Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 111
Konung Olavs färd till Upplanden.

Konung Olav hade nu varit konung i Norge i sju år. Den sommaren kommo till honom jarlarna från Orknöarna, Thorfinn och Bruse, och konungen tillägnade sig då deras land, såsom förut är skrivet. Samma sommar for konung Olav till Nord- och Sunnmöre och på hösten till Raumsdal. Där lämnade han skeppen, drog till Upplanden och kom fram till Lesjar¹. Han lät gripa alla de bästa männen både i Lesjar och Dovrar, och de blevo tvungna att antaga kristendomen eller också måste de lida döden eller fly undan, om de kunde komma åt. De som antogo kristendomen, lämnade sina söner i konungens händer såsom gisslan för sin trohet. Konungen stannade över natten på ett ställe som heter Böar i Lesjar och tillsatte präster där. Sedan drog han genom Lorodalen och kom ned till ett ställe som heter Stavabrecka. En å med namnet Otta rinner igenom dalen här, och på båda sidor om ån utbreder sig en fager bygd som kallas Loar; konungen kunde se ned långs efter hela bygden. »Det är skada», sade konungen, »att en så fager bygd skall brännas.»

Han tog vägen ned i dalen med sin här. De lågo om natten på en gård som heter Nes. Konungen tog sig härbärge i ett loft och sov själv där; det står kvar ännu i dag och har icke förändrats sedan². Konungen stannade där i fem dygn. Han skickade sedan ut tingsbudkavle och kallade folket till sig både från Vågar, Loar och Hedalen; han lät det budet följa med tingskallelsen, att de skulle antingen kämpa emot honom och bliva utsatta för att bygden brändes av honom eller också antaga kristendomen och föra till honom sina söner som gisslan. Då kommo de till konungen och underkastade sig honom; men några flydde söderut till Dalarna³.

1. Olav kom från Raumsdal över fjällen in i nordvästligaste delen av Gudbrandsdalen. De här nämnda bygderna Lesjar, Dovrar, Lorodalen, Loar, Vågar och Hedalen äro alla belägna i övre Gudbrandsdalen.
2. Denna stuga i Nes (nu Sønste-Nes i övre Lom, det gamla Loar) säges ännu ha stått kvar så sent som omkring 1830.
3. Dvs. längre söderut i Gudbrandsdalen.

Kapitel 112
Om Dala-Gudbrand.

Dala-Gudbrand hette en man som var, såsom om han vore konung över Dalarna; han hade herses namn¹. Honom jämförde skalden Sigvat i fråga om makt och vidsträckta landbesittningar med Erling Skjalgsson. Sigvat kvad om Erling:

Bland hövdingar en enda
jag känt som dig har liknat,
Gudbrand han hette; han rådde
vida över landen.
Guldets fiende!² Eder
jag nämner som likar båda;
den som tror sig bättre,
givmilde hövding, bedrar sig.

Gudbrand hade en son, som här senare skall omtalas. Då Gudbrand fick veta, att konung Olav hade kommit till Loar och tvang folket att antaga kristendomen, sände han ut »härpil»³ och kallade alla Dalaborna att möta sig vid en gård som heter Hundtorp⁴. De kommo alla dit, och det var en ofantlig mängd människor som samlades, ty i närheten ligger en sjö vid namn Logen⁵, så att man kunde komma dit såväl på skepp som landvägen. Gudbrand höll ting med folket och omtalade, att en man hade kommit till Loar — »som heter Olav och som vill bjuda oss en annan tro än vi ha förut och slå ned alla våra gudar. Han påstår, att han har en mycket större och mäktigare gud; det är ett under, att jorden icke öppnar sig under honom, när han djärves att tala sådant, eller att våra gudar låta honom leva längre. Jag är viss på, att om vi bära ut Thor ur vårt tempel, han som står i denna gård och som alltid har hulpit oss, och om han får se Olav och hans män, så skall hans gud och han själv och hans män smälta ned och bliva till intet.» Då ropade alla på en gång och sade, att Olav aldrig skulle komma därifrån, om han komme och mötte dem »och icke skall han våga att fara längre söderut genom Dalarna», sade de. Sedan utvalde de sjuhundra⁶ män att fara norrut till Breida⁷ för att kunskapa. Anförare för denna skara var Gudbrands aderton år gamle son; honom följde många utmärkta män. De kommo till en gård, som heter Hov, och stannade där tre dygn; dit kom då till dem mycket folk, som hade flytt från Lesjar och Loar och Vågar, därför att de icke ville underkasta sig kristendomen.

Konung Olav och biskop Sigurd lämnade kvar präster i Loar och Vågar. Därefter drogo de över Vågarost och kommo ned till Sil och stannade där över natten. Där fingo de höra, att en stor här var samlad emot dem. De bönder som voro på Breida sporde också detta och beredde sig till strid emot konungen. Då steg konungen upp, här klädde sig och drog söderut längs Silslätten. Han stannade icke förrän vid Breida; där såg han en stor här framför sig, redo till strid. Konungen fylkade sin här, men red själv framför den, talade till bönderna och bjöd dem att antaga kristendomen. De svarade: »Du torde få annat att göra i dag än att gäcka oss!» — höjde härskri och slogo med vapnen emot sköldarna. Konungens män sprungo då fram och sköto med spjut, och bönderna vände sig genast till flykt, så att endast få stodo kvar. Gudbrands son blev tagen tillfånga; konung Olav gav honom nåd och förde honom med sig.

Konungen stannade där i tre dygn. Sedan sade han till Gudbrands son: »Far nu tillbaka till din fader och säg honom, att jag snart skall komma dit!» Han for då hem och omtalade för sin fader de onda tidenderna, huru de hade träffat konungen och börjat strid med honom. »Våra män flydde genast i början, och jag blev tagen tillfånga», sade han; »konungen gav mig nåd och bad mig fara och säga dig, att han snart kommer hit. Nu ha vi icke här mer än två hundra man av hela den här som vi då hade att möta honom med; därför råder jag dig nu, fader, att icke kämpa med den mannen.» »Det hörs», sade Gudbrand, »att allt mod har blivit bänkat ur dig! I en olycklig stund for du hemifrån: denna din färd skall man sent glömma. Nu tror du strax på de galenskaper som denne man far med, vilken har gjort dig och dina män sådan nesa.» Natten därefter drömde Gudbrand, att en man kom till honom; han var ljus, och det stod stor skräck av honom. Han sade till Gudbrand: »Din son for ingen segerfärd emot konung Olav, men din skall bliva mycket mindre, om du tänker strida emot konungen; du själv och allt ditt folk skall falla., och vargar skola draga och korpar slita i dig och eder alla.» Han blev mycket rädd vid denna skräcksyn och omtalade den för Thord istermage, som var hövding där över Dalaborna. »Detsamma har visat sig för mig», sade denne. Om morgonen läto de blåsa till ting och sade, att det syntes dem rådligast att hålla ting med den man som kom norrifrån med en ny förkunnelse och få veta, med vad sanning han for. Sedan sade Gudbrand till sin son: »Nu skall du taga tolv män med dig och fara till den konung som gav dig nåd.» Så skedde det. De kommo till konungen och sade honom sitt ärende, att bönderna önskade hålla ting med honom och därför ville sätta lejd mellan honom och bönderna. Konungen sade sig vara tillfreds därmed, och de gjorde nu avtal om fred sig emellan, så länge sammankomsten varade. Efter så uträttat ärende foro de tillbaka och underrättade Gudbrand och Thord, att lejd var avtalad. Konungen for då till en gård som heter Lidsstader och stannade där i fem dagar.

Sedan drog konungen bönderna till mötes och höll ting med dem. Det regnade mycket den dagen. Då tinget var satt, reste sig konungen och sade, att folket i Lesjar och Loar och Vågar hade antagit kristendomen och brutit ned sina offerhus — »de tro nu på den sanne guden, som har skapat himmel och jord och som vet allting.» Därefter satte konungen sig ned, men Gudbrand svarade: »Icke veta vi, vem du talar om. Du kallar den för gud som du icke ser och ingen annan heller; men vi ha en gud som vi kunna se var dag. Han är icke ute i dag, därför att det är regnväder; men han kommer att synas eder förskräcklig och väldig, och jag väntar, att fruktan skall komma över eder, när han kommer på tinget. Men eftersom du säger, att eder gud förmår så. mycket, så låt honom nu ställa så till, att det är mulet i morgon, men icke regn, och låtom oss då åter träffa, här!» Härefter gick konungen hem till sitt härbärge; Gudbrands son följde honom såsom gisslan, och konungen gav dem en annan man i utbyte.

Om kvällen frågade konungen Gudbrands son, huru deras gud var beskaffad. Han svarade, att han var en bild av Thor: »Han har en hammare i handen; han är stor till växten och ihålig inuti. Under honom är ett slags fotställning; på den står han, när han är ute. Han är rikligt prydd med guld och silver. Fyra kakor bröd föras till honom varje dag och därjämte kött.» Sedan gingo de till sängs, men konungen vakade under natten försänkt i böner. När det dagades, gick konungen till mässan och sedan till bords och därefter till tinget. Vädret var sådant som Gudbrand hade sagt. Biskopen steg upp klädd i mässkåpa, med mitra på huvudet och kräkla i handen, och predikade för bönderna; han berättade om många under som Gud hade gjort och slutade sitt tal väl. Då svarade Thord istermage: »Mycket pratar den där hornprydde⁸, där han står med en stav i handen som är krökt upptill som ett vädurhorn! Men eftersom I påstån eder gud göra så många tecken, så sägen till honom, att han i morgon före soluppgången låter det vara klart väder och solsken! Låtom oss då mötas igen och göra ettdera, antingen komma överens i denna sak eller också gå till strid.» Därmed skildes de för denna gång.

1. Herse var namnet på den ärftlige hövdingen över ett härad i det forntida Norge; under Harald hårfagres tid började hersarna göras till kungliga ämbetsmän under titeln »ländermän». Jfr Harald hårfagres historia kapitel 6 not 2. Denna reform var dock ännu på Olav den heliges tid ej fullt genomförd.
2. »Guldets fiende» är den frikostige mannen.
3. Om detta slag av budkavle se Olav Tryggvessons historia kapitel 65 not 2.
4. Hundtorp: nuv. Hundorp i Søndre Fron i mellersta Gudbrandsdalen.
5. Snorre begår här ett misstag. Logen är icke namnet på en sjö, utan på en älv (nu Laagen) som flyter förbi Hundorp.
6. Sjuhundra, dvs. sju storhundraden, d. ä. åttahundrafyrtio.
7. En gård sydligast i Sel sogn (textens Sil nedan), norrut från Hundtorp.
8. Thord syftar här på de två spetsarna (»hornen») på mitran.

Kapitel 113
Dala-Gudbrand döpes.

Kolbein den starke hette en man, som var hos konung Olav; han härstammade från Fjordarna¹. Han var ständigt väpnad på det sättet, att han var omgjordad med ett svärd och hade en stor träklubba i handen. Konungen tillsade Kolbein, att han skulle stå närmast honom om morgonen. Sedan sade han till sina män: »Gån i natt dit, där böndernas skepp äro, och borren hål i alla, och riden bort deras dragare från gårdarna, där de äro!» Så blev gjort. Konungen låg hela natten i bön och bad till Gud, att han skulle avvända denna fara genom sin mildhet och miskund.
När konungen hade slutat mässan, var det nära dager, och han begav sig då till tinget. Då han kom till tinget, voro endast några få bönder komna; då fingo de se en stor skara bönder komma gående emot tingsplatsen, bärande emellan sig ett stort beläte som glänste av guld och silver. När de bönder som voro på tinget sågo detta, sprungo de alla upp och bugade sig för detta vidunder. Därefter ställdes det midt på tingsplatsen. På den ena sidan sutto bönderna, på den andra konungen och hans män. Då reste sig Dala-Gudbrand och sade: »Var är nu din gud, konung? Jag tror, att han nu bär hakskägget tämligen lågt! Det synes mig, att övermodet nu är mindre än häromdagen hos dig och den där hornprydde, som I kallen biskop och som sitter bredvid dig. Ty nu är vår gud kommen, han som råder över allt, och han ser på eder med vassa ögon. Jag ser, att I nu ären rädda och knappt vågen att slå upp ögonen. Läggen nu bort eder vidskepelse och tron på vår gud, som har hela edert öde i sina händer!» Härmed slutade han sitt tal.

Konung Olav talar med bönderna på tinget vid Hundtorp

Konungen sade till Kolbein, så att bönderna icke visste därom: »Om det händer under mitt tal, att de se bort ifrån sin gud, så giv honom ett så kraftigt slag du kan med klubban!» Därefter steg konungen upp och sade: »Mycket har du talat denna morgon till oss. Du menar, att det är underligt, att du icke kan se vår gud; men vi vänta, att han snart skall komma till oss. Du skrämmer oss med din gud, som är blind och döv, som icke kan hjälpa varken sig själv eller andra, och som icke kan komma någonstädes, utan att han blir buren. Jag tror nu, att det icke dröjer länge, förrän en olycka drabbar honom. Sen nu upp och skåden emot öster, där kommer nu vår gud omvärvd av ljus!» Just då gick solen upp, och alla bönderna riktade blicken emot solen. I samma ögonblick slog Kolbein till deras gud, så att den sprang fullständigt i stycken, och ut ur den krälade då råttor så stora, som om det vore kattor, ödlor och ormar. Bönderna blevo så förskräckta, att de flydde därifrån. Somliga begåvo sig till skeppen, men då de stötte ut sina fartyg, strömmade vattnet in och fyllde dem, så att de icke kunde stiga i dem. De som sprungo till hästarna funno dem icke.

Sedan lät konungen kalla bönderna till sig och sade, att han ville tala med dem. Bönderna vände tillbaka och satte ting, och konungen steg upp och sade: »Icke vet jag, vad som vållar denna oro och flykt, som nu gripit eder. Men nu kunnen I se, vad eder gud förmådde, han som I klädden med guld och silver och buren mat till; och nu sågen I, vilka som njöto godt därav: råttor och ormar, ödlor och paddor. De ha det nu värst som tro på slikt och icke vilja lägga bort sin dårskap. Tagen edert guld och edra dyrbarheter, som nu ligga kringströdda här på marken! Fören det hem till edra kvinnor och hängen det aldrig mera på stock eller sten! Här äro nu två ting att välja emellan: antingen att I antagen kristendomen eller att I gån till strid med mig. i dag. Och må då i dag den hembära segern över den andre, som den gud vill som vi tro på!» Då steg Gudbrand upp och sade: »Stor skada ha vi lidit på vår gud. Men eftersom han icke förmådde att hjälpa oss, så vilja vi nu tro på den gud som du tror på.» Därefter antogo alla kristendomen. Biskopen döpte Gudbrand och hans son och lämnade kvar prästen där. De skildes såsom vänner som förut voro fiender. Gudbrand lät bygga en kyrka där i Dalarna.

1. Fjordarna: landskapet Firdafylke eller Firdir i västra Norge.

Kapitel 114
Hedemarken kristnas.

Konung Olav drog sedan ut till Hedemarken och kristnade folket där. Den gången då han hade tagit konungarna tillfånga, hade han icke vågat att fara långt omkring i landet efter sådant stordåd, och det var därför föga kristnat på Hedemarken. Men på denna färd vilade konungen icke, förrän Hedemarken var helt och hållet kristnad, kyrkor invigda och präster tillsatta. Sedan drog han ut till Toten och Hadeland och omvände folket där och slutade icke, förrän dessa landsdelar voro fullständigt kristna. Därifrån for han till Ringerike, och även där underkastade sig folket helt och hållet kristendomen.
Raumarna¹ sporde, att konung Olav beredde sig att fara dit upp. De samlade då en stor här och sade sig emellan, att de alltid skulle minnas den färd genom landet som Olav hade gjort där förra gången². Bondeflocken kom emot honom vid en å som heter Nitja. Bönderna hade en stor här. Då de möttes, gingo bönderna genast till anfall, men detta blev snart till deras egen skada; de veko genast tillbaka, och de blevo »tuktade till bättring», ty de antogo kristendomen. Konungen drog igenom fylket och skildes icke från dem, förrän allt folket hade antagit kristendomen.

Därifrån for han österut till Solör och kristnade bygden där. Där kom Ottar svarte till honom och bad att få bliva hans man³. Den svenske konung Olav hade avlidit förut under vintern, och nu var Anund Olavsson konung i Svithiod. Konung Olav vände nu tillbaka till Raumarike; vintern var nu nästan förliden. Konung Olav sammankallade ett talrikt ting på den plats som sedan har kallats Heidsävesting⁴. Han införde då den bestämmelsen i lagen, att detta skulle vara uppländingarnas tingsplats, och att Heidsäveslagen skulle gälla i alla fylkena i Upplanden och så vida därutöver, som den sedan har gällt.

När det vårades, drog konungen ned till havet, lät göra sina skepp i ordning och for om våren ut till Tunsberg; där satt han om våren, då där var mest folk samlat och varor fördes dit till staden från andra länder. Det var god årsväxt i hela Viken och väl ställt ända norrut till Stad⁵, men svårt nödår överallt norr därom.

1. Raumarna: innebyggarna i Raumarike.
2. Se kapitel 73—75 ovan.
3. Jfr kapitel 4 not 3.
4. Om Norges indelning i tingslag under forntiden se Håkon den godes historia kapitel 11 not 1. Heidsävestingslaget eller Eidsivatingslaget, till vilket de innanför Kristianiafjorden liggande fylkena i mellersta och östra Norge hörde, hade sin tingsplats vid Eidsvold söder om Mjösen.
5. Udden Stad (nu Stadtland) på gränsen mellan Firdafylke och Sunnmöre.

Kapitel 115
Konung Olav och Einar »tambarskälve» förlikas.

Konung Olav sände om våren bud västerut till Agder och norrut till Rogaland och Hordaland, att han förbjöd all försäljning av säd och malt och mjöl därifrån. Han tillfogade, att han skulle komma dit med sina män och fara på gästning, såsom hans sed var. Detta budskap gick nu över alla dessa fylkena, men konungen stannade i Viken under sommaren och for österut ända till gränsen.

Einar »tambarskälve» hade varit hos den svenske konung Olav, sedan hans svåger Sven jarl dog¹; han hade blivit sveakonungens man och mottagit ett stort län av honom. När: konungen var död, önskade Einar söka fred hos Olav den digre, och det hade under våren farit bud emellan dem. Då konung Olav låg i Älven², kom Einar »tambarskälve» dit med några få män. Han och konungen underhandlade då om förlikning och de blevo överens, att Einar skulle fara norrut till Tråndheim och behålla alla sina egendomar och likaledes de jordagods som Bergljot hade haft i hemgift³. Einar for sedan sin väg norrut, men konungen stannade kvar i Viken och var under hösten och början av vintern länge i Borg.

1. Jfr kapitel 51—54 ovan.
2. Älven: Göta älv.
3. Bergljot, Einars hustru, var dotter till Håkon jarl den mäktige och syster till jarlarna Erik och Sven. Se ovan kapitel 21.

Kapitel 116
Konung Olav och Erling Skjalgsson förlikas.

Erling Skjalgsson behöll sin maktställning, så att allt ifrån Sognsjön i norr och till Lidandesnes i öster rådde han i allt över bönderna¹; men han hade mycket mindre intäkter av konungen än förut. Det rådde dock sådan fruktan för honom, att ingen vågade göra något annat än han ville. Konungen tyckte, att Erlings makt var för stor.

En man hette Åslak »Fitjaskalle», en högättad och mäktig man. Erlings fader Skjalg och Åslaks fader Åskel voro syskonbarn². Åslak var en god vän till konung Olav, och konungen lät honom slå sig ned i Sydhordaland, gav honom ett stort län och stora inkomster där och bad honom hålla Erling stången. Det gick emellertid helt annorlunda, så snart konungen icke längre var i närheten. Erling blev den som ensam styrde och ställde, såsom han ville, emellan dem. Han blev icke mjukare därigenom, att Åslak ville göra sig till hans jämlike. Förhållandet emellan dem utvecklade sig slutligen dithän, att Åslak icke kunde hålla sig kvar i ämbetet. Han for till konungen och redogjorde för honom för sitt mellanhavande med Erling. Konungen bad Åslak stanna hos sig — »till dess jag och Erling träffas.»

Konungen sände bud till Erling, att han om våren skulle komma till Tunsberg och möta konungen. Då de träffades, hade de ett samtal med varandra, och konungen sade: »Så är mig sagt om din makt, Erling, att det icke finnes någon man allt ifrån Sognsjön i norr och till Lidandesnes, som får behålla sin frihet för dig. Det finnes dock många män där som skulle tro sig vara födda till att få sin rätt av jämborna män. Nu är här din frände Åslak; han har tyckt sig röna tämligen stor köld av dig i edert mellanhavande. Nu vet jag icke, om det är så, att han själv har skuld därtill, eller om han skall umgälla, att jag har satt honom till min ombudsman där. Och fastän jag nu bara nämner honom i denna sak, så är det många andra som klaga över slikt inför oss, både de som inneha ombudsmannatjänster och fogdar som förvalta gårdarna och skola göra gästning för mig och mina män.» Erling svarade: »Härpå skall jag strax svara, att jag nekar till att jag giver Åslak eller andra män sak, därför att de äro i Eder tjänst; men jag skall tillstå, att det är nu, såsom det länge har varit, att var och en av oss fränder vill vara förmer än den andre. Det skall jag också medgiva, att jag med glädje böjer nacken för dig, konung Olav; men det synes mig hårdt att behöva böja mig för Säl-Thore, som är trälfödd på både fäderne och möderne, även om han är Eder fogde, eller för andra som äro hans likar i börd, fastän I bevisen dem heder.»

Bådas vänner gingo nu emellan och bådo, att de skulle förlikas. De framhöllo, att konungen icke kunde få ett sådant stöd i någon annan som i Erling — »om han blir en uppriktig vän till Eder.» Å andra sidan uppmanade de Erling, att han skulle giva vika för konungen; de sade, att om han höll vänskap med konungen, så skulle han med lätthet emot alla andra genomdriva vad han ville. Detta samtal slutade med den överenskommelsen, att Erling skulle ha samma intäkter som han förut hade haft, och att alla anklagelser nedlades som konungen hade emot Erling. Dennes son Skjalg skulle fara till konungen och vara hos honom. Åslak for hem till sin gård, och de ansågos nu såsom förlikta. Erling for också hem till sin gård och fortsatte sin maktutövning på samma sätt som förut.

1. Detta rike hade Erling fått av sin svåger, Olav Tryggvesson; se Olav Tryggvessons historia kapitel 58.
2. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 54.

Kapitel 117
Här börjar berättelsen om »sälsbane»¹.

Sigurd Thoresson hette en man, broder till Thore hund på Bjarkö. Sigurd var gift med Skjalgs dotter och Erlings syster Sigrid. Åsbjörn hette en son till dem; han syntes vara en mycket lovande man i sin uppväxt. Sigurd bodde på Thråndarnes på Omd²; han var en mycket rik och framstående man. Han var icke i konungens tjänst, och Thore var den mest ansedde av bröderna, eftersom han var konungens länderman. Men hemma i sitt hushåll hade han det på intet vis mindre storartat. Han brukade, så länge hedendomen varade, hålla tre blot varje vinter, ett vid vinternätterna³, ett annat vid midvintern och ett tredje vid början av sommaren⁴. När han övergick till kristendomen, bibehöll han likväl sin gamla sed i fråga om gästabud; han hade ett stort vänkalas om hösten och ett julgille på vintern och bjöd då till sig många män; ett tredje gästabud hade han om påsk och hade även då många gäster hos sig. Därmed fortfor han, så länge han levde. Sigurd dog sotdöden. Åsbjörn var då aderton år gammal. Han tog nu arv efter sin fader. Han bibehöll den gamla seden och hade tre gästabud varje vinter, liksom hans fader hade haft.

Det var icke långt efter det att Åsbjörn hade tagit emot sitt fädernearv, som årsväxten började att bli dålig och säden slog fel för bönderna. Åsbjörn fortsatte med sina gästabud, och han hade därvid nytta av att det fanns gammal säd och gamla förråd av det som behövdes. Men när det året hade gått och ett nytt kom, blev årsväxten i ingen mån bättre än det förra. Då ville Sigrid, att några av gillena eller alla skulle inställas, men Åsbjörn ville det icke. Han for under hösten omkring till sina vänner och köpte säd, var han kunde få, och av några fick han. Så förled den vintern, och han höll alla gästabuden. Våren därpå fick man föga sått, ty ingen kunde få utsäde att köpa. Sigrid talade om att de borde göra sig av med en del av sina tjänare; men Åsbjörn ville det icke och fortsatte som förut den sommaren. Det såg ånyo ut att bliva en dålig skörd. Därtill kom, att det omtalades från landet söderut, att konung Olav hade förbjudit att föra säd eller malt eller mjöl från den södra delen av landet till den norra.

Nu tycktes det Åsbjörn bliva vanskligt att skaffa förråd till hushållet. Han fattade då det beslutet, att han lät sätta fram ett handelsfartyg, som han ägde. Det var till storleken ett sjögående fartyg⁵. Skeppet var godt och utrustningen därtill gjord med stor omsorg; det förde ett randigt segel. Åsbjörn begav sig på färden åtföljd av tjugo män De foro söderut om sommaren, och ingenting förtäljes om deras resa, förrän de en afton kommo in i Kormtsund och lade till vid Ogvaldsnes. På ön Kormt ligger icke långt från stranden en stor gård som heter Ogvaldsnes⁶. Det var konungens egendom och en präktig gård; den förvaltades av Thore sal, som var fogde där. Thore var av låg börd, men hade visat sig vara en duktig man; han var mycket driftig, vältalig, benägen att slå stort på, oförskräckt och stridbar. Detta kunde han också väl vara, sedan han hade fått konungens stöd; han var rask i sitt tal och väjde icke för vad han sade. Åsbjörn och hans män lågo där om natten.

På morgonen, när det hade blivit ljust, gick Thore ned till skeppet åtföljd av några få män. Han frågade, vem som rådde om det präktiga fartyget. Åsbjörn sade sitt namn och nämnde sin fader. Thore frågade, vart han skulle fara som längst och vad hans ärende var. Åsbjörn svarade, att han ville köpa säd och malt, och sade, som sant var, att det var svårt nödår norrut i landet. »Man har sagt oss», sade han, »att här är god äring. Vill du, bonde, sälja oss säd? Jag ser, att här äro stora, stackar. Det skulle vara en stor hjälp för oss att icke behöva fara längre.» Thore svarade: »Jag skall hjälpa dig med det beskedet, att du icke behöver resa längre för att köpa säd eller fara omkring här på Rogaland. Jag kan säga dig, att du gärna kan vända här och icke fara längre, ty du kommer icke att få säd varken här eller på andra ställen, eftersom konungen har förbjudit att sälja säd härifrån till landet norrut. Far tillbaka, hålög! Det blir det bästa för dig.» Åsbjörn genmälte: »Om det är så, som du säger, bonde, att vi icke kunna få säd att köpa, så är mitt ärende lika mycket det att gästa Sole⁷ och se min frände Erlings hem.» Thore sade: »Hur nära släktskap räknar du med Erling?» Han svarade: »Min moder är hans syster.» Thore sade: »Nu har jag kanske icke varit försiktig i mitt tal, om du är systerson till rygernas konung.» Åsbjörn och hans män togo ned tälten och styrde ut med skeppen. Thore ropade till dem: »Faren nu väl och kommen hit, då I faren tillbaka!» Åsbjörn svarade, att de skulle göra så.

De foro nu sin väg fram och kommo om kvällen till Jadar. Åsbjörn gick i land med tio män, och de andra tio vaktade skeppet. Då Åsbjörn kom till gården, blev han väl emot tagen, och Erling var mycket glad över hans ankomst. Erling satte honom närmast sig och sporde honom om många tidender norrifrån landet. Åsbjörn omtalade helt öppet sitt ärende. Erling svarade, att detta föll sig mycket olägligt, eftersom konungen hade förbjudit försäljning av säd. »Jag tror icke», sade han, »att här finnes någon som skulle våga att bryta mot konungens bud. Jag har svårt att behålla konungens vänskap, ty det är många som sträva att förstöra den.» Åsbjörn sade: »Sent lär man känna sanningen. Jag har fått lära i unga år, att min mor vore friboren i alla släktgrenar och att Erling på Sole vore den mest framstående av hennes fränder; men nu hör jag dig säga, att du icke har sådan frihet gentemot konungens trälar, att du kan råda över din säd, såsom du behagar.» Erling såg på honom, log och sade: »Mindre veten I, hålöger, om konungens makt än vi ryger. Storordig är du väl hemma, och däri har du att brås på. Låtom oss nu först dricka, frände, så skola vi i morgon se till, vad som är att göra vid ditt ärende.» De gjorde så och roade sig om kvällen.

Dagen därefter talades Erling och Åsbjörn vid, och Erling sade: »Jag har tänkt något på ditt sädesköp. Men är du mycket noga på vem du köper av?» Åsbjörn svarade, att han icke brydde sig om, vem han köpte säden av, om den blott såldes med god hemul. Erling sade: »Det synes mig icke otroligt, att mina trälar kunna ha säd, så att du kan få köpa vad du behöver; de stå icke under samma lag och rätt som andra män.» Åsbjörn svarade, att han ville göra så. Därefter blevo trälarna tillsagda om köpet. De lämnade fram säd och malt och sålde till Åsbjörn; han lastade sitt skepp, såsom han ville. När han var redo att fara därifrån, ledsagade Erling honom ut med vängåvor, och de skildes med vänskap.

Åsbjörn fick god vind och lade om kvällen till vid Ogvaldsnes i Kormtsund; de lågo där om natten. Thore sal hade genast fått underrättelse om Åsbjörns färd, och att hans skepp var så hårdt lastat, att det var nära att sjunka. Thore uppbådade folk om natten, så att han före dagningen hade sextio man. Så snart det var ljust, gick han genast ned till Åsbjörn; han och hans män gingo strax ut på skeppet. Då voro Åsbjörn, och hans män klädda, och Åsbjörn hälsade Thore. Thore frågade, vad last Åsbjörn hade på fartyget. Han svarade, att det var säd och malt. Thore sade: »Här handlar Erling efter sin vana, när han tager alla konungens ord för bara munväder; han har ännu icke ledsnat på att stå honom emot i allt, och det är underligt, att konungen tål allt av honom.» Thore talade vredgat en stund; när han teg, sade Åsbjörn, att det var Erlings trälar som hade rått om säden. Thore svarade häftigt, att han icke frågade efter hans och Erlings konster. »Saken är nu den, Åsbjörn, att I måsten gå i land, eljest kasta vi eder över bord; ty vi vilja icke ha, det trångt för eder skull, medan vi tömma skeppet.» Åsbjörn sågo att han icke hade folk nog emot Thore; han och hans män gingo därför i land, och Thore lät föra bort all lasten från skeppet. Då fartyget var urlastat, gick Thore längs detsamma och sade: »Ett övermåttan godt segel han I, hålöger! Tag det gamla seglet från vårt lastfartyg och giv dem! Det är bra nog för dem, när de segla utan last.» Så gjorde de, och seglen byttes.

Åsbjörn och hans män foro nu sin väg därifrån med så förrättat ärende. Han styrde norrut längs kusten och stannade icke, förrän han kom hem vid början av vintern. Denna resa blev mycket omtalad. Nu var han befriad från allt arbete med att rusta till gästabud på vintern. Thore⁸ bjöd Åsbjörn och hans moder att gästa honom om julen jämte de män som de ville taga med sig; men Åsbjörn ville icke resa, utan stannade hemma. Det märktes, att Thore tyckte att Åsbjörn föraktade hans inbjudning. Han gjorde spe av Åsbjörns färd. »Det är nu så», sade han, »att det är stor skillnad i anseende mellan oss, Åsbjörns fränder, och Åsbjörn visar också, att han gör stor skillnad oss emellan; han använde i sommar så mycken möda på att besöka Erling på Jadar, men nu vill han icke komma hit i närmaste hus till mig. Jag vet icke, om han möjligen tror, att det finnes en Säl-Thore på var holme.» Sådana och liknande ord fick Åsbjörn höra av Thore. Åsbjörn var mycket litet tillfreds med sin färd och ännu mindre blev han, när han hörde, att man hade den till spott och spe. Han stannade hemma under vintern och for icke någonstädes på gästabud.

1. Anledningen till detta namn omtalas nedan i kapitel 120.
2. Omd är nuv. Hindön, på gränsen mellan Tromsö och Nord-landenes amt.
3. Se ovan kapitel 99 not 1.
4. Dvs. vid midten av april månad, då sommarhalvåret enligt den fornnordiska tidräkningen började.
5. De fartyg som voro avsedda för färder på öppna havet voro i regel större och hade en högre bordläggning än de som blott voro ämnade till kustfart.
6. Kormtsund är sundet mellan ön Kormt (nu Karmøen) och fastlandet i det gamla Rogaland (nu Ryfylke). Ogvaldsnes (nu Avaldsnes) ligger på östra sidan av ön vid sundet.
7. Sole: Erling Skjalgssons gård på Jadar (nu Jæderen).
8. Thore, dvs. farbrodern Thore hund på Bjarkö.

Kapitel 118
Säl-Thore blir dräpt.

Åsbjörn ägde ett långskepp; det var en snäcka¹ med tjugo roddarbänkar, som stod i ett stort båthus. Efter kyndelsmässan lät han sätta fram skeppet, bära dit redskap och utrusta fartyget. Därefter kallade han till sig sina vänner och hade nära nittio män, alla väl beväpnade. När han var färdig och det blev gynnsam vind, seglade han söderut längs kusten. De foro sin färd fram, men fingo sent vind. Då de kommo söderut i landet, foro de den yttre vägen mera än den vanliga farleden². Ingenting blev bekant om deras färd, förrän de om kvällen femte dag påsk kommo in till Kormt. Detta är en stor ö, lång men mestadels smal, som ligger vid huvudfarleden utåt havet. Där finnes en stor bygd, men ön är till stor del obebyggd på den sidan som vetter mot havet. Åsbjörn och hans män landade på utsidan av ön, där som den är obebyggd.

När de hade tältat skeppen, sade Åsbjörn: »Nu skolen I stanna kvar här och vänta på mig; jag skall gå upp på ön och efterspana, hur det står till på ön, ty det ha vi icke sport någonting om.» Åsbjörn hade dåliga kläder, en sid hatt på huvudet och en båtshake i handen; under kläderna bar han ett svärd i bältet. Han gick i land och in över ön. När han kom upp på en höjd, från vilken man kunde se hän till gården Ogvaldsnes och vidare bort till Kormtsund, fick han se en mängd folk komma farande både till sjös och till lands, och alla dessa män voro på väg till gården Ogvaldsnes. Detta syntes honom underligt. Han gick fram till gården och dit, där tjänarna lagade mat. Han hörde då genast och förstod av deras tal, att konung Olav var kommen dit på gästning och att han hade gått till bords.

Åsbjörn styrde sina steg till stugan; när han kom i förstugan, gingo männen ut och in, och ingen gav akt på honom. Stugudörren var öppen; han såg, att Thore säl stod framför högsätesbordet. Det var långt lidet på kvällen. Åsbjörn hörde, att männen frågade Thore om hans möte med Åsbjörn, och att Thore berättade en lång historia därom. Åsbjörn tyckte, att han framställde saken uppenbart skevt. Han hörde, att en man sade: »Huru tog han det, den där Åsbjörn, då I tömden skeppet?» Thore svarade: »Han behärskade sig någorlunda, dock icke riktigt väl, när vi tömde fartyget; men när vi togo seglet ifrån honom, då grät han.» När Åsbjörn hörde detta, drog han häftigt och snabbt sitt svärd, sprang in i stugan och högg genast till Thore. Hugget träffade halsen bakifrån. Huvudet föll ned på bordet framför konungen och bålen på hans fötter. Borddukarna blevo fulla av blod både upptill och nedtill. Konungen befallde, att man skulle gripa honom, och det gjorde man; Åsbjörn blev gripen och ledd ut ur stugan. Sedan tog man och bar bort bordskärlen och dukarna, Thores lik bars ut, och det blev sopat överallt, där det var blod. Konungen var mycket vred, men behärskade dock sina ord, såsom han ständigt brukade att göra.

Skjalg Erlingsson steg upp, gick inför konungen och sade: »Nu är det såsom ofta, konung, att vi måste söka hjälp hos Eder. Jag vill bjuda böter för denne man, för att han skall få behålla liv och lemmar; men I, konung, skolen bestämma om allt annat.» Konungen svarade: »Är icke det dödssak, Skjalg, om någon bryter påskfreden, vidare, om han dräper en man i konungens härbärge, och för det tredje — vad dock kanske synes dig och din fader av föga betydelse — om han har mina fötter till huggstock?» Skjalg svarade: »Illa är det, konung, att detta misshagar Eder. Eljes vore denna gärning väl gjord. Men om detta dåd är Eder, konung, emot och I tagen det Eder nära, så väntar jag dock, att I för min tjänsts skull skolen bevilja mig mycket. Många skola säga, att I väl kunnen göra det.» Konungen sade: »Ehuru jag sätter stort värde på dig, Skjalg, så kan jag likväl icke för din skull bryta lagen eller lägga av min kungliga värdighet.» Skjalg gick då bort och ut ur stugan. Tolv män hade varit där med Skjalg; de följde honom alla, och många andra gingo därifrån med honom. Skjalg sade till Thoraren Nevjolvsson: »Om du vill ha min vänskap, så försök av all din makt att ställa om, att mannen icke blir dräpt före söndag!»

Därefter begavo sig Skjalg och hans män därifrån. De togo en roddskuta, som han ägde, rodde söderut, så raskt de kunde, och kommo i daggryningen fram till Jadar. De gingo genast upp till gården och till det loft där Erling sov. Skjalg kastade sig emot dörren, så att naglarna brusto. Därvid vaknade Erling och de andra som voro därinne. Erling var först på fötter, grep sin sköld och sitt svärd, sprang till dörren och frågade, vem det var som kom farande där så våldsamt. Skjalg sade sitt namn och bad honom öppna dörren. Erling sade: »Det kunde jag tro, att det var du som bar dig så dåraktigt åt! Är det någon efter eder?» Dörren öppnades. Då sade Skjalg: »Jag tror, att om också du tycker att jag far våldsamt fram, så menar dock icke Åsbjörn, din frände, att farten är för stor, där han sitter i fjättrar norrut på Ogvaldsnes. Det är manligare att fara dit och hjälpa honom.» Därefter talade fader och son med varandra, och Skjalg berättade då för sin fader allt vad som hade händt vid dråpet på Säl-Thore.

1. Snäcka kallades ett långt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.
2. »Den vanliga farleden», dvs. inomskärs.

Kapitel 119
Om Thoraren Nevjolvsson.

Då det hade blivit iordningställt i stugan, satte konung Olav sig åter i sitt högsäte; han var mycket vred. Han sporde, vad man hade gjort med dråparen. Man sade honom, att han hölls i förvar ute i svalen¹. Konungen sade: »Varför är han icke dräpt?» Thoraren Nevjolvsson svarade: »Herre, kallen I icke det mordgärning att dräpa någon under natten?» Konungen sade: »Sätten honom i fjättrar och dräpen honom i morgon!» Så blev Åsbjörn lagd i bojor och ensam innestängd i ett hus om natten.

Dagen därpå åhörde konungen morgongudstjänsten; sedan gick han till en sammankomst och satt där till högmässan. Då han gick ifrån gudstjänsten, sade han till Thoraren: »Nu står väl solen så högt, att din vän Åsbjörn kan hängas?» Thoraren bugade sig för konungen och sade: »Herre, biskopen sade förra fredagen, att den Konung som har makten över allt, han fördrog dock lidanden, och att den är säll som mera liknar honom än dem som dömde honom till döden eller dem som vållade hans död. Nu är det icke långt till i morgon, och då är det vardag.» Konungen såg på honom och svarade: »Du skall få din vilja fram däri, att han icke skall bliva dräpt i dag. Nu skall du taga emot honom och vakta honom. Men vet det i sanning, att ditt liv står på spel, om han kommer undan på något sätt!» Därefter gick konungen sin väg, och Thoraren gick dit, där Åsbjörn satt i järn. Thoraren befriade honom från fjättrarna och följde honom till en liten stuga, lät honom där få mat och dryck och sade honom, vad konungen hade hotat med för straff, om han lupe bort. Åsbjörn svarade, att Thoraren icke behövde vara rädd därför. Thoraren satt länge hos honom om dagen och sov där om natten.

På lördagen steg konungen upp och gick till morgongudstjänsten. Sedan gick han till ett möte; där hade kommit många bönder, och de hade många klagomål att framföra. Konungen satt där länge på dagen, och det blev tämligen sent, innan han gick till högmässan, härefter gick konungen till bords. Då han hade ätit, satt han och drack en stund, medan borden voro framme. Thoraren gick till den präst som förestod kyrkan och gav honom två örar silver², för att han skulle ringa till helgen, så snart konungens bord togos bort. När konungen hade druckit så länge han fann för godt, togos borden bort. Då sade konungen, att nu var det bäst, att trälarna ginge bort med dråparen och toge honom av daga. I samma ögonblick ringde det till helg. Då gick Thoraren inför konungen och sade: »Fred skall väl denne man ha över helgen, även om han har illa gjort?» Konungen sade: »Vakta du honom, Thoraren, så att han icke kommer undan!» Sedan gick konungen till kyrkan för att åhöra nonmässan³. Thoraren satt också denna dag hos Åsbjörn.

Om söndagen gick biskopen till Åsbjörn, skriftade honom och gav honom lov att åhöra högmässan. Thoraren gick då till konungen och bad honom sätta män till att vakta dråparen. »Jag vill nu», sade han, »icke längre ha med hans sak att göra.» Konungen bad honom ha tack för vad han gjort. Han satte så män till att vakta Åsbjörn; man lade fjättrar på honom. Då man gick till högmässan, fördes Åsbjörn till kyrkan. Han stod utanför kyrkan med dem som vaktade honom. Konungen och hela menigheten åhörde mässan stående.

1. Jfr ovan kapitel 81 not 1.
2. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 16 not 1.
3. Non (lat. nona, nionde timmen, dvs. kl, 3 e. m.) var den femte av dagens s. k. »kanoniska timmar» enligt den katolska gudstjänstordningen.

Kapitel 120
Erling och konung Olav förlikas.

Nu skola vi fortsätta berättelsen, där vi slutade, då Erling och hans son Skjalg överlade om denna vansklighet. Det blev på Skjalgs och hans andra söners tillrådan bestämt, att de skulle samla folk och sända ut krigsbudkavle. Det kom snart mycket folk samman, och de skaffade sig skepp; man räknade folket, och det var nära femton hundra¹ man. De foro nu med den hären och kommo om söndagen till Ogvaldsnes på Kormt; de gingo upp till gården med hela flocken och kommo dit, just då evangeliet var läst. De gingo genast upp till kyrkan, togo Åsbjörn och bröto fjättrarna av honom. Vid detta buller och vapenbrak sprungo alla, som förut hade stått utanför, in i kyrkan. De som voro inne i kyrkan sågo alla ut utom konungen; han stod stilla och såg sig icke om. Erling och hans män ställde upp sin här på båda sidor om den väg som ledde från kyrkan till stugan.

Konung Olav går mellan leden av män fram till Erling Skjalgsson.

Erling och hans söner stodo närmast stugan. När hela mässan var läst, gick konungen genast ut ur kyrkan. Han gick fram emellan leden och efter honom hans män, den ene efter den andre. Så snart han kom fram till dörren, trädde Erling framför denna, bugade sig för konungen och hälsade honom. Konungen besvarade hälsningen, och bad Gud hjälpa honom. Då tog Erling till orda: »Det är mig sagt, att min frände Åsbjörn har begått en svår missgärning, och det är illa, konung, om I vredgens däröver. Nu har jag kommit för att bjuda förlikning för honom och så stora böter, som I själva viljen bestämma, och i gengäld få säkerhet för hans liv och lemmar och rätt för honom att vistas i landet.» Konungen svarade: »Det synes mig, Erling, som om du nu skulle ha makten i fråga om Åsbjörns sak. Jag vet icke, varför du låtsar, att du vill bjuda förlikning för honom. Jag skulle snarare tro, att du har samlat denna här, därför att du nu tänker själv avgöra emellan oss.» Erling sade: »I skolen råda och råda så, att vi skiljas förlikta.» Konungen genmälte: »Tänker du skrämma mig, Erling? Är det därför du har så mycket folk?» »Nej», sade han. — »Men om något annat ligger under, så skall jag nu icke fly.» — Erling sade: »Icke behöver du påminna mig därom, att det vid våra möten hittills har varit så ställt, att jag har haft föga folk att ställa upp emot dig. Men nu skall jag icke dölja för dig, vad som bor mig i hågen, att jag vill, att vi skola skiljas förlikta. I annat fall tänker jag, att jag icke äventyrar flera möten mellan oss.» Erling var röd som blod i ansiktet. Då steg biskop Sigurd fram och sade till konungen: »Herre, jag bjuder Eder, att I för Guds skull lyden mig och förlikens med Erling, såsom han erbjuder, så att denne man må behålla liv och lemmar, men I ensam råda för villkoren.» Konungen svarade: »I skolen råda.» Då sade biskopen: »Erling, giv konungen den försäkran som han önskar! Sedan må Åsbjörn få nåd och överlämna sig i konungens våld!» Erling gav utfästelserna, och konungen tog emot dem. Sedan fick Åsbjörn nåd, gav sig i konungens våld och kysste honom på handen. Därpå drog Erling därifrån med sina män; ingen avskedshälsning ägde rum.

Sedan gick konungen in i stugan tillsamman med Åsbjörn. Konungen kungjorde förlikningsvillkoren och sade så: »Det är den första punkten i vår förlikning, att du skall underkasta dig det budet i landets lag, att den som dräper en konungens tjänsteman är skyldig att taga emot samma tjänst, om konungen så önskar. Nu vill jag, att du tager emot den fogdesyssla som Säl-Thore har haft och förvaltar min gård Ogvaldsnes här.» Åsbjörn svarade, att det skulle bliva, såsom konungen ville. »Jag måste dock», sade han, »först fara till min egen gård och ordna för den.» Konungen gick gärna in på detta. Han for därifrån för att gästa på ett annat ställe, där tillrustningar voro gjorda för honom, och Åsbjörn begav sig på färd med sina följeslagare. Dessa hade legat i undangömda vikar hela den tid som Åsbjörn hade varit borta. De hade fått veta, vad som hade händt honom, men ville icke fara därifrån, förrän de finge se, huru det skulle gå. Nu begav Åsbjörn sig på färd och stannade icke om våren, förrän han kom norrut till sin gård. Han blev kallad Åsbjörn »sälsbane»².

Då Åsbjörn hade varit hemma en kort tid, träffades han och Thore³, de båda fränderna, och talades vid. Thore utfrågade Åsbjörn noga om hans resa och om alla händelser som hade timat där nere, och Åsbjörn berättade allt, såsom det hade gått till. Då sade Thore: »Nu tycker du väl, att du har hämnats den nesan, att du blev plundrad i höstas?» »Så är det», sade Åsbjörn, »eller vad tyckes dig, frände?» »Det skall jag genast säga», sade Thore. »Den förra resan som du gjorde söderut i landet var full av smälek, men den stod dock till att bättra. Men denna färd är till vanära både för dig och dina fränder, om det skall gå i fullbordan, att du bliver konungens träl och jämlike till den sämste karl, Thore säl. Handla nu som en man och sitt hellre kvar på din egendom här! Vi, dina fränder, skola giva dig sådan hjälp, att du aldrig mer kommer i sådant trångmål.» Åsbjörn tyckte, att detta var rätt talat, och innan han och Thore skildes, var det avtalat, att han skulle bliva sittande på sin gård och icke fara till konungen eller träda i hans tjänst. Han gjorde så och blev sittande hemma på sin gård.

Olav den heliges historia - kapitel 121-130
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Femton hundra, dvs. femton storhundraden, d. ä. 1800 man.
2. Sälsbane: säldråparen. Syftar på Thores tillnamn »säl».
3. Dvs. farbrodern Thore hund.