Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 221
Om ländermännens baner.

Kalv satte upp sitt baner och ställde därunder sina huskarlar och därjämte Hårek från Thjotta och hans folk. Thore hund stod med sitt följe längst fram i midten av fylkingen framför baneren; på båda sidor om honom var en utvald skara bönder, de tappraste och bäst beväpnade. Denna fylking var både lång och djup, och i den stodo trönderna och hålögerna. Till höger om den var en annan fylking, och till vänster om huvudhären hade bönderna från Rogaland, Hordaland, Sogn och Fjordarna sin fylking och hade där det tredje baneret.

 

Kapitel 222
Om Thorsten skeppsbyggare.

Thorsten skeppsbyggare hette en man; han var köpman och en duktig hantverkare, en stor och stark man, hetsig i allt och en stor dråpsman. Han hade kommit i tvist med konungen, och denne hade tagit ifrån honom ett nytt och stort handelsskepp som han hade byggt; detta hade skett till straff för Thorstens våldsgärningar och såsom vederlag för dråpsböter som han var skyldig konungen.

Thorsten var med där i hären. Han gick framför fylkingen och dit där Thore hund stod och sade: »Jag vill vara här i flocken hos eder, Thore, ty jag ämnar, om jag och Olav mötas och jag kan komma honom så nära, vara den förste som bär vapen på honom och så vedergälla honom för skeppsrovet, då han tog ifrån mig ett av de bästa skepp som någon har haft på köpfärder.» Thore och hans män togo emot Thorsten, och han slöt sig till deras skara.

 

Kapitel 223
Om böndernas uppställning.

Då böndernas fylking var uppställd, talade ländermännen och bådo männen i hären giva akt på sina platser och komma ihåg, var var och en hade blivit anvisad att stå, under vilket baner och åt vilket håll från detta han skulle vara, och huru nära baneret han skulle ha sin plats. De bådo männen vara raska och snabba till att ställa upp sig i fylkingen, när lurarna hördes och stridssignalen ljöd, och så gå fram i ordnad fylking; ty de hade ännu en lång väg att föra hären framåt, och man kunde frukta, att fylkingarna skulle råka i oordning vid frammarschen.

Därefter äggade de folket. Kalv sade, att alla de män som hade skada och fiendskap att vedergälla konung Olav, skulle gå fram under de baner som skulle gå emot Olavs fälttecken, och att de skulle tänka på allt det onda han hade gjort dem. Han sade, att de aldrig skulle få bättre tillfälle än nu att hämnas sina oförrätter och frälsa sig ifrån det tvång och den träldom varunder han hade lagt dem. »Den är nu», sade han, »en feg man som icke slåss så tappert han kan; ty icke äro de saklösa som stå emot eder. De skola också behandla eder utan skonsamhet, om de få tillfälle därtill.» Hans tal mottogs med högljudt bifall, och där hördes starka tillrop och äggelser över hela hären.

 

Kapitel 224
Om konungens och böndernas härar.

Härefter förde bönderna sin här fram till Stiklarstader, där konung Olav stod med sitt folk. Främst i skaran gingo Kalv och Hårek fram med baneret. Då de möttes, började anfallet icke genast, ty bönderna uppsköto angreppet, därför att deras folk nästan ingenstädes gick fram lika fort och de ville invänta dem som kommo efteråt. Thore hund hade gått sist med sin skara, ty han skulle se till, att hären icke drog sig tillbaka, när stridsropet ljöd och fienden blev synlig. Kalv och hans män väntade på Thore. Bönderna hade detta stridsrop i sin här för att ägga sitt folk i striden: »Fram, fram, bondemän!» Konung Olav å sin sida gick icke heller genast till anfall, emedan han väntade på Dag och den skara som följde honom. Konungen och hans män sågo nu, var Dags här tågade fram.

Det säges, att bönderna hade icke mindre än ett hundra hundraden1, men så säger Sigvat:

Bitter sorg det ger mig,
att alltför ringa följe
kungen hade — dock grep han
hårdt om det guldprydda svärdet2.
Bondehären ej segrat,
om dubbelt fler de ej varit:
nu fälldes krigarfursten.
Ingendera jag tadlar.

  1. »Hundra hundraden», dvs. etthundratjugo gånger etthundratjugo, d. ä. 14400.
  2. Med dessa ord vill skalden säga, att Olav trots övermakten icke miste modet, utan försvarade sig tappert.

Kapitel 225
Konungen och bönderna mötas.

Då båda härarna stodo stilla, och männen kände igen varandra, sade konungen: »Varför är du där, Kalv? Vi skildes ju som vänner söderut i Möre!1 Illa anstår det dig att kämpa emot oss och skjuta fiendeskott mot vår här, ty här äro fyra av dina bröder.» Kalv svarade: »Det går ofta annorlunda, än det kunde synas mest passande. I skilden Eder från oss på sådant sätt, att vi voro tvungna att göra fred med dem som voro kvar. Nu får var och en stanna, där han är. Men vi två kunde ännu förlikas, om jag finge råda.» Då svarade Finn2: »Det är en egenhet hos Kalv, att när han talar vackert, då har han i sinnet att göra illa.» Konungen sade: »Det kan hända, Kalv, att du vill söka förlikning, men icke tyckes det mig, att I bönder hörens fredliga.» Då svarade Thorgeir från Kvistsstader: »I skolen nu få samma fred som många förut ha fått av Eder, och det skolen I nu få umgälla.» Konungen svarade: »Icke behöver du längta så mycket att möta oss, ty icke är dig seger beskärd över oss i dag; det är jag som har höjt dig till makten från att vara en ringa man.»

  1. Se ovan kapitel 178.
  2. Finn: Finn Arnesson, Kalvs broder.

Kapitel 226
Striden vid Stiklarstader börjar.

Nu kom Thore hund och gick med sin flock framför baneret och ropade: »Fram, fram, bondemän!» Därpå höjde de sitt härskri och sköto både med pilar och spjut. Då höjde konungens män också sitt härskri, och då det var gjort, äggade de varandra så, som de förut hade fått lära, och sade så: »Fram, fram, Kristmän, korsmän, konungsmän!» När de bönder som stodo ute på flygeln hörde detta, sade de på samma sätt som de hörde dem säga. Men då de andra bönderna hörde detta, trodde de, att det var konungens män, och anföllo dem: sålunda kämpade de inbördes, och många föllo, innan de kände igen varandra.

Det hade varit vackert väder och klart solsken. Men då kampen begynte, lade sig en rodnad över himmeln och likaledes över solen, och innan striden slutade, blev det mörkt som om natten1. Konung Olav hade ställt upp sitt folk på ett ställe där det var en liten höjd; därifrån kastade de sig ned över bönderna och gjorde anfallet så häftigt, att böndernas fylking vek tillbaka och spetsen av konungens här kom att stå där som de bakersta i bondehären förut hade stått. Många av bönderna voro redo att fly, men ländermännen och deras huskarlar höllo stånd, och striden blev mycket skarp. Så säger Sigvat

Vidt under männens fötter
låg landet: den järnklädda skaran
dånande störtade framåt
till kamp —  nu var freden bruten.
Arla med glänsande hjälmar
hären brusade nedåt
från höjden — då växte en häftig
stålstorm2 vid Stiklarstader.

Ländermännen äggade sitt folk och trängde sig framåt. Detta omtalar Sigvat:

Midt i fylkingen fördes
tröndernas märke — där möttes
raska män. Nu3 ångra
bönderna dylik gärning.

Nu anföllo bönderna från alla håll. De som stodo främst höggo, de som voro närmast där bakom stungo med spjut, och alla de som gingo sist sköto med pilar eller kastade stenar eller handyxor eller kastspjut. Det blev snart en blodig kamp, och många föllo på båda sidor. I första anfallet föllo Arnljot »gelline», Gök-Thore och Avrafaste och hela deras följe; men var och en av dem hade fällt en man eller två och somliga flera. Manskapet framför konungens baner tunnades sålunda av; konungen befallde då Thord4 att bära fram baneret och följde det själv med den skara som han hade utvalt att vara närmast sig i striden. Dessa män voro de tappraste och bäst väpnade i hela hans här. Detta omtalar Sigvat:

Jag sport, att min milde drotten
gick tätt efter märkesstången,
som bars framför kampglade fursten.
Våldsamt rasade striden.

Då konung Olav trädde ut ur sköldborgen och gick fram i spetsen av fylkingen och bönderna fingo se hans ansikte, grepos de av rädsla och deras händer föllo ned. Så säger Sigvat:

En skräck det var för guldets
ödare5 där att möta
Olavs vassa blickar,
där glad han gick fram i striden.
De tröndska männen ej tordes
se in i furstens ögon.,
som stungo likt ormens — förskräcklig
syntes hersarnas herre6.

Nu blev striden mycket skarp. Konungen gick själv hårdt fram i handgemänget. Så säger Sigvat:

Blodiga svingades svärden
och färgade sköldarna röda,
där skarorna modigt gingo
till strid mot den härlige kungen.
Den kampdjärve krigarfursten,
trägen i vapenleken,
sänkte det röda svärdet
i tröndernas hårda huvud.

  1. Den solförmörkelse som här åsyftas inträffade i själva verket icke på den dag, då Olav kämpade vid Stiklarstad (d. 29 juli), utan först först en hel månad senare (den 31 aug. 1030). Den tradition som förbundit solförmörkelsen med slaget var emellertid mycket tidigt utbildad: redan Sigvat, som är Snorres källa på denna punkt, anför den i sin tio à femton år efter Olavs död författade arvdråpa (se nedan kapitel 227).
  2. »Stålstorm» (dvs. »stålvapnens storm»): poetisk beteckning för strid.
  3. »Nu», dvs. vid den tid, då arvdråpan över Olav författades. Då hade den allmänna meningen i Norge redan för länge sedan vändt sig till konungens förmån och förklarat honom för helgon.
  4. Thord: Thord Folesson, Olavs banerförare.
  5. »Guldets ödare» är den frikostige mannen; här beteckning för mun i allmänhet.
  6. »Hersarnas herre» är konungen.

Kapitel 227
Thorgeirs från Kvistsstader fall.

Konung Olav kämpade nu mycket tappert. Han högg till Thorgeir från Kvistsstader, den länderman som förut är omtalad1, tvärs över ansiktet, splittrade nässkyddet på hjälmen och klöv huvudet nedanför ögonen, så att det nästan gick av. Då han föll, sade konungen: »Var det icke sant, som jag sade dig, att du icke skulle segra i vårt vapenskifte?» I samma ögonblick satte Thord ned banerstången så hårdt, att den blev stående; då hade Thord fått banesår, och han föll där under baneret. Då föllo också Thorfinn »munn» och Gissur »gullbrå»2. Gissur hade blivit anfallen av två män på en gång, och han hade dräpt den ene och sårat den andre, innan han föll. Så säger Hovgårda-Räv3:

Stark i vapenstormen,
skiftade krigaren4 ensam
hugg med tvänne kämpar —
Odens låga5 lyste.
Den raske skytten4 gav hastigt
banehugg åt den ene
och sårade hårdt den andre —
svärden han färgade röda.

Nu hände det, som förut är omtalat, att himlen var klar, men solen försvann för synen och det blev mörkt. Detta omtalar Sigvat:

Ett ringa under ej var det,
så säger folket, att solen,
fast molnfri, ej kunde sända
männen de värmande strålar.
För konungens död ett tecken
blev uppenbarat: dagen
miste sin ljusa fägring.
Om detta jag sport från öster6.

Vid denna tid kom Dag Hringsson med den skara som han hade haft, och han började genast att fylka sin här och satte upp sitt baner. Men eftersom starkt mörker rådde, gick det icke fort med anfallet, ty de visste icke säkert, vem sam stod midt emot dem. Likväl vände de sig åt det håll, där rygerna och hordarna7 befunno sig. Många av dessa händelser inträffade samtidigt eller några litet förr eller senare.

  1. Se ovan slutet av kapitel 225.
  2. Om dessa båda skalder se ovan kapitel 206 not 2 och 4.
  3. Se ovan kapitel 206 not 3.
  4. »Krigaren» och »den raske skytten» är Gissur.
  5. »Odens låga»: poetisk beteckning för svärdet.
  6. »Från öster», dvs. från Norge. Diktaren åberopar här uttryckligen en norsk tradition. Jämför för övrigt ovan kapitel 226 not 1.
  7. »Rygerna och hordarna», dvs. inbyggarna i Rogaland och Hordaland.

Kapitel 228
Konung Olavs fall.

Kalv och Olav hette ett par fränder till Kalv Arnesson; de stodo på hans ena sida och voro stora och kraftiga män. Kalv var son till Arnfinn Armodsson och brorson till Arne Armodsson. På andra sidan om Kalv Arnesson gick Thore hund. Konung Olav högg till Thore hund över skuldrorna; svärdet bet icke, men det såg ut, som om det rök damm ur renskinnspälsen. Så säger Sigvat:

Den givmilde kungen rönte
själv bäst, hur de häxande finnars1
kraftiga galdrar frälste
den övermodige Thore,
då guldets ödare2 svängde
sitt svärd över hundens3 skuldra
till slag — det dövade vapnet
orkade icke bita.

Thore högg till konungen, och de skiftade några hugg med varandra. Konungens svärd bet icke, där det träffade renskinnspälsen; men Thore blev sårad i handen. Än vidare kvad Sigvat:

Med orätt Thore skylles
för feghet, fåfängt nekas,
att hunden är modig — jag vet det.
Vem såg väl djärvare gärning?
Sköldstormens kraftige herre4,
där fram han trängde i striden,
vågade dristigt möta
med svärdshugg den härlige kungen.

Konungen sade till Björn stallare: »Slå hunden, som det icke biter järn på!» Björn vände yxan i handen och slog med yxhammaren. Slaget träffade Thore på axeln; det var ett mycket kraftigt slag, och Thore vacklade under det. Samtidigt vände konungen sig emot Kalv och hans fränder och gav Kalvs frände Olav banesår. Thore hund stack Björn stallare med ett spjut midt i livet och gav honom banesår. Då sade Thore: »Så sticka vi björnar.» Thorsten skeppsbyggare5 högg till konung Olav med en yxa, och hugget träffade vänstra benet ovanför knäet. Finn Arnesson fällde genast Thorsten. Då konungen fick detta sår, lutade han sig emot en sten, kastade sitt svärd och bad Gud hjälpa sig. Då stack Thore hund till honom med ett spjut. Stynget träffade nedanför brynjan och gick upp i buken. Därefter gav Kalv honom ett hugg, som träffade på vänstra sidan av halsen; man är emellertid oense om, vilken Kalv det var som sårade konungen6. Dessa tre sår gåvo konung Olavdöden. Efter hans fall föllo de flesta av de män som hade gått fram med honom. Bjarne »Gullbråskald»7 kvad detta om Kalv Arnesson:

Kampglad värjde du landet
i blodig strid mot Olav;
till kamp du gick mot den bäste
av furstar — så jag sporde.
Främst du skred, där märket
bars fram, på Stiklarstader;
stordådlysten du stridde
modigt, tills kungen fallit.


Konung Olavs död

Skalden Sigvat kvad detta om Björn stallare:8

Jag sport, att Björn har givit
åt stallare föredöme,
hur trohet väl bevaras
mot fursten — raskt han anföll —:
i striden han föll för svärdsegg
bland hirdens trofasta kämpar
vid kungens, den fräjdades, sida.
En sådan död man prisar.
 

  1. »Finnars», dvs. lappars. Jämför ovan kapitel 193.
  2. »Guldets ödare»: den frikostige fursten, här konung Olav.
  3. »Hunden», dvs. Thore hund.
  4. »Sköldstormens (dvs. stridens) herre» är den kraftige krigaren eller anföraren i striden; här: Thore hund.>
  5. Jämför ovan kapitel 222.
  6. Dvs. Kalv Arnesson eller hans kusin, Kalv Arnfinnsson. Jämför början av kapitlet.
  7. Om skalden Bjarne »Gullbråskald» se ovan kapitel 177 not 4.
  8. Versen är hämtad ur Sigvats arvdråpa över Olav den helige.

Kapitel 229
»Dags strid» börjar.

Dag Hringsson fortsatte, nu striden och gjorde det första anfallet så hårdt, att bönderna veko tillbaka och några gåvo sig på flykten. Där föllo många av bönderna och de båda ländermännen Erlend från Gerde och Åslak från Finnö; det baner som dessa hade fört blev nedhugget. Kampen var mycket häftig; den har blivit kallad »Dags strid». Då vände sig Kalv Arnesson, Hårek från Thjotta och Thore hund emot Dag med den fylking som följde dem. Dag blev nu besegrad av övermakten och tog till flykten med allt det folk som var kvar. Där som de flesta av de flyende togo vägen, går ett dalstråk uppföre; där föllo många, och männen skingrades åt båda sidor. Många voro hårdt sårade och många så uttröttade, att de icke dugde till någonting. Bönderna fortsatte emellertid icke länge med förföljelsen, ty deras anförare vände snart tillbaka dit där de fallna lågo; många hade vänner och fränder att söka efter där.

 

Kapitel 230
Konung Olav gör ett under med Thore hund.

Thore hund gick fram till det ställe där konung Olavs lik låg och skötte om det; han lade det ned, rätade ut lemmarna och bredde ett kläde över det. Då han torkade blodet från konungens ansikte, var — så berättade han sedan — detta så fagert, att det hade rodnad på kinderna, som om han sove, och det var mycket ljusare då, än medan han levde. Konungens blod råkade komma på Thores arm och rann ned på handen, där han förut hade fått ett sår; från den stunden behövde det såret intet förband mera, så raskt läktes det. Thore själv vittnade om denna händelse inför folket, då ryktet om konung Olavs helighet började sprida sig. Av alla de stormän, som hade kämpat emot konung Olav, var Thore hund den förste som förkunnade hans helighet.

Olav den heliges historia - kapitel 231-240
Tillbaka till Olav den heliges förstasida