Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 11
Den femte striden utkämpas vid Frisland.

Sedan seglade konung Olav söderut till Frisland och låg utanför Kinnlima-kusten1 i vasst väder. Konungen gick i land med sitt folk, men landsfolket red ned emot dem och kämpade med dem. Så säger skalden Sigvat:

Tjuvars skräck!2 Den femte
striden, grym for hjälmar,
du hade — vid Kinnlimakusten
kämpade seglen mot stormen —,
då friserna stolta redo
ned till stranden mot skeppen
och furstens tappra skara
gick dem tillmötes med svärdet.

  1. Kusten av provinserna Nord- och Sydholland.
  2. Jämför Harald hårfagres historia kapitel 9 not 5.

Kapitel 12
Sven tveskäggs död.

Konung Olav seglade nu västerut till England. Den danske konungen Sven tveskägg var vid denna tid i England med den danska hären och hade uppehållit sig där en tid och innehaft konung Adalråds1 land. Danerna hade gått vida över England, och det hade kommit dithän, att konung Adalråd hade flytt från landet och farit söderut till Valland2.

Samma höst som konung Olav kom till England, hände det, att konung Sven Haraldsson hastigt dog om natten i sin säng, och engelska män omtala, att den helige Edmund dräpte honom på samma sätt som den helige Merkurius dräpte avfällingen Julianus3. När den engelske konungen Adalråd sporde detta, vände han genast tillbaka till England. Då han kom hem till sitt land, sände han bud till alla de män som voro villiga att mottaga pänningar för att hjälpa honom att erövra landet. Mycket folk samlade sig då omkring honom, och till hans hjälp kom då också konung Olav med ett stort följe norrmän4.

De seglade först in i Temsen upp till London, men danerna höllo staden. På andra sidan om floden ligger en stor köpstad, som heter Sudvirke5. Där hade danerna starka befästningar; de hade grävt stora gravar och därinnanför rest en mur av trä och sten och torv. I detta fäste hade de mycket folk. Konung Adalråd lät göra ett stort anfall, men danerna värjde platsen, och Adalråd kunde ingenting uträtta. Över floden förde mellan staden och Sudvirke en bro så bred, att två vagnar kunde mötas på den. På bron voro förskansningar byggda, både kastell och timmerväggar ned emot strömmen så höga, att de nådde männen över midjan; men under bron voro stolpar som räckte ned i flodbottnen. När anfall gjordes, stod hären överallt på bron och försvarade den. Konung Adalråd var mycket bekymrad, huru han skulle kunna intaga bron. Han kallade till sig alla anförarna i hären och sökte råd hos dem, huru man skulle få ned bron. Då sade konung Olav, att han ville försöka att gå fram med sin här, om de andra hövdingarna ville göra detsamma. Vid detta möte beslöts det, att de skulle följa sin här upp under bron; var och en gjorde sitt folk och sina skepp redo.

Kapitel 13
Den sjätte striden.

Konung Olav lät göra stora flakar av trädrötter, mjukt trä och söndertagna flätverkshus och lät satta upp dem på sina skepp på sådant sätt, att de nådde ut över relingarna. Därunder lät han sätta stolpar så tättstående och så höga, att taket både var bekvämt att kämpa under och tillrackligt starkt emot stenar, om sådana kastades uppifrån.


Bron vid London brytes ned

Nar hären var redo, rodde de till anfall upp för floden. Då de kommo nära bron, både sköts det och kastades stenar på dem så kraftigt, att ingenting stod emot, varken hjälmar eller sköldar, och även själva skeppen togo svår skada. Många drogo sig då undan. Men konung Olav och hans nordmannahär rodde ända upp under bron, lade kablar om de stolpar som höllo bron uppe och rodde sedan med alla skeppen nedför strömmen så häftigt de kunde. Stolparna drogos då längs bottnen, tills de lossnade under bron. Men eftersom en väpnad här stod tätt på bron — där lågo också många stenar och massor av vapen — och stolparna voro lösryckta, så brast bron, och många man föllo i ån; resten av hären flydde från bron, somliga in i staden, andra till Sudvirke. Därefter gjorde de ett anfall emot Sudvirke och togo det. Men då stadens innevånare sågo, att Temsen var erövrad, så att de icke kunde hindra skeppens färd upp i landet, fruktade de härför, gåvo upp staden och togo emot konung Adalråd. Så säger Ottar svarte:

Än vidare, krigare, bröt du,
oförvägen i striden,
Londons broar — lyckan
gynnat dig, riken att vinna.
Svärdet, hetsat till kampen,
svangs i mäktig vrede;
gamla sköldar brusto.
Striden växte i styrka.

Än vidare kvad han detta:

Konung, du kom till landet1
och, väldig i kraft, du bragte
Adalråd riket åter;
din hjälp njöt den vänsälle fursten.
Kampen var hård, då du förde
Jatmunds fader2 till landet,
ättens huvud, som fordom
rådde i anglernas rike.

Ytterligare säger Sigvat härom:

Rätt är, att den sjätte striden
stod, där Olav anföll
Londons broar: fursten
bjöd dådrask anglerna spetsen.
De välska svärden beto,
där danerna värjde graven.
En del av hären hade
läger i Sudvirke sunnan.

  1. Adalråd är Aethelred II, konung i England 979—1016.
  2. Aethelreds flykt till Frankrike (Valland), där han uppehöll sig hos sin svåger Rikard II i Normandiet, ägde rum på hösten år 1013. Konung Olavs första ankomst till England hade emellertid ägt rum redan fyra år tidigare, och de i detta och de närmast följande kap. omtalade striderna (vid London, på Hringmaraheden och vid Canterbury), där Olav kämpade under Thorkel den höge emot Aethelred, hade stått under de två närmast därefter följandeåren.
  3. Om Julianus »avfällingen» (romersk kejsare 355—363) berättar en legend, känd även från medeltida engelska skriftstallare, att han på ett krigståg mot perserna till straff för sina missgärningar och särskilt för sina hotelser mot den fromme biskop Basilius i Cæsarea i Cappadocien blev genomborrad i sitt läger av den helige Merkurius (martyr, död c. 250), som därvid uppträdde under gestalten av en okänd krigare. På liknande sätt — och utan tvivel genom inflytande av denna legend — omtala medeltida engelska. historieskrivare, att Sven tveskägg för sin gudlöshet och sitt tyranni blev dräpt av den helige Edmund (konung av Östangeln 855—870, dödad av danskarna sistnämnda år och efter sin död betraktad som martyr och helgon). Sven avled hastigt i febr. 1014.
  4. Uppgiften att Olav var i Aethelreds följe, då denne på våren 1014 efter Sven tveskäggs död återvände till England, är sannolikt riktig; men detta var ej Olavs första besök i England (jfr not 2).
  5. Sudvirke är Southwark, nu en stadsdel i London söder om Temsen. London sträckte sig på den tiden endast norr om floden, där de äldsta stadsdelarna också äro belägna.
  1. Till landet, dvs. till England.
  2. Jatmund är den nordiska formen av engelska Eadmund (Edmund). Den här omtalade Jatmund är Aethelreds son Edmund järnsida, som år 1016 efter sin faders död blev konung over södra England, men dog redan i november samma år.

Kapitel 14
Den sjunde striden.

Konung Olav stannade hos konung Adalråd över vintern. De hade en stor strid på Hringmaraheden i Ulvkelsland1. Detta rike innehades vid den tiden av Ulvkel den tappre. Konungarna segrade. Så säger skalden Sigvat:

Åter höll Olav svärdting2
detta var sjunde gången,
såsom jag räknar i dikten —
fordom i Ulvkels rike.
Hela Hringmaraheden
av Ellas slakt3 sågs uppfylld,
när Haralds arving begynte
striden. Där var manfall.

Än vidare säger Ottar om denna strid:

Jag sport, att din här, kung Olav,
hopade högar av fallna
fjärran skeppen; av blodet
färgades Hringmaraheden.
Landets man där föllo
vid svärdens gny till jorden
for eder, förrn striden var lyktad;
men många angler flydde.

Landet lades nu vida omkring under Adalråd, men »tingmännen»4 och danerna höllo många befästa städer och innehade ännu en stor del av landet.

  1. Hringmaraheden: Ringmere i sydliga Norfolk i Östangeln, där Ulvkel var jarl. Denna strid stod år 1010 (jfr kapitel 12 not 2).
  2. »Svärdting», poetisk omskrivning for kamp.
  3. »Ellas släkt» är engelsmännen. Ella, bekant i Norden från Ragnar Lodbroks saga, var konung i Northumberland (vid midten av 800-talet); han betraktas här som representant for hela England.
  4. »Tingmännen» kallades Knut den stores danska hird i England, instiftad år 1018. Användningen här (om händelser år 1010) är anakronistisk.

Kapitel 15
Den åttonde och nionde striden.

Konung Olav var anförare för hären, då de drogo mot Kantaraborg1och kämpade där, till dess de vunno staden. De dräpte där många människor och brände staden. Så säger Ottar svarte:

Konung, krafligt du ryckte
till anfall mot furstesläkten2
när, blide herre du intog
Kantaraborg en morgon.
Elden och röken vällde
mäktigt kring brinnande husen;
många du rövade livet.
Kungason! Din var segern.

Sigvat räknar detta som konung Olavs åttonde strid:

Jag vet, att krigaren hade,
för männen skräckfull, vid fästet
sin åttonde strid; fram trängde
mäktigt hirdens herre3.
Borgens man ej kunde
mot Olav, den modige, håilla
Kantaraborg det breda.
Stor var sorgen for männen.

Konung Olav hade uppdraget att värja England emot fiender; han for med härskepp längs kusten och styrde in i Nyjamoda4. Där låg tingmännens här; det kom till strid, och konung Olav fick seger. Så säger skalden Sigvat:

Med lust den unge fursten
blodade anglernas skallar;
i röda strömmar flöt blodet
på svärden i Nyjamoda.
— Nu har jag räknat nio
strider som kungen kämpat. —
Danerna föllo, där spjuten
mot Olav veno tätast.

Konung Olav drog sedan vida omkring i landet och tog skatt av innebyggarna, men plundrade, om han ej fick den. Så säger Ottar:

Dig kunde det engelska folket,
fräjdade konung, ej motstå,
då utan tanke på skoning
skatter av landet du krävde.
Ej sällan männen gåvo
sitt guld åt den hulde fursten;
jag sport, att ofta det fördes
kostbara ting till stranden5.

Där stannade konung Olav den gången i tre år.

  1. Kantaraborg är staden Canterbury i Kent i sydöstligaste England. Belägringen av Canterbury ägde rum år 1011 (jfr kapitel 12 not 2).
  2. Vad härmed åsyftas är obekant.
  3. »Hirdens herre» är konungen.
  4. Belägenheten av denna ort ar okänd.
  5. Till stranden, dvs. till konung Olavs skepp.

Kapitel 16
Den tionde striden står i Hringsfjord.

Den tredje våren dog konung Adalråd1. Hans söner, Edmund och Edvard2, togo då emot konungadömet. Konung Olav for söderut över havet, och där kämpade han i Hringsfjorden och intog vid Holar ett kastell, som innehades av vikingar3, Han bröt ned kastellet. Så säger skalden Sigvat:

Tiotalet fyllde
den häftiga svärdstorm4 som yrde
kring I Hringsfjordens fagra stränder —
vart kungen bjöd gick hären.
Det höga kastellet på Holar,
som vikingar ägde, han nedbröt:
de bådo, att sådant öde
dem aldrig mer måtte träffa.

  1. Aethelred dog i april 1016. Konung Olav hade redan på hösten 1015 lämnat England för att fara hem till Norge.
  2. Om Edmund se ovan kapitel 13 not 2. Edvard är den senare Edvard III (med tillnamnet Bekännaren), konung i England från år 1041 till sin död 1066.
  3. Olav uppgives i en gammal fransk källa ha av Rikard II i Normandiet kallats till hjälp mot greve Eudes av Chartres, anfallit Bretagne och intagit borgen Dol. Dol låg innerst i viken mellan Bretagne och la Hague, och denna vik är det alltså, som här kallas Hringsfjorden. Troligen avser namnet Holar (ett vanligt norskt och isländskt ortnamn) borgen Dol. Händelserna torde ha tilldragit sig under sommaren 1012.
  4. »Svärdstorm», poetisk omskrivning för strid.

Kapitel 17
Den elfte, tolfte och trettonde striden.

Konung Olav styrde nu med sin flotta västerut, till Grislupollar och hade där en strid med några vikingar utanför Vilhehnsby1. Konung Olav fick seger. Så säger Sigvat:

Olav! Den elfte striden
du stred i Grislupollar,
där hövdingarna föllo —
själv kom du oskadd från mötet.
Jag sport, att den hårda kampen
— för hjälmar ödesdiger —
vid Vilhelmsby blev hållen.
Ej svårt är att striderna tälja.

Därefter kämpade han västerut i Fetlafjorden2, såsom Sigvat säger:

Den ärelystne fursten
i Fetlafjord tolfte gången
blodade ulvens tänder3.
Männen det kostade livet.

Därifrån for konung Olav söderut ända till Seljupollar4 och hade en strid där. Han erövrade en stad som hette Gunnvaldsborg — den var gammal och stor — och tog jarlen som rådde över staden tillfånga; han hette Geirfinn. Sedan hade konung Olav ett möte med stadsinnevånarna, lade skatt på staden och bestämde för jarlen en lösen av tolv tusen guldskillingar. Alla de pänningar, som konung Olav krävde, betaltes honom av staden. Så säger Sigvat:

Tröndernas raske herre5
vann sin trettonde seger
i Seljupollar i södern —
flykten blev farlig för männen.
Till Gunnvaldsborg det gamla
kungen sin här lät draga
tidigt en morgon. Jarlen
blev fången; Geirfinn han hette.

  1. Vilhelmsby är måhända intet verkligt ortnamn, utan bör fattas såsom Vilhelms by (Vilhelms stad). Denne Vilhelm är i så fall Vilhelm V av Aquitanien (990—1030), vilken i franska källor säges ha haft en strid med nordiska vikingar på kusten av Poitou. I Poitou är då även Grislupollar att söka. Vilhelmsby har emellertid också identifierats med Villamea och Grislupollar med Castropol i Asturien i norra Spanien.
  2. Belägenheten av denna vik (på Frankrikes västkust eller Spaniens nordkust) är icke med säkerhet känd.
  3. Poetisk omskrivning för: kämpade.
  4. Möjligen vid Minhos mynning på västkusten av Pyreneiska halvön.
  5. »Tröndernas herre» är konung Olav; trönderna stå här som representanter för norrmännen i allmänhet.

Kapitel 18
Den fjortonde striden och konung Olavs dröm.

Efter dessa händelser styrde konung Olav med sin flotta västerut till Karlsåarna1, härjade där och hade en strid. Medan konung Olav låg i Karlsåarna och väntade på vind för att, som han ämnade, segla ut till Norvasund2 och därifrån ut till Jorsalaheim3, hade han en märklig dröm. En ansenlig och kraftig, men tillika skräckingivande man kom till honom och talade med honom; han bad honom övergiva planen att fara ut till fjärran länder — »far tillbaka till din odal, ty du skall bliva konung över Norge till evig tid!» Han tydde denna dröm så, att han skulle bliva konung över landet och hans ättemän efter honom i lång tid.

  1. Detta namn anses åsyfta antingen floden Guadalquivir eller Cadiz hamn i södra Spanien.
  2. Norvasund (eg: det trånga sundet) är Gibraltar sund.
  3. Jorsalaheim: Jerusalem.

Kapitel 19
Den femtonde striden.

Till följd av denna uppenbarelse vände konungen nu tillbaka. Han lade sig vid Peituland1, härjade där och brände en köpstad som hette Varrande2. Detta omtalar Ottar:

Du lyckades, unge hövding,
att lägga Peita öde;
du prövade, kampglade furste,
i Tuskaland3 målade sköldar.

Än vidare säger Sigvat så:

Vapenblodaren4 sedan
gick uppför Leira5, där spjuten
brusto med brak i striden —
från söder kom mörernas konung6.
Varrande långt från havet
— så heter en stad där borta
i Peitas folkrika bygder —
blev bränd av krigarflocken.

  1. Peituland (versens Peita) är fra. Poitou.
  2. Varrande är nuv. Guerande i södra Bretagne (här oriktigt förlagt till Poitou).
  3. Tuskaland: prov. Touraine inne i landet vid Loire.
  4. »Vapenblodaren», poetisk omskrivning för krigare.
  5. Leira: Loire.
  6. »Mörernas konung» är Olav; jfr kapitel 17 not 5.

Kapitel 20
Om jarlarna av Ruda
1.

Konung Olav hade varit på härnadståg västerut i Valland2 två somrar och en vinter. Då hade tretton år förlidit från konung Olav Tryggvessons fall. Vid den tiden funnos i Valland två jarlar, Vilhelm och Robert; deras fader var Rikard, jarl av Ruda3. De båda bröderna rådde över Normandiet. En syster till dem var drottning Emma4, som hade varit gift med den engelske konungen Adalråd; dessas söner voro Edmund och Edvard den gode5, Edvig och Edgar. Jarlen Rikard av Ruda var son till Rikard, son till Vilhelm långspjut6; denne var son till jarlen Gånge-Rolv, som vann Normandiet, och denne åter till Mörejarlen Ragnvald den mäktige, såsom förut är skrivet7. Från Gånge-Rolv härstamma jarlarna av Ruda, och de räknade länge släktskap med Norges härskare och hedrade dem länge för släktskapens skull. De voro alltid de bästa vänner till norrmännen, och alla norrmän, som ville taga emot den, funno en tillflykt hos dem. Om hösten kom konung Olav till Normandiet; han låg över vintern i Signa och hade där en fredad tillflyktsort.

Olav den heliges historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Ruda: Rouen.
  2. Valland: Frankrike och Spanien.
  3. Vilhelm är här fel för Rikard III (1026—1028); Robert är den bekante Robert le diable (1028—1035). Deras fader var Rikard II (»den gode»), och denne var det som vid tiden för Olavs besök var hertig i Normandiet (996—1026).
  4. Emma var syster, ej såsom här uppgives dotter, till Rikard II.
  5. Om Edmund och Edvard se kapitel 13 not 2 och kapitel 16 not 2.
  6. Vilhelm långsvärd, son till Normandiets grundläggare Rollo, regerade 927—942. Hans son och efterträdare var Rikard I (942—996).
  7. Se härom Harald hårfagres historia kapitel 24 med anmärkningar.
  8. Signa: Seine.