Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Inledning till Heimskringla
av Emil Olson

Snorres föregångare

Då Snorre Sturlasson framträdde som skriftställare, hade det norska och det isländska folket, framför allt det senare, en lång och betydande litterär utveckling bakom sig. Lik som hos så många andra folk är poesien äldre än prosan. Den möter oss i tvänne säreget utvecklade konstarter: eddadiktningen och den s. k. skaldepoesien eller konstpoesien i mera inskränkt mening.

Den förra återgiver i ålderdomliga, mera konstlösa versslag och i enkla, osmyckade ordalag några av de föreställningar, som våra förfäder gjorde sig om gudarna och deras verksamhet eller skildrar i knappa och koncisa vändningar episoder ur den germanska och nordiska hjältesagan.

Skaldepoesien, som här mera intresserar oss, bär i det hela en något yngre prägel. Den konstnärliga formen är rikare och mera omväxlande. En viss förbindelse med eddadiktningen har skaldepoesien genom de fåtaliga här förekommande mytiska dikterna. Besläktad med vissa eddiska sånger är också i viss mån den genealogiska dikten, som leder en ätts härstamning genom en rad av konungar och hövdingar upp till gudarna; denna diktart sträcker liksom hjältedikten sina rötter djupt ned i gammal germansk dikttradition. Sin ställning inom skaldepoesien får den mytiska och genealogiska dikten genom sin karaktär av hyllningsdikt åt den högättade man, för vilken den är författad. I allmänhet rör sig denna konstart emellertid med samtida historiska personer och händelser. En vanlig form är arvsdråpan, som besjunger en avliden hövding eller furste. Till allra största delen ut-göres emellertid denna diktart av direkta hyllningsdikter, som äro riktade till furstar eller herremän under deras livstid, och som skildra dessas börd, egenskaper och bragder.

Det är en icke ringa mängd skalder och skaldedikter, som vi känna från den tid, varom här är fråga, de första århundradena av den historiska tiden i Norden. För den senare uppblomstrande historieskrivningen ha dessa dikter såsom de ofta enda samtidiga vittnesbörden om en äldre tids händelser och personer varit av en mycket stor betydelse. Denna betydelse kvarstår i viss mån även för den moderna historieforskningen, ehuru det för oss är vida svårare att tolka dessa dokument och identifiera deras uppgifter, än det var för skaldernas egna landsmän ett par århundraden efter dikternas författande.

Poesiens blomstringstid infaller mellan c. 850 och 1100. Efter denna tid träder prosan i förgrunden. Den originala prosalitteraturens förnämsta alster är den episka berättelsen eller, som den med sitt isländska namn vanligen benämnes, sagan. Räknat efter den ordning, i vilken nedskrivningen efter all sannolikhet har börjat, kunna vi urskilja tre grupper, vilka dock alla stå i nära förhållande till varandra: historieskrivningen i mera egentlig mening, som behandlar Norges och Islands, delvis även de övriga nordiska ländernas historia; den realistiska historiska berättelsen eller släktsagan, som skildrar de isländska kolonisternas öden under landnamstiden och under de första generationerna av den isländska bebyggelsen; slutligen den fantastiska, ohistoriska sagan, den s. k. fornaldarsagan. Alla dessa berättelsearter tillhöra så godt som uteslutande Island. Endast inom den egentliga historieskrivningen finner även Norge ett blygsamt rum med ett par på latin skrivna arbeten. Av de tre grupperna av sagor är det endast de två första, som här intressera oss, och särskilt naturligtvis den egentliga historieskrivningen.

Det första namn, som möter oss på detta område, är Sämund Sigfussons. Denne, som var född år 1056 och tillhörde en förnäm släkt, studerade utomlands, troligen i Paris, och grundlade därvid omfattande kunskaper, som snart gjorde honom till sin tids lärdaste man på Island. Sedan han blivit prästvigd, bosatte han sig på gården Odde i sydvästra Island och gjorde därmed denna gård till den lärda bildningens huvudsäte på ön för långa tider framåt. Här var det, såsom redan omtalats, som Snorre Sturlasson uppfostrades hos Sämunds sonson, Jon Loptsson. Såsom präst på Island utövade Sämund en betydelsefull kyrkligt-politisk verksamhet. Hans död intränade år 1133.

Sämunds författarskap har gått helt och hållet förlorat. Det har t. o. m. av vissa forskare bestridts, att han skrivit någonting. Att han författat åtminstone en skrift, torde emellertid få ställas utom tvivel. Av vad art denna har varit, visas av en dikt, Nóregs konungatal, från c. 1190, vilken för en del av sin framställning noga följt Sämund. Det framgår av denna, att Sämunds arbete utgjorts av en kort översikt av de norska konungarnas historia från Harald hårfagre till och med Magnus den gode (död 1047). Sämunds arbete har varit affattat på latin. Dess betydelse för den kommande historieskrivningen har framför allt legat däri, att den skapat en grundval för det behandlade skedets kronologi.

Nära samtida med Sämund är Are Thorgilsson. Denne var född år 1067 och tillhörde liksom Sämund en framstående isländsk släkt. Efter faderns tidiga död kom Are, sju år gammal, till fostring hos Hall Thorarensson i Haukadal, en man som enligt Ares egen utsago på grund av sin höga ålder och sitt goda minne varit av stor betydelse för honom såsom hemulsman för gamla historiska traditioner. Samtidigt fostrades där Teit Isleivsson, son till Islands förste biskop, Isleiv Gissursson. Även av denne har Are fått många underrättelser .om forntiden; vi kunna gissa, att de särskilt varit av betydelse för Ares kunskap om de religiösa och kyrkliga förhållandena på Island. För övrigt veta vi icke mera om Ares liv, än att han var en lärd och ansedd präst. Han dog år 1148.

Av Ares hand ha vi bevarad endast en liten skrift, den s. k. Isländingaboken, en kort översikt över de viktigaste händelserna i Islands politiska och kyrkliga historia från land-namstiden och fram till c. 1120. Are visar sig i detta lilla arbete som en framstående, kritiskt begåvad historiker. Särskilt intresserar han sig för kronologien, som han bygger på årtalslängderna för lagsagomännens verksamhetstider. Are är den förste, som användt modersmålet i historiskt författarskap.

Den bevarade Isländingaboken är sannolikt författad på 1120-talet. Den utgör emellertid en andra och förkortad redaktion av ett något äldre, större arbete med samma titel. Huru detta äldre arbete varit beskaffat, är mycket omtvistat. Sannolikt har det emellertid väsentligen haft samma innehåll som det av oss kända, med undantag därav, att det dessutom innehållit en samling av genealogier över de förnämsta isländska släkterna samt en kronologiskt ordnad uppräkning av de norska konungarna jämte kortfattade notiser om deras liv och om märkligare händelser i Norges, Danmarks och Englands historia. Dessa ättelängder och historiska notiser ha flitigt begagnats av senare sagoredaktörer. Även Snorre har begagnat denna äldre Isländingabok; det är den, som han anför i företalet till sina Konungasagor.

En något senare tid än de två nu nämnda tillhör Erik Oddsson. Om denne mans levnad och verksamhet känner man nästan intet annat än det, att han vid midten av 1100-talet länge uppehöll sig i Norge för att samla material till ett arbete om den samtida perioden i Norges historia. Det verk, som sålunda kom till stånd, har i sin ursprungliga och självständiga form gått förlorat. Sannolikt har det behandlat tidsskiftet 1130—1161, med Harald Gille († 1136) och hans söner Inge († 1155) och Sigurd († 1161) såsom huvudpersoner. Arbetet är känt för oss därigenom, att det ligger till grund för vissa delar av samlingsverket Morkinskinna, som längre ned skall omtalas, samt av Snorres Konungasagor.

Bättre känd än Erik Oddsson är hans något yngre samtida Karl Jonsson. Denne var född c. 1135 och blev abbot i Tingöre kloster i nordvästra Island 1169. År 1181 lämnade han abbotskapet och vistades åren 1185—1187 i Norge. Efter återkomsten till Island inträdde han på nytt som abbot i sitt gamla kloster och innehade denna befattning till år 1207. Han avled år 1213.

Karl Jonsson är författare till den bekanta Sverres saga, en av de intressantaste isländska historiska skrifter som vi äga. Enligt ett företal till sagan, som dock icke härrör från författaren själv, är den första delen skriven i Norge efter diktamen av Sverre själv; den senare delen är författad efter Karls hemkomst, som det heter, »enligt kunniga mäns och ögonvittnens meddelanden». Sagan utgör en förträfflig, levande och klar framställning av Sverres geniala personlighet och växlingsrika levnad. Ehuru, som man kan vänta, starkt partisk till förmån för Sverre, gör den dock i det hela intryck av klar och skarp uppfattning, objektivitet och lidelsefrihet. Arbetet är icke bevarat i original; den Sverres saga, som vi känna, är en bearbetning av Snorres samtida, den lärde och mångsysslande Styrme Kåresson.

En samtida till Karl Jonsson är Odd Snorresson. Om dennes liv känner man intet utom det, att han, såsom framgår av en anmärkning i slutet av hans nedan omtalade skrift, var munk i Tingöre kloster och prästvigd. Odd är känd som författare till en Olav Tryggvessons historia. Detta arbete skrevs ursprungligen på latin, men är bevarat endast i översättning. Skriften är ett typiskt medeltida munkarbete och snarare att betrakta som en uppbyggelseskrift än som en historisk framställning i egentlig mening. Det hela går ut på
att visa, huru Olav ständigt omvärvdes av faror, men genom Guds hjälp alltid blev räddad. Stoffet är sålunda mycket okritiskt behandlat; de historiska traditionerna äro överspunna av fabler och legender, djävulstro och allt slags vidskepelse göra sig breda i framställningen. Trots detta, och trots sina brister även i fråga om komposition o. d., innehåller dock Odds Olavssaga mycket värdefullt historiskt material och blev därför en källa, som efterföljande historieskrivare icke kunde gå förbi. Även Snorre bygger sålunda på Odd, ehuru det ofta kan vara svårt att med säkerhet påvisa, vad som stammar ifrån denne.

Odds Olavssaga torde vara författad i slutet av 1180-talet. Ungefär samtidigt lockade samma ämne en annan munk i samma kloster, Gunnlaug Leivsson, till behandling. Denne, som dog år 1218 eller 1219, var en för sin lärdom högt ansedd man. Han var bl. a. en skicklig latinist och hade stor beläsenhet i den medeltida lärda litteraturen. Han är känd som författare till flera skrifter, bland dem ett par helgonlegenden närstående biskopsbiografier, alla ursprungligen skrivna på latin. Gunnlaugs Olavssaga är icke känd i sin ursprungliga form, utan endast genom de stycken ur densamma, som ingå i den s. k. större Olav Tryggvessons saga, ett kompilationsverk från senare tid. Man kan emellertid av dessa brottstycken sluta sig till att Gunnlaugs historia varit mycket utförlig och tillgodogjort sig ännu mera traditionsstoff än Odds. Något framsteg i riktning av kritisk historieskrivning företer däremot Gunnlaug icke. Av utdragen att dömma är han lika lättrogen och lika fallen för övertro som sin föregångare. Men liksom dennes har även Gunnlaugs saga dock på grund av sitt rika material varit av värde för efterföljande sagoredaktörer.

Jämte de nu omtalade namngivna författarnas arbeten förelågo före Snorres tid ett icke ringa antal anonyma historiska skrifter, somliga av stor betydelse även för Snorres författarskap. Åtskilliga av dessa sagor — om enskilda norska konungar eller hövdingar, t. ex. Halvdan svarte, Sigurd hjort, Harald hårfagre, Håkon den gode, Hlade-jarlarna, Magnus den gode, Harald hårdråde — äro förlorade och nu kända endast därigenom, att de åberopas eller begagnats av andra isländska källor. En annan, som grundval för senare bearbetningar synnerligen viktig saga, den s. k. äldsta sagan om Olav den helige, är bevarad endast i några få små fragment. Vår kännedom om den grundar sig i övrigt på ett par yngre bearbetningar av Olav den heliges historia, den s. k. legendariska sagan och Styrme Kåressons Olavssaga. I dessa har emellertid den ursprungliga sagotexten undergått flera på varandra följande bearbetningar, varvid den starkt förändrats både till innehåll och form. Sagan, som synes vara författad i senare hälften av 1100-ta-let, ligger till grund även för Snorres skildring av Olav den helige.

Närmast besläktade med Snorres verk till syfte och plan äro tre anonyma sagosamlingar, vilka göra hela eller en större del av Norges historia till föremål för sin framställning.

Äldst av dessa, och med säkerhet äldre än Snorre, är den lilla skrift, som plägar gå under namnet Ágrip af Nóregs konungasögum. Denna utgör en mycket kortfattad skildring av de norska konungarnas historia från Halvdan svarte fram till år 1177, dvs. till tiden för Sverres framträdande i Norge. Verket saknar egentlig komposition, i det att författaren låtit de olika sagorna följa efter varandra utan någon förmedlande övergång. I huvudsak består arbetet av utdrag ur andra längre skriftliga, delvis nu förlorade, källor. Vissa uppgifter tyckas dock härröra från redaktören själv och grunda sig företrädesvis på norsk tradition. En viss självständighet visar författaren genom sina tydligt framträdande intressen för forntida kulturförhållanden, för genealogier och för folksagostoff, varåt han ger en jämförelsevis bred plats i sin framställning. Självständigt har han även begagnat en del skaldeversar och därigenom bevarat några, som ej förekomma i de andra sagoredaktionerna. Någon kritisk författare i egentlig mening är redaktören av Ágrip icke. Trots sina brister är skriften dock en värdefull historisk källskrift, särskilt för jämförelse med och kontroll av andra sagoredaktioner. Den är också av betydelse därigenom, att den ger oss det huvudsakliga innehållet av flera äldre skrifter, som icke på annat sätt blivit bevarade. Ágrip anses vara författad omkring år 1190.

Ett samlingsverk av liknande slag som detta, men mycket utförligare, är den s. k. Morkinskinna1. Denna skrift börjar med skildringen av Magnus den gode (1030—1047) och har sannolikt liksom Ágrip ursprungligen omfattat tiden ned till 1177; handskriften är emellertid numera defekt, och slutet, omfattande tidsskedet efter 1157, saknas. Även detta verk utgör väsentligen en mekanisk sammanstöpning av äldre skrifter. Det har dessutom lånat från Ágrips sammanfattande framställning. Självständig författarverksamhet visar redaktören endast i ringa grad. Till sådan kan dock räknas, att han inskjutit en del med skildringen i det hela endast löst sammanhängande småberättelser om enskilda, mest isländska personer, samt att han på egen hand i texten infört åtskilliga skaldekväden. I den form, vari vi känna skriften, har den emellertid redan undergått starka bearbetningar, och det är därför här som i många andra fall svårt att med säkerhet avgöra, vad som tillhört den ursprungliga redaktionen. Sitt huvudsakliga värde har arbetet på grund av sitt rika stoff, särskilt de omtalade småberättelserna. Den ursprungliga redaktionen anses vara gjord c. 1220—1230 och således vara föga äldre än eller samtidig med Snorres verk.

En högre ståndpunkt såsom historieskrivare intager författaren av det tredje av de åsyftade sagoverken, vilket vanligen benämnes med det av Torfæus givna namnet Fagrskinna2. Detta arbete skildrar liksom Ágrip de norska konungarnas historia alltifrån Halvdan svarte och ned till år 1177. Liksom den nämnda skriften och Morkinskinna utgör även denna en sammanarbetning av äldre källor, till stor del desamma, som ligga till grund för dessa. Ágrip är dessutom, ofta ordagrant, begagnad och sannolikt även Morkinskinna i dess äldre redaktion. I jämförelse med sina föregångare visar emellertid redaktören av Fagrskinna en ganska stor självständig författarverksamhet. Han förkortar och sammandrager sina källskrifter tämligen starkt, men han gör det med en bestämd syftning och med ganska stor konsekvens. Han har tydligen huvudsakligen velat ge en framställning av de händelser, som voro av verklig betydelse för det norska riket och dess utveckling, och han utmönstrar därför eller behandlar med stor knapphet allt det material, som ej tjänar detta syfte. I motsats till de flesta av sina samtida har författaren av Fagrskinna varit en kritisk och rationalistisk natur, som stått tämligen fri gentemot tidens lättrogenhet och övertro; han har ur sitt arbete samvetsgrant uteslutit den mängd av fabler, legender, mirakler och sagostoff av allahanda slag, som han fann i sina källor. De gamla skaldesångerna, som även han självständigt begagnat, har han behandlat mera kritiskt än sina föregångare. I det hela kan Fagrskinna betecknas som ett förträffligt sagoverk, även om det ej kan mäta sig med Snorres vare sig med avseende på kompositionen eller i enhetlig uppfattning av de historiska förloppen, i psykologisk fördjupning eller i förmåga av personkaraktäristik.

Tiden för Fagrskinnas författande är omtvistad. Några fullt säkra hållpunkter för bestämmandet har man i själva verket icke. Dock synas de starkaste skälen tala för att icke förlägga avfattningstiden tidigare än till c. 1240. Om författaren känner man intet. Att han varit isländing, är av flera skäl sannolikt, men de genomgående norska synpunkterna i arbetet göra det troligt, att skriften författats i Norge, möjligen på direkt uppdrag av konung Håkon den gamle.

Vi ha härmed, om än flyktigt, berört de viktigaste skrifter rörande Islands och Norges historia, som förelågo i förra hälften av 1200-talet. Det återstår att i största korthet erinra om några skrifter rörande grannländerna.

Störst var naturligtvis intresset för de norska biländerna i väster samt för Grönland, där invandrare från Island under 900-talets sista decennier grundat en nordisk koloni. Redan omkring år 1200 funnos på Island nedskrivna flera sagor rörande dessa biländer. Så skildrade Erik den rödes saga och en annan liten självständig berättelse grundläggningen och utvecklingen av den grönländska kolonien, Färöingasagan de viktigaste händelserna i denna nordiska nybygd under 900-talet och förra hälften av 1000-talet och Orknöingasagan eller Jarlasagorna de från det norska landskapet Möre härstammande Orknöjarlarnas öden alltifrån det nionde århundradet, då öarna erövrades av Harald hårfagre, och ned till c. 1170.

Af Sveriges historia synes man på Island icke ha haft någon sammanhängande framställning. Rörande Danmarks hade man däremot redan på Snorres tid två särskilda sagor. Den ena av dessa, Skjoldungasagan, som citeras af Snorre, har innehållit sägner om Danmarks mytiska och förhistoriska konungar från stamfadern Skjold till och med Ragnar lodbroks söner. Den ursprungliga, av Snorre använda, redaktionen är numera känd endast genom utdrag på latin av den isländske sextonhundratalslärde Arngrimur Jonsson. En yngre bearbetning, varav brottstycken föreligga i de s. k. Sögubrot af nökkurum fornkonungum, har möjligen utgjort en inledning till den från ett senare tidsrum stammande Knytlinga saga, som skildrar Danmarks öden i historisk tid ned till c. 1190. Den andra skriften, Jomsvikingarnas saga, berättar om de namnkunniga danska vikingarna i Jomsborg, deras samfund och lagar, liv och bragder, varvid den särskilt dröjer vid den berömdaste av alla händelser vari de spelade en roll, slaget i Hjörungavåg mot den norske Håkon jarl den mäktige och hans son Erik. Sagan finnes i flera bearbetningar, som närmast synas gå tillbaka till en sagoredaktion från midten av 1200-talet. I sin äldsta form var sagan emellertid färdig redan omkring 1200; denna äldsta redaktion har varit känd och begagnad av Snorre.

Det förelåg sålunda, som vi se, vid tiden för Snorres framträdande en betydande alstring inom det område, som ovan betecknats som historieskrivningens i mera egentlig mening. Härvid ha dock, såsom fallande utanför vårt intresse här, de sagor icke berörts, som behandla Islands kyrkliga utveckling och enskilda kyrkliga personligheter. För att fullständiga bilden av de litterära förhållandena på Island vid denna tid bör det dessutom erinras om att enligt den vanliga meningen redan före Snorres tid även åtskilliga av de isländska släktsagorna voro förda i pännan, bland de större t. ex. Egils saga och Laxdalsboarnas saga, bland de mindre Fosterbrödernas saga, Sagan om Gisle Sursson m. fl. Några av dessa och andra släktsagor omtala händelser, som återfinnas även i de historiska sagorna, stundom i en något avvikande, stundom i en mera överensstämmande traditionsform. Det är emellertid till största delen en ännu outredd fråga, i vad förhållande släktsagorna och de historiska skrifterna stå till varandra.

Läs även om Snorres källor, metod och stil med mera samt De historiska sagornas trovärdighet eller gå tillbaka till förstasidan.

  1. Namnet har givits av den gamle norske historikern Torfæus och syftar på det dåliga skick, i vilket handskriftens pergament befinner sig (isl. morkinn, murken).

  2. Detta namn har Torfæus givit boken på grund av det vackra band, i vilket hans handskrift av densamma var inbunden. Skriftens egentliga titel är Nóregs konunga tal.