Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 31
Håkon jarls färd.

Efter denna händelse rustade sig jarlen så skyndsamt som möjligt till att fara ur landet. Han seglade västerut till England och träffade där sin morbroder, konung Knut; för denne omtalade han allt vad som hade tilldragit sig emellan honom och konung Olav. Konung Knut tog emot honom synnerligen vänligt, upptog honom i sin hird och gav honom stor makt i sitt rike. Håkon jarl stannade nu en lång tid hos Knut.

Då Sven och Håkon styrde Norge, förlikte de sig med Erling Skjalgsson, och förlikningen bekräftades därmed, att Erlings son Åslak fick Sven jarls dotter Gunnhild¹ till äkta. Erling och Åslak, fader och son, skulle ha alla de intäkter som konung Olav Tryggvesson hade förlänat Erling. Erling blev nu god vän med jarlarna, och de bekräftade vänskapen med eder.

1. Namnuppgiften beror på ett minnesfel hos Snorre. Hon hette, såsom det också riktigt säges i kapitel 131, Sigrid.

Kapitel 32
Åstas tillrustningar.

Konung Olav den digre styrde österut längs kusten och höll vida omkring ting med bönderna. Många underkastade sig honom, men andra, som voro släktingar eller vänner till Sven jarl, vägrade. Konung Olav for därför skyndsamt österut till Viken, styrde med sill folk in i fjorden, satte upp sina skepp och gick i land. När han kom till Vestfold, hälsades han där välkommen av många, som hade varit bekanta eller vänner till hans fader; han hade också många fränder där omkring Folden¹.

Om hösten for han längre upp i landet till sin styvfader, konung Sigurd, och kom dit tidigt en dag. När konung Olav kom i närheten av gården, sprungo några svenner i förväg dit och in i stugan. Konung Olavs moder Asta satt därinne med några kvinnor. Svennerna underrättade henne om konung Olavs färd och sade, att han snart kunde väntas dit. Asta steg genast upp och ropade på karlar och kvinnor, att de skulle ställa allt i ordning på bästa sätt. Hon lät fyra kvinnor taga fram bonaden till stugan och skyndsamt pryda den med vävnader och bänkar rundt omkring. Två karlar buro in halm på golvet, två satte fram skänkbordet och ölkaret, två satte fram matbordet, två buro in maten, två sände hon bort ur gården, två buro in ölet; men alla andra, både karlar och kvinnor, gingo ut på gården. Det sändes bud till konung Sigurd, där han var, med hans högtidskläder och hans häst med förgylld sadel — betslet var besatt med emalj och helt och hållet förgyllt. Fyra män sände hon åt fyra olika håll i bygden och bjöd alla stormän att komma till gästabud, då hon skulle göra välkomstöl för sin son. Alla andra som voro där lät hon taga på sig sina bästa kläder; dem som icke hade själva lånade hon.

1. Folden: Kristianiafjorden.

Kapitel 33
Om konung Sigurds klädedräkt.

Konung Sigurd befann sig ute på åkern, då budbärarna kommo till honom och omtalade för honom dessa händelser och allt vad Asta lät ställa till hemma på gården. Han hade många män där; några skuro säden, några bundo den, andra åkte hem den eller satte den i hjälmar¹ eller i lador. Konungen och två män med honom gingo än ut på åkern, än till den plats, där säden avlastades. Det berättas om hans klädedräkt, att han hade blå kjortel²' och blåa hosor³, höga om benet bundna skor, grå kappa och en vid grå hatt med skärm för ansiktet; i handen hade han en stav med förgylld silverkrycka och däri en silverring.

Det heter om konung Sigurds sinnelag, att han var mycket arbetsam och duglig i fråga om sitt gods och sin gård och själv förestod driften; han var ingen praktälskande man och tämligen tystlåten. Han var den klokaste man som då fanns i Norge och mycket rik på lösöre; han var fredsam och rättrådig. Hans hustru Åsta var givmild och stolt till lynnet. Dessa voro deras barn: Guthorm var äldst, sedan Gunnhild, därefter Halvdan, Ingrid och Harald.

Budbärarna sade: »De orden bad Åsta att vi skulle säga dig, att det nu tycktes henne vara av stor vikt, att du uppförde dig som en storman. Hon bad, att du skulle mera likna Harald hårfagres släkt än din morfar, Hrane smalnäsa, eller Nereid jarl den gamle, fastän dessa voro mycket visa män. Konungen sade: »Stora tidender han I att förkunna, och I bären dem också mycket ivrigt fram. Åsta har förr sagt stora ord om män, där det var mindre anledning för henne, och jag ser, att hon ännu har samma skaplynne. Hon tar detta med stor iver, bara hon nu får ledsagat sin son ut med lika stor ståt, som hon för honom in! Men så synes det mig, att om detta skall ske, då få de som åtaga sig ansvaret för denna sak icke vara rädda varken för sitt liv eller sitt gods. Denne man, konung Olav, kämpar emot en stor övermakt, och över honom och hans företag ligger danakonungens och sveakonungens vrede, om han framhärdar i detta.»

1. Med tak försedda stackar av hö eller otröskad säd. Benämningen brukas ännu i vissa trakter i Skandinavien, särskilt i Sverige.
2. Kjortel kallades ett halvlångt blusliknande plagg som bars utanpå skjortan, närmast motsvarande den moderna dräktens rock.
3. Beklädnad för benet och foten, här av kläde; dylika gjordes även av skinn (jfr kapitel 34).

Kapitel 34
Gästabudet.

När konungen hade sagt detta, satte han sig ned och lät draga av sig skorna, drog ett par karduanshosor¹ på benen och band på sig förgyllda sporrar; sedan tog han av sig kappan och kjorteln och klädde sig i kläder av pell och ytterst en skarlakanskappa, omgjordade sig med ett inlagt svärd, satte en gyllene hjälm på huvudet och steg till häst. Han sände arbetskarlar ut i bygden och fick trettio väl rustade män, som redo hem med honom.

Då de redo upp på gården framför stugan, såg han på andra sidan gården konung Olavs baner skrida hastigt fram och varseblev honom själv med ett följe av hundra man, alla väl rustade; där var också folk uppställt överallt mellan husen. Konung Sigurd hälsade från hästen sin styvson konung Olav och hans män och bjöd honom in att dricka med sig. Men Åsta steg fram och kysste sin son, bjöd honom att vistas hos sig och sade, att allt stod till hans tjänst, land och folk, som hon kunde skaffa honom. Konung Olav tackade henne hjärtligt för hennes ord. Hon tog honom vid handen och ledde honom efter sig in i stugan fram till högsätet. Konung Sigurd satte män till att taga vård om deras kläder och giva säd åt deras hästar. Sedan gick han till sitt högsäte, och gästabudet blev hållet på det präktigaste sätt.

1. Jfr kapitel 33 not 3.

Kapitel 35
Konung Olavs och konung Sigurds samtal.

Då konung Olav hade varit där en kort tid, hände det en dag, att han kallade till samtal med sig sin styvfader, konung Sigurd, sin moder Åsta och sin fosterfader Hrane. Konung Olav tog till orda. »Det är så», sade han, »som I veten, att jag nu är kommen hit till landet och förut har varit lång tid utomlands. Jag och mina män ha under hela denna tid till vårt uppehälle haft allenast vad vi ha tagit på härnadståg, och mångenstädes ha vi måst våga både liv och själ. Mången saklös man har för oss måst mista sin egendom och somliga tillika sitt liv, men utländska män råda över det rike som min fader och hans fader och man efter man av våra fäder ha innehaft och som jag är arvfödd till. Och de låta sig icke nöja därmed, utan ha också slagit under sig alla våra fränders ägor, deras som räkna sin härstamning från Harald den hårfagre; somliga giva de något litet därav, men somliga allsintet. Nu skall jag yppa för eder något, som jag mycket länge har haft i sinnet: jag tänker kräva mitt fädernearv, och jag ämnar icke gå varken till danakonungen eller sveakonungen för att bedja dem om det allra minsta, ehuru de nu en tid ha kallat det sin egendom, som var Harald hårfagres arv. Jag tänker i stället, för att säga eder sanningen, kräva mitt ättearv med udd och egg och söka hjälp därtill hos alla mina fränder och vänner och hos alla dem som vilja taga del i detta företag med mig. Och så skall jag framföra detta krav, att ettdera av de två skall ske: antingen skall jag vinna hela det rike att råda över, som de berövade min frände Olav Tryggvesson, eller också skall jag falla här på min fäderneärvda jord. Nu väntar jag av dig, min styvfader Sigurd, och av de andra män i landet, som äro arvfödda till konungadömet enligt Harald hårfagres lagar, att I icke skolen vara så långt ifrån att resa eder för att avskudda denna släktskam, att I icke fastmer skolen anstränga alla edra krafter för att hjälpa den som vill gå i spetsen för att höja vår ätt. Men vare sig I nu viljen visa någon mandom i denna sak eller ej, så känner jag allmogens sinnelag och vet, att alla gärna skulle se, att de kunde komma ur träldomen under utländska hövdingar, om de bara kunde få någon hjälp därtill. Jag har icke framlagt denna sak för någon annan förr än för dig, emedan jag vet, att du är en klok man och väl förstår, huru man skall sätta denna plan i verket, om man först skall tala därom i tysthet med några få män eller genast lägga den fram för allmogen på ett allmänt möte. Jag har redan i någon mån blodat mina tänder på dem, då jag tog Håkon jarl tillfånga; han har nu flytt ur landet, och han gav mig med ed den del av riket som han förut innehade¹. Nu tror jag, att det blir lättare all ha att göra med Sven jarl² ensam, än om de voro två till att försvara landet.»

Konung Olavs samtal med Åsta och Sigurd »so».

Konung Sigurd svarade: »Det är icke ringa ting som bo i ditt sinne, konung Olav. Denna plan vittnar mer om iver än om försiktighet, efter vad jag kan se; men det är ju att vänta, att det skall vara stor skillnad mellan min beskedlighet och den stora djärvhet som du har. Redan när du var föga mer än ett barn, var du full av maktlystnad och övermod i allt det som du förmådde; nu är du också mycket prövad i strider och har bildat dig efter utländska hövdingars seder. Jag vet, att du har tagit upp detta så, att det icke tjänar något till att avråda dig därifrån. Det är också naturligt, att detta ligger dem, som äro ärelystna. män, tungt på sinnet, att Harald hårfagres ätt och konungadöme lida förfall. Men jag vill icke binda mig med några löften, förrän jag känner de andra uppländska konungarnas tankar och planer. Du har gjort väl däri, att du har låtit mig först få veta om denna plan, innan du framlade den uppenbart för allmogen. Jag lovar dig min hjälp hos konungarna och de andra hövdingarna och hos folket i landet; också min egendom, konung Olav, skall stå till ditt förfogande. Men först då vill jag, att vi skola framlägga denna sak för allmogen, när jag ser, att den har någon utsikt till framgång eller någon hjälp kan fås till detta stora företag. Ty du skall väl besinna, att du har tagit mycket på dig, när du vill yppa strid med sveakonungen Olav och med Knut, som nu är konung både i England och Danmark, och det behövs att resa starka stöttor emot dem, om det skall lyckas. Det synes mig emellertid icke otroligt, att du får mycket folk, ty allmogen är benägen för förändringar. Det gick så förr en gång, när konung Olav Tryggvesson kom till landet, att alla blevo glada däröver; men han fick dock icke länge njuta av konungadömet.»

Då samtalet hade kommit till denna punkt, tog Åsta till orda: »Så är det med mig, min son, att jag är glad över dig och gladare, ju större din framgång kan bliva. Jag vill för den sakens skull icke spara något som jag råder över; men av mig är föga hjälp att få i råd. Jag ville hellre, om jag hade att välja, att du bleve överkonung i Norge och icke levde längre såsom konung än Olav Tryggvesson, än att du skulle bliva en så liten konung som Sigurd »so» och dö av ålderdomssvaghet.» efter dessa ord slutade de samtalet.

Konung Olav stannade där en tid med alla sina män. Konung Sigurd bestod dem till bordet varannan dag mjölk och fisk och varannan kött och öl.

1. Se ovan kapitel 30.
2. Erik jarls broder Sven hade efter Olav Tryggvessons fall av Olav skötkonung fått regeringsmakten över den del av Norge som vid delningen tillföll denne; se Olav Tryggvessons historia kapitel 113.

Kapitel 36
Om konungarna i Upplanden.

På denna tid funnos i Upplanden¹ många konungar, som rådde över fylken; de flesta härstammade från Harald hårfagres ätt. Över Hedemarken rådde två bröder, Hrörek och Hring, och över Gudbrandsdalen Gudröd. En konung fanns också i Raumarike. En konung var det också som innehade Toten och Hadeland; i Valdres var också en konung.

Konung Sigurd »so» hade ett möte med fylkeskonungarna uppe i Hadeland; på den sammankomsten var även Olav Haraldsson närvarande. Sigurd framlade för fylkeskonungarna, med vilka han hade stämt möte, sin styvson konung Olavs plan och bad dem stödja honom både med folk och råd och samtycke. Han framhöll, hur nödvändigt det var för dem att kasta av sig det träldomsok som danerna och svearna hade lagt på dem, och sade, att nu hade den man kommit som skulle gå i spetsen för detta företag; och han uppräknade många tappra gärningar, som konung Olav hade övat under sina färder och härnadståg.

Då sade konung Hrörek: »Det är sant, att konung Harald den hårfagres rike har sjunkit djupt, då ingen av hans ättemän är överkonung i Norge. Nu har folket här i landet prövat varjehanda. Håkon Adalsteinsfostre var konung, och alla voro nöjda därmed; men när Gunnhildssönerna styrde landet, blevo alla så leda på deras förtryck och orättrådighet, att de hellre ville ha utländska konungar över sig och vara mera självrådiga, ty de utländska härskarna voro dem ständigt mera fjärran och brydde sig icke mycket om folkets seder, om de bara av landet fingo den skatt som de pålade. Då den danske konung Harald och Håkon jarl blevo oense, härjade jomsvikingarna i Norge; men hela allmogen samlade sig emot dem och drev den ofreden ifrån sig. Man uppmuntrade nu Håkon jarl att hålla landet emot danakonungen och värja det med udd och egg. Men när han trodde sig ha fått makten helt i sina händer genom landsmännens hjälp, då blev han så hård och grym mot landets innebyggare, att de icke kunde lida honom. Trönderna själva dräpte honom och upphöjde till makten Olav Tryggvesson, som genom sin börd var arvsberättigad till konungadömet och i all ting väl fallen till härskare. Hela allmogen ivrade häftigt för att få honom till konung över sig och å nyo upprätta det rike som Harald hårfagre hade lagt under sig. Men när Olav väl hade kommit riktigt till makten, då rådde ingen man sig själv emot honom. Han gick fram med hårdhet emot oss småkonungar i att utkräva åt sig alla de utskylder som Harald hårfagre hade tagit här; och i annat var han ännu hårdare. Så mycket mindre rådde männen sig själva emot honom, som ingen själv fick avgöra, på vilken gud han skulle tro. Sedan landet togs ifrån honom, ha vi hållit vänskap med danakonungen, och vi ha av honom haft mycken hjälp i allt vad vi behöva, självständighet och fred inom landet och intet förtryck. Nu vill jag säga det såsom min tanke, att jag är nöjd med det, såsom det är. Jag vet icke, om min lott skall i någon måtto förbättras, därigenom att min frände blir konung över landet; men i annat fall vill jag icke ha någon del i detta företag.»

Då sade hans broder, konung Hring: »Jag skall nu yppa min tanke. Även om jag finge samma makt och ägor som förut, så synes det mig dock bättre, att min frände rådde över Norge än utländska hövdingar, och att han ännu kunde upprätta vår släkt här i landet. Det är min tro om denne man, Olav, att hans öde och lycka skall råda för om han skall få riket eller ej; men om han bliver ensam härskare över Norge, så skall nog den tyckas ha det bäst, som har störst anledning att göra anspråk på hans vänskap. Nu har han på intet sätt en bättre ställning än vi och så tillvida en sämre, som vi ha land och rike att råda över, men han alls intet; vi äro också icke mindre än han arvfödda till konungadömet. Nu vilja vi vara honom så goda hjälpare, att vi unna honom den högsta värdigheten här i landet och stödja honom däri med all vår makt. Varför skulle han icke löna oss väl därför och länge minnas det med välgärningar, om han är en så god man, som jag tror och som alla säga? Nu skola vi, om jag får råda, våga försöket att förbinda oss med honom i vänskap.»

Efter detta steg den ene efter den andre upp och talade, och det visade sig, att de flesta voro sinnade att sluta förbund med konung Olav. Han lovade dem sin fullkomliga vänskap och förbättring i deras ställning, om han bleve enrådande härskare över Norge. De bekräftade sitt avtal med eder.

1. Se Ynglingaättens historia kapitel 29 not 1.

Kapitel 37
Olav får konungsnamn.

Därefter sammankallade konungarna ting. Konung Olav framlade för menigheten dessa rådslag och det krav som han hade på riket, bad bönderna att taga honom till konung över landet och lovade dem i gengäld, att de skulle få behålla sina gamla lagar, och att han skulle värja landet mot utländska härar och härskare. Han talade därom länge och vältaligt och rönte stort bifall för sitt tal. Därefter stego konungarna upp och talade, den ene efter den andre, och alla understödde denna sak inför folket. Det slutade så, att Olav fick konungs namn över hela landet och att riket tilldömdes honom efter uppländsk lag¹.

1. Dvs. efter den lag som gällde i Upplanden.

Kapitel 38
Konung Olavs färd genom Upplanden.

Konung Olav började nu sin färd och lät uppbåda gästning för sig, där det fanns kungsgårdar. Han for först omkring på Hadeland, och därifrån drog han norrut till Gudbrandsdalen. Det gick då så, som Sigurd »so» hade gissat, att så många män samlades till honom, att han icke tyckte sig behöva ens hälften av dem; han hade nära tre hundra man¹. Gästningarna räckte icke till för honom, såsom det var bestämt; ty det hade varit sed, att konungarna hade farit omkring i Upplanden med sextio eller sjuttio man, aldrig mer än hundra. Konungen for raskt genom landet och stannade icke mer än en natt på samma ställe.

När han kom norrut till fjället², fortsatte han sin färd, gick över fjället och drog vidare, till dess han kom ned av fjället på norra sidan. Konung Olav kom ned i Uppdalen³ och stannade där över natten. Sedan drog han över Uppdalsskogen och kom ned i Medaldal, krävde ting och stämde bönderna till sig. Konungen talade på tinget och fordrade, att bönderna skulle taga emot honom; han bjöd dem till gengäld rätt och lag, liksom konung Olav Tryggvesson hade gjort. Bönderna hade icke styrka nog till att stå emot konungen, och därför slutade det så, att de togo honom till konung och bekräftade det med eder. Likväl hade de förut sändt bud längre ned i Orkadalen och till Skaun⁴ och omtalat allt vad de visste om konung Olavs färd.

1. Här som eljest betecknar »hundra» ett »storhundrade», dvs. etthundratjugo.
2. Dovrefjället, över vilket vägen gick in i norra Norge.
3. Överst i Orkadalens fylke.
4. Det här åsyftade Skaun är en bygd (nu Børseskognen) på gränsen mellan Orkadalen och Gaulardalen.

Kapitel 39
Uppbåd i Tråndheim.

Einar »tambarskälve» hade en gård på Husabö i Skaun¹. Då han fick underrättelse om konung Olavs färd, lät han genast göra i ordning »härpil»² och sände den åt alla fyra väderstrecken för att kalla samman fri och träl med full beväpning; det budet följde med kallelsen, att de skulle värja landet emot konung Olav. Uppbådet gick även till Orkadalen och Gaulardalen; överallt samlade sig skarorna.

1. Se kapitel 38 not 4.
2. Om detta slags budkavle se Olav Tryggvessons historia kapitel 65 not 2.

Kapitel 40
Konung Olavs färd i Tråndheim.

Konung Olav drog med sitt folk ned till Orkadalen. Han for mycket fredligt fram. När han kom ut till Grjotar¹, mötte han där de församlade bönderna; de hade över sju hundra man. Konungen ställde upp sin här, ty han trodde, att bönderna ville kämpa med honom. Då bönderna sågo detta, började de också att fylka, men det blev vanskligare för dem, ty det var icke i förväg bestämt, vem som skulle vara deras anförare.

När konung Olav såg, att det gick dåligt för bönderna, sände han till dem Thore Gudbrandsson, och när denne kom dit, meddelade han dem, att konung Olav icke ville strida med dem. Han utsåg tolv män, de förnämsta i deras skara, att komma till ett samtal med konung Olav. Bönderna samtyckte härtill och gingo fram över en ås, som är där, till det ställe, där konungens fylking var uppställd. Då sade konung Olav: »I bönder han gjort rätt i att ge mig tillfälle att tala med eder, ty jag vill säga eder detta om mitt ärende här i Tråndheim: jag vet, att I redan han sport, att jag och Håkon jarl träffades i somras, och att vårt mellanhavande slutade så, att han överlämnade åt mig hela det rike som han hade här i Tråndheim; det är, som I veten, Orkadalsfylke, Gaulardalsfylke, Strindafylke och Eynafylke. Jag har här vittnen, som voro närvarande och sågo mitt och jarlens handslag och hörde ord och eder och hela avtalet mellan mig och jarlen. Jag vill bjuda eder lag och fred på samma sätt som konung Olav Tryggvesson bjöd före mig.»

Han talade länge och väl, och det kom slutligen därhän, att han förelade bönderna två villkor: antingen att underkasta sig honom och lova honom lydnad eller också att genast kämpa med honom. Bönderna gingo tillbaka till sin här och omtalade, hur saken hade avlupit; de sökte nu råd hos hela menigheten, vilket de skulle välja. Men fastän de överlade en stund sinsemellan, så valde de dock att underkasta sig konungen; detta bekräftades med ed av bönderna.

Konungen ordnade nu för sin färd, och bönderna gåvo honom gästning. Konungen for ned till havet och skaffade sig där fartyg. Han fick ett långskepp, en tjugobänkare, från Gunnar på Gelmin. Ett annat skepp, även det en tjugobänkare, fick han från Loden på Viggjar. Ett tredje fartyg, likaledes en tjugobänkare, fick han från Angrar på Nes; den gården hade Håkon jarl ägt, och den förvaltades av en fogde som hette Bård den vite. Konungen hade fyra eller fem mindre fartyg; han for skyndsamt och styrde in längs fjorden.

Olav den heliges historia - kapitel 41-50
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Grjotar var namnet på en nu försvunnen gård i nedre Orkadalen i närheten av prästgården Gryting.