Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 71
Om skalden Sigvat.

Innan Björn for hemifrån, hade han bedt skalden Sigvat fara med sig; denne var då hos konung Olav1. För den färden voro männen icke hågade. Det rådde vänskap mellan Björn och Sigvat. Sigvat kvad:

Ständigt vänskap jag rönte
av furstens, den kampdjärve krigarns,
högborna stallare alla,
som sitta för konungens fötter2.
Björn! Du har ofta talat
god l för mig hos drottnen.
Mycket förmår du att verka,
klok i tal och gärning.

Då de redo upp i Västergötland, kvad Sigvat dessa versar:

Glad var jag ofta i stormen,
då motvinden piskade häftigt
för Strindkungen3 ute på havet
skeppets svällande segel.
Havshästen4 ilade muntert,
där fram vi läto den rusa
hän över svallande böljor.
Kölarna skakade vågen.

I våras vi läto den tappre
sköldungens5 fartyg gunga
tältade ute vid östrand
framför den fagra kusten;
men nu i höst, när skeppen
dragas på land ur vågen,
tvungen jag är att rida —
skilda sysslor jag prövar.

När de redo upp genom Västergötland sent om aftonen, kvad Sigvat:

Svulten i skymningen löper
hästen på vägen till gården6;
hoven fårar marken.
Långt är lidet mot kvällen.
Fjärran från Danmark bär mig
över bäckarna springarn.
Hästen snubblar i diket:
dagen och nallen mötas.

Sedan redo de in i köpstaden Skara och fram genom gatan till jarlens gård. Sigvat kvad:

Stolta kvinnor blicka
— dammoln de se — ur fönstren,
när susande snabbt vi rida
genom byn till Ragnvald.
Sporrom vår häst mot gården,
så att den kloka ungmön
må höra inne i huset
hästarnas lopp ur fjärran!

  1. Snorre misstager sig, då han här låter Sigvat göra en färd till Ragnvald före den i kapitel 91 omtalade. Versarna (ur »Österfärdsvisorna») tillhöra skildringen av den senare (i verkligheten enda) resan.
  2. Stallaren hade sin plats i ett högsäte midt emot konungens; jfr kapitel 57.
  3. »Strindkungen», konungen över Strindafylke, är Olav. Strind står här som representant för de norska landskapen i allmänhet, särskilt for Tröndelagen.
  4. »Havshästen», poetisk beteckning för skeppet.
  5. »Sköldung» betyder egentligen: avkomling av den danske sagokonungen Sköld (Skjold), som ansågs för den äldsta danska kungaättens stamfader. Här användes ordet om konung i allmänhet.
  6. Ragnvald jarls gård.

Kapitel 72
Om Hjalte och konung Olav.

En dag trädde Hjalte inför konungen åtföljd av de båda skalderna. Hjalte tog till orda: »Det är så, konung, som Eder är bekant, att jag har kommit hit till Eder och har farit en lång och svår väg. Sedan jag hade kommit över havet och fått höra talas om Eder storhet, så syntes det mig ovist att fara tillbaka utan att ha sitt Eder och Eder ära. Det är lag mellan Island Norge, att isländska män som komma till Norge skola där giva landören1. När jag kom över havet, tog jag emot alla mina skeppskamraters landören; och eftersom jag vet, att det är I som med störst rätt ägen makten över Norge, for jag till Eder för att lämna Eder landörena.» Därpå visade han konungen silvret och hällde tio marker silver i skötet på Gissur svarte. Konungen sade: »Det är icke många som bragt oss sådant från Norge nu på en tid. Jag är dig stor tack skyldig för att du har lagt dig så mycken vinn om att föra mig landörena i stället för att betala dem till våra ovänner. Men dock vill jag, att du tager emot dessa pänningar såsom gåva av mig och tillika min vänskap.» Hjalte tackade konungen med många ord.

Från den stunden kom Hjalte i stor ynnest hos konungen och talade ofta med honom. Konungen tyckte, som sant var, att han var en klok och vältalig man. Hjalte omtalade för Gissur och Ottar, att han var sänd med igenkänningstecken till konungens dotter Ingegerd för att få hennes hjälp och vänskap, och bad, att de skulle skaffa honom tillfälle att tala med henne. De svarade, att de icke sågo något hinder därför, och gingo en dag till hennes hus, där hon satt och drack med många män. Hon tog vänligt emot skalderna, ty hon kände dem väl. Hjalte framförde till henne jarlens hustru Ingeborgs hälsning, sade, att hon hade sändt honom dit i förlitande på hjälp och vänskap, och lämnade fram igenkänningstecknen. Konungens dotter upptog saken vänligt och svarade, att han kunde räkna på hennes vänskap. De sutto där länge om dagen och drucko. Konungadottern sporde Hjalte om många tidender och bad, att han skulle ofta komma och tala med henne. Han gjorde så, kom ofta dit och talade med konungadottern. Han berättade henne då i förtroende om Björns och hans mäns färd och frågade, huru hon trodde att sveakonungen skulle upptaga ett förslag om fred emellan konungarna. Konungens dotter sade sig tro, att det icke tjänade något till att försöka att förmå konungen att ingå förlikning med Olav den digre. Hon sade, att konungen var så vred på Olav, att han icke ens kunde tåla att höra hans namn nämnas.

Det hände en dag, att Hjalte satt hos konungen och talade med honom. Konungen var vid mycket godt lynne och ganska drucken. Då sade Hjalte till konungen: »Mycken härlighet av många slag kan man här få skåda, och nu har jag med egna ögon sett, vad jag ofta har hört omtalas, att ingen konung i Nordlanden är så stor som du. Det är stor skada, att vi ha så lång och så svår väg att fara hit: först kommer ett stort hav, och sedan är det icke fredligt att färdas genom Norge för dem som vilja fara hit i vänskap. Men försöker man icke att mäkla fred mellan Eder och Olav den digre? Mycket hörde jag både i Norge och i Västergötland talas om att alla önskade, att det skulle bliva fred, och det sades mig med sanning, att den norske konungen hade sagt sig vara villig att sluta fred med Eder. Jag vet, att orsaken därtill är den, att han inser, att han har mycket mindre makt an I. Det sades också, att han tänkte bedja om din dotter Ingegerds hand; detta skulle ju också giva det bästa hopp om fullständig förlikning. Han är en mycket förträfflig man, efter vad jag hörde sannfärdiga män säga om honom.»

Konungen svarade: »Icke skall du tala slikt, Hjalte, men jag vill dock icke misstycka dig dessa ord, ty du vet icke, vad man här har att akta sig för. Den där tjocka karlen får icke nämnas här i min hird. Han har mycket mindre att betyda än många säga, och det skall du nog förstå, om jag säger dig, att detta svågerskap icke kan vara passande. Jag är den tionde konungen i Uppsala på det sättet, att var och en av oss fränder har tagit konungadömet efter den andre och varit ensam härskare över Sveavälde och över många andra stora länder och varit överkonungar över alla andra konungar i Nordlanden. Men i Norge är bygden liten och därtill spridd. Där ha varit småkonungar; Harald hårfagre var den störste konungen i det landet; han kämpade emot småkonungarna och tvang dem under sig. Men han insåg sin egen fördel, att icke fika efter sveakonungens välde; därför läto sveakonungarna honom sitta i fred2. Därtill kom, att det var släktskap emellan dem. Då Håkon Adalsteinsfostre var i Norge, satt han i fred, till dess han härjade i Götaland och Danmark3; men då restes en här emot honom, och han blev dräpt och berövad sitt rike4. Gunnhildssönerna blevo också tagna av daga, så snart de visade sig uppstudsiga emot den danske konungen; Harald Gormsson lade då Norge till sitt rike och gjorde det skattskyldigt under sig5. Likväl tycktes oss Harald Gormsson stå tillbaka för Uppsalakonungarna, ty vår frände Styrbjörn besegrade honom, och Harald blev hans man; men min fader, Erik segersäll, steg dock över Styrbjörns huvud, då de prövade sina krafter med varandra6. När Olav Tryggvesson kom till Norge och kallade sig konung, läto vi honom icke hållas därmed. Jag och den danske konungen Sven drogo ut och fällde honom. Nu har jag vunnit Norge och detta icke med mindre makt, än du nu kunde höra, och icke förvärvat det på sämre sätt, än att jag har kämpat mig till det och besegrat den konung som förut rådde över det. Du kan, såsom en klok man, förstå, att det är långt ifrån, att jag skulle vilja uppgiva det riket för den där tjocka karlens skull. Det är underligt, att han icke minnes, huru han med knapp nöd kom ut ur Logen, då vi hade stängt honom inne7; jag tror, att han då hade annat i hågen, om han komme undan med livet, än att oftare söka strid med oss svear. Nu skall du, Hjalte, icke mer föra detta tal i munnen inför mig!»

Hjalte förstod, att det icke var stor utsikt till att konungen skulle vilja lyssna till förlikningsförslaget; han slutade då och började tala om något annat.

Någon tid därefter, då Hjalte samtalade med konungadottern Ingegerd, berättade han för henne hela samtalet med konungen. Hon sade, att hon hade väntat detta svar av konungen. Hjalte bad henne då lägga några ord för saken hos konungen och sade, att det nog skulle ha sin verkan. Hon svarade, att konungen icke skulle höra på, vad hon än sade. »Men jag kan ju tala om saken», sade hon, »om du vill.» Hjalte sade sig vara mycket tacksam därför.

Ingegerd samtalade en dag med sin fader, och då hon märkte, att konungen var vid godt lynne, sade hon: »Vad mening har du om striden mellan dig och Olav digre? Många klaga nu över denna fiendskap. Somliga säga sig ha förlorat gods, andra fränder genom norrmännen, och ingen av dina män kan komma till Norge, såsom saken nu står. Landet är fattigt och svårt att färdas igenom och folket opålitligt; männen där i landet vilja ha vem helst annan till konung än dig. Om jag finge råda, så skulle du låta det vara med att göra anspråk på Norge och hellre med härsmakt taga det rike i österväg, som de forna sveakonungarna ha haft och som vår frände Styrbjörn nu nyligen lade under sig8, men låta Olav digre behålla sitt fädernearv och göra fred med honom.» Konungen svarade vredgat: »Det är ditt råd, Ingegerd, att jag avstår från riket i Norge och gifter dig med Olav digre! Nej, annat skall förr ske! Hellre skall det hända, att jag i vinter på Uppsalatinget kungör för alla svearna, att det skall bliva allmänt uppbåd, innan isarna gå av sjöarna; jag skall draga till Norge och föröda det landet med udd och egg och bränna det i grund och på det sättet betala dem för deras trolöshet.» Konungen var så rasande, att man icke kunde svara honom ett ord. Hon gick då därifrån.

Hjalte hade passat på henne och gick genast för att träffa henne; han frågade henne, huru hennes ärende hade utfallit hos konungen. Hon svarade, att det hade gått så, som hon hade väntat, att man icke kunde komma till tals med konungen, och att han hade utfarit i hotelser. Hon bad, att Hjalte aldrig mera skulle bringa denna sak på tal inför konungen.

Då Ingegerd och Hjalte talade samman, rörde sig deras samtal ofta om Olav digre. Han berättade henne ofta om hans seder och prisade dem så mycket han kunde; det var också alldeles sant, vad han sade. Hon upptog det väl. En gång, då de som vanligt talades vid, sade Hjalte: »Får jag, konungadotter, med ditt samtycke tala med dig om det som ligger mig på hjärtat?» »Tala du», sade hon, »så att jag ensam hör det!» Då sade Hjalte: »Huru skulle du svara, om den norske konung Olav sände bud till dig för att bedja om din hand?» Hon rodnade och svarade dröjande och betänksamt: »Icke har jag bestämt mig för något svar i den saken, ty jag tror icke, att jag kommer i behov av att använda detta svar. Men om Olav är en så framstående man i alla stycken, som du säger, då kan jag icke önska min man annorlunda - om det nu icke är så, att du har rosat honom för mycket i många avseenden.» Hjalte svarade, att han icke hade sagt någonting om konungen bättre än det var. De talade ofta härom sig emellan. Ingegerd bad Hjalte akta sig för att tala om detta inför andra män — »ty konungen skall vredgas på dig, om han får reda på det.»

Hjalte omtalade detta för skalderna Gissur och Ottar; de sade, att det var ett mycket lyckligt förslag, om det finge framgång. Ottar var djärv i sitt tal och älskad av storfolk. Han var snart i samtal om detta med konungadottern och gav henne samma skildring som Hjalte av konungens goda egenskaper. Ingegerd, Ottar och Hjalte talade sedan ofta tillsamman om detta. När de länge hade talats vid och Hjalte hade fått full visshet om utfallet av sitt ärende, sände han bort de båda götiska män som hade följt honom dit; han lät dem fara tillbaka till jarlen med brev, som konungens dotter Ingegerd och Hjalte sände jarlen och Ingeborg. Hjalte gav dem också en antydan om de saker som han hade bragt på tal med Ingegerd och om hennes svar. Budbärarna kommo till jarlen något före jul.

  1. Se kapitel 43 not 6.
  2. Om Haralds strider med sveakonungen och härnadståg på dennes område se dock Harald hårfagres historia kapitel 13 ff.
  3. Jfr Håkon den godes historia kapitel 6 — 8.
  4. Jfr Håkon den godes historia kapitel 22 ff.
  5. Jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 9—15.
  6. Styrbjörn starke var enligt den isländska traditionen en brorson till Erik segersäll, som med härsmakt sökte tilltvinga sig sin andel i riket efter sin fader Olav, men besegrades och föll i ett slag på Fyrisvallarna vid Uppsala i slutet av 980-talet. Isländska sagor berätta, att han i detta företag hade hjälp av den danske konungen Harald Gormsson, som han förut tvungit under sig och vars dotter Thyra han äktat.
  7. Se härom ovan kapitel 7.
  8. Enligt isländsk tradition hade Styrbjörn, innan han kom till Sverige, erövrat Jomsborg i Venden. Att svearna hade gjort erövringar på södra Östersjökusten är eljest icke känt; däremot hade de tidigt haft besittningar i öster (Estland och Kurland). Redan historieskrivaren Adam av Bremen (c. 1070) berättar, att svearna hade gamla anspråk i dessa trakter, och detsamma framgår även av andra källor. Jfr även kapitel 80 nedan. Läs mer om Styrbjörn Starke på denna sida.

Kapitel 73
Konung Olavs färd till Upplanden.

Då konung Olav hade sändt Björn och hans följeslagare österut till Västergötland, sände han andra män till Upplanden med uppdrag att uppbåda gästning för sig. Han ämnade den vintern fara på gästning över Upplanden, ty det hade varit sed hos de förra konungarna att vart tredje år fara på gästning där. Han började på hösten sin färd från Borg och for först till Vingulmark. Han ordnade sin resa på det sättet, att han tog gästning uppe i närheten av skogsbygden och stämde till sig alla männen ifrån trakten och först och främst dem som bodde längst borta från storbygderna. Han efterforskade, huru männen höllo kristendomens bud. Där förbättringar syntes honom nödiga, lärde han dem rätta seder, och han pålade stränga straff, om det var några, som icke ville lägga av hedendomen: somliga drev han bort ur landet, andra lät han lemlästa till händer och fötter eller blända, andra åter lät han hänga eller halshugga, och ingen lämnade han ostraffad, som icke ville tjäna Gud. På det sättet drog han igenom hela det fylket. Utan åtskillnad straffade han mäktiga och ringa. Han skaffade dem präster och tillsatte så många sådana i bygderna, som han såg att det behövdes.

På detta sätt drog han över hela det fylket. Han hade tre hundra vapenföra män, då han for upp till Raumarike. Han märkte snart, att de kristna sederna iakttogos mindre, ju längre han kom upp i landet. Han fortsatte dock på samma sätt och omvände hela folket till den rätta tron; dem som icke ville böja sig för hans ord straffade han strängt.

 

Kapitel 74
Upplandskonungarnas svek.

När den konung som rådde där över Raumarike sporde detta, tycktes det honom vara en mycket bekymmersam sak. Ty varje dag kommo många män till honom och klagade över detta, både mäktiga och ringa. Konungen beslöt att fara upp till Hedemarken till konung Hrörek, ty han var den klokaste av de konungar som vid den tiden funnos där. Då de båda konungarna hade talat med varandra, kommo de överens att sända bud till konung Gudröd norrut i Dalarna1 och till Hadeland till den konung som rådde där och bedja dem komma till ett möte med dem på Hedemarken. De hörsammade genast kallelsen, och de fem konungarna möttes på Hedemarken på ett ställe som heter Hringesaker. Hring var den femte konungen, broder till konung Hrörek.

Konungarna gingo först till samtal i enrum. Den som hade kommit från Raumarike tog först till orda och berättade om Olav den digres färd och de våldsgärningar han begick genom att dräpa och lemlästa folk; somliga fördrev han ur landet, och han tog gods och pänningar från alla som talade något emot honom; han drog med en stor här igenom landet och icke med sådant följe som lagen föreskrev. Han sade också, att för den ofredens skull hade han flytt dit, och många andra mäktiga män hade också flytt från sina odalgårdar i Raumarike; — »och även om dessa faror nu äro oss närmast, så dröjer det icke länge, innan I bliven utsatta för detsamma, och det är därför bäst, att vi alla tillsamman rådslå om vad vi skola göra.»

Då han hade slutat sitt tal, vände konungarna sig till Hrörek för att få svar. Denne sade: »Nu har det visat sig som jag misstänkte, då vi höllo möte på Hadeland och I alla voron så ivriga att höja honom över våra huvud2; jag trodde nog, att han skulle bliva oss hård att taga vid hornen, så snart han ensam hade makten över landet. Nu äro två utvägar för handen: den ena är den, att vi alla fara till honom och låta honom avgöra allt oss emellan, och det tror jag är den bästa för oss; den andra är att resa oss emot honom nu genast, innan han har dragit vidare genom landet. Fastän han har tre eller fyra hundra man, så är det icke någon övermakt för oss, om vi alla äro eniga i vårt beslut. Men ofta är det svårare att segra för dem, hos vilka flera äro lika mäktiga, än för den som ensam är ledare för hären, och det är mitt råd att helst icke pröva lyckan emot Olav Haraldsson.»

Därefter talade var och en av konungarna, såsom honom syntes; några avrådde och andra tillrådde, och det kom icke till något avgörande. Man menade, att i båda fallen var det uppenbara vanskligheter. Då tog Dalarnas konung Gudröd till orda och sade så: »Det synes mig underligt, att I ären så obeslutsamma i denna sak. I ären också till gagns rädda för Olav! Vi äro här fem konungar, och ingen av oss är av ringare börd än Olav. Vi lämnade honom hjälp till att kämpa med Sven jarl3, och det är med vår makt som han har lagt detta landet under sig. Men om han nu vill förmena var och en av oss det lilla rike som han förut har haft och bruka våld och tvång mot oss, då kan jag säga det för min del, att jag icke vill finna mig i att bliva trälbunden av konungen, och jag kallar den av eder en omanlig stackare, som fruktar att taga honom av daga, om han faller oss i händerna här på Hedemarken. Ty det kan jag säga eder, att aldrig bära vi ett fritt huvud, så länge Olav är i livet.»

Efter denna äggelse blevo de alla ense om detta, Då sade Hrörek: »Det synes mig i fråga om detta företag, att vi behöva göra vårt förbund starkt, så att ingen vacklar i trohet mot den andre. Nu ämnen I, när Olav kommer hit till Hedemarken, att överfalla honom vid ett överenskommet möte; men då litar jag icke på eder i detta, om några av eder äro norrut i Dalarna, andra ute på Hedemarken. Om vi skola besluta oss för denna plan, så vill jag, att vi skola vara tillsammans dag och natt, till dess att den har satts i verket.» Härtill samtyckte konungarna, och de foro nu alla samlade. De läto tillreda gästning för sig ute på Hringesaker och drucko där var och en på sin bekostnad. De hade spejare ute i Raumarike; de läto genast nya kunskapare fara ut, då de andra kommo hem, så att de natt och dag hade reda, på, huru det förhöll sig med Olavs färder och med antalet av hans folk.

Konung Olav drog på gästning in över Raumarike och for över allt fram på samma sätt som förut är omtalat. Men då livsmedlen icke räckte till på grund av männens stora antal, lät han ålägga bönderna att öka tillskotten, där det syntes honom nödvändigt att stanna. Men på somliga ställen stannade han kortare, än det var ämnat, och hans färd upp till sjön4 blev därför snabbare än det var bestämt. Då konungarna hade avtalat den nämnda planen sig emellan, sände de bud och kallade till sig ländermän och mäktiga bönder från alla fylkena, och när de kommo dit, hade konungarna samtal med dem i enrum, yppade för dem det gjorda rådslaget och bestämde en mötesdag, på vilken denna plan skulle utföras. De kommo överens, att var och en av konungarna skulle ha tre hundra man. Därefter sände de ländermännen tillbaka, för att de skulle samla folk och komma konungarna till mötes, där det var bestämt. Detta rådslag behagade de flesta männen väl. Likväl var det även här, såsom det säges, att »var och en har en vän bland sina ovänner».

  1. Se ovan kapitel 44 not 2.
  2. Se ovan kapitel 36.
  3. Se ovan kapitel 40 ff.
  4. Den här åsyftade sjön är Mjösen.

Kapitel 75
De uppländska konungarna lemlästas.

På denna sammankomst var även Ketil från Hringunes. När han kom hem om kvällen, åt han kvällsvard, och sedan klädde han och hans huskarlar sig genast och foro ned till sjön. De togo det fartyg, som Ketil ägde och som konung Olav hade givit honom, och satte det i sjön; i båthuset fanns all utrustning. De satte sig så till årorna och rodde ut efter sjön. Ketil hade fyrtio män, alla väl väpnade. De kommo tidigt på dagen ut till änden av sjön1. Ketil for därifrån med tjugo män och lämnade de andra tjugo kvar för att vakta fartyget.

Konung Olav befann sig för tillfället på Eid i övre Raumarike2. Ketil kom dit, just som konungen gick ifrån ottesången; han tog väl emot Ketil. Ketil bad att genast få tala med konungen; de gingo till samtal i enrum. Ketil omtalade nu för Olav, vad konungarna hade för händer, och yppade hela den plan som han hade fått kunskap om. Då konungen förnam detta, kallade han till sig sina män; några sände han ut i bygden och befallde dem att skaffa dit ridhästar, andra sände han upp till sjön för att taga alla roddbåtar, som de kunde få fatt i, och hålla i beredskap för honom. Därefter gick han till kyrkan och lät läsa högmässan för sig, och sedan gick han till bords.

Då han hade ätit, gjorde han sig redo så fort som möjligt och for upp till sjön. Där kommo skeppen honom till mötes. Han steg själv på Ketils fartyg och med honom så många män som detta kunde bära; alla de andra skaffade sig farkoster, såsom de bäst kunde. När det led ut på kvällen, lade de från land. Det var lugnt väder. De rodde upp efter sjön. Konungen hade då nära fyra hundra man. Innan det dagades, kom han upp till Hringesaker3. Vakterna märkte ingenting, förrän hären redan hade kommit fram till gården. Ketil och hans män visste noggrant besked, i vilka härbärgen konungarna sovo. Konungen lät omringa alla dessa härbärgen och ställa vakt, så att ingen skulle komma undan. De inväntade så dagningen. Konungarna hade ej folk nog att försvara sig; de blevo alla gripna och ledda inför konungen.

Konung Hrörek var en mycket klok och dådkraftig man. Konung Olav ansåg, att han icke vore att lita på, även om han inginge förlikning med honom. Han lät därför blända Hrörek på båda ögonen och föra honom med sig. På, Dalarnas konung Gudröd lät han skära ut tungan. Hring och de båda andra lät han svärja sig eder, att de skulle fara bort från Norge och aldrig komma tillbaka. Men av ländermän och bönder, som voro medskyldiga i detta svek, fördrev han somliga från landet, andra blevo lemlästade, av åter andra tog han förlikning. Härom säger Ottar svarte4:

Givmilde furste, rättvist
har med ondt du lönat
landets härskare5 alla
för ondskefulla ränker.
H ärlige, stridsdjärve konung,
lagom du vedergällde
de hedemarkska kungar,
som förr din skada sökte.

Bort ur landet drev du,
kampvane konung, dem alla!
Svärdens blodare, större
teddes din makt än deras!
Alla flydde dig fjärran —
kunnigt är det för folket.
Tungan lät du förstumma
på honom som satt där norrut.

Den jord som fordom ägdes
av kungar fem tillhopa
du ensam nu behärskar —
stor seger Gud beskärt dig.
Till Eidaskog6 i öster
sig breda dina ättland;
bland vapen-nötare7
ingen satt förr i sådant rike.

Konung Olav lade nu under sig det rike som dessa fem konungar hade ägt och tog gisslan av ländermännen och bönderna. Han tog gästningspänningar från Dalarna norrut och vida omkring från Hedemarken och for sedan åter till Raumarike och sedan till Hadeland. Den vintern dog hans styvfader Sigurd »so». Då for konung Olav till Ringerike, och hans moder Åsta gjorde ett stort gästabud för honom. Olav bar nu ensam konungsnamn i Norge.

  1. Dvs. till södra spetsen av Mjösen. Hringunes (nuv. Ringnes), varifrån Ketil for, ligger på Hedemarken öster om sjön.
  2. Vid nuv. Eidsvold strax söder om Mjösen.
  3. Hringesaker: nuv. Ringsaker på. Hedemarken öster om Mjösen.
  4. Se ovan kapitel 4 not 3.
  5. »Landets härskare»: de fem uppländska konungarna.
  6. Eidskog: gränsskogen mellan Raumarike och Värmland.
  7. »Vapen-nötare», poetisk beteckning för krigare.

Kapitel 76
Om konung Olavs bröder.

Det berättas, att en gång då konung Olav var på gästabud hos sin moder Åsta, ledde hon fram sina barn och visade honom dem. Konungen satte sin broder Guthorm på sitt ena knä och sin broder Halvdan på det andra1. Konungen såg på gossarna och rynkade därvid pannan och tittade barskt på dem. Pojkarna blevo förskräckta. Då bar Åsta till honom sin yngste son, som hette Harald; han var tre år gammal. Konungen rynkade ögonbrynen emot honom, men han bara såg upp emot konungen. Då fattade konungen gossen i håret och luggade honom; gossen tog fatt i konungens skägg och ryckte i det. Då sade konungen: »Hämndgirig månde du bliva längre fram, frände!»


Konung Olav och hans halvbröder.

Dagen därpå gick konungen omkring utanför gården tillsamman med sin moder Åsta. De gingo bort till en tjärn. Där sprungo gossarna Guthorm och Halvdan, Åstas söner, och lekte. De hade stora gårdar och sädeslador, många kor och får; det var deras lek. Nära därintill vid tjärnen vid en grund vik satt Harald och hade en mängd träspånor, som flöto vid stranden. Konungen frågade honom, vad det skulle vara. Han svarade, att det var hans krigsskepp. Då log konungen och sade: »Det kan hända, frände, att den tid kommer, då du råder över krigsskepp.» Sedan ropade konungen Halvdan och Guthorm dit. Han frågade Guthorm: »Vad skulle du vilja äga mest av, frände?» »Åkrar», svarade han. Konungen sade: »Huru stora åkrar skulle du vilja ha?» Han svarade: »Det skulle jag önska, att detta näset, som går ut här i sjön, vore besått var sommar, och att där stode tio gårdar.» Konungen genmälte: »Mycken säd kunde stå där.» Sedan frågade han Halvdan, vad han ville äga mest av. »Kor», svarade han. Konungen frågade: »Huru många kor skulle du vilja. ha?» Halvdan svarade: »När de gingo till vattning, skulle de stå så tätt de finge rum runtomkring sjön.» Konungen sade: »I viljen äga stora gårdar. Det är likt eder fader2.» Sedan frågade konungen Harald: »Vad skulle du vilja äga mest av?» Han svarade: »Hirdmän.» Konungen sade: »Huru många skulle du då vilja ha?» »Det skulle jag önska», svarade han, »att de åte i ett mål min broder Halvdans kor.» Konungen skrattade och sade till Åsta: »Här fostrar du visst upp en konung, moder!» Icke omtalas det flera ord av dem vid det tillfället.

  1. Guthorm, Halvdan och den strax nedan omtalade Harald voro halvbröder till Olav, söner till dennes moder Asta och hennes andre gemål, Sigurd »so». Harald är den blivande konung Harald hårdråde.
  2. Sigurd var en intresserad landtbrukare; jfr ovan kapitel 1.

Kapitel 77
Om landsindelning och lagar i Svithiod.

I Svithiod var det gammal landssed, så länge hedendomen rådde där, att ett huvudblot skulle äga rum i Uppsala i goe månad1. Man skulle då offra för fred och för seger åt sin konung,, och dit skulle folket komma från hela Sveavälde. Där skulle också alla svears ting hållas. Där var då också marknad och köpstämma, som varade en vecka. Sedan kristendomen hade kommit till Svithiod, bibehöllos likväl lagting och marknad där. Men nu, efter det att kristendomen har fullständigt segrat i Svithiod och konungarna ha upphört att ha sitt säte i Uppsala, har marknaden blivit flyttad och hålles nu vid kyndelsmässan. Den har hållit sig alltsedan, men varar nu icke mer än tre dagar2. I Uppsala är svearnas ting, och dit kommer folket från hela landet.

Sveavälde består av många delar. En del är Västergötland och Värmland och Markerna3 och det som hör därtill, och det är ett så stort rike, att elva hundra kyrkor lyda under den biskop som är satt däröver. En annan del av landet är Östergötland; del utgör ett annat biskopsdöme. Dit höra nu Gottland och Öland, och allt detta tillsamman bildar ett ännu mycket större biskopsdöme. I själva Svithiod finnes en landsdel som heter Södermanland; det är ett biskopsdöme. En annan del heter Västmanland eller Fjärdhundraland; det är ett biskopsdöme. Den tredje delen av Svithiod heter Tiundaland; den fjärde heter Åtthundraland; den femte är Roden och det som tillhör denna österut4 längs havet5. Tiundaland är den förnämsta och bästa bygden i Svithiod. Därunder lyder hela riket; där är konungasätet och ärkebiskopsstolen och därefter är Uppsala öd benämnd; »Uppsala öd» kalla svearna sveakonungens egendom6.

Varje del av landet har sitt eget lagting och sin egen lag i många stycken7. Över varje lagsaga är en lagman, och han har den största makten över bönderna, ty det skall vara lag, som han låter uppläsa. Om konungen eller jarlen eller biskoparna fara genom landet och hålla ting med bönderna, så svarar lagmannen å böndernas vägnar; de stödja honom alla, så att dylika stormän knappast töras komma på deras allmänna ting, om icke bönderna och lagmannen tillåta det. Men i allt, vari lagarna skilja sig från varandra, skola alla rätta sig efter Uppsalalagen, och alla de andra lagmännen skola vara underordnade den lagman som är i Tiundaland8.

  1. Goe (jfr sv. göjemånad, februari) var i forntiden namnet en månad, som räknades från midten av februari till midten av mars.
  2. Minnet av detta urgamla ting med åtföljande marknad har hållit sig i namnet Distingen. Läs mer om Distingen på denna sida.
  3. Med Markerna menas sannolikt Nordmarks härad, som under medeltiden räknades till Dalsland, men sedan midten av 1500-talet till Värmland.
  4. Österut; rättare: norrut.
  5. I denna redogörelse för Sveriges kyrkliga indelning gör Snorre sig skyldig till flera misstag och förbiseenden. Läs mer om detta på en särskild sida.
  6. Se Ynglingaättens historia kapitel 10 not 2.
  7. Här förblandar Snorre den judiciella indelningen med den kyrkliga. Den korrekta indelningen i lagsagor redovisas här.
  8. Dessa Snorres uppgifter äro oriktiga; endast ifråga om kungaval hade det uppländska tinget ett lagstadgat större inflytande än de övriga.

Kapitel 78
Om Torgny lagman.

I Tiundaland var vid denna tid en lagman som hette Torgny; hans fader hette Torgny Torgnysson. Hans förfäder hade varit lagmän i Tiundaland i många konungars tid. Torgny var nu gammal. Han hade omkring sig en stor hird; han ansågs för den klokaste mannen i Sveavälde. Han var en frände till Ragnvald jarl och dennes fosterfader.

Nu skola vi omtala, att de män, som konungadottern Ingegerd och Hjalte hade sändt västerut, kommo fram till Ragnvald jarl. De framförde sitt ärende till Ragnvald jarl och hans hustru Ingeborg och sade, att konungens dotter hade ofta talat med sveakonungen om förlikning mellan honom och konung Olav den digre, och att hon var en god vän till Olav; men sveakonungen blev vred, var gång hon nämnde Olav, och hon såg ingen utsikt till förlikning under sådana omständigheter. Jarlen meddelade Björn, vad han hade fått höra österifrån; men Björn vidhöll vad han förut hade sagt, att han icke skulle vända tillbaka, förrän han hade träffat sveakonungen, och tillade, att jarlen hade lovat att följa honom till konung Olav.

Nu led det fram på vintern. Strax efter jul gjorde jarlen sig redo till färden och hade med sig sextio män; i hans följe voro Björn stallare och hans kamrater. Jarlen for österut ända till Svithiod; men då han drog upp i landet, sände han sina män i förväg till Uppsala med bud till konungens dotter Ingegerd, att hon skulle komma honom till mötes ute i Ulleråker; där hade hon stora gårdar. Då jarlens ord kommo till konungadottern, undandrog hon sig icke denna färd, utan gjorde sig redo med många män. Hjalte redde sig till att fara med henne. Innan han for, gick han inför konung Olav och sade: »Lev väl, konung! Det är sant att säga, att jag ingenstädes har sett en sådan storslagenhet som hos Eder; det ordet skall jag frambära, vart jag än kommer sedan. Jag vill bedja Eder, konung, att I viljen Vara min vän.» Konungen svarade: »Varför talar du så, som om du önskade fara bort? Vart skall du fara?» Hjalte svarade: »Jag skall rida ut till Ulleråker med din dotter Ingegerd.» Konungen sade: »Farväl då! Du är en klok och belevad man och förstår dig väl på att umgås med herremän.» Därefter gick Hjalte därifrån.

Konungens dotter Ingegerd red ut till sin gård i Ulleråker och lät där tillreda ett stort gästabud för att taga emot jarlen. Jarlen kom dit och blev väl mottagen; han stannade där några dagar. Han och konungens dotter talade mycket .med varandra och mest om sveakonungen och Norges konung. Hon sade jarlen, att det syntes henne vara föga hopp om fred. Då sade jarlen: »Vad synes dig, fränka, om Norges konung Olav friar till dig? Det tyckes oss, som om det snarast skulle vara utsikt till förlikning, om ett sådant släktskapsband kunde knytas emellan konungarna. Men jag vill icke föra fram den saken, om jag vet, att det är emot din vilja.» Hon svarade: »Min fader skall råda för mitt giftermål. Men av mina övriga fränder är du den, som jag helst vill hänskjuta min sak till, om det synes mig gälla något viktigt. Huru synes dig detta rådligt?» Jarlen tillrådde henne ivrigt och uppräknade till konung Olavs pris många ting, som voro mycket hedrande; han berättade utförligt för henne om de händelser som nyligen hade timat, då konung Olav hade på en morgon tagit fem konungar till fånga, berövat dem alla deras makt och lagt deras egendomar och riken under sitt välde. De talade mycket om denna sak och blevo i allt ense sig emellan. Jarlen for bort, då han var färdig. Hjalte följde med honom.

 

Kapitel 79
Om Ragnvald jarl och Torgny.

Ragnvald jarl kom en dag om aftonen till Torgny lagmans hem; det var en stor och präktig gård. Där voro många män ute; de hälsade vänligt på jarlen och hans män och togo hand om deras hästar och saker. Jarlen gick in i stugan; där var en stor mängd folk samlat. I högsätet satt en gammal man; en så stor karl hade Björn och hans följeslagare aldrig sett. Skägget var så långt, att det räckte ned till knäna på honom och bredde ut sig över hela bröstet. Han var en vacker och förnäm man. Jarlen trädde inför honom och hälsade honom. Torgny besvarade vänligt hans hälsning och bad honom gå till den plats, där han var van att sitta. Jarlen satte sig på andra sidan midt emot Torgny1.

De stannade där några dagar, innan jarlen frambar sitt ärende. Han bad, att Torgny skulle gå till samtalsstugan2 med honom. Björn och hans följeslagare följde jarlen dit. Jarlen tog nu till orda och omtalade, att den norske konung Olav hade sändt sina män hit österut för att underhandla om fred. Han uppehöll sig länge vid de svårigheter som vållades västgötarna därav, att det var ofred mellan dem och Norge. Han nämnde vidare, att den norske konung Olav hade sändt dit några män — och här voro nu konungens sändebud —, och han, Ragnvald, hade lovat att följa dem till sveakonungen. Han sade också, att sveakonungen hade upptagit denna sak mycket ovänligt: han hade sagt ifrån rent ut, att det icke var rådligt för någon att komma fram med detta. »Nu är det så, fosterfader», sade jarlen, »att jag ensam icke kan uträtta något i denna sak. Därför har jag nu kommit till dig, och här väntar jag goda råd och din hjälp.» Då jarlen hade slutat sitt tal, teg Torgny en stund. När han sedan tog till orda, sade han: »Underligt beten I eder, I sträven efter att få jarlsnamn, men I förstån icke att styra eller att lägga råd, så snart I kommen i någon vansklighet. Varför tänkte du icke förut, innan du började din färd, därpå att du icke har makt att tala emot konung Olav? Det tyckes mig då icke mindre ärofullt att räknas bland bönderna, men ha frihet att säga vad man vill, även om konungen är närvarande. Nu skall jag komma, till Uppsalatinget och ge dig sådan hjälp, att du kan tala orädd inför konungen, vad du behagar.» Jarlen tackade honom hjärtligt för detta löfte. Han stannade hos Torgny och red med. honom till Uppsalatinget. Där var mycket folk samlat. Konung Olav var också där med sin hird.

  1. Dvs. på den hedersplats (det »högsäte») som fanns på bänken midt emot den, där Torgny hade sin plats.
  2. I denna präktigt inredda gård fanns således ett särskilt rum (hus) för överläggningar o. d. Jfr för övrigt ovan kapitel 57 not 1.

Kapitel 80
Om Uppsalatinget.

Den första dagen, då tinget var öppnat, satt konung Olav på sin stol och hans hird rundtomkring honom. På den andra sidan av tingsplatsen sutto Ragnvald jarl och Torgny på en stol, och framför dem sutto jarlens hird och Torgnys huskarlar. Bakom stolen och rundtomkring i en krets stod bondemenigheten; somliga hade klättrat upp på kullar och högar för att därifrån höra på.

Då konungens ärenden voro talade, som det var sed att tala på tingen, och då detta var slut, reste sig Björn stallare bredvid jarlens stol och sade högt: »Konung Olav har sändt mig hit med det ärendet, att han vill bjuda sveakonungen förlikning och de landsgränser som av ålder ha varit mellan Norge och Svithiod.» han talade så högt, att sveakonungen tydligt hörde det. Då denne först hörde konung Olav nämnas, tänkte han, att mannen ville framföra något ärende för honom; men när han hörde talas om förlikning och landsgränser mellan Svithiod och Norge, då förstod han, varifrån det kom. Han sprang upp och ropade högt, att den mannen skulle tiga. Då steg jarlen upp och talade. Han talade om Olav den digres budsändning och fredsanbud till den svenske konung Olav och därom, att västgötarna på allt sätt uppmanade konung Olav, att han skulle göra fred med norrmännen. Han framhöll, vilka svårigheter det vållade västgötarna att sakna alla de varor från Norge, som de behövde för sitt uppehälle, och tillika, vara utsatta för norrmännens anfall och härnadståg, om den norske konungen samlade en här och förde krig mot dem. Jarlen meddelade också, att den norske konung Olav hade sändt sina män dit med det ärendet, att han ville bedja om hans dotter Ingegerds hand. Då jarlen hade slutat att tala, reste sig sveakonungen. Han svarade vredgat i fråga om förlikningen och förebrådde jarlen häftigt och länge för hans djärvhet att göra fred och förlikning med »den där tjocka karlen» och ingå vänskapsförbund med honom. Han påstod honom vara skyldig till landsförräderi emot sig och sade, att han rätteligen borde fördrivas ur riket. Han sade, att allt detta hade han sin hustru Ingeborgs övertalningar att tacka för, och menade, att det hade varit det olyckligaste råd, då han hade följt sin lust och tagit en sådan hustru. Han talade länge och hårdt och vände ännu en gång sitt tal emot Olav den digre.

När han satte sig ned, var det först tyst. Men så reste sig Torgny. När han reste sig, reste sig också alla bönderna, som förut hade suttit, och alla som hade varit på andra ställen rusade dit och ville höra på vad Torgny sade. Det var då till en början mycket buller av trängsel och vapen. Då det blev tyst, sade Torgny: »Annat är sveakonungarnas skaplynne nu, än det har varit förut. Min förfader Torgny kom i håg Uppsalakonungen Erik Emundsson1 och berättade om honom, att så länge han var i sin bästa ålder, hade han leding ute varje sommar och drog till olika länder och lade under sig Finland, Karelen, Estland, Kurland och österländerna vida omkring2 — man kan ännu se de jordborgar och andra stora byggnader som han lät resa —; och likväl var han icke så högmodig, att han icke lyssnade till sina män, om de hade något att tala med honom om. Min fader Torgny var lång tid hos konung Björn3 och kände hans seder; i Björns tid stod hans rike i stor kraft och förminskads icke — och likväl var han blid emot sina vänner. Jag själv kan minnas konung Erik den segersälle och var med honom på många härfärder; han ökade svearnas rike och värjde det med kraft och likväl var det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i österväg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det som vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget4, då de hade blivit uppblåsta, av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer!»

Folket gjorde härvid genast vapenbrak och stort gny. Konungen steg då upp och sade, att han ville låta det bliva så., som bönderna önskade. Han sade, att så hade alla sveakonungar gjort, att de låtit bönderna råda med sig i allt det som de ville. Då tystnade böndernas rop. Sedan talade hövdingarna, konungen, jarlen och Torgny, och de ingingo nu fred och förlikning på sveakonungens vägnar i enlighet med det bud som Norges konung hade sändt. Det avtalades också på tinget, att konung Olavs dotter Ingegerd skulle givas konung Olav Haraldsson till äkta. Konungen överlämnade hennes trolovning i jarlens händer och gav honom fullmakt i allt som rörde detta giftermål. Sedan dessa saker blivit avgjorda, skildes de åt på tinget.
När jarlen for hem, träffades han och konungens dotter Ingegerd och talade sig emellan om denna angelägenhet. Hon sände konung Olav en fotsid kappa av pell, guldsömmad och med silkeband. Jarlen for hem till Götaland, åtföljd av Björn. Björn stannade där en kort tid och for sedan tillbaka till Norge med sitt följe. Då han träffade konung Olav och meddelade honom utgången av sitt ärende, tackade konungen honom hjärtligt för resan och sade, som sant var, att Björn hade haft lycka med sig, då han hade kunnat framföra sitt ärende under denna ofred.

Olav den heliges historia - kapitel 81-90
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 3, 13, 28.
  2. Om tidiga svenska erövringar i Östersjöländerna se ovan kapitel 72 not 8.
  3. Enligt isländsk tradition efterträddes Erik Emundsson av sin son Björn, som enligt uppgift regerade i 50 år. Hans son och efterträdare åter var Erik segersäll, Olav skötkonungs fader.
  4. Sannolikt fel för Moratinget, det ting som hölls å Mora äng sydöst om nuv. Uppsala och där konungavalen ägde rum.