Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 91
Skalden Sigvats färd.

Männen talade olika om Ragnvald jarl. Somliga sade, att han var en uppriktig vän till konung Olav, men somliga syntes detta icke att lita på, och de sade, att han i så fall väl skulle kunna utverka av sveakonungen, att denne hölle sitt ord och förlikningen med konung Olav den digre. Skalden Sigvat visade sig i sitt tal som en god vän till Ragnvald jarl, och han talade ofta om denna sak inför konung Olav. Han erbjöd sig att fara till Ragnvald jarl för att utforska, vad han kunde få veta om sveakonungen, och pröva, om han kunde åstadkomma någon förlikning. Detta behagade konungen, ty han tyckte om att ofta tala med sina förtrogna om konungadottern Ingegerd. I början av vintern for Sigvat med två följeslagare från Borg och österut till Markerna1 och så vidare till Götaland2. Innan Sigvat skildes ifrån konung Olav, kvad han dessa versar:

Sitt lycklig nu i salen,
kung Olav, tills ånyo
i Eder tjänst jag träder!3
Här än en gång vi mötas!
Skalden önskar, att krigarn4
må liv och land behålla —
må denna önskan fyllas!
Nu slutar jag min lov-vers.

De ord ha nu vi talat
som ibland alla, herre,
oss lågo mest om hjärtat.
Dock har jag mer att säga.
Må Gud dig kraft beskära
att skydda väl ditt rike,
som du är född till, konung!
Det är min högsta önskan.

Därefter foro de österut till Ed5; de fingo en dålig farkost över älven — en eka — och kommo med knapp nöd över. Sigvat kvad:

Våta sedan vi drogo
till Ed den ranka båten:
jag räddes återfärden,
ty farofull var resan6.
Mer löjlig farkost aldrig
jag sett. Må trollen ta den!
Mitt liv på den jag vågat —
dock, bättre det gick än jag trodde.

Sedan foro de över Edskogen7. Sigvat kvad då detta:

För nöjes skull ej sprang jag
harmsen från Ed över skogen
den trettonmila vägen:
Gud vet, att ondt vi sleto.
Av konungsmännen ingen
var utan sår på foten;
jag hade sår på båda.
Raskt gingo vi den dagen.

Därefter foro de genom Götaland och kommo om kvällen till en gård som hette Hov8. Där var dörren låst, och de kommo icke in. Husfolket sade, att det var heligt där. De gingo bort därifrån, och Sigvat kvad:

Till Hov jag kom om kvällen.
Dörren var stängd, men lutad9
jag sporde mig för där ute:
djärv stack jag näsan i springan.
Kort svar jag fick på min fråga;
de hedniska männen sade,
att heligt det var, och drevo
mig bort. Jag bad trollen ta dem.

Sedan kom han till en annan gård. Där stod husfrun i dörren och förbjöd honom att komma in. Hon sade, all de hade alvablot10. Sigvat kvad:

»Kom ej», ropade kvinnan,
»eländige karl, här närmre!
Jag fruktar Odens vrede.
Vi dyrka de gamla gudar.»
Den otäcka kvinnan, som ville
likt hatad ulv mig jaga -
från gården, sade att inne
till alvablot hon redde.

Nästa kväll kom han till tre bönder; alla tre hette Olve, och alla tre visade bort honom. Sigvat kvad:

Nu ha tre namnar drivit
mig bort och vändt mig ryggen —
ej ha vi skäl att prisa
för högt de männens gärning.
Nu fruktar jag mest, att envar
som bär det namnet Olve
på samma sätt skall jaga
de främmande på dörren.

De foro vidare om kvällen och träffade en fjärde bonde. Denne hade ord om sig att vara den bäste karlen av dem; men även han visade bort dem. Sigvat kvad:

Därnäst jag for att finna
en givmild man, som sades
den bäste av dem alla:
allt godt jag där mig spådde.
Men barskt blott bonden glodde.
Om denne är den bäste,
hur ond är då den värste?
Dock, nog om mänskors brister!

Ej vänners hem mig mötte
där österut vid Edskog11,
då nattkvarter jag tiggde
av hedningen på resan.
Jag fann ej Saxes ättling12.
Av godhåg föga syntes:
en kväll fyra gånger
man drev mig bort från gården.

Då de kommo fram till Ragnvald jarl, sade denne, att de hade haft en besvärlig resa. Sigvat kvad:

De sändemän, som kommit
från sygners kung13 att söka
fursten14, långa vägar
ha haft förvisst att färdas.
Ej har min kraft jag sparat,
men mödosam är färden
till fots. — Av Norges herre
vi sändes hit från nordan.

Drygt det var för männen
igenom Edskog att vandra
På vägen till furstebetvingarn15
högt jag prisar drottnen16.
Hade blott icke furstens
guldtråd17 ofta visat
mig bort, förrn hit jag lände
att möta min milde herre!

Ragnvald jarl gav Sigvat en guldring. En kvinna anmärkte, att han ändå hade vunnit något med »de där svarta ögonen». Sigvat kvad:

Dessa svarta ögon,
som blicka från isländsk panna,
ha visat den svåra vägen
hit till den glänsande ringen.
Denna min fot har vandrat
manligt på forna stigar
som aldrig någonsin trampats
av din man, mjödgudinna!18

När Sigvat kom tillbaka hem till konung Olav och trädde in i salen, såg han på väggen och kvad:

Sårsvanmättande19 hirdmän!
I pryden furstesalen
präktigt med hjälmar och brynjor —
rikligt finns här av båda20.
Ingen kung kan sig rosa
av bättre bonad i huset.
Salen — ingen kan neka
detta — är härlig i allo.

Sedan berättade han om sina färder och kvad dessa versar:

Jag ber den raske kungens
modiga hird att höra,
vad mödor jag måst tåla —
jag kväder nu om färden.
Man sände mig på hösten
bort från havets skidor21
långt österut till Svithiod.
Jag sov sen dess blott föga.

Men när han talade med konungen, kvad han:

Trofast jag hade i minnet
de ord jag talat med Eder,
kung Olav, när jag mötte
den härlige, maktstore Ragnvald22.
I många rådslag jag deltog
i jarlens, den mildes, salar,
tappre furste! och aldrig
jag hörde bättre talan.

Jarlarnas ättling23 bad dig,
givmilde furste, att sörja
väl för var hans huskarl24
som hil till dig sig ämnar.
Han bjöd dig, att lika säkert
var din man som reser
österut, Listers konung25,
skall finna skydd hos Ragnvald.

Furste! De flesta hyste,
när dit jag kom, de tankar
som Eriks ätt dem ingett:
till svek man hade äggat26.

Aldrig jarlarnas rike,
det som från Sven du tagit27,
åter du fått, om ej Ragnvald
broderlig hjälp dig bringat.

Ulvs ättling28 tog förlikning
emellan eder båda.
Tryggt var det svar vi fingo:
ej mer I skolen strida.
Tjuvars förgörare!29 Ragnvald
sade sig känna ditt sinne:
att ej du ville hämnas
längre den brutna freden30.

Skalden Sigvat kom till Ragnvald jarl och var där en lång tid i god välfägnad. Då fick han genom brev från konungadottern Ingegerd veta, att sändebud hade kommit till den svenske konung Olav från konung Jarisleiv31 österut i Holmgård för att för dennes räkning bedja om konung Olavs dotters, Ingegerds, hand, och tillika, att konung Olav hade upptagit detta förslag mycket vänligt. Då kom också till Ragnvald jarls hird konung Olavs dotter Astrid, och ett stort gästabud gjordes för henne. Sigvat blev snart bekant med konungadottern; hon kände till honom och hans släkt, ty skalden Ottar, som var Sigvats systerson, hade länge varit i Sverige och stått högt i gunst hos den svenske konung Olav32. Mycket blev nu talat. Ragnvald Jarl frågade, om den norske konung Olav kunde vilja äkta Astrid — »och om han vill det», sade han. »så tänker jag, att om det giftermålet fråga vi icke sveakonungen.» Detsamma sade konungens dotter Astrid.

Därefter foro Sigvat och hans följeslagare hem och kommo kort före jul till konung Olav i Borg. Sigvat omtalade genast för konung Olav de tidender som han hade sport. Konungen blev först mycket uppbragt, då Sigvat underrättade honom om konung Jarisleivs frieri, och sade, att han icke kunde vänta annat än ondt av sveakonungen »men vi skola väl en gång hämnas det och giva honom en ordentlig minnesbeta!» Efter som tiden led, sporde konungen Sigvat om många tidender ifrån Götaland där österut. Sigvat förtäljde honom mycket om konungadottern Astrids fägring och förmåga att lägga sina ord väl och tillade, att alla män där sade, att hon var i ingen mån sämre än systern Ingegerd. Detta föll konungen väl i öronen. Sigvat berättade för honom om alla de samtal som han och Astrid hade haft sig emellan. Konungen visade stort intresse för detta och sade: »Icke skall sveakonungen tro, att jag icke vågar att taga hans dotter till äkta utan hans bifall.» Men denna sak yppades icke för flera. Konung Olav och skalden Sigvat talade ofta om detta. Konungen utfrågade Sigvat noga om allt vad han kunde få veta om Ragnvald jarl — »hurudan hans vänskap för oss är», sade han. Sigvat försäkrade, att jarlen var den bäste vän till konung Olav. Sigvat kvad då:

Troget hålle du, konung,
din fred med den mäktige Ragnvald!
Natt och dag han sörjer
vänligt för ditt bästa.
Tingets ledare!33 Ingen
bättre vän, det vet jag,
du äger i österleden
längs det gröna havet34.

Efter jul foro Thord »skotakoll»35, en systerson till skalden Sigvat, och Sigvats skosven i hemlighet bort från hirden. De begåvo sig österut till Götaland36; hösten förut hade de följt Sigvat dit. När de kommo till jarlens hird, framlämnade de till jarlen de igenkänningstecken som konung Olav själv hade sändt jarlen i förtroende. Jarlen gjorde sig genast i ordning att resa och med honom konungadottern Astrid. De hade nära hundra män, utvalt folk både av hirden och av mäktiga bondsöner; deras utrustning var gjord med den största omsorg både i fråga om vapen och kläder och Ilastar. De redo norrut till Norge till Sarpsborg och kommo dit vid kyndelsmässan.

  1. Markerna, här: Aremark i Smaalenene på gränsen till Dalsland.
  2. Se ovan kapitel 90 not 2.
  3. Dvs.: till dess jag återinträder tjänst hos Eder såsom hirdman.
  4. »Krigarn» är konung Olav.
  5. Ed: sannolikt vid Göta älv mellan Rånnum och Trollhättan, där en väg gick fram; Sigvat och hans män gingo där över älven för att fara vidare österut till Skara.
  6. Innebörden i den första halvversen är dunkel. Snarast är väl meningen den, att Sigvat på grund av den äventyrliga överfarten på den dåliga ekan fruktade för återfärden och därför skaffade sig en annan båt, som han släpade ned till älven och lade i beredskap där, tills han skulle komma tillbaka.
  7. Edskogen: skogstrakten öster om Ed.
  8. »Hov» kallades i forntiden ett hedniskt tempel; stället i fråga var således en gammal hednisk kultort. Troligen avses nuvarande Stora Hov, ungefär två och en halv mil sydväst om Skara.
  9. Dörren var så låg, att skalden måste luta sig ned för att kunna meddela sig med de innevarande.
  10. Alverna voro enligt den gamla nordiska gudatron ett slags gudomligheter av lägre art, vanligen uppfattade såsom vänliga, alstrande och uppehållande naturväsen. De omtalas ofta i förbindelse med åsarna och voro liksom dessa föremål för dyrkan och offer.
  11. Se not 7.
  12. Vem denne »Saxes ättling» (originalet: Saxes son) är, känner man icke.
  13. Sygner är namnet på inbyggarna i Sogn i västra Norge; de nämnas här, såsom ofta i poesien är fallet med ett enskilt folkstamsnamn, såsom representanter för det norska folket i allmänhet. »Sygnernas konung» är således Olav den helige.
  14. »Fursten» här: Ragnvald jarl.
  15. »Furstebetvingarn», rosande beteckning för den framstående Ragnvald jarl.
  16. »Drottnen» här: Ragnvald.
  17. »Furstens guldträd» äro Ragnvalds västgötska undersåtar. »Guldträd» är en poetisk beteckning för en rik och frikostig man; uttrycket användes här ironiskt.
  18. »Mjödgudinna» är en poetisk omskrivning för kvinna. Kvinnorna plägade vid dryckeslagen bjuda omkring mjödet till männen.
  19. «Sårsvan»: poetisk beteckning för korpen. De som »mätta korpen», i striden äro de tappra krigarna.
  20. Väggarna i salen voro, såsom i forntiden var brukligt, behängda med männens vapen.
  21. »Havets skidor» äro skeppen. Här liksom i den tredje av de i kapitel 71 anförda versarna ser Sigvat med saknad tillbaka på sommarens färder till sjöss, som han nu måst lämna.
  22. Sannolikt vill Sigvat härmed säga, att han noggrant hållit sig till de instruktioner som Olav givit honom för underhandlingarna.
  23. »Jarlarnas ättling» är Ragnvald jarl.
  24. Huskarl står här i den gamla betydelsen av hirdman.
  25. »Listers konung»: Olav den helige; Lister står har som representant för norska bygder i allmänhet.
  26. Innebörden av denna halvvers är mycket dunkel. I allmänhet har det antagits, att med »Eriks ätt» syftas på den svenska konungaätten (närmast Erik segersälls son, Olav skötkonung); möjligen har skalden dock tänkt på Erik jarls släktingar. I varje fall synes det ha varit fråga om någon plan att beröva Olav riket, vilken plan, såsom framgår av andra halvversen, förhindrades av Ragnvald.
  27. Se ovan kapitel 40—55.
  28. »Ulvs ättling»: Ulvs son, Ragnvald jarl.
  29. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 9 not 5.
  30. Även denna halvvers är svår att tolka; den har i allmänhet ansetts syfta på Olav skötkonungs löftesbrott emot Olav den helige efter förlikningen på Uppsalatinget (se kapitel 87 ff.).
  31. Jarisleiv: Jaroslaw, son till Wladimir den store, storfurste i Kiev och Novgorod 1016—1054; Jaroslaw blev år 1019 förmäld med Olav skötkonungs dotter Ingegerd.
  32. Jfr ovan kapitel 70, 72.
  33. »Tingets ledare» är konungen, som leder tingsförhandlingar medfolket vid sina resor inom riket.
  34. Det gröna havet: Östersjön.
  35. Tillnamn av oviss betydelse; »koll» (isl. kollr) betyder »huvud».
  36. Götaland; här: Västergötland.

Kapitel 92
Konung Olavs giftermål.

Konung Olav hade där låtit göra stora tillrustningar; där funnos alla slags dryckesvaror, de bästa man kunde få, och alla andra förråd voro av bästa sort. Han hade också bjudit till sig många stormän från bygderna. Då jarlen kom dit med sitt folk, tog konungen emot honom på det hjärtligaste sätt, och jarlen fick stora och goda härbärgen, präktigt inredda, och därjämte tjänare och andra män som skulle se till, att ingenting saknades som kunde förhöja ett gästabud. Då gästabudet hade pågått några dagar, möttes konungen och jarlen och konungadottern till ett samtal. Utgången av deras samtal blev, att Ragnvald jarl trolovade den svenske konungen Olavs dotter Astrid åt Norges konung Olav med samma hemgift, som det förut hade varit avtalat att hennes syster Ingegerd skulle ha med sig hemifrån. Konungen skulle också giva Astrid samma brudgåva1 som han skulle ha givit hennes syster Ingegerd. Gästabudet fortsattes nu, och där dracks konung Olavs och drottning Astrids bröllop med stor heder. Därefter for Ragnvald jarl tillbaka till Götaland. Vid avskedet gav konungen jarlen stora och goda gåvor; de skildes som de käraste vänner och behöllo denna vänskap, så länge de levde båda.


Ragnvald och Astrid komma till Sarpsborg.

  1. En gåva som brudgummen efter överenskommelse med giftomannen skänkte sin brud och som blev hennes enskilda egendom.

Kapitel 93
Freden med Norges konung brytes.

Våren därefter kommo sändebud från konung Jarisleiv österut i Holmgård för att kräva uppfyllelsen av det löfte, som konung Olav sommaren förut hade gjort, att giva sin dotter Ingegerd åt konung Jarisleiv. Konung Olav talade härom med Ingegerd och sade, att det var hans vilja, att hon skulle äkta konung Jarisleiv. Hon svarade: »Om jag skall gifta mig med konung Jarisleiv, då vill jag i brudgåva ha Aldeigjuborg1 och det jarldöme som hör därtill.» De ryska sändebuden samtyckte härtill å sin konungs vägnar. Då sade Ingegerd: »Om jag skall fara österut till Gårdarike, då vill jag också välja en man från Sveavälde, som synes mig bäst skickad att fara med mig. Det vill jag vidare ställa som villkor, att han där österut icke skall ha mindre värdighet än här och på intet sätt sämre ställning eller mindre heder, än han har här.» Härtill samtyckte konungen och likaledes sändebuden; både konungen och sändebuden lovade detta på tro och heder.

Sedan frågade konungen Ingegerd, vem den man var i hans rike, som hon ville utse till att följa sig. Hon svarade: »Denne man är min frände, jarlen Ragnvald Ulvsson.» Konungen svarade: »På annat sätt har jag tänkt att löna Ragnvald jarl för det svek han begick mot sin herre, då han for till Norge med min dotter och gav henne som frilla åt den där tjocka karlen, honom, som han visste vara vår värste fiende; för den saken skall han i sommar bliva hängd.» Ingegerd bad sin fader, att han skulle hålla det löfte som han hade givit henne. Genom hennes böner kom det också dithän, att konungen lovade, att Ragnvald skulle fara i fred bort från Sveavälde, men han skulle aldrig mera komma inför konungens ögon eller till Svithiod, så länge Olav vore konung.

Ingegerd sände nu bud till jarlen och lät säga honom dessa tidender och avtalade med honom, var de skulle träffas. Jarlen rustade sig genast till färden och red upp i Östergötland; där skaffade han sig skepp och seglade konungadottern Ingegerd till mötes. De foro så på sommaren alla tillsamman österut till Gårdarike. Där gifte sig Ingegerd med konung Jarisleiv. Deras söner voro Valdemar2, Vissavald3 och Holte den tappre3. Drottning Ingegerd gav Ragnvald jarl Aldeigjuborg och det jarldöme som hörde därtill. Ragnvald jarl stannade där länge och var en fräjdad man. Ragnvald jarls och Ingeborgs söner voro jarlarna Ulv och Eiliv.

  1. Aldeigjuborg: staden Ladoga söder om sjön med samma namn.
  2. Valdemar: Wladimir (född 1020, död 1052).
  3. Vissavald: Wsewolod (född 1050, storfurste 1078-1093).
  4. Jaroslaw hade utom Wladimir och Wsewolod ännu fyra söner, men ingen är känd under detta rent nordiska namn.

Kapitel 94
Om Emund lagman.

Emund hette en man från Skara. Han var lagman i Västergötland och en synnerligen klok och vältalig man. Han hade många och förnäma, fränder och var mycket rik. Men han ansågs för en bakslug man och föga pålitlig. Han var den mäktigaste mannen i Västergötland, sedan jarlen farit därifrån.

Samma vår som Ragnvald lämnade Götaland höllo götarna ting och dryftade ofta sig emellan, vad sveakonungen nu skulle taga sig till. De sporde, att han var vred på dem, därför att de hade slutit vänskap med den norske konung Olav i stället för att bekriga honom. Han anklagade också hårdt de män som hade följt hans dotter Astrid till Norge. Somliga menade, att man skulle söka sig hjälp hos den norske konungen och erbjuda honom sin tjänst; men andra avrådde därifrån och sade, att västgötarna icke hade styrka nog att upptaga strid med svearna. »Norges konung är alltför långt borta från oss», sade de, »ty huvuddelen av hans land ligger oss fjärran; det första vi böra göra är därför att sända bud till sveakonungen och försöka, om vi kunna få förlikning med honom. Men om detta icke lyckas, så återstår den andra utvägen, att söka hjälp hos den norske konungen.»

Bönderna bådo Emund, att han skulle åtaga sig denna budsändning. Han sade ja därtill, begav sig åstad med trettio män och kom fram till Östergötland. Där hade han många fränder och vänner, och han blev där väl mottagen. Han talade med de klokaste männen där om denna vanskliga sak, och de kommo väl överens; det tycktes dem skamligt och laglöst, att konungen handlade emot dem så som han gjorde. Emund for sedan upp till Svithiod och samtalade där med många mäktiga män, och utfallet blev överallt detsamma. Han fortsatte då sin resa, till dess han en afton kom till Uppsala; där skaffade de sig ett godt härbärge och voro där över natten.

Dagen därefter gick Emund till konungen, just då denne satt vid en sammankomst och hade mycket folk omkring sig. Emund trädde fram inför honom, bugade sig för honom och hälsade honom. Konungen såg bort emot honom, hälsade honom och sporde honom om tidender. Emund svarade: »Det är bara ringa ting som ske hos oss götar. Det synes oss som en märklig nyhet, att Atte den »dölske»1 i Värmland i vintras for upp till skogarna med skidor och båge; honom anse vi för den störste jägare. Han hade uppe på fjället fått så många gråskinn2, att han hade fyllt sin kälke med så mycket som han kunde draga efter sig. Då vände han hem ifrån skogen. Han fick nu se en ekorre i ett träd, sköt på honom och bommade. Då blev han vred, släppte kälken och lopp efter ekorren. Men ekorren sprang ständigt, där skogen var tätast, än vid trädrötterna, än i grenarna, och stundom svingade han sig emellan grenarna över till ett annat träd. När Atte sköt efter honom, gick skottet alltid över eller under; men aldrig sprang ekorren så, att Atte icke kunde se honom. Han blev så ivrig efter detta byte, att han skidade efter det hela dagen, men ändå fick han icke fatt ekorren. När det började mörkna, kastade han sig på snön, såsom han brukade, och låg där över natten; det snöade. Dagen därpå gick Atte för att leta efter sin kälke, men fann den aldrig och måste fara hem med så förrättat ärende. Sådana äro mina tidender, herre.» Konungen sade: »Ringa tidender, om det icke. är mer att berätta.»

Emund svarade: »Detta hände också nyligen, som man kan kalla en nyhet, att Gaute Tovesson for med fem krigsskepp ut efter Göta älv. Medan han låg vid Ekröarna3, kommo några danskar dit med fem stora handelsfartyg. Gaute och hans män togo snart fyra av skeppen utan att förlora något folk och fingo ett stort byte, men det femte skeppet kom undan ut på havet och lyckades få upp sitt segel. Gaute förföljde dem med ett skepp, och han närmade sig dem till en början; men så började vinden växa, och handelsskeppet, som gick snabbare, nådde ut på öppna havet. Då ville Gaute vända om; men det blev storm, skeppet förliste vid Hlesö4, allt godset gick förlorat, och större delen av hans folk omkom. Under tiden skulle hans kamrater vänta vid Ekröarna. Där kommo danskarna emot dem med femton handelsskepp, dräpte dem alla och rövade allt det byte som de hade tagit. Så gick det dem för deras snikenhets skull.»

Konungen svarade: »Detta är stora tidender och väl värda att omtala. Men vad är ditt ärende hit?» Emund svarade: »Jag kommer, herre, för att söka lösning på några vanskliga spörsmål, vari vår lag och Uppsalalagen skilja sig från varandra.» Konungen frågade: »Vad är det du vill klaga över?» Emund svarade: »Det var två män av förnäm släkt, lika till börd, men olika till egendom och sinnelag. De tvistade om några jordar och gjorde varandra skada — den mest som var mäktigast —, innan deras tvist bragtes till slut och avdömdes på alltinget. Den som förut var mäktigast dömdes att bota; men i första betalningen gav han gässling för gås, gris för gammalt svin, i stället för mark bränt guld lade han fram halv mark guld och halv mark ler och skräp och hotade till på köpet att misshandla den andre, som tog emot detta gods för sin fordran. Vad domen I härom, herre?» Konungen sade: »Han erlägge i fullgod betalning det som var ådömt och åt sin konung tre gånger denna samma summa. Men om det icke är betalt inom dag och år, då fare han fredlös från all sin egendom; hans gods tillfälle till hälfen konungen och till hälften den som han skulle böta till.» Emund tog alla de mäktigaste män som voro tillstädes till vittnen på denna dom och hänvisade till den lag som gällde på Uppsalatinget. Därefter hälsade han konungen och gick ut. Sedan framförde andra män sina käromål för konungen.

När konungen hade satt sig till bords, frågade han, var Emund lagman var. Man svarade honom, att han var hemma i sitt härbärge. Då sade konungen: »Gån efter honom, han skall vara gäst hos mig i dag.» Därefter kom maten in, sedan inträdde lekare med harpor och gigor och andra musikredskap, och slutligen bars drycken in. Konungen var mycket munter och hade många mäktiga, män vid sitt bord. De tänkte icke på Emund. Konungen drack hela dagen och sov natten därefter.

På morgonen, när han vaknade, kom han i håg, vad Emund hade talat om dagen förut. När han var klädd, lät han kalla till sig sina, visa män. Konung Olav hade hos sig tolv mycket visa män, som sutto till doms med honom och gåvo honom råd i vanskliga saker; detta var icke någon lätt sak, ty konungen tyckte icke om, att domen avvek från det rätta, och icke dugde det att säga emot honom. När de voro samlade, tog konungen till orda och bad, att man skulle kalla dit Emund lagman. Men då den utskickade kom tillbaka, sade han: »Herre, Emund lagman red bort i går, så snart han hade ätit.»

Då sade konungen: »Sägen, goda hövdingar, vad var meningen med det lagspörsmål, som Emund framställde i går?» De svarade: »Herre, I han nog funnit det, om det syftade till något annat än han sade.» Konungen sade: »När han talade om två högättade män och sade, att de hade varit ovänner, att den ene hade varit mäktigare än den andre, och att de hade gjort varandra skada, då menade han därmed mig och Olav den digre.» »Så är det, herre», svarade de, »som I sägen.» Konungen sade: »Det kom dom i vår sak på Uppsalatinget. Men vad betydde det, då han sade, att det betalades oredligt, att gässling gavs för gås, gris för gammalt svin och hälften ler i stället för guld?» Arnvid den blinde svarade: »Herre, rödt guld och ler äro mycket olika, men likväl är det större skillnad på konung och träl. I lovaden Olav den digre Eder dotter Ingegerd; hon är av konungasläkt på båda sidor, av uppsvearnas ätt, som är den yppersta i Nordlanden, ty denna ätt härstammar från själva gudarna. Men nu har konung Olav fått Astrid, och ehuru hon är en konungs barn, så är likväl hennes moder trälinna och därtill av vendisk ätt5. Stor skillnad är det emellan konungarna, när den ene mottager sådant med tacksamhet; man kan ju icke heller vänta, att en norrman skall mäta sig med Uppsalakonungen. Låtom oss alla tacka för att det förbliver så, ty gudarna ha länge haft stor omsorg om sina ättlingar, fastän mången nu övergiver tron på dem.»

De voro tre bröder: Arnvid den blinde — hans syn var så dålig, att han knappast var vapenför, men han var mycket klok —; den andre var Thorvid den stammande — han kunde icke tala mer än två ord i följd, men han var en mycket djärv och pålitlig man —; den tredje hette Frövid den döve — han hörde illa. Alla tre bröderna voro mäktiga och rika män, storättade och mycket kloka och avhållna av konungen. Då sade konung Olav: »Vad betyder det som Emund berättade om Atte den dölske?» Ingen svarade, den ene bara såg på den andre. Konungen sade: »Sägen det nu!» Då svarade Thorvid den stammande: »Atte trätlysten, sniken, illasinnad, 'dölsk' dum.» Konungen sade: »Vem skall taga detta åt sig?» Då svarade Frövid den döve: »Herre, vi skulle tala mera öppet, om det finge ske med din tillåtelse.» Konungen sade: »Tala du nu, Frövid, med min tillåtelse vad du vill!» Frövid tog då till orda: »Min broder Thorvid, som räknas för den klokaste av oss alla, kallar det ett och detsamma: Atte och trätlysten, 'dölsk' och dum6; så kallar han den, som älskar ofreden, så att han traktar efter små ting och får dem dock icke, men förlorar för den skull stora fördelar. Nu är jag något döv, men likväl ha många sagt så högt, att jag har måst höra det, att männen, både de mäktiga och allmogen, äro missnöjda med Eder, herre, därför att I icke hållen Edert ord till Norges konung, men ännu mer därför, att I bryten alltingets dom, som avsades på Uppsalatinget. Icke behoven I rädas den norske konungen eller den danske eller någon annan, så länge svearna vilja följa Eder. Men om landsmännen vända sig enhälligt emot Eder, då se vi, Edra vänner, icke någon utväg för handen som med säkerhet skulle kunna duga.» Konungen frågade: »Vilka äro huvudmännen för denna plan att beröva mig riket?» Frövid svarade: »Alla svear vilja ha den gamla lagen och sin fulla rätt. Se Eder omkring, herre, huru många av Edra hövdingar, som nu sitta här till rådslag med Eder! Jag tror, sanningen att säga, att vi här äro sex, som I kallen för Edra rådgivare; alla de andra ha, efter vad jag tror, ridit bort och farit ut i bygden och hålla där ting med allmogen. För att säga Eder sanningen, så har budkavle redan sändts ut över hela landet för att kalla till räfsteting7. Alla vi bröder ha varit ombedda att taga del i detta företag, men ingen av oss vill ha det namnet att kallas drottensvikare, ty det var icke vår fader.» Konungen tog åter till orda: »Vilken utväg skola vi nu finna? Stora svårigheter äro nu för handen. Råden mig nu, goda hövdingar, så att jag får behålla konungadömet och mitt fädernearv; men icke vill jag strida med hela sveafolket.» Arnvid den blinde svarade: »Herre, det synes mig vara det bästa rådet, att I riden ned till Aros8 med de män som vilja följa Eder och där tagen Edra skepp och faren ut i Logen och uppbåden folk. Faren nu icke fram med hårdhet, utan bjuden folket lag och landsrätt! Slån ned budkavlen9; den kan ännu icke ha hunnit så långt omkring i landet, ty tiden har varit kort. Sänden så dem av Edra hövdingar, som I liten på, till möte med de män, som ha denna plan om händer, för att se till, om denna oro kan dämpas.» Konungen förklarade, att han ville följa detta råd. »Jag vill», sade han, »att I bröder gören denna färd, ty jag litar mest på Eder av alla mina män.» Då sade Thorvid den stammande: »Jag stannar kvar, men Jakob må fara! Det behövs.» Då sade Frövid: »Låtom oss göra, herre, såsom Thorvid säger! Han vill icke skiljas från Eder i detta trångmål; men jag och Arnvid skola fara.»

Denna plan sattes nu i verket; konung Olav for ned till sina skepp och styrde ut på Logen. Han fick snart mycket folk. Men Frövid och Arnvid redo ut till Ulleråker; de hade med sig konungens son Jakob, men höllo detta hemligt. De blevo snart varse, att där var en stor folksamling och tillopp av beväpnade män; bönderna höllo ting dag och natt. När Frövid och hans broder träffade sina fränder och vänner där, sade de, att de ville sluta sig till skaran, och det togo alla med glädje emot. Alla rådslag blevo då genast hänskjutna till de båda bröderna, och männen samlade sig omkring dem. De sade dock alla med en mun, att de aldrig mer skulle ha konung Olav till herre, och att de icke ville av honom tåla olagligheter och sådant övermod, att han icke ville lyssna till någons tal, även om storhövdingar sade honom sanningen. Då Frövid märkte folkets iver, förstod han, i vilket farligt läge saken hade kommit. Han höll då möten med landets hövdingar och talade till dem och sade så: »Det synes mig, att om detta stora företag, att driva Olav Eriksson från riket, skall lyckas, då måste vi uppsvear stå i spetsen därför. Det har här alltid varit så, att vad uppsvearnas hövdingar ha avtalat sinsemellan, de rådslagen ha de övriga landsmännen följt. Icke behövde våra förfäder taga råd av västgötarna rörande landets styrelse. Nu skola vi icke vansläktas så, att Emund behöver giva oss råd; jag vill, att vi fränder och vänner skola lägga råd tillsamman.» Härtill samtyckte alla och menade, att det var väl talat. Därefter slöt sig hela menigheten till det förbund som uppsvearnas hövdingar hade ingått. Frövid och Arnvid blevo ledare för hären.

När Emund erfor detta, misstänkte han, vad utgång detta rådslag skulle få. Han sökte upp de båda bröderna, och de hade ett samtal med varandra. Frövid frågade Emund: »Vad tanken I om det fall, att Olav Eriksson skulle bliva tagen av daga? Vilken konung viljen I då ha?» Emund svarade: »Den som synes oss bäst skickad därtill, vare sig han är av konungasläkt eller ej.» Frövid svarade: »Vi uppsvear vilja icke, att konungadömet skall gå ur de gamla konungarnas ätt i våra dagar, så länge det finns så många att välja emellan som nu. Konung Olav har två söner, och en av dem vilja vi ha till konung. Det är likväl stor skillnad emellan dem; den ene är äkta född och svensk till all sin släkt, den andre är son till en trälkvinna och på mödernet av vendisk härstamning10.» På detta tal följde starka bifallsrop, och alla ville ha Jakob till konung. Då sade Emund: »I uppsvear han makten att bestämma denna gång, men det säger jag eder, vad säkert kommer att ske, att somliga av dem, som nu icke vilja höra annat än att konungadömet i Svithiod skall gå i arv inom ätten, själva skola leva och samtycka till att konungadömet övergår till andra ätter, och det skall bliva till större lycka11

Därefter läto de båda bröderna Frövid och Arnvid föra konungens son Jakob fram på tinget och giva honom konungs namn. Därjämte gåvo svearna honom namnet Anund, och han kallades sedan så, så länge han levde12. Han var vid denna tid tio eller tolv år gammal. Därefter tog konung Anund sig hird och valde sig hövdingar; de hade alla tillsamman så stor här, som de tyckte att han behövde. Hela allmogen gav han lov att fara hem. Sedan gingo bud emellan konungarna, och därefter kom det dithän, att de själva möttes och träffade överenskommelse sig emellan. Olav skulle vara konung över landet, så länge han levde. Han skulle hålla fred och förlikning med Norges konung och med alla de män som hade varit invecklade i detta företag. Anund skulle också vara konung och ha så stor del av landet, som han och hans fader bleve ense om, men vara skyldig att följa bönderna, om konung Olav gjorde något som bönderna, icke ville tåla av honom.

Sedan sändes män till konung Olav i Norge med det budet, att han med sin leding skulle fara till Kungahälla och möta sveakonungen, och att sveakonungen önskade, att de skulle bekräfta sin förlikning. Då konung Olav fick höra denna budsändning, var han liksom förut benägen för fred, och han for med sin här, såsom det var avtalat. Sveakonungen kom också dit, och då han träffade sin måg, stadfäste de freden och förlikningen emellan sig. Den svenske konung Olav var nu lätt att tala med och mjuk till sinnet.

Thorsten den vise berättar, att det på Hisingen fanns en bygd, som än hade hört till Norge än till Götaland. Konungarna kommo överens om att de skulle kasta lott om den jorden med tärningar; den som gjorde det högsta kastet skulle ha jorden. Sveakonungen slog sexor all och menade, att konung Olav då icke behövde göra sitt kast. Denne skakade tärningarna i sin hand och sade: »Än är det två sexor på tärningarna, och för Gud, min herre, är det en lätt sak att låta dem falla upp.» Han kastade, och två sexor kommo upp. Då kastade sveakonungen på nytt och slog åter två sexor. Sedan kastade den norske konung Olav, och på den ena tärningen kom sex upp, men den andra brast i sönder, så att den visade sju. Han vann då bygden. Vi ha icke hört omtalas flera händelser vid denna sammankomst. Konungarna skildes som vänner.

  1. Om detta tillnamn se nedan not 6.
  2. Gråskinn: ekorrskinn.
  3. Se ovan kapitel 65 not 1.
  4. Hlesö: Læssø i Kattegat sydost om nordspetsen av Jutland.
  5. Jfr början av kapitel 88 ovan.
  6. Thorvid sammanställer namnet Atte med adjektivet atsamr »trätlysten», »stridslysten». »Dölsk» (isl. doelskr) har en dubbel betydelse, dels: »som härstammar från eller bor i Dal eller Dalarna», dels »dum», »dåraktig». Tvetydigheten är naturligtvis avsiktlig redan hos Emund.
  7. Räfsteting står här i en allmän betydelse av ting, där en förbrytare skall ådömas straff, icke i den tekniska betydelse det har enligt fornsvensk lag: ting där konungens domsrätt utövas.
  8. Aros; här åsyftas Östra Aros, dvs. nuvarande Uppsala. En vik av Mälaren sträckte sig vid denna tid ända upp till denna stad.
  9. Dvs.: hindren budkavlen att gå vidare.
  10. Den förre av dessa söner är Anund Jakob, den senare Emund; jfr början av kapitel 88 ovan. Emund, känd under namnet Emund den gamle, var konung efter sin broder Anund Jakobs död (c. 1050—1060).
  11. Med denna spådom syftas på den Stenkilska ätten, som med Emund den gamles svärson Stenkil c. 1060 efterträdde Erik segersälls ättlingar.
  12. Denna uppgift om tillkomsten av dubbelnamnet Anund Jakob är utan tvivel oriktig. Det var vid denna tid, då kristendomen börjat vinna insteg i Norden, icke ovanligt, att en person hade ett hedniskt och ett kristet namn, i synnerhet om han blivit döpt vid något senare ålder. Detta var ett medgivande åt den gamla traditionen på samma gång som åt det nya skicket.

Kapitel 95
Om konung Olav.

Efter dessa händelser, som nu äro omtalade, vände konung Olav med sin här tillbaka till Viken. Han for först till Tunsberg och stannade där en liten tid. Sedan for han norrut i landet och om hösten ända norrut till Tråndheim; där lät han göra, tillrustningar för vinteruppehåll och satt där över vintern. Nu var Olav envåldshärskare över det rike, som Harald hårfagre hade haft, och så mycket förmer, som han var den ende konungen i landet. Han hade genom fredliga underhandlingar fått den del av landet som den svenske konung Olav förut hade innehaft; men den del av landet, som den danske konungen hade haft, hade han tagit med vapenmakt och härskade över denna del på samma sätt som
annorstädes1. Danmarks konung, Knut, rådde vid denna tid över både England och Danmark. Han vistades själv mestadels i England och satte hövdingar till att styra landet i Danmark. Han gjorde intet krav på Norge vid denna tid.

  1. Rörande den delning av Norge emellan Erik jarl, Sven tveskägg och Olav skötkonung, som enligt den av Snorre representerade isländska traditionen ägde rum efter Olav Tryggvessons fall, se Olav Tryggvessons historia kapitel 113. Snorres yttrande här, att Olav den helige vann Olav skötkonungs del av landet utan svärdslag, är icke fullt i överensstämmelse med Snorres egen framställning. Sven jarl, mot vilken Olav kämpade vid Nesjar (se ovan kapitel 46 ff.) var nämligen enligt Snorre Olav skötkonungs ställföreträdare i dennes norska rike.

Kapitel 96
Jarlarnas historia.

Det berättas, att Orknöarna, bebyggdes under den norske konung Harald hårfagres tid; förut hade där varit tillhåll för vikingar1. Sigurd hette den förste jarlen på Orknöarna. Han var son till Östen »åska» och broder till Ragnvald jarl på Möre2. Efter Sigurd var hans son Guthorm jarl i ett år. Efter honom fick Torv-Einar, en son till Ragnvald, jarldömet; han var länge jarl och en mäktig man3. Harald hårfagres son Halvdan högben drog emot Torv-Einar och drev honom bort från Orknöarna. Einar kom tillbaka och fällde Halvdan på Rinansö. Därefter drog konung Harald med en här till Orknöarna. Einar flydde till Skottland, och konung Harald lät orknöingarna med ed överlämna all sin odaljord åt sig. Därefter förliktes konungen och jarlen. Jarlen blev hans man och tog landet i förläning av honom; han skulle dock icke giva någon skatt därav, ty landet var mycket härjat. Jarlen betalde konungen sextio mark guld4. Sedan härjade konung Harald i Skottland, såsom det omtalas i »Glymdråpa»5.

Efter Torv-Einar rådde hans söner Arnkel, Erlend och Thorfinn skalleklyvarenöver öarna. I deras dagar kom Erik blodyxe från Norge, och jarlarna voro då honom underdåniga. Arnkel och Erlend föllo på härnadståg, men Thorfinn styrde riket och blev gammal6. Hans söner voro: Arnfinn, Håvard, Hlodve, Ljot och Skule. Deras moder var Grelod, dotter till jarlen Dungad på Katanes; hennes moder var Thorsten den rödes7 dotter Groa. Mot slutet av Thorfinn jarls tid kommo från Norge Erik blodyxes söner, som hade flytt för Håkon jarl. De foro mycket våldsamt fram på Orknöarna8.

Thorfinn jarl blev sotdöd. Efter honom rådde hans söner över riket, och det finnes många sägner om dem. Hlodve levde längst av dem och styrde då ensam riket. Hans son var Sigurd den digre, som tog emot jarldömet efter honom; han var en mäktig man och en stor krigare9. I hans dagar kom Olav Tryggvesson från sina vikingafärder i västern med sin här; han lade till vid Orknöarna och tog Sigurd jarl tillfånga på Ragnvaldsö; han låg där med ett skepp. Konung Olav erbjöd jarlen att få lösa sitt liv därmed, att han skulle taga dopet och antaga den rätta tron, bliva hans man och påbjuda kristendomen på alla Orknöarna. Konung Olav tog såsom gisslan en son till Sigurd vid namn Hunde eller Hvelp. Därifrån for konung Olav till Norge och blev konung där. Hunde var hos konung Olav några år och dog där10. Efter hans död upphörde Sigurd jarl att visa konung Olav lydnad. Han gifte sig med en dotter till den skotske konungen Melkolm11; deras son var Thorfinn. Sigurd jarls äldre söner voro: Sumarlide, Bruse och Einar snedmun.

Fyra eller fem år efter Olav Tryggvessons fall for Sigurd jarl till Irland och satte sina söner att styra landet. Thorfinn sände han till hans morfader, den skotske konungen. På den färden föll Sigurd jarl i Briansslaget12. När detta spordes till Orknöarna, blevo bröderna Sumarlide, Bruse och Einar tagna till jarlar och delade landet emellan sig i tre delar. Thorfinn Sigurdsson var fem år gammal, då Sigurd jarl föll. När hans fall blev bekant för den skotske konungen, gav denne sin frände Thorfinn Katanes13 och Suderland14 jämte jarlsnamn och satte män till att styra riket med honom. Thorfinn jarl var genast i sin uppväxt tidigt utvecklad; han var stor och stark, men ful, och allt efter som han blev äldre, syntes det tydligt, att han var en sniken, hård och grym, men mycket klok man. Detta omtalar Arnor »jarlaskald»15 :

Yngre än Einars broder
har ingen man under himlen
visat sig redo att vinna
land och tapper det värja.

  1. Se Harald hårfagres historia kapitel 22.
  2. Se Harald hårfagres historia kapitel l0, 22.
  3. Se Harald hårfagres historia kapitel 27.
  4. Om dessa händelser se Harald hårfästes historia kapitel 31, 32.
  5. »Glymdråpa» är en dikt av Harald hårfagres hirdskald Thorbjörn »hornklove»; se härom Harald hårfagres historia kapitel 9 not 3.
  6. Se Håkon den godes historia kapitel 4, 5, 10.
  7. Om denne vikingakonung se Harald hårfagres historia kapitel 22 med not 4.
  8. I Olav Tryggvessons historia kapitel 16 säges, att detta skedde först under Thorfinns söners tid.
  9. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 32 not 6.
  10. Dessa mellanhavanden mellan Olav Tryggvesson och Sigurd Hlodvesson omtalas utförligare i Olav Tryggvessons historia kapitel 47.
  11. Melkolm: Malcolm mac Kenneth, konung i Skottland 1005 — 1034.
  12. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 32 not 6.
  13. Katanes (Caithness) är namnet på den nordöstligaste spetsen av Skottland.
  14. Suderland (Sutherland) är landet söder om Katanes; jfr Harald hårfagres historia kapitel 22 not 6.
  15. Arnor Thordsson, son till skalden Thord Kolbeinsson och Oddny »öfackla». Läs mer om honom på denna sida.

Kapitel 97
Om jarlarna Einar och Bruse.

Bröderna Einar och Bruse voro olika till skaplynnet. Bruse var mycket fredlig och foglig, klok, vältalig och vänsäll. Einar var styvsint, inbunden och ovänlig, orättrådig och sniken, men en duktig krigare. Sumarlide var lik Bruse till lynnet. Han var äldst och levde kortast av bröderna; han dog sotdöden. Efter hans död gjorde Thorfinn anspråk på sin del i Orknöarna. Einar svarade, att Thorfinn hade Katanes och Suderland, det rike som deras fader Sigurd jarl förut hade haft; han räknade det för mer än en tredjedel av Orknöarna och ville icke medgiva Thorfinn någon delning. Bruse däremot samtyckte för sin del till att skifta, »Jag vill», sade han, »icke stå efter att ha mer av landet än den tredjedel som med rätta tillkommer mig.» Då lade Einar två tredjedelar av öarna under sig. Han blev en mäktig man och omgav sig med stort följe. Han låg ofta ute på härnadståg om somrarna och uppbådade därvid mycket folk från sitt land, men det var mycket ojämnt med bytet på vikingafärderna. Bönderna började ledsna på denna tunga, men jarlen upprätthöll med hårdhet alla pålagor och tålde icke, att någon talade emot honom. Einar jarl var en mycket övermodig man. Det blev dyrtid i hans rike genom allt det arbete och alla de omkostnader som bönderna hade. Men i den del av landet som Bruse hade var det godt år och ro för bönderna; han var därför mycket älskad.

 

Kapitel 98

Åmunde hette en mäktig och rik man, som bodde i Sandvik på Hlaupandanes på Hrossö1. Thorkel hette hans son; han var den dugligaste av alla män på Orknöarna. Åmunde var en mycket klok man och en av de mest ansedda av alla män på öarna.

Det hände en vår, att Einar hade uppbåd, såsom han brukade, men bönderna knotade, klagade för Åmunde och bådo honom utverka någon lindring hos jarlen. Åmunde svarade: »Jarlen hör icke på klagomål», och menade, alt del icke tjänade någonting till all ställa. någon bön till jarlen om detta. »Vänskapen mellan mig och jarlen är god, såsom saken nu står», sade han; »men det synes mig farligt, om vi bliva oense, sådant som bägges vårt skaplynne är. Jag vill icke ha med saken att göra.» De talade då om denna sak med Thorkel; han var föga villig att göra något, men lovade det dock på männens enträgna böner. Åmunde menade, att han hade givit sitt löfte i förhastan. Då jarlen höll ting, talade Thorkel å böndernas vägnar, bad jarlen mildra pålagorna för dem och framhöll folkets nöd. Jarlen svarade vänligt och sade, att han skulle taga mycken hänsyn till Thorkels ord — »jag hade tänkt att ha sex skepp från landet, men nu skall jag icke ha mer än tre. Men du, Thorkel, kom icke oftare med en sådan bön!» Bönderna tackade Thorkel hjärtligt för hans hjälp.

Jarlen for på vikingatåg och kom tillbaka på hösten. Våren därpå gjorde jarlen samma uppbåd som han brukade och höll ting med bönderna. Då talade Thorkel åter och bad jarlen skona bönderna. Jarlen svarade vredgat och sade, att böndernas villkor nu skulle bliva sämre efter hans förbön. Han blev så vred och rasande, att han sade, att de nästa vår icke skulle träffas båda oskadda på tinget. Därefter upplöstes tinget. När Åmunde fick veta, vad Thorkel och jarlen hade talats vid, rådde han Thorkel att fara bort ur landet; han for över till Katanes till Thorfinn Jarl. Thorkel var där länge sedan och uppfostrade jarlen, medan han var ung; han kallades därför Thorkel »fosterfader» och var en framstående man. Det var flera mäktiga män som flydde från sina odalgårdar på Orknöarna för Einar jarls skull; de flesta flydde över till Thorfinn jarl på Katanes, men somliga begåvo sig från Orknöarna till Norge och några till andra länder. Då Thorfinn jarl var vuxen, sände han bud till sin broder Einar jarl och krävde av honom det rike han ansåg sig ha rätt till på Orknöarna; det var en tredjedel av öarna. Einar var icke villig att minska sitt rike. Då Thorfinn sporde det, utrustade han en här från Katanes och for ut till öarna. När Einar jarl fick veta detta, samlade han folk och ämnade värja landet. Bruse jarl samlade också en här, drog dem till mötes och medlade emellan dem. De förliktes på det villkor, att Thorfinn skulle ha tredjedelen av riket på Orknöarna, såsom han hade rätt till. Men Bruse och Einar slogo samman sina delar, och Einar skulle ensam råda över dem. Om den ene doge före den andre, skulle den som levde längst taga landet i arv efter den andre. Men detta avtal syntes icke vara rättvist, ty Bruse hade; en son, som hette Ragnvald, men Einar var sonlös. Thorfinn jarl satte sina män till att vaka över det rike som han hade på Orknöarna; själv var han mestadels på Katanes.

Einar jarl låg om somrarna oftast på härnadståg i Irland, Skottland och Bretland. Det hände en sommar, då Einar jarl härjade i Irland, att han kämpade med den iriske konungen Konofogor i Ulvreksfjorden, såsom förut är omtalat; Einar jarl led där ett svårt nederlag och hade stort manfall2. Sommaren därpå for Eyvind »urhorn» österut från Irland och ämnade sig till Norge; men eftersom det var stark storm och motiga strömmar, vände Eyvind in till Åsmundarvåg3 och låg där någon tid hindrad av vinden. När Einar jarl sporde detta, seglade han genast dit med en stor här, tog Eyvind tillfånga och lät dräpa honom, men gav nåd åt de flesta av hans män4. Dessa foro österut om hösten, kommo till konung Olav och omtalade för honom Eyvinds död. Konungen svarade föga därtill, men man förstod, att han ansåg sig ha gjort en stor förlust, och att han menade det vara gjort mycket för att trotsa honom. Han var mestadels tystlåten om det som syntes vara honom emot.

Thorfinn jarl sände Thorkel »fosterfader» ut till öarna för att kräva in sina skatter. Einar jarl gav Thorkel största skulden för den resning, då Thorfinn hade gjort krav på öarna. Thorkel lämnade skyndsamt öarna och for över till Katanes. Han omtalade för Thorfinn jarl, att han hade fått veta, att Einar jarl hade ämnat att dräpa honom, om icke hans fränder och vänner hade varskott honom. »Nu har jag det att tänka på», sade han, »att låta mötet mellan mig och jarlen bliva sådant, att det kommer till ett avgörande oss emellan. I annat fall måste jag fara längre bort till ett ställe, där han icke har makten.» Jarlen rådde Thorkel att fara österut till Norge till konung Olav. »Du skall», sade han, »bli högt ansedd, var du kommer bland furstar; men jag känner bådas edert skaplynne, ditt och jarlens, och vet, att det icke skall dröja länge, innan I stöten ihop.»

Thorkel gjorde sig nu redo och for om hösten till Norge till konung Olav; han var om vintern hos konungen i stor ynnest. Olav tog gärna Thorkel till råds i sina angelägenheter; han tyckte, som sant var, att Thorkel var en mycket klok och duktig man. Konungen trodde sig märka i hans samtal, att han yttrade sig mycket olika om jarlarna; han var en stor vän till Thorfinn, men tadlade häftigt Einar jarl. Tidigt på våren sände konungen skepp västerut över havet till Thorfinn jarl med det budet, att jarlen skulle komma österut och besöka konungen. Jarlen drog sig icke undan denna färd, ty budet var åtföljt av vänskapsförsäkringar.

  1. Hrossö: nuv. Mainland, den största av Orknöarna.
  2. Se ovan kapitel 86.
  3. Åsmundarvåg: Osmundwall på ön Hoy (i forntiden av nordborna kallad Håö), en bland Orknöarna.
  4. Einar ville hämnas Eyvinds deltagande i striden mot honom i Ulvreksfjorden (jfr kapitel 86).

Kapitel 99
Einar jarl blir dräpt.

Thorfinn jarl for österut till Norge och kom till konung Olav; han blev mycket vänligt mottagen och stannade där länge om sommaren. När han gjorde sig redo att fara tillbaka västerut, gav konung Olav honom ett stort och godt långskepp med full utrustning. Thorkel »fosterfader» redde sig att fara med jarlen; jarlen gav honom det skepp som han hade haft med sig västerifrån om sommaren. Konungen och jarlen skildes i stor vänskap.

Thorfinn jarl kom om hösten till Orknöarna. När Einar jarl fick veta detta, låg han ute på sina skepp och hade mycket folk hos sig. Bruse jarl for då och mötte de båda bröderna och mäklade fred emellan dem, och det kom åter dithän, att de förliktes och bekräftade sin förlikning med eder. Thorkel »fosterfader» skulle vara i fred och vänskap med Einar jarl, och det blev avtalat, att de skulle bjuda varandra till gästabud.

Jarlen skulle först besöka Thorkel i Sandvik. Då jarlen var där på gästabud, var välfägnaden den präktigaste; men jarlen var icke vid godt lynne. Där fanns en stor skåle med dörrar i båda ändarna. Den dag, då jarlen skulle fara därifrån, skulle Thorkel fara med honom och gästa honom. Thorkel sände några män ut för att kunskapa. fram åt den väg som de skulle fara om dagen. När kunskaparna kommo tillbaka, meddelade de Thorkel, att de hade funnit väpnade män ligga i forsat på tre ställen. »Vi misstänka», sade de, »att här är svek å bane.» Då Thorkel fick veta detta, uppsköt han tillrustningarna till färden och kallade sina män till sig. Jarlen bad honom göra sig redo och sade, att det var tid att rida. Thorkel svarade, att han hade mycket att ordna med; han gick än ut och än in. Eldar brunno på golvet. Han gick in genom den ena dörren, och efter honom följde en man som hette Hallvard; han var isländing, från östfjordarna. Han stängde dörren efter sig. Thorkel gick in mellan elden och den plats där jarlen satt. Jarlen frågade: »Är du icke färdig ännu?» Thorkel svarade: »Jo, nu är jag färdig.» Därmed högg han till jarlen och träffade honom i huvudet. Jarlen föll framstupa på golvet. Då sade isländingen: »Aldrig har jag sett en sådan tafatthet som här, då I icke kommen er för att draga jarlen ut ur elden.» Han drev en stridsyxa in under nackbenet på jarlen och ryckte honom upp på bänken. Thorkel och hans följeslagare gingo därpå skyndsamt ut genom dörren midt emot den genom vilken de hade kommit in. Där ute stodo Thorkels män fullt väpnade.

Jarlens män togo hand om denne; han var då redan död. Ingen kom sig för att hämnas honom; därtill bidrog också, att allt förlopp så hastigt och att ingen väntade detta av Thorkel; ty alla trodde, att det skulle bliva så, som det var avtalat, att vänskap skulle råda mellan jarlen och Thorkel. De flesta av dem som voro därinne voro dessutom vapenlösa, och många voro goda vänner till Thorkel Därtill kom nu också, att ödet hade beskärt ett längre liv åt Thorkel. Då Thorkel kom ut, hade han icke färre män, än jarlens voro. Han begav sig nu till sitt skepp, och jarlens män foro bort. Thorkel seglade genast samma dag därifrån och österut över havet; det var efter vinternätterna1. Han kom lyckligt fram till Norge och begav sig genast, så skyndsamt han kunde, till konung Olav. Han blev där vänligt mottagen. Konungen yttrade sin tillfredsställelse med denna gärning. Thorkel stannade hos honom över vintern.

  1. »Vinternätterna» kallades dagarna omkring den 14 oktober, då enligt den forntida nordiska tidräkningen vintern tog sin början. På liknande sätt hette dagarna omkring den 14 april »sommarnätterna».

Kapitel 100
Förlikning mellan konung Olav och Bruse jarl.

Efter Einar jarls fall övertog Bruse jarl den del av landet som Einar jarl förut hade haft, ty det var känt av många, på vad villkor bröderna Einar och Bruse hade slutit förbund. Det syntes Thorfinn rättvisast, att de finge hälften av öarna vardera. Likväl behöll Bruse den vintern två tredjedelar av öarna. Våren därpå gjorde Thorfinn krav på dessa länder hos Bruse och sade, att han ville ha hälften emot Bruse; men denne vägrade. De höllo ting och sammankomster om denna sak, och deras vänner sökte att åstadkomma förlikning dem emellan. Det visade sig då, att Thorfinn icke lät sig nöja med mindre, än att han fick hälften av öarna. Han sade till och med, att Bruse — med det skaplynne han hade — icke behövde ha mer än en tredjedel. Bruse svarade: »Jag nöjde mig med att ha den tredjedel av landet som jag tog i arv efter min fader; ingen krävde den heller av mig. Nu har jag, tagit en andra tredjedel i arv efter min broder enligt lagligt avtal. Och ehuru jag icke är i stånd att kämpa med dig, min broder, så vill jag dock icke utan vidare samtycka till att lämna ifrån mig riket på detta sätt.» Därmed slutade detta möte. Men då Bruse såg, att han icke skulle ha styrka nog att mäta sig med Thorfinn — ty Thorfinn hade mycket större rike och dessutom hjälp av sin morfader, den skotske konungen — så beslöt sig Bruse för att lämna landet och fara österut till konung Olav. Han hade med sig sin son Ragnvald, som då var tio år gammal.

När jarlen träffade konungen, tog denne väl emot honom. Jarlen framförde sitt ärende och beskrev noggrant för konungen, huru saken hade utvecklat sig emellan bröderna; han bad konungen om hjälp att hålla sitt rike och erbjöd honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Konungen svarade och började med att erinra om huru Harald den hårfagre hade lagt under sig all odaljord på Orknöarna, så att jarlarna sedan dess ständigt hade haft landet såsom län, aldrig som egendom. »Ett bevis därför är», sade han, »att då Erik blodyxe och hans söner voro på Orknöarna, så voro jarlarna dem underdåniga; och när min frände Olav Tryggvesson kom dit, blev din fader Sigurd jarl hans man1. Nu har jag tagit allt arv efter konung Olav. Jag vill ställa dig det villkoret, att du blir min man; du skall då få öarna i förläning. Jag skall skänka dig mitt stöd, och vi skola då pröva, om det icke blir ett bättre beskydd än den skotske konungens hjälp åt din broder Thorfinn. Men om du icke går in på detta villkor, då skall jag själv kräva de egendomar och den odaljord som våra fränder och förfäder ha ägt där västerut.»

Detta samtal lade jarlen på minnet; han omtalade det för sina vänner och sökte råd hos dem, vad han skulle samtycka till, om han skulle gå in på denna förlikning med konung Olav och bliva hans man. »Om jag säger nej därtill», sade han, »så är det också osäkert, vilken min lott blir, när vi skiljas. Ty konungen har öppet sagt ifrån, att han gör krav på Orknöarna; med hans maktlystnad och då vi nu ha kommit hit till honom, så är det icke svårt för honom att göra med oss, såsom honom lyster.» Ehuru jarlen fann stora betänkligheter i båda fallen, valde han dock den utvägen att lägga allt i konungens händer, både sig och sitt rike. Konung Olav mottog sålunda av jarlen makten och styrelsen över alla jarlens arvländer. Jarlen blev hans man och bekräftade avtalet med eder.

Olav den heliges historia - kapitel 101-110
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Jfr kapitel 96 med anmärkningar.