Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 201
Om stigmännen.

Två män omtalas, av vilka den ene hette Gök-Thore, den andre Avrafaste; de voro de värsta stigmän och hade i följe trettio män, som liknade dem. De båda bröderna voro större och starkare än andra män, och de saknade icke djärvhet och mod. De fingo höra talas om den här som drog genom landet och sade då sig emellan, att det skulle vara ett klokt råd att fara till konungen och följa honom till hans land, deltaga i ett härslag med honom där och så pröva sina krafter, ty de hade icke förr varit i någon kamp där härar fylkades emot varandra: de voro mycket nyfikna att få se konungens fylking. Denna plan vann bifall hos deras följeslagare, och de gåvo sig sålunda på väg till konungen.

Då de kommo dit, gingo de med sitt följe inför konungen; deras män voro fullt beväpnade. De hälsade honom. Han frågade, vad de voro för män. De nämnde sina namn och sade, att de voro män ifrån landet där. Sedan framförde de sitt ärende och erbjödo konungen att fara med honom. Konungen svarade, att det syntes honom, som om dylika män vore goda att ha i följe. »Jag vill gärna», sade han, »taga emot slika män; men ären I kristna?» Gök-Thore svarade och sade, att han var varken kristen eller hedning — »vi kamrater ha ingen annan tro än den, att vi tro på oss själva och vår styrka och segerlycka, och det är nog för oss.» Konungen genmälte då: »Det är stor skada, att män som se så duktiga ut icke skola tro på Kristus, sin skapare.» Thore svarade: »Finns det någon kristen man i ditt följe, konung, som har vuxit mera om dagen än vi två bröder?» Konungen bad dem låta döpa sig och antaga den rätta tron. »Följen så mig!» sade han; »jag skall göra eder till mycket ansedda män. Men om I icke viljen detta, så gån tillbaka till eder gärning!» Avrafaste svarade, att han icke ville antaga kristendomen. Därpå begåvo de sig därifrån.

Då sade Gök-Thore: »Detta är en stor skam, att denne konung vägrar att ha oss i sin här. Jag har aldrig förr kommit någonstädes, där jag icke har varit god nog att gå i lag med andra män. Jag vänder icke tillbaka på detta sätt.» Därefter slöto de sig till de andra skogsbyggarna och följde hären. Konung Olav sökte sig nu västerut till Kölen.

 

Kapitel 202
Konung Olavs syn.

Då konung Olav kom västerut över Kölen och drog ned för fjället, där landet började bliva lägre, då man såg emot väster, blickade han därifrån ut över landet. Många män gingo före konungen och många efter. Han red där det var god plats omkring honom; han var tyst och talade icke vid sina män. Han red så en lång stund på dagen utan att se sig mycket om. Biskopen red fram till honom och frågade, vad han tänkte på, eftersom han var så tyst; ty konungen plägade eljest alltid att vara glad och tala med sina män under färden och så uppmuntra alla som voro i hans närhet. Konungen svarade med djupt allvar: »Underliga ting ha visat sig för mig nu en stund. Jag såg nyss ut över Norge, då jag blickade västerut från fjället, och det kom mig i hågen, att jag mången dag hade varit glad i detta land. Jag hade då en syn: jag såg ut över hela Tråndheim och vidare över hela Norge; och ju längre denna syn stod för mina ögon, desto längre såg jag, till dess jag såg ut över hela världen, både över land och hav. Jag kände väl igen de ställen som jag förr har besökt och sett; men lika tydligt såg jag de ställen som jag icke förut har sett, både sådana som jag har hört omtalas och sådana som jag aldrig har hört nämnas, bebyggda och obebyggda, så långt som världen når.» Biskopen sade, att denna syn var helig och mycket märklig.

 

Kapitel 203
Järtecken med åker.

Sedan konungen och hans män hade dragit ned från fjället, låg framför dem en gård som heter Sula; det är i den översta bygden i Veradalsfylke. Då de foro ned till gården, lågo åkrar vid vägen. Konungen befallde sina män att fara varsamt fram och icke fördärva grödan för bonden. Detta åtlydde de också, så länge konungen var med; men de flockar som kommo efter, bekymrade sig icke om detta, utan sprungo över åkern, så att den blev alldeles nedtrampad.

Bonden som bodde där hette Thorgeir »fläck»; han hade två nyss fullvuxna söner. Thorgeir mottog konungen och hans män vänligt och erbjöd dem all den hjälp som det stod i hans makt att giva. Konungen mottog detta med tacksamhet och sporde sedan Thorgeir, vad som tilldrog sig i landet och om det hade samlats en här emot honom. Thorgeir svarade, att en stor här hade dragits samman där i Tråndheim och att dit hade kommit ländermän både söderifrån och från Hålogaland norrut. »Men jag vet icke», sade han, »om de ämna draga emot Eder eller åt något annat håll med den hären.»

Därefter klagade Thorgeir inför konungen över den skada som han hade lidit och över konungsmännens vårdslöshet, då de hade brutit ned och förtrampat all hans säd. Konungen svarade, att det var illa gjort, att de hade vållat honom skada. Därefter red han dit där säden hade stått och såg, att den var alldeles nedtrampad. Han red rundtomkring åkern och sade sedan: »Jag väntar, bonde, att Gud skall giva bot för din skada och att denna åker skall vara bättre om en vecka.» Det blev också den bästa gröda, såsom konungen hade sagt.

Konungen stannade där över natten, men om morgonen gjorde han sig redo att fara vidare. Han sade, att bonden Thorgeir skulle följa med honom. Då denne erbjöd sina två söner för färden, avrådde konungen från att låta dem följa med, men gossarna ville ändå fara. Konungen bad dem stanna hemma, och då de icke ville låta avråda sig, ville konungens hirdmän fängsla dem. Men när konungen såg det, sade han: »Låt dem fara, de skola komma tillbaka.» Det gick också så, som konungen hade förutsagt om gossarna.

 

Kapitel 204
Stigmännen döpas.

De förde nu sin här ut till Stav1. Då konungen kom ut på Stavmyrarna, höll han rast. Där fick han säkert besked om att bönderna drogo emot honom med en här och att han snart skulle komma i strid. Han mönstrade då sitt folk; männen räknades, och det befanns, att han hade mer än trettio hundra2 man. Då funnos i hären nio hundra hedniska män. Men när konungen fick veta detta, befallde han dem att låta döpa sig, och sade, att han icke ville ha hedningar med sig i striden. »Vi skola», sade han, »icke sätta vår lit till männens stora antal; på Gud skola vi förtrösta, ty med hans kraft och nåd skola vi segra, och jag vill icke blanda hedningar in bland mina män.» När de hedniska männen hörde detta, rådplägade de sig emellan, och till slut läto fyra hundra män döpa sig; men fem hundra vägrade att antaga kristendomen, och dessa vände tillbaka till sitt land.

Då stego de båda bröderna, Gök-Thore och Avrafaste, fram med sitt folk och erbjödo ännu en gång sitt följe. Konungen frågade, om de nu hade tagit dopet. Gök-Thore svarade, att det hade de icke. Konungen befallde dem då att taga dopet och annamma den rätta tron eller i annat fall draga därifrån. De gingo då bort och talade sig emellan och överlade om vad beslut de skulle fatta. Då sade Avrafaste: »Det vill jag säga såsom min mening, att jag icke vill vända tillbaka. Jag skall fara till striden och hjälpa endera parten; men icke synes det mig ligga någon vikt på, i vilken flock jag står.» Gök-Thore svarade: »Om jag skall fara till striden, så vill jag kämpa på konungens sida, ty han har störst behov av hjälp; och om jag skall tro på någon gud, är det då sämre för mig att tro på Vite Krist än på någon annan gud? Nu är det mitt råd, att vi låta döpa oss, om konungen lägger så stor vikt därvid, och låtom oss sedan draga till striden med honom!» Härtill samtyckte alla. De gingo sedan till konungen och sade, att de nu ville taga dopet. Därefter blevo de döpta av prästerna och konfirmerade av biskopen3. Konungen upptog dem i sin hird och sade, att de skulle gå under hans fälttecken i striden.

  1. En nu försvunnen gård i Veradalen.
  2. »Trettio hundra», dvs. trettio storhundraden (3600).
  3. Enligt katolskt kyrkobruk förrättas konfirmationen av biskopen, ej av prästerna.

Kapitel 205
Konung Olavs tal.

Konung Olav hade nu med säkerhet fått veta, att det icke skulle dröja länge, innan han skulle komma att kämpa emot bönderna. När han hade mönstrat sin här och räknat männen, hade han över trettio hundra man1, och det ansågs vara en stor här på ett slagfält.


Konung Olavs här.

Därefter talade konungen till sitt folk och sade så: »Vi ha en stor här och präktigt folk. Nu vill jag säga eder, huru jag vill ha vår här ordnad. Jag vill låta mitt baner gå fram midt i hären; detta skola min hird och mina »gäster»2 följa jämte den skara som kom till oss från Upplanden, så ock de män som ha kommit till oss här i Tråndheim. Till höger om mitt fälttecken skall Dag Hringsson stå med allt det folk som han hade med sig till vår hjälp; han skall ha det andra baneret. Till vänster om min fylking skall den skara ha sin plats, som sveakonungen gav oss, jämte alla de män som kommo till oss i Sveavälde; de skola ha det tredje baneret. Jag vill, att männen skola fördela sig i flockar, och att därvid fränder och bekanta sluta sig samman, ty då kan var och en bäst hjälpa den andre och alla känna varandra. Vi skola märka alla våra män, göra ett härtecken på våra hjälmar och sköldar och rita det heliga korset därpå med vit färg. Och om vi komma i strid, då skola alla ha samma stridsrop: fram, fram, kristmän, korsmän, konungsmän! Vi måste ha tunna fylkingar, om vi ha färre män, ty jag vill icke, att de andra skola omringa oss med sin här. Må männen nu fördela sig i flockar, sedan skola vi ordna flockarna till fylkingar, och då må var och en veta sin plats och giva akt på, hur långt han står ifrån det baner under vilket han är ställd! Vi skola nu hålla fylkingarna samlade, och männen skola vara fullt väpnade dag och natt, till dess vi få veta, var vi skola möta bönderna.»

Sedan konungen hade talat, fylkade de sin här och ordnade den så, som konungen hade bestämt. Därefter hade konungen ett möte med flockarnas anförare. Då hade de män kommit tillbaka som konungen hade sändt ut i bygden för att uppbåda folk bland bönderna. De hade det beskedet att giva från den bygd som de hade farit igenom, att landet vida omkring var tomt på vapenföra män, ty dessa hade begivit sig till bondehären. Där de träffade några män, ville få av dem följa med. De flesta svarade, att de sutto hemma, därför att de icke ville hjälpa någondera parten; de ville icke kämpa emot konungen och icke heller emot sina fränder. De utskickade hade därför icke fått mycket folk.

Konungen sporde nu sina män till råds, vad som syntes lämpligast att göra. Finn3 svarade på konungens ord: »Jag vill säga, vad som skulle göras, om jag finge råda. Då skulle vi fara med härsköld över allt landet, råna all egendom och bränna hela bygden så grundligt, att icke det minsta hus skulle stå kvar; på det sättet skulle vi betala bönderna för deras förräderi. Jag tror, att många skulle skilja sig från hären, om de finge se rök eller låga hemma vid sina hus och icke riktigt visste, huru det stod till med barn eller hustrur eller gammalfolk, fäder eller mödrar eller andra släktingar. Jag gissar, att om några då rådde till att upplösa hären, så skulle deras fylkingar snart tunnas av; ty så är böndernas sed, att det råd som gives sist är dem alla kärast.» Då Finn slutade sitt tal, ropade männen livligt bifall därtill; många ville gärna skaffa sig byte, och alla tyckte, att bönderna voro värda straff och att det var troligt, såsom Finn sade, att många av dem skulle skilja sig från hären, Thormod »Kolbrunsskald»4 kvad då denna vers:

Låtom oss bränna i grunden
varenda koja vi finna
innanför Hverbjorg5. Vi värja
med svärdet landet åt fursten.
Svartnade kolen allenast
må lämnas av tröndernas gårdar!
I varje trästock elden
skall tändas, om jag får råda.

Då konung Olav förnam folkets iver, äskade han ljud och sade: »Bönderna ha förtjänat, att det gjordes så, som I viljen. De veta, att jag förut har bränt husen för dem och straffat dem hårdt på andra sätt. När jag den gången brände för dem, gjorde jag det emellertid därför, att de hade avfallit ifrån sin tro och tagit upp blot och icke ville rätta sig efter mitt bud; det var Guds lag som vi då hade att hämnas6. Nu är detta svek, då de icke hålla sin trohet emot mig, mycket mindre straffvärdt, även om det icke synes väl anstå dem som vilja vara redbara män. Och jag har här större rätt att giva nåd, då de bryta emot mig, än då de visade hat emot Gud. Nu vill jag, att mina män skola fara fridsamt fram och icke öva något våld. Jag vill först fara och möta bönderna. Kunna vi då bliva förlikta, då är allt väl. Men om de gå till strid emot oss, då äro två möjligheter för handen. Om vi falla i striden, då är det ett klokt råd, att vi icke fara till den med rånat gods. Men om vi segra, då skola vi bliva deras arvtagare som nu kämpa emot oss; ty några skola falla och andra skola fly, men bäggedera ha förverkat all sin egendom. Då är det godt att komma till stora hus och präktiga gårdar, och ingen har glädje av det som är bränt. Alltid går av rövat gods mycket mera till spillo än det som kommer till nytta. Nu skola vi draga i spridda flockar ut efter bygden och taga med oss alla vapenföra män som vi kunna få. Vi skola också slakta kreatur och taga andra förråd som männen behöva att föda sig med, men icke göra någon annan skada. Det synes mig godt, att böndernas spejare bliva dräpta, om I gripen dem. Dag och hans män skola fara den norra vägen ut genom dalen, men jag skall fara ut efter huvudvägen; vi skola mötas på kvällen och alla ha nattläger på samma ställe.»

  1. Jämför kapitel 204 not 2.
  2. Se noten om hirden ovan.
  3. Finn Arnesson.
  4. Om denne se hans biografi.
  5. Hverbjorg; detta namn är eljest obekant. Det har antagits, att det vore fel för Herbjorg och att detta vore detsamma som Hernes ytterst på Frostahalvön nordöst om Nidaros.
  6. Om dessa händelser se ovan kapitel 121.

Kapitel 206
Om konung Olavs skalder.

Det berättas, att konung Olav, då han fylkade sin här, uppställde några män till en sköldborg som skulle skydda honom i kampen, och att han därtill valde de män som voro starkast och tapprast. Han kallade till sig sina skalder och bad dem gå in i sköldborgen. »I skolen», sade han, »vara tillstädes och åse de händelser som tima här. Andra behöva då icke berätta för eder därom, ty I kunnen själva berätta och dikta därom sedan.» Där voro då Thormod »Kolbrunsskald»1 och Gissur »gullbrå»2, Hovgårda-Rävs3 fosterfader; den tredje var Thorfinn »munn»4.

Då sade Thormod till Gissur: »Låtom oss icke stå så trångt, kamrat, att icke skalden Sigvat kan få sin plats, när han kommer! Han vill nog stå framför sin konung, och icke skall konungen heller tycka om annat.» Konungen hörde detta och svarade: »Icke behöver man häckla Sigvat, därför att han icke är här. Han har ofta följt mig troget. Han beder nu för oss, och det komma vi väl att behöva.»5 Thormod sade: »Det kan vara, konung, att du nu mest behöver böner; men det skulle vara tunt omkring banerstången, om alla dina hirdmän nu vore på Romresa. Det var också med rätta som vi förr klagade över att ingen fick plats för Sigvat, om någon ville tala med Eder.»

Därefter talade de sig emellan och sade, att de borde dikta några minnesversar om de händelser som nu snart skulle tima. Då kvad Gissur:

Ej nånsin skall bondens dotter
— det ryktet har jag — spörja,
att oglad jag är, fast jag väntar
trängsel på vapentinget6.
De kloka krigarna säga,
att strid är snart i sikte.
Vare vi då vår konung
till stöd i svärdens stormvind6!

Därefter kvad Thorfinn »munn» en annan vers:

Det mörknar till diger regnby
kring sköldarnas hårda skidgård;
Verdalens bönder draga
till kamp mot den tappre fursten.
Värjom den givmilde drottnen!
Mättom den bloddruckna korpen!
Fällom i Odens stormvind6
trönderna! Så vi äggas.

Sedan kvad Thormod:

Krigare! Nu det drager
samman till våldsam svärdstorm.
Ej skola männen famla
förskräckta, när striden växer.
Till kamp vi oss reda, och ingen
man far tröghet skall skyllas,
när nu vi stridsglada fara
till larmande svärdting6 med Olav.

Dessa versar lärde männen sig genast.

  1. Om denne se hans biografi.
  2. Gissur »gullbrå» är densamme som Gissur »Gullbråskald» (troligen är »gullbrå» en felaktig förkortning av hans namn); om denne se ovan kapitel 70 not 1.
  3. Räv Gestsson, isländsk skald, född c. 1000, härstammade från en förnäm släkt på västlandet, där han liksom sina förfäder varit bosatt på den gård Hovgårdar (isl. Hofgarðar), efter vilken han namnes Hovgårda-Räv. Räv var fosterson och lärjunge i diktkonsten till Gissur »Gullbråskald». För övrigt känner man nästan ingenting om hans liv. Av hans sannolikt rätt rika skaldskap — han uppgives i gamla källor ha diktat bl. a. om Olav den helige (en arvdråpa), Magnus den gode, Hårek från Thjotta och dennes son Einar — är bortsett från några små och svårbestämbara fragmentet bevarade endast ett par versar av ett arvkväde över fosterfadern Gissur, som stupade med Olav vid Stiklarstad. De få resterna av hans dikter visa emellertid, att Räv varit en synnerligen framstående skald, jämförlig med de allra bästa isländska diktarna.
  4. Thorfinn »munn», en isländing från nordlandet, av obekant ålder och härkomst, hirdman och skald hos konung Olav. I en källa säges han ha diktat redan om jarlen Håkon den mäktige och skulle sålunda ha varit en gammal man, då han deltog i slaget vid Stiklarstad. Av Thorfinns diktning äro endast bevarade ett par tillfällighetsversar, av vilka en anföres strax nedan.
  5. Sigvat befann sig vid denna tid på en pilgrimsfärd till Rom och hade just begynt hemresan, då han träffades av budet om konung Olavs fall vid Stiklarstad. Jfr biografin om Sigvat.
  6. »Vapenting», »svärdens stormvind», »Odens stormvind» och »Svärdting» äro poetiska omskrivningar för »strid».

Kapitel 207
Konung Olavs själagåva.

Därefter gjorde konung Olav sig redo att fara vidare och drog ut efter dalen. Han tog nattkvarter, och dit samlades då hela hans här, och de lågo om natten ute under sina sköldar. Så snart det dagades, lät konungen hären göra sig redo, och då de voro färdiga, drogo de vidare ut efter dalen. Då kommo en mängd bönder till konungen; de flesta förenade sig med hans här, och de hade alla detsamma att berätta, nämligen att ländermännen hade dragit samman en ofantlig skara och att de ämnade gå till strid mot konungen. Då tog konungen många marker silver, lämnade dem åt en av bönderna och sade: »Dessa pänningar skall du taga hand om och sedan dela ut; något skall du skänka till kyrkorna, något skall du giva åt prästerna och något åt de fattiga; det skall givas för deras liv och själ som kämpa emot oss och falla i striden.» Bonden sade: »Skola dessa pänningar givas till själabot för edra män, konung?» Konungen svarade: »Dessa pänningar skola givas för deras själar som äro på böndernas sida i kampen och som falla för våra mäns vapen. Vi och de män, som följa oss i striden och falla där, skola alla bliva frälsta.»

 

Kapitel 208
Om Thormod »Kolbrunsskald».

Den natten, då konung Olav låg i hären, såsom förut är omtalat1, vakade han länge, bad till Gud för sig och sitt folk och sov föga. Emot dagningen föll en dvala över honom, och då han vaknade, rann dagen upp. Konungen tyckte, att det var väl tidigt att väcka hären. Han frågade, var skalden Thormod var2. Han var där i närheten och svarade; han frågade, vad konungen ville honom. Konungen sade: »Framsäg ett kväde för oss!» Thormod satte sig upp och kvad mycket högt, så att det hördes över hela hären; han kvad det gamla »Bjarkemål», varav detta är början3:

Dagen har grytt —
hanvingar susa —
tid är för trälen4
att arbetet börja.

Vakne nu, vakne
männerna alla.
alla de bästa
Adils kämpar5!
Hår den hårdhändte,
Rolv den skjutande,
ättgoda män,
som ej fly i striden!

Ej till vin jag er väcker
eller till kvinnogamman,
jag väcker er till Hilds6
hårda lekar.

Då vaknade hären, och när kvädet var slutat, tackade männen honom därför och sade sig ha lyssnat till det med stor glädje. De tyckte, att det var väl funnet, och kallade det »Huskarlarnas äggelse». Konungen tackade honom för den förlustelse han hade givit dem; därpå tog han en guldring som vägde en halv mark och gav Thormod. Denne tackade konungen för hans gåva och sade: »En god konung äga vi, men det är nu vanskligt att se, huru långt liv han kommer att få. Det är min bön, konung, att du låterr oss icke skiljas varken i livet eller i döden.» Konungen svarade: »Alla skola vi gå tillsamman, så länge jag råder därför, om I icke viljen skiljas från mig.» Thormod sade: »Det hoppas jag, konung, vare sig det bliver mer eller mindre fredligt, att jag får stå när Eder, så länge jag kan, vad vi än spörja om, var Sigvat färdas med det guldfästeprydda svärdet7.» Sedan kvad Thormod:

Tingsdjärve furste, ständigt
här vid din sida jag stannar,
tills dina andra skalder
nalkas8 — när väntar du dem?
Undan vi komma — fast ulven
av oss får rikligt byte —
eller, konung, vi falla
här den saken är säker.

  1. Se ovan kapitel 207.
  2. Om denne, Thormod Bersesson med tillnamnet »Kolbrunsskald», se hans biografi.
  3. Om Bjarkemål: se denna sida.
  4. Att trälen namnes här, kan synas egendomligt; men den första halvversen är helt visst blott att fatta såsom en tidsbestämning. Först i den följande versen anropas kämparna, som Hjälte vill väcka. Dock kan det nämnas, att det ord. som här återges med »träl» även — men mindre sannolikt — tolkats såsom syftande på Rolvs kämpar.
  5. »Adils kämpar» kallas Rolvs män därför, att de enligt sagan deltagit med den svenske konung Adils i en berömd kamp mot en norsk konung Åle.
  6. Hild: stridsgudinnan; hennes lek är striden.
  7. Sigvat befann sig, såsom förut omtalats, vid denna tid på en pilgrimsfärd till Rom. I konungens närmaste omgivning och särskilt, som det synes, hos hans andra skalder, väckte Sigvats frånvaro ovilja, och man antydde, att han med avsikt dragit sig undan från striden. — Med avseende på det »guldfästeprydda* svärd, som Olav skänkt Sigvat, se ovan kapitel 162.
  8. »Dina andra skalder»; trots pluralen — en poetisk frihet — syftas här endast på Sigvat. Jämför för övrigt not 7.

Kapitel 209
Knut från Viggja blir dräpt.

Konung Olav förde hären ut efter dalen. Dag for liksom förut en annan väg med sitt folk. Konungen stannade icke på sin färd, förrän han kom ut till Stiklarstader1. Där fingo de se böndernas här; den gick fram i mycket spridda flockar. Det var en så stor mängd, att det kom folk från varje stig, och vägarna voro fulla av män, där stora flockar gingo tillsamman.

De sågo, var en skara män kom ned från Veradalen. Dessa hade varit ute och kunskapat; de kommo tätt förbi konungens här och märkte det icke, förrän de voro så nära varandra, att männen kunde känna igen varandra. Det var Hrut från Viggja med trettio män. Konungen befallde, att »gästerna»2 skulle fara emot Hrut och dräpa honom. Till det värvet voro männen icke sena. Konungen sade till isländingarna: »Jag har hört sägas, att det är sed på Island, att bönderna äro skyldiga att på hösten giva sina huskarlar ett slaktfår; nu vill jag här giva eder en vädur till slakt3.» Isländingarna voro lätta att ägga till denna gärning och foro genast med de andra männen emot Hrut. Hrut och hela den skara som följde honom blevo dräpta.

Då konungen kom ned till Stiklarstader, stannade han där med sin här. Han bad sina män stiga av hästarna och göra sig redo till strid; männen gjorde som konungen befallde. Sedan blev fylkingen ordnad och fälttecknen sattes upp. Dag hade då ännu icke kommit fram med sitt folk, och den flygeln av fylkingen saknades. Konungen befallde, att uppländingarna skulle gå fram och taga upp fälttecknen. »Det tyckes mig», sade han, »vara rådligast, att min broder Harald icke är med i striden, ty han är ännu ett barn till åldern.» Harald svarade: »Jag skall visst vara med i striden, och om jag är så svag, att jag icke kan rå med svärdet, så vet jag ett godt råd för det, nämligen att binda handen fast vid handtaget. Ingen kan ha bättre vilja än jag att göra bönderna skada. Jag vill följa mina män.» Det säges, att Harald då kvad denna vers:

Väl förmer än en kvinna,
dristar med svärdet jag värja
den plats där nu man ställt mig —
vred min sköld jag blodar.
Ej viker den unge skalden4,
stridsdjärv, tillbaka för spjuten,
där vapnen vina i kampen —
bistert är männens möte.

Harald fick sin vilja fram att vara med i striden.

  1. Stiklarstader (nu Øvre Stiklestad): i nedre Veradalen, icke långt från havet.
  2. Om »gästerna» och deras åligganden se noten om hirden.
  3. Konungens ord innehålla en ordlek. Hrut (isl. hrútr) betyder »vädur».
  4. »Den unge skalden» är den kvädande konung Harald. Harald är känd som en skicklig skald.

Kapitel 210
Om Thorgils Halmasson.

Thorgils Halmasson hette en man; det var den bonde som bodde på Stiklarstader, fader till Grim den gode. Thorgils erbjöd konungen sin hjälp och sade sig vilja gå med honom: i striden. Konungen bad honom ha tack för sitt anbud — »men jag vill icke», sade han, »att du, bonde, skall vara med i denna strid. Lova oss hellre att efter slaget hjälpa dem av våra män som äro sårade och begrava dem som falla i striden. Och om det skulle hända, att jag faller i denna kamp, gör då mitt lik den tjänst som tarvas, om det icke blir dig förbjudet!» Thorgils lovade konungen det som han bad om.

Olav den heliges historia - kapitel 211-220
Tillbaka till Olav den heliges förstasida