan ut till Vadsbo1; därifrån for han över den skog där vägen går2 och kom fram till Närike. Där fanns en mäktig och rik man, som hette Sigtrygg; Ivar hette hans son, som sedan blev en framstående man. Konung Olav stannade om våren där hos Sigtrygg. När det led mot sommaren, rustade han sig att fara vidare och skaffade sig skepp. Han for på sommaren och stannade icke, förrän han kom österut till Gårdarike till konung Jarisleiv och drottning Ingegerd. Drottning Astrid och konungadottern Ulvhild stannade kvar i Sverige, men sonen Magnus förde konungen med sig till Gårdarike. Konung Jarisleiv tog vänligt emot konung Olav; han erbjöd honom att stanna hos sig och att få land där till de omkostnader som han hade för underhållet av sina män. Konung Olav antog detta tillbud och stannade där.

Det berättas, att konung Olav var from och trägen att bedja till Gud under hela sitt liv; men sedan han fann, att hans makt minskades och att hans motståndare växte i styrka, lade han all sin håg på att tjäna Gud. Andra omsorger eller det arbete som han förr hade haft om händer hindrade honom icke häri. Ty under den tid, då han hade suttit vid makten, hade han strävat med sådant som syntes honom vara till största gagn: först att freda och frälsa landet från träldom under utländska hövdingar, sedan att omvända folket till den rätta tron och därjämte att stifta lag och landsrätt; det senare gjorde han av rättrådighet, för att straffa dem som ville ondt. Det hade varit en vanlig sed i Norge, att sönerna till ländermän och mäktiga bönder hade farit i viking och skaffat sig gods genom att härja både inom landet och utomlands. Men sedan Olav hade tagit emot konungadömet, skaffade han fred i sitt rike och förbjöd alla plundringar inom landet. Kunde han nå de brottsliga med straff, så lät han dem icke undslippa med mindre än att de miste liv eller lemmar; där hjälpte varken böner eller anbud om böter. Så säger skalden Sigvat3:

Rödt guld åt den bistre kungen
de härjande vikingar bjödo
ofta, att köpa sig fria;
men fursten vägrade ständigt.
Omild lät av han hugga
männens huvud med svärdet;
var rövare straffades skonlöst.
Så skall man värja sitt rike.

Den härlige kungen, som ofta
ulvar mättat i striden,
förödde tjuvarnas släkte;
stölderna så han stäckte.
Den milde4 fursten lät alla
tjuvar med friska lemmar
mista ben och armar5.
Så växte freden i landet.

Landets beskyddare6 lade
under de vassa svärden
ett otal vikingars huvud —
ej bättre hans makt kunde synas.
Magnus givmilde fader
vann seger i många strider;
med varje seger steg högre
Olav den digres ära.

Han straffade lika hårdt mäktiga som ringa, men detta tyckte ländermännen vara en alltför stor hänsynslöshet, och de fylldes av fiendskap, när de miste sina fränder för konungens rättvisa dom,, även om de dömda voro skyldiga. Detta var upphovet till den resning som landets män gjorde emot konung Olav, att de icke kunde lida hans rättfärdighet; men han ville hellre avstå från sitt kungadöme än från rätten. Orättvis var den beskyllningen, som gjordes emot honom, att han skulle vara gnidig emot sina män, ty han var mycket givmild emot sina vänner. Men en av orsakerna till att männen reste sig emot honom var den, att de tyckte, att han var hård och sträng i sina straffdomar; dessutom erbjöd konung Knut mycket pänningar. Likväl lockades storhövdingarna mest därav, att Knut lovade dem alla styrelsemakt och titlar. Härtill kom, att man i Norge gärna ville taga Håkon jarl till konung, ty Håkon hade varit mycket älskad av folket förr, då han styrde landet.
  1. Vadsbo: Vadsbo härad i nordliga Västergötland.
  2. Den åsyftade skogen är Tiveden.
  3. De anförda versarna äro hämtade ur Sigvats arvdråpa över Olav den helige (jfr biografin om Sigvat).
  4. Detta uttryck är i detta sammanhang påfallande. Troligen är det emellertid att fatta såsom ett epitet avsett att skildra konungens sinnelag i allmänhet; mot denna bakgrund avtecknar sig hans stränghet mot missdådare så mycket starkare.
  5. Ett i forntiden vanligt straff för tjuvnadsbrott var avhuggandet av hand eller fot.
  6. »Landets beskyddare» är en ofta förekommande skaldeomskrivning för konung. På detta ställe, där konungens vård om rättssäkerheten i landet omtalas, är uttrycket synnerligen väl valt, såsom fallet ofta är hos Sigvat.

Kapitel 182
Om Jokul Bårdsson.

Håkon jarl hade med sin här styrt ut ur Tråndheim och farit emot konung Olav söderut i Möre, såsom förut är skrivet1. Då konungen styrde in i fjordarna, följde jarlen efter. Kalv Arnesson och de andra män som hade skilt sig ifrån konung Olav kommo honom då till mötes; Kalv Arnesson blev väl mottagen. Därefter styrde jarlen in till Valldalen i Todarfjorden, där konungen hade dragit upp sina skepp. Jarlen tog där de skepp som konungen hade haft; han lät sätta ut skeppen och utrusta dem; styresmän utsagos genom lottkastning.

Hos jarlen var en man som hette Jokul; han var isländing, son till Bård Jokulsson i Vatsdalen. Jokul fick på sin lott att styra »Visunden», som konung Olav hade haft.2 Jokul diktade denna vers3:

Det kom på min lott att styra —
ej kvinnan spor, att jag rädes,
fast storm mot skeppet jag väntar —
sedan från Sult4 den drake
som fordom Olav den digre,
den givmilde fursten, ägde.
Konungen själv i sommar
blev rövad segern och livet.

Det må här omtalas i korthet, som hände mycket senare, att Jokul råkade ut för konung Olavs män på Gottland5 och blev tagen tillfånga. Konungen lät föra honom bort för att halshuggas; hans hår var snott om en käpp, och en man höll i denna. Jokul satte sig ned på en backe. Mannen gjorde sig redo till att halshugga honom; men när Jokul hörde vinet av yxan, reste han sig upp, hugget träffade honom i huvudet, och det blev ett mycket stort sår. Konungen såg, att det var banesår, och befallde, att man skulle låta honom vara. Jokul satt upprätt och diktade denna vers:

Såren värka av trötthet —
aldrig jag haft det värre.
Ett sår jag har som sprutar
ymnigt den röda vätska.
Blodet strömmar ur såret —
mandom jag dock vill visa.
Gramse är mig förvisso
den hjälmprydde, fräjdade fursten.

Därefter dog Jokul.
  1. Se ovan kapitel 178.
  2. Jämför kapitel 144.
  3. Versen är, såsom framgår av de två sista raderna, diktad först efter Olav den heliges död.
  4. Se ovan kapitel 178 med not 7.
  5. På återfärden från Gårdarike säges Olav någon tid ha legat med sina skepp vid Gottland; se nedan kapitel 192.

Kapitel 183
Om Kalv Arnesson.

Kalv Arnesson for med Håkon jarl norrut till Tråndheim. Jarlen bjöd honom till sig och bad, att han skulle träda i hans tjänst. Kalv svarade, att han ville först fara hem till sin gård på Eggja och senare lämna besked. Kalv gjorde så. När han kom hem, märktes det snart, att hans hustru Sigrid var mycket förgrymmad, och hon räknade upp alla de anledningar till harm som hon menade sig ha fått genom konung Olavs förvållande: först hade han låtit dräpa hennes make Olve1 — »och nu sedan», sade hon, »mina två söner2; du, Kalv, var närvarande vid deras dråp, och det skulle jag allra minst ha väntat av dig.» Kalv svarade, att det var mycket emot hans vilja, att Thore blev avdagatagen. »Jag erbjöd böter för honom», sade han; »men då Grjotgard blev fälld, miste jag min broder Arnbjörn.» Hon svarade: »Det är väl, att konungen gjorde dig detta, ty det kan hända, att du vill hämnas Ambjörn, fastän du icke vill hämnas mina sorger. Du såg, då din styvson Thore blev dräpt, huru mycket konungen aktade dig.»

Sådant harmfyllt tal förde hon ständigt på tungan inför Kalv. Kalv svarade ofta med vrede, men likväl gick det till sist så, att han lät beveka sig av hennes övertalningar och lovade att gå i jarlens tjänst, om denne ville öka hans intäkter. Sigrid sände bud till jarlen och lät säga honom, huru saken stod beträffande Kalv. Så snart jarlen fick veta detta, sände han bud till Kalv, att denne skulle komma ut till staden till honom. Kalv drog sig icke undan färden, utan for kort därefter ut till Nidaros och träffade där Håkon Jarl; han blev väl emottagen och hade en överläggning med jarlen. De blevo ense och avtalade, att Kalv skulle bliva hans handgångne man och få stora intäkter av honom. Därefter for Kalv hem till sin gård; han hade nu styrelsemakten nästan överallt i det inre Tråndheim.

Då det började våras, utrustade Kalv ett skepp, som han ägde, och så snart han var färdig, seglade han ut på havet och styrde med sitt skepp västerut till England, ty han hade sport, att konung Knut tidigt om våren hade seglat från Danmark västerut till England. Då hade konung Knut givit jarldöme i Danmark åt Thorkel den höges son Harald3. Kalv Arnesson for och uppsökte konung Knut, så snart han kom till England. Så säger Bjarne »Gullbråskald»4:

Beslutsamt plöjde fursten5
österut havet med kölen;
trött av striden, Haralds
broder6 for bort till Gårdar7.
Ej har jag lärt att osant
rosa männens gärning:
genast, Kalv, du sökte
Knut, när du skilts från Olav8.

Då Kalv kom till konung Knut, tog konungen mycket vänligt emot honom och hade ett samtal med honom. Innebörden av konung Knuts tal var den, att han uppmanade Kalv att förbinda sig till att resa sig emot Olav den digre, om denne sökte sig tillbaka till Norge. »Jag skall då», sade han, »giva dig jarldöme och låta dig styra Norge, men min frände Håkon skall fara till mig; det är han bäst skickad till, ty han är så rättsinnad, att jag tror att han icke skulle kasta ett spjut emot konung Olav, om de möttes9.» Kalv lyssnade till det som konungen sade och fick lust till jarlsvärdigheten, och detta avtal träffades nu emellan konung Knut och Kalv. Därefter gjorde Kalv sig redo att fara hem, och vid avskedet gav konung Knut honom präktiga gåvor. Detta omtalar skalden Bjarne:

Jarlars kampdjärve ättling!10
Englands drott är du skyldig
tack för stora gåvor:
raskt drev din sak du igenom.
Londons herre gav dig —
icke det tovade länge —
land, förrn du for från väster.
Kalv, din makt är ej ringa.

Sedan for Kalv tillbaka till Norge och kom hem till sin gård.
  1. Olve på Eggja var Sigrids förste make; om dråpet på honom se ovan kapitel 109.
  2. Sönerna med Olve: Thore och Grjotgard; se ovan kapitel 165 och 166.
  3. Om Thorkel den höge se Olav Tryggvessons historia kapitel 34 och 35 samt ovan kapitel 10.
  4. Se ovan kapitel 177 not 4.
  5. »Fursten», dvs. konung Olav.
  6. »Haralds broder», dvs. Harald hårdrådes halvbroder, Olav.
  7. Gårdar, i poesien = prosans Gårdarike (Ryssland).
  8. I de fyra sista versraderna uttalar skalden sitt ogillande av Kalvs svek mot Olav den helige.
  9. Håkon hade efter händelserna i Saudungssund med ed lovat att aldrig mera kämpa emot Olav; se ovan kapitel 30.
  10. Kalvs farfar, Arnmod, säges i en källa ha varit jarl.

Kapitel 184
Håkon jarls död.

Samma sommar for Håkon jarl bort ur landet västerut till England, och då han korn dit, tog konung Knut väl emot honom. Jarlen hade en fästmö där i England. Han for nu för att hämta sin brud och tänkte göra bröllop i Norge, men skaffade sig i England de förnödenheter som syntes honom svårast att få i Norge. Jarlen gjorde sig på hösten redo att fara hem, men blev tämligen sent färdig; han seglade ut på havet, när han var resfärdig. Om hans färd är det att berätta, att skeppet förliste och icke en enda man blev räddad. Några säga, att skeppet hade blivit sett norr om Katanes en kväll i svår storm, då vinden låg på ut åt Petlandsfjorden; de som tro på detta mena, att skeppet väl drivit in i malströmmen. Men så mycket vet man med säkerhet, att Håkon jarl omkom på havet och att ingen kom i land av dem som voro på det skeppet. Samma höst sade köpmännen, att det ryktet spreds i landet, att man trodde att jarlen hade omkommit; men det visste alla, att han icke kom till Norge den hösten och att landet nu var utan styresman.

  

Kapitel 185
Om Björn stallare.

Björn stallare satt hemma, på sin gård, sedan han hade skilts från konung Olav. Björn var en namnkunnig man, och det spordes snart vida omkring, att han hade slagit sig ned i lugn och ro. Detta fingo också Håkon jarl och de andra hövdingarna veta. De sände då män med bud till Björn. När budbärarna kommo fram, tog Björn väl emot dem. Sedan kallade han dem till samtal med sig och sporde dem om deras ärende. Deras anförare svarade och framförde till Björn hälsningar från konung Knut, Håkon jarl och än flera hövdingar. »Det ha vi också att säga», sade han, »att konung Knut har hört mycket talas om dig och vet, att du länge har följt Olav den digre och varit en bitter fiende till konung Knut; det synes honom illa, ty han vill vara din vän liksom alla andra dugande mäns, så snart du vill upphöra att vara hans ovän. För dig är nu intet annat val än att söka hjälp och vänskap där, som de bäst kunna sökas och där nu alla män i den norra delen av världen sätta sin ära i att söka dem. I, som han följt Olav, kunnen nu se, på vad sätt han har skilts ifrån eder! I ären alla värnlösa emot konung Knut och hans män, men I härjaden i hans land förra sommaren och dräpten hans vänner. Det är skäl att med tacksamhet taga emot konungens vänskap, när han, erbjuder den, och det vore mera passande, att du både därom eller erbjöde gods för att få den.»

Då han hade slutat sitt tal, svarade Björn och sade så: »Jag vill nu sitta i ro hemma på min gård och icke tjäna några hövdingar.» Budbäraren svarade: »Sådana män som du äro konungsmän! Jag kan säga dig, att du nu har två ting att välja emellan. Det ena är att fara fredlös från dina egendomar, såsom nu eder kamrat Olav far. Det andra, som väl kan synas bättre, är att taga emot konung Knuts och Håkon Jarls vänskap och bliva deras man, giva dem trohetslöfte och här taga din lön.» Han hällde härvid ut engelskt silver ur en stor pung. Björn var en pänningkär man. Han blev mycket hugsjuk och teg, då han såg silvret. Han tänkte efter för sig själv, vad han skulle besluta; han tyckte det vara svårt att mista sina egendomar och trodde icke, att det var sannolikt, att konung Olav åter skulle komma till makten i Norge. Då budbäraren märkte, att Björn skiftade håg inför pänningarna, kastade han fram två tjocka guldringar och sade: »Tag du nu pänningarna, Björn, och svär eden! Jag lovar dig, att detta gods är litet värdt emot det som du får, om du uppsöker konung Knut.» Godsets storlek, de fagra löftena och de stora gåvorna kommo pänningbegäret att segra hos Björn, han tog emot pänningarna och trädde i hövdingarnas tjänst, svor eder och avlade trohetslöfte till konung Knut och Håkon jarl. Därefter foro budbärarna bort.


Björn stallare frestas av det engelska guldet.

  

Kapitel 186
Björn stallares färd.

Björn stallare sporde de tidender, som omtalades, att Håkon jarl. hade omkommit. Då vände sig hans sinne, och han ångrade, att han hade brutit sin tro emot konung Olav. Han ansåg sig nu vara löst från det avtal varigenom han hade lovat Håkon jarl lydnad. Han trodde också, att det kunde vara någon utsikt till upprättelse av konung Olavs makt, om han komme till Norge, eftersom landet nu var utan styresman. Björn rustade sig skyndsamt till färd och hade några få män med sig. Han for dag och natt, till häst, när han det kunde, på skepp, när det så föll sig, och stannade icke på sin färd, förrän han på vintern vid jultiden kom österut i Gårdarike till konung Olav.
Konungen blev mycket glad, när han fick se Björn. Konungen sporde efter många tidender från Norge. Björn svarade, att jarlen hade omkommit och att landet nu var herrelöst. Dessa underrättelser väckte glädje hos de män som hade följt konung Olav från Norge och som där hade haft egendomar och fränder och vänner, och de började nu längta mycket efter att fara hem.

Björn omtalade mycket annat från Norge som konungen gärna ville veta. Konungen frågade efter sina vänner, och huru de höllo sin trohet emot honom. Björn svarade, att det var mycket olika. Därpå steg han upp, föll till konungens fötter, fattade om hans knän och sade: »Allt i Guds och Edert våld, konung! Jag har tagit emot pänningar av Knuts män och svurit dem trohetsed. Men nu vill jag följa dig och icke skiljas ifrån dig, så länge vi båda leva.» Konungen svarade: »Stig genast upp, Björn! Med mig skall du vara förlikt; gör bot för detta till Gud! Jag kan förstå, att de äro nu få i Norge som hålla sin tro till mig, då sådana som du svika. Det är också sant, att männen sitta där i en mycket svår ställning, då jag är långt borta och de äro utsatta för ofred av mina fiender.» Björn omtalade för konungen, vilka som mest hade förbundit sig till att resa sig emot konungen och hans män; han nämnde Erlings söner på Jadar och deras fränder, Einar »tambarskälve», Kalv Arnesson, Thore hund, Hårek från Thjotta.

  

Kapitel 187
Om konung Olav.

Sedan konung Olav hade kommit till Gårdarike, hade han haft mycket att tänka på och grubblat över vad beslut han skulle fatta. Konung Jarisleiv och drottning Ingegerd erbjödo honom att stanna hos sig och taga emot det rike som heter Vulgaria1; det är en del av Gårdarike. Folket i det landet var hedniskt2. Konung Olav övervägde för sig själv detta anbud, men då han framlade det för sina män, avrådde alla att stanna där och uppmanade konungen att söka sig tillbaka till sitt rike i Norge. Konungen hade också tänkt på att nedlägga konungavärdigheten och fara ut i världen till Jorsaler3 eller något annat heligt ställe och inträda i en munkorden; men den tanken sysselsatte honom dock oftast, om det kunde finnas någon utsikt till att han skulle återfå sitt rike i Norge. När han tänkte på detta, då mindes han, att under de första tio åren av hans konungadöme hade allting gått honom väl och lyckligt i handom, men därefter hade alla råd blivit honom tunga och vanskliga, och det hade ständigt gått honom emot, då han velat pröva lyckan. Nu tvivlade han därför på om det var klokt att lita så mycket på lyckan, att han fore med en ringa styrka emot sina fiender, då hela allmogen hade förenat sig med dem för att göra motstånd mot honom. Sådana bekymmer hade han ofta, och han hänsköt då sin sak till Gud och bad honom låta det ske som han såg vara gagneligast. Han tänkte på detta fram och tillbaka och visste icke, vad han skulle besluta sig för, ty det syntes honom uppenbart leda till olycka, vad han än beslöte.
  1. Med Vulgaria (Bulgarien) menas här det av ett mongoliskt folk grundade s. k. storbulgariska riket vid Volga, vars huvudstad var Bolgar. Det underkuvades på 1200-talet av tartarerna.
  2. Bulgarerna hade på 900-talet övergått till islam.
  3. Jorsaler (eller Jorsalaheim) är de gamla nordbornas namn på Jerusalem.

Kapitel 188
Konung Olavs dröm.

Det hände en natt, att Olav låg länge vaken i sin säng om natten; han grubblade över sina planer och hade stora bekymmer i sitt sinne. När han slutligen blev mycket trött av att tänka, föll sömnen över honom, men så lätt, att han tyckte sig vara vaken och se allt som försiggick i huset. Han såg då en man stå framför sängen, stor och härlig och klädd i dyrbara kläder; konungen kom snarast att tänka på att detta måtte vara Olav Tryggvesson.

Denne man sade till honom: »Är du mycket bekymrad för dina rådslag och för vad du nu skall taga dig till? Det synes mig underligt, att du så vacklar hit och dit i denna sak. Det förundrar mig, om du tänker på att nedlägga den konungavärdighet som Gud har givit dig, och likaså, om du ämnar stanna här och emottaga ett rike av utländska konungar som du icke känner. Far hellre tillbaka till ditt rike, som du har tagit i arv och som du länge har styrt med den kraft som Gud har givit dig! Låt icke dina undersåtar skrämma dig! Det är en konungs heder att segra över sina fiender och en ärofull död att falla i striden med sina män. Tvivlar du måhända på att du har rätt i eder tvist? Icke skall du göra det och så förneka sanningen för dig själv! Du kan utan fruktan söka dig till landet, ty Gud skall bära dig vittnesbörd, att det är din egendom!»

Då konungen vaknade, tyckte han sig se en skymt av mannen, då han gick bort. Ifrån den stunden upphörde han med sin tvekan och fattade det fasta beslutet att fara tillbaka till Norge, såsom han själv förut ivrigast hade önskat och såsom alla hans män, efter vad han märkte, helst ville låta det bliva. Han intalade sig, att landet skulle vara lätt att ernå, eftersom det var utan herre, såsom han hade sport; han trodde, att om han själv komme dit, skulle många ännu vara redobogna att hjälpa honom. Då konungen yppade dessa, planer för sina män, antogo alla dem med tacksamhet.

  

Kapitel 189
Om konung Olavs läkekonst.

Det berättas, att det hände i Gårdarike, medan konung Olav var där, att sonen till en förnäm änka fick en halsböld och att den vållade gossen sådant men, att han icke kunde få ned någon mat och tycktes vara nära döden. Gossens moder gick till drottning Ingegerd, med vilken hon var bekant, och visade henne gossen. Drottningen sade, att hon kände ingen bot för detta. »Men gå», sade hon, »till konung Olav! Han är den bäste läkaren här. Bed honom lägga händerna på gossens onda! Hälsa honom ifrån mig, om han icke eljest vill göra det!» Hon gjorde såsom drottningen hade sagt. Då hon träffade konungen, omtalade hon, att hennes son var nära döden genom en halsböld, och bad honom lägga händerna på bölden. Konungen svarade henne, att han icke var läkare, och bad henne gå till någon läkare. Hon sade då, att drottningen hade visat henne dit — »hon bad mig hälsa dig ifrån henne, att du skulle använda den läkekonst som du förstår, och hon sade mig, att du är den bäste läkaren här i staden.»

Då tog konungen och lade händerna om gossens hals och kramade länge på bölden, till dess gossen öppnade munnen. Därpå tog han litet bröd, bröt det i sönder och lade bitarna i form av ett kors i sin hand; sedan stoppade han det i munnen på gossen, och denne sväljde ned det. Från den stunden upphörde all värk i bölden, och gossen blev fullständigt frisk på några få dagar. Hans moder blev mycket glad och likaså andra fränder och bekanta till gossen.

Detta blev först uppfattat så, som om konung Olav hade särskilt goda läkarehänder, såsom det säges om de män som ha stora anlag för denna konst, att de ha goda. händer. Men när sedan hans järtecken blevo allmänt kända, blev även detta räknat såsom ett sannskyldigt järtecken.

  

Kapitel 190
Konung Olav bränner spånorna.

Det hände en söndag, att konung Olav satt till bords i sitt högsäte och hade fallit i så djupa tankar, att han icke gav akt på tiden. Han hade en kniv i handen, höll på en träpinne och täljde spånor av den. En bordsven1 stod framför honom och höll ett bordskärl. Han såg, vad konungen gjorde, och förstod, att han satt och tänkte på något annat; han sade: »Det är måndag i morgon, herre!» Konungen såg på honom, när han hörde detta, och kom då i håg, vad han hade gjort2. Därpå bad konungen, att man skulle giva honom ett vaxljus. Han sopade samman alla spånorna, som han hade täljt, i sin hand, satte lågan till och lät spånorna brinna i handen på sig. Därav kunde man finna, att han ville noggrant iakttaga lag och budord och icke åsidosätta det som han visste vara rätt.

Olav den heliges historia - kapitel 191-200
Tillbaka till Olav den heliges förstasida
  1. Bordsven (isl. skutilsveinn): ung man av hirden som passade upp vid konungens bord. Benämningen blev från slutet av l000-talet titel för den förnämsta klassen av hirdmän. Jfr noten om hirden ovan.
  2. Den världsliga sysselsättningen var ett vanhelgande av sabbaten.