Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 161
Om Erling Skjalgsson.

Erling Skjalgsson och alla hans söner hade under sommaren varit i konung Knuts här och i Håkon jarls följe; där var då också Thore hund och var mycket hedrad. När konung Knut fick veta, att konung Olav hade, farit landvägen till Norge, upplöste han ledingen och gav lov åt alla sina män att rusta sig till vinteruppehåll. I Danmark fanns då en stor här av utländska män, både från England och Norge och flera andra länder, varifrån folk hade kommit till hären om sommaren. Erling Skjalgsson for om hösten till Norge med sina män och fick vid avskedet stora gåvor av konungen. Thore hund stannade kvar hos konung Knut.

Med Erling foro utskickade från konung Knut norrut till Norge och hade med sig mycket pänningar. De foro under vintern vida omkring i landet och utbetalade då de pänningar, som konung Knut om hösten hade lovat folk för att vinna anhängare, men gåvo också åt många andra, av vilka de sålunda med pänningar lyckades köpa vänskap åt konung Knut. De hade Erlings stöd vid sin färd genom landet. Det gick då så, att många blevo vänner till konung Knut och lovade att tjäna honom och att göra motstånd mot konung Olav. Några gjorde det öppet, men dock voro de vida flera som höllo saken dold för allmogen. Konung Olav sporde dessa händelser. Många kunde berätta för honom om detta, och det talades mycket om denna sak inom hirden. Skalden Sigvat kvad då detta:

Konungens ovänner fara
omkring med öppna pungar:
de bjuda det tunga guldet
för kungens dyrbara huvud.
Till helvetet skall störtas
den som för guld förråder
sin hulde herre. Rättvist
så dylik gärning lönas.

Och än vidare kvad Sigvat detta:

Till sorg blir i själva himlen
lönen för kungatrohet,
när drottensvikarna kastas
i flammande lågor i djupet.

Det talades ofta om, huru illa det anstod Håkon jarl att föra en här emot konung Olav, eftersom denne hade skänkt honom livet, då jarlen hade fallit i hans händer1. Men Sigvat var en god vän till jarlen, och då han hörde jarlen tadlas, kvad han än vidare:

Alltför lätta att locka
vore i sanning för jarlen
hordakonungens2 hirdmän,
om guld för hans liv de toge.
Nesligt är det för hirden
att höra sådant rykte.
Bäst är förvisst, om vi alla
veta från svek oss fria.

  1. Se ovan kapitel 30.
  2. »Hordarnas konung»; Olav den helige.

Kapitel 162
Om konung Olavs julgåvor.

Konung Olav hade ett stort gästabud om julen, och många stormän hade kommit till honom. Det hände den sjunde dagen i julen, att konungen gick ut åtföljd av några få män. Sigvat följde konungen natt och dag och var även nu med honom. De gingo in i en bod, där konungen förvarade sina dyrbarheter. Han hade gjort stora förberedelser, såsom hans vana var, och samlat sina dyrbarheter för att skänka bort vängåvor åttonde dag jul. Där stodo i boden icke få guldprydda svärd. Då kvad Sigvat:

Guldprydda svärd jag skådar,
svärd som högt må prisas.
Den kampvane kungens ynnest
främst av allt jag skattar.
Gärna toge jag, konung,
emot ett svärd, om du ville
skänka mig ett. Jag har varit
förr hos dig, givmilde furste!

Konungen tog ett svärd och gav honom; dess handtag var omvecklat med guld och fästet guldinlagt. Det var en mycket dyrbar klenod. Men gåvan undgick icke att väcka avund, och det spordes sedan.


Konung Olav giver Sigvat ett svärd.

Strax efter jul begav sig konung Olav på färd till Upplanden. Han hade mycket folk omkring sig, men han hade icke haft några intäkter från den norra delen av landet om hösten, emedan leding hade varit ute om sommaren och konungen därpå hade nedlagt alla de inkomster som stodo honom till buds. Han hade icke heller skepp att fara med sina män norrut i landet. Allt vad han fick höra norrifrån tycktes honom också visa, att det icke skulle förlöpa fredligt, om han icke före med en stor här. Därför beslöt konungen att fara omkring på Upplanden. Det hade, sedan han sist for på gästning där, icke förflutit så lång tid, som lagen föreskrev eller konungarna hade haft för sed. Men när konungen drog upp i landet, bjödo ländermännen honom hem till sig och lindrade så hans omkostnader.

 

Kapitel 163
Om fogden Björn.

Björn hette en man, som härstammade från Götaland. Han var vän och bekant till drottning Astrid och även något i släkt med henne. Hon hade skaffat honom en fogdetjänst och en »syssla»1 på övre Hedemarken; han hade också styrelsen över Österdalen. Konungen tyckte icke om Björn, och han var icke älskad av bönderna. Det hade händt i den bygd som Björn rådde över, att en mängd kor och svin hade kommit bort. Björn lät sammankalla ting och rannsakade där om dessa försvinnanden. Han sade, att de skyldiga till sådana ogärningar sannolikast vore de män som bodde i skogstrakterna fjärran från andra människor. Han syftade med detta på dem som bodde i Österdalen. Bebyggelsen där var mycket spridd; där funnos odlingar vid sjöarna och i röjningar i skogen, men på få ställen sammanhängande större bygder.

  1. Jfr kapitel 61 not 1 och kapitel 123 not 2.

Kapitel 164
Om Rauds söner.

Raud hette en man, som bodde där i Österdalen. Ragnhild hette hans hustru, hans söner Dag och Sigurd; dessa voro mycket lovande män. De voro närvarande på tinget, svarade å Dalabornas vägnar och fritogo dem från beskyllningarna. Björn tyckte, att de uppträdde övermodigt och slogo stort på med kläder och vapen. Björn vände sitt tal emot de båda bröderna och sade, att det icke vore otroligt, att de voro de skyldiga i denna sak; men de nekade för sig, och så slutade detta ting.

Kort därefter kom konung Olav med sitt följe till fogden Björn och tog gästning där. Nu framfördes klagomål inför konungen i samma sak som förut hade varit framme på tinget. Björn sade, att han ansåg det troligast, att det var Raudssönerna som hade vållat denna skada. Man sände efter Rauds söner. Men när de träffade konungen, sade han, att de icke sågo ut som tjuvar, och frikände dem från anklagelserna. De inbjödo konungen till sin fader att gästa där i tre dygn med allt sitt folk. Björn avrådde från färden, men konungen for icke desto mindre.

Hos Rand var ett mycket präktigt gästabud. Konungen sporde, vad Raud och hans hustru voro för folk. Raud svarade, att han var svensk, rik och storättad. »Men jag flydde från Sverige», sade han, »med denna kvinna, som jag har haft till hustru allt sedan; hon är syster till konung Hring Dagsson.» Konungen fick härav klart för sig bådas släktskapsförhållanden. Han märkte, att både fadern och sönerna voro mycket kloka män, och frågade efter deras färdigheter. Sigurd sade, att han kunde tyda drömmar och bestämma vad tid det var på dygnet, även då man icke såg några himlakroppar. Konungen prövade denna färdighet, och det förhöll sig så, som Sigurd hade sagt. Dag uppgav sig äga den förmågan, att han kunde se förtjänster och fel hos var och en som kom inför hans ögon, om han ville giva akt därpå och tänka däröver. Konungen bad honom säga, vilka lynnesfel han kunde se hos honom själv, och Dag angav sådant som tycktes konungen riktigt.

Därefter frågade konungen om fogden Björn, vad fel han hade. Dag svarade, att Björn var en tjuv, och sade, att han på sin gård hade gömt både ben och horn och hudar av de kor som han hade stulit om hösten. »Det är han», sade han, »som är gärningsmannen till alla de stölder som ha begåtts i höst och som han har givit andra skulden för.» Dag redogjorde noggrant för konungen, var han skulle söka. Då konungen for bort från Raud, ledsagades han ut med stora vängåvor; Rauds söner följde med konungen. Konungen for först till Björn, och här visade sig allt förhålla sig så, som Dag hade sagt. Konungen lät Björn fara bort ur landet, och han hade drottningen att tacka för att han fick behålla liv och lemmar.

 

Kapitel 165
Thore blir tagen av daga.

Thore, son till Olve på Eggja, styvson till Kalv Arnesson och systerson till Thore hund, var en mycket vacker man, stor och stark; han var vid denna tid aderton år gammal. Han hade fått ett godt gifte på Hedemarken och därmed stor rikedom; han var en mycket vänsäll man och syntes väl skickad till att bliva hövding. Han bjöd konungen och hans folk hem till gästning. Konungen antog inbjudningen och for till Thore; han blev mycket väl mottagen där. Där var ett mycket präktigt gästabud, välfägnaden var riklig, och alla förråd voro av bästa slag. Konungen och hans män sade sig emellan, att allt tycktes dem passa så väl samman, att de icke visste, vad som syntes dem ypperst, Thores hus eller husgerådet eller bordsprydnaden eller den man som var värd. Dag sade föga därom. Konungen plägade ofta samtala med Dag och fråga honom om olika saker. Konungen fann, att allt var sant som Dag sade, vare sig det gällde det förflutna eller framtiden; konungen satte därför stor tillit till hans ord.

Konungen kallade Dag till ett samtal i enrum och talade då om många ting med honom. Konungens tal slutade med att han påpekade för Dag, huru präktig man Thore var, som gjorde ett så ståtligt gästabud för dem. Dag svarade föga härpå och sade, att det var sant allt vad konungen hade sagt. Då frågade konungen Dag, vilka lynnesfel han hade funnit hos Thore. Dag sade sig tro, att Thore hade ett mycket godt sinnelag, om han verkligen var sådan, som alla kunde se. Konungen bad honom svara på det som han frågade om och sade, att han var skyldig därtill. Dag svarade: »Då skall du också, konung, lova mig, att jag får råda för hämnden, om jag skall yppa felet.» Konungen svarade, att han icke ville lägga sin domsrätt i andras händer, och uppmanade Dag att säga honom det som han frågade efter. Dag genmälte: »Vördnadsvärd! är drottnens ord. Det finner jag vara felet hos Thore, som kan träffa mången annan, att han är för sniken efter gods.» Konungen sade: »Är han tjuv eller rånare?» Dag svarade: »Nej, så är det icke.» »Vad är det då?» frågade konungen. Dag svarade: »Han har gjort sig skyldig till att bliva förrädare mot sin herre för pänningars skull; han har tagit emot guld av Knut den mäktige för ditt huvud.» Konungen sade: »Huru kan du bevisa detta?» Dag svarade: »Han bär på högra armen ovanför armbågen en tjock guldring, som konung Knut har givit honom och som han icke låter någon se.» Därmed slutade konungen och Dag samtalet, och konungen var mycket vred.

Då konungen satt till bords och männen hade druckit en stund, voro de alla mycket muntra. Thore gick omkring och sörjde för välfägnaden. Då kallade konungen Thore till sig; denne gick fram till bordet och stödde händerna mot bordskivan. Konungen frågade: »Huru gammal är du, Thore?» »Jag är aderton år gammal», sade han. Konungen sade: »Du är en stor och duktig man, Thore, så ung du är I» Därmed fattade konungen honom om den högra armen och strök med handen upp över armbågen. Thore sade: »Tag försiktigt, jag har en böld på armen!» Konungen höll fast hans arm och kände, att där var något hårdt under dräkten. Konungen sade: »Har du icke hört, att jag är läkare? Låt mig se på bölden!» Thore såg nu, att det icke tjänade något till att fördölja saken, tog ringen och lämnade fram den. Konungen frågade, om det var en gåva av konung Knut, och Thore sade, att han icke kunde neka därtill. Konungen lät då gripa Thore och sätta honom i järn. Kalv steg fram, bad om nåd för Thore och erbjöd böter för honom. Många andra understödde detta och erbjödo sin egendom. Men konungen var så vred, att man icke kunde komma till tals med honom; han förklarade, att Thore skulle få den dom som han hade tilltänkt honom. Därefter lät konungen taga Thore av daga. Denna gärning väckte den största harm både där i Upplanden och icke mindre norrut i Tråndheim, där Thore hade de flesta av sina släktingar. Kalv tog sig också denne mans avrättning nära, ty Thore hade i sin barndom varit hans fosterson.

 

Kapitel 166
Grjotgards fall.

Olves son och Thores broder Grjotgard var äldst av bröderna. Han var en mycket framstående man och omgav sig med ett följe. Han uppehöll sig också vid denna tid på Hedemarken. Då han sporde, att Thore hade blivit tagen av daga, gjorde han överfall på konungens män och gods, men för övrigt höll han till i skogarna eller andra gömställen. När konungen fick höra talas om denna ofred, sände han ut kunskapare för att efterspana, var Grjotgard färdades. Konungen fick veta, var Grjotgard uppehöll sig; han hade tagit natthärbärge icke långt från det ställe där konungen befann sig. Konungen begav sig genast om natten på väg och kom fram, då det började dagas. De omringade stugan, där Grjotgard och hans män befunno sig. Grjotgard och hans följeslagare vaknade vid bullret av män och vapen. De lupo strax till sina vapen, och Grjotgard sprang ut i förstugan. Grjotgard frågade, vem som var anförare för skaran; han fick det svaret, att det var konung Olav som hade kommit dit. Grjotgard frågade, om konungen kunde höra vad han sade. Konungen stod utanför dörren; han svarade, att Grjotgard kunde säga vad han ville — »jag hör dina ord», sade han. Grjotgard sade: »Icke skall jag bedja om fred.» Därpå sprang han ut, Han höll en sköld över huvudet och ett draget svärd i handen. Det var föga ljust, och han såg otydligt. Han stack med sitt svärd efter konungen, men träffade i stället Arnbjörn Arnesson. Stinget gick in under brynjan och trängde upp i buken, och Arnbjörn fick sin död därav. Grjotgard blev också genast dräpt jämte de flesta av sina män. Efter dessa händelser vände konungen om och for tillbaka söderut till Viken.

 

Kapitel 167
Om konung Olavs sändebud.

När konung Olav kom till Tunsberg, sände han män ut i alla »sysslor» för att uppbåda folk och skepp. Han fick icke många skepp; det fanns inga andra än böndernas farkoster. Det samlades mycket folk från de närmaste bygderna, men få kommo längre borta ifrån, och det visade sig snart, att folket i landet hade övergivit troheten emot sin konung.

Konung Olav sände några av sina män österut till Götaland för att hämta hans skepp och de förråd som de hade lämnat kvar om hösten. Färden gick långsamt för dessa män, ty det var icke bättre då än på hösten att fara igenom Danmark, emedan konung Knut om våren hade uppbådat en här från hela Danavälde och hade icke mindre än tolv hundra skepp.

 

Kapitel 168
Konung Olavs rådslag.

De tidenderna spordes i Norge, att Knut den mäktige drog samman en ofantlig här i Danmark, och tillika, att han ämnade med hela den hären vända sig emot Norge och lägga det landet under sig. Då detta blev bekant, blev folket ännu svårare att komma till rätta med för konung Olav, och han fick sedan föga hjälp av bönderna. Hans män talade ofta om detta sig emellan. Då kvad Sigvat detta:

Englands herre bjuder
leding ut. Vi ha ringa
här och smärre fartyg.
Dock ser jag, att kungen ej rädes.
Ond gärning är det, då folket
låter sin konung sakna
manskap och skepp i nöden:
för guld de sålt sin trohet.

Konungen höll hirdstämmor och stundom husting med allt sitt folk1 och frågade sina män till råds, vad som syntes dem bäst att taga sig före. »Vi behöva icke dölja för oss», sade han, »att konung Knut kommer och hemsöker oss i sommar. Han har en stor här, som I nog han hört, men vi ha föga folk att möta honom med, såsom saken nu står, och folket i landet är oss nu icke längre troget.» På detta sitt tal fick konungen olika svar av dem till vilka han vände sina ord; härom berättas det, såsom Sigvat kväder:

Flykta skulle kungens
fiender nu och bota;
men mig man omildt tadlar:
för feghet man mig skyller.
Om än vi se, att furstens
följe av vänner minskas,
en var är dock själv sig närmast.
I dagen sveket träder2.

  1. »Husting» står här, i motsättning till »hirdstämmorna», i vilka endast hirden deltog, såsom beteckning för allmänna sammankomster, på vilka även de av konungens män som ej tillhörde hirden voro närvarande.
  2. Innebörden i denna vers är mycket dunkel. Sannolikt syfta emellertid de två första raderna på konungens hemliga fiender och uttala en hotelse om det straff som borde drabba dessa; härtill återkommer skalden också i den sista versraden, där han säger, att sveket i längden icke skall kunna hemlighållas. Det mellanliggande partiet synes syfta på Sigvats egna förhållanden. Sigvat har beskyllts för feghet, och han försvarar sig häremot med att framhålla, att »var och en är sig själv närmast». Men vi känna icke, om saken här är den, att Sigvat givit konungen rådet att fly, eller om hans handlingssätt givit sken av att han själv ville undandraga sig striden. Det kan dock erinras om att Sigvat, då Olav stred sin sista strid, var frånvarande, i det han befann sig på en pilgrimsfärd till Rom (jfr biografin om Sigvat Thordsson).

Kapitel 169
Grankel brännes inne.

Samma vår hände det på Hålogaland, att Hårek från Thjotta drog sig till minnes, att Åsmund Grankelsson hade rånat och slagit hans huskarlar1. Det fartyg som Hårek ägde, en tjugobänkare, flöt tältat och däckat2 utanför hans gård. Han sade, att han tänkte att fara söderut till Tråndheim. En kväll gick Hårek ombord med sina huskarlar och hade nära åttio män. De rodde om natten och kommo emot morgonen till Grankels gård och omringade husen där. De gingo sedan fram och satte eld på husen. Där blev Grankel innebränd och några män med honom; andra blevo dräpta ute. Där omkommo tillsammans trettio män. Efter denna gärning for Hårek hem och satt på sin gård. Åsmund var hos konung Olav. Av de män, som voro i Hålogaland, var det ingen som krävde böter av Hårek för detta dåd, och han erbjöd sig icke heller själv att giva böter.

  1. Se kapitel 140 ovan.
  2. Däcket i vikingatidens skepp bestod av lösa plankor som upptogos, då. fartyget ej användes, och åter lades på, när fartyget rustades för färd.

Kapitel 170
Konung Knuts färd till Norge.

Konung Knut samlade sin flotta och styrde till Limfjorden. Då han var färdig, seglade han därifrån med hela sin här till Norge. Han for raskt och lade icke i land öster om fjorden1. Han seglade över Folden, lade till vid Agder och sammankallade ting där; bönderna kommo ned och höllo ting med honom. Där blev Knut tagen till konung över hela landet; han tillsatte sysslomän och tog gisslan av bönderna. Ingen talade emot honom. Konung Olav var i Tunsberg, då Knuts här seglade utomskärs förbi Folden.

Konung Knut for norrut längs kusten. Folket kom till honom från bygderna och lovade honom alla lydnad. Konung Knut låg någon tid i Eikundasund2». Där kom Erling Skjalgsson till honom med en stor här. Han och konung Knut förnyade här sitt vänskapsförbund. Bland konung Knuts löften till Erling var även det, att Erling skulle få hela landet mellan Stad3 och Rygjarbit4 att styra.

Därefter for konung Knut vidare, och om denna hans färd kunna vi i största korthet berätta, att han icke stannade, förrän han kom norrut till Tråndheim och styrde in till Nidaros. I Tråndheim sammankallade han »de åtta fylkenas» ting5, och på det tinget blev Knut tagen till konung över hela Norge. Thore hund hade farit från Danmark med konung Knut och var närvarande där. Hårek från Thjotta hade också kommit dit. Han och Thore blevo nu konung Knuts ländermän och bekräftade avtalet med eder. Konung Knut gav dem stora intäkter och överlät handelsresorna till Finnmarken6 åt dem; därutöver gav han dem stora skänker. Alla ländermän, som ville vända sig till Knut, försåg han rikligt både med jordförläningar och lösören. Han lät alla få större makt, än de förut hade haft.

Olav den heliges historia - kapitel 171-180
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Fjorden, det vill säga Folden (Kristianiafjorden).
  2. Se kapitel 134 not 5.
  3. Se kapitel 114 not 5.
  4. På gränsen mellan nuv. Nedenes och Bratsbergs amt (vid det gamla Agders gräns mot Grenland).
  5. Dvs. det för de åtta fylkena i Tröndelagen gemensamma tinget.
  6. Jämför kapitel 104 not 3.