Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 1

Harald grenskes son Olav uppfostrades hos sin styvfader Sigurd »so» och sin moder Åsta. Hrane den vidtfarande var hos Åsta; han uppfostrade Olav Haraldsson1. Olav var tidigt en lovande man, fager till utseendet, medelstor till växten; han var också tidigt klok och vältalig. Sigurd »so» var en mycket driftig landtbrukare och höll sina man till strängt arbete; själv for han ofta omkring for att se till åker eller äng, kreatur eller handtverkare, eller eljest där hans folk hade något arbete för sig.

  1. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 44 och 60.

Kapitel 2
Om Olav och konung Sigurd »so».

Det hände en gång, att Sigurd ville rida bort från garden, och det var ingen tjänare hemma, Han sade då till sin styvson Olav att sadla hans häst. Olav gick till getstallet, tog den största bock som fanns där, ledde den hem och lade kungens sadel på den; sedan gick han och underrättade Sigurd att han hade gjort i ordning en ridhäst åt honom. Konung Sigurd gick dit och såg vad Olav hade gjort. »Det är lätt att se», sade han, »att du vill visa ifrån dig mina befallningar; din mor menar nog också, att det passar sig bäst, att jag icke ger dig några befallningar som äro dig emot. Det ar tydligt, att vi icke äro lika till skaplynnet; du är mycket större i sinnet än jag är.» Olav svarade föga, log och gick därifrån.

 

Kapitel 3
Om Olavs färdigheter.

Då Olav Haraldsson växte upp, var han icke lång, utan medelstor till växten, mycket kraftig och stark, ljushårig, bred i ansiktet, ljushyad och rödlett; han hade mycket goda ögon, både vackra och skarpa, så att man blev rädd att se honom i ögonen, när han var vred. Olav var väl förfaren i många färdigheter; han kunde skickligt hantera en båge och simmade val, kastade spjut bast av alla, var händig och hade godt förstånd på all handtverk, vare sig det var han själv som arbetade eller andra. Han blev kallad Olav den digre. Han var djärv och klok i sitt tal, tidigt utvecklad både i kroppsstyrka och förstånd; han var mycket omtyckt av alla sina fränder och bekanta, var tävlingslysten i lekar och ville vara former an alla andra, såsom det ju också borde vara på grund av hans ställning och börd.

 

Kapitel 4
Olav börjar sina härfärder.

Olav var tolv år gammal, då han steg på härskepp för första gången. Hans moder Åsta satte Hrane, som kallades konungsfostraren, till styresman över hären och till att följa Olav på färden, ty Hrane hade ofta varit på vikingatåg. Då Olav tog emot hären och skeppen, gav folket honom konunganamn. Det var sed, att krigshövdingar som voro på vikingafärd, om de voro av konungasläkt, genast buro konungatiteln, även om de icke rådde over något land. Hrane satt vid rodret1; därför säga somliga, att Olav blott var roddare, men han var likväl konung över hären. De seglade österut2 längs kusten och styrde först till Danmark. Så säger Ottar svarte3, då han diktade om konung Olav:

Ung de sköldprydda skeppen,
kampdjärve konung, du förde
mot Danmark — tidigt du vant dig
att öva stolta kraftdåd.
Gagnrik och bragdrik var färden
— noga jag sport, hur I fören
mot söder. Av sådan dådkraft
mäktig du nu är vorden.
 

  1. Dvs. intog befälhavarens plats på skeppet.
  2. Rättare: söderut.
  3. Ottar svarte, isländsk skald, systerson till den ännu namnkunnigare Sigvat Thordsson. Läs mer om båda i biografierna om Sigvat och Ottar.

Kapitel 5

Då det blev höst, seglade han österut längs Svearike och började att härja och bränna landet, ty han tyckte sig ha skäl att löna svearna for den uppenbara fiendskap som de hade visat, då de hade tagit hans fader av daga1. Ottar svarte säger med klara ord, att han for österut från Danmark:

De praktiga skeppen drev du
med åran, konung, på havet
från land till land mot öster —
med skoldar borden du fullsatt2.
Seglet och vinden stundom
klokt i din tjänst du ställde,
kraftigt förda åror
klövo under dig vågen.

Korpars mättare!3 Mäktig
fruktan väckte hos folket
din färd, da de svenska näsen
du började sedan härja.

  1. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 43.
  2. Härmed menas, att Olav hade talrikt krigsmanskap ombord.
  3. »Korpars mättare» är krigaren, här konung Olav.

Kapitel 6
Den första striden.

Den hösten kämpade Olav sin första strid vid Sotaskär1 i den svenska skärgården. Han stred där med vikingar; Sote hette den som förde befälet over dem2. Olav hade mycket mindre folk, men större skepp. Han lade sina skepp mellan några bränningar, så att det var svårt för vikingarna att anfalla; men de skepp som lågo dem närmast grepo de med änterhakar, drogo dem till sig och avröjde dem. Vikingarna flydde och hade förlorat mycket folk. Skalden Sigvat3 talar om denna kamp i det kväde, vari han uppräknade konung Olavs strider:

Det langa skeppet förde
den unge kungasonen
till havs. For furstens vrede
bar folket skräck alltsedan.
Vid Sotaskär första gången
han blodade ulvens fotter4,
av stridslust upptänd — mycket
jag sport av männens minnen5

  1. Sotaskär är möjligen den nuvarande Sotholmen i Södertörn i Södermanland.
  2. Sote är ett typiskt vikinganamn av sagoartad karaktär. Här är det troligen konstruerat ur namnet Sotaskär i Sigvats vers.
  3. Sigvat Thordsson, en av Islands mest fräjdade skalder. Läs hans biografi på en särskild sida.
  4. Med detta uttryck betecknas egentligen, att manfallet var så stort, att vargarna, som sökte sig till valplatsen, vadade i blod; uttrycket är här en rent konventionell poetisk omskrivning for strid.
  5. Sigvat var ej själv åsyna vittne till dessa händelser.

Kapitel 7
Härnadståg i Svithiod.

Konung Olav seglade sedan österut långs Svithiod, styrde in i Logen1 och härjade på bägge stränderna. Han seglade ända upp till Sigtuna och låg vid gamla Sigtuna. Svearna säga, att där finnas ännu de stenhögar som han lät lägga under ändarna på sina skeppsbryggor. Då det blev höst, sporde konung Olav, att den svenske konung Olav drog samman en stor här och att han hade dragit järnkedjor över Stocksund2 och satt vakt där. Sveakonungen trodde, att konung Olav skulle stanna där han var, tills det blev frost, och konung Olavs här tycktes honom föga att räkna med, ty han hade inte mycket folk.

Konung Olav for ut till Stocksund, men kunde icke komma ut där; ett kastell befann sig väster3 om sundet och en här söder4 därom. Men när de fingo höra, att sveakonungen hade gått ombord och hade en stor här och många skepp, lät konung Olav gräva igenom Agnafit2 ut till havet. Det regnade mycket. Från hela Svithiod falla alla rinnande vatten ut i Logen, men denna har endast ett utlopp och detta sa smalt, att många åar äro bredare5. När det regnar mycket och snön smälter, rinner vattnet till så häftigt, att det är forsfall ut genom Stocksund, och Logen stiger så högt upp på land, att det översvämmar vidt omkring. Då man med grävningen nådde ut till havet, strömmade vattnet genast ut. Konung Olav lät då lägga upp rodren på alla sina skepp och hissa seglen i topp. Det var stark medvind. De styrde med årorna, skeppen gingo med stor fart ut över grundet och kommo alla oskadda ut i havet. Svearna foro till den svenske konung Olav och sade honom, att Olav digre hade lyckats komma ut på havet. Sveakonungen forebrådde häftigt dem som skulle hava sett till, att konung Olav icke komme ut. Stället kallas nu Konungssund2, och man kan icke fara där med storskepp, utom då vattenflödet är som häftigast.

Somliga berätta, att då Olav och hans man hade grävt igenom näset och vattnet strömmade ut, blevo svearna det varse, drogo dit med en stor här och tänkte hindra Olav att komma ut; men när vattnet grävde sig ut på bada sidor, rasade brinkarna och folket drogs med i fallet; där omkommo många. Men svearna förneka detta och säga, att det är osant, att några man förgåtts där7.

Konung Olav seglade om hösten till Gottland och beredde sig att härja där. Men gutarna kommo samman, sände bud till konungen och erbjödo honom skatt av landet. Han satt där över vintern. Så säger Ottar:

Hövding! Det gutniska folket
tvang du att gälda skatten;
männen dristade icke
att värja sitt land med skölden.
Ösyslas8 skaror flydde,
men ulvens hunger blev stillad
där österut — ej mången
har sådan kraft. som fursten.

  1. Logen är det forntida namnet på Mälaren.
  2. Om belägenheten av Stocksund och Agnafit se Ynglingaättens historia kapitel 19 not 2.
  3. Rättare: söder om sundet (på nuv. Stadsholmen).
  4. Bör möjligen vara: »öster», dvs. norr därom.
  5. Härmed syftas på nuvarande Norrström (Snorres Stocksund).
  6. Med Konungssund menas efter all sannolikhet den nuvarande Söderström.
  7. Till grund for denna sägen om hur Olav den helige grävde sig ut ur Mälaren ligger troligen från början en — på Olav överförd — lokalsaga om någon naturkatastrof, varigenom sundet en gång uppkommit. Denna saga är mycket äldre än Snorre; på dennes tid fanns Söderström redan sedan länge. Sägnen har i en mera legendarisk redaktion av Olavs historia fått den formen, att det stångande näset genom ett under av sig själv öppnade sig för honom.
  8. Ösysla är det nuvarande Ösel utanför estländska kusten.

Kapitel 8
Den andra striden.

Här omtalas, att då det vårades, for konung Olav österut till Ösysla och härjade; han gick i land på ön, och landets innebyggare kommo ned och kämpade med honom. Olav fick seger, förföljde de flyende, plundrade och förödde landet. Det berättas, att då konung Olav och hans män först kommo till Ösysla, erbjödo bönderna honom skatt. Men då de kommo ned till stranden med skatten, gick han emot dem med fullt beväpnade män; och det gick nu helt annorlunda än bönderna hade ämnat, ty de hade farit ned, icke med skatt utan med härvapen, och kämpade emot konungen, såsom förut är omtalat. Så säger skalden Sigvat:

Vidare hände, att Olav
på Ösyslas härjade marker
ännu en gång fick kämpa.
Sveket kunde ej döljas.
Åter bönderna hade
de snabba benen att tacka
for livet — få av männen
bidde sitt sår på stället.

 

Kapitel 9
Den tredje striden.

Därefter seglade han tillbaka till Finland, gick i land och härjade där, men alla innebyggarna flydde till skogarna och förde bort sin egendom ifrån bygden. Konungen gick långt upp i land och över några skogar; där voro några dalbygder, som kallas Härdalarna1. De togo föga gods och inga män. Då det led ut på dagen, vände konungen tillbaka till skeppen. Men nar de kommo i skogen, samlades folk emot dem från alla håll, sköt på dem och trängde hårdt in på dem. Konungen bad sina man söka betäckning. Men innan han kom ut ur skogen, hade han förlorat många män, och många hade blivit sårade. Han kom om kvällen till skeppen. Finnarna ställde under natten genom trolldom till oväder och storm på havet2. Men konungen lät taga in ankarena och hissa seglen, och de kryssade om natten utanför kusten. Konungens lycka förmådde då som ofta mer än finnarnas trolldom. De lyckades under natten kryssa sig fram längs Bålagårdssida3 och därifrån ut på havet. Men finnarnas här följde efter landvägen, allt efter som konungen seglade fram utanför kusten. Så säger Sigvat:

Den tredje skarpa striden
fursteättlingen stridde
på vägen från Härdalabygden,
där finländska skaror han mötte.
Från kusten av Östersjölandet
bars vikingaflottan av vågen;
mot Bålagårdssida vände
skeppen de sköldprydda borden.

  1. Detta ställe är ej med säkerhet identifierat; det har gissats på Hirdal i Ingå socken på Finlands sydkust.
  2. Finnarna voro, liksom lapparna, beryktade för sin stora trolldomskonst.
  3. Bålagårdssida — om vars belägenhet uppgifterna i den isländska traditionen äro svävande — synes här beteckna sydkusten av Finland. Möjligen är ordet ursprungligen (och så i Sigvats vers strax nedan) en poetisk omskrivning för kust i allmänhet.

Kapitel 10
Den fjärde striden står i Sudervik.

Därefter seglade konung Olav till Danmark. Han träffade där Thorkel den höge, broder till Sigvalde jarl1. Thorkel slog sig i följe med honom, ty han låg redan färdig att fara på härnadståg. De seglade söderut langs kusten av Jutland till ett ställe, som heter Sudervik2, och togo där många vikingaskepp. De vikingar, som ständigt lågo ute och som rådde över en stor här, läto kalla sig konungar, ehuru de icke ägde något land att styra. Konung Olav gick till anfall; det blev en väldig strid och Olav fick seger och stort byte. Så säger Sigvat:

Än har man sagt mig, att kungen
fjärde gången lät höja
valkyrians sång3 — jag vet det:
han värjde sig väl och vann ära —,
då mellan hövdingars skaror
freden bröts därute
i den farliga Suderviken,
bekant for alla daner.

Olav den heliges historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 35 ff.
  2. Nu Søndervig väster om Ringkøbing vid Jutlands västkust.
  3. »Valkyrians sång» är en poetisk omskrivning för strid.