Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Harald hårdrådes historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 21
Konung Magnus söker fred med Harald.

De av konung Magnus män som voro hans rådgivare talade med honom därom, att det tycktes dem olyckligt, om han och hans frände Harald skulle stå varandra efter livet. Många män erbjödo sig att fara och söka medla fred mellan dem, och de lyckades slutligen övertala konungen att samtycka härtill. Några män sändes på en snabbgående »skuta»1 och foro så skyndsamt de kunde söderut till Danmark. De fingo några danska män, som voro fulltrogna vänner till konung Magnus, att bära fram detta ärende för Harald. Saken bedrevs i största tysthet. Då Harald hörde, att hans frände konung Magnus ville bjuda honom förlikning och förbund på det villkor, att Harald skulle få halva Norge av Magnus och att vardera skulle ha hälften av deras sammanlagda lösegendom, så samtyckte han för sin del till denna överenskommelse. Bud om detta avtal gick så tillbaka till konung Magnus.

  1. »Skuta» var benämning på ett slags mindre och lättare fartyg.


En tid senare talade Harald och Sven en kväll vid dryckesgillet

Kapitel 22
Freden brytes emellan Harald och Sven.

Kort därefter hände det, att Harald och Sven talade en kväll vid dryckeslaget. Sven sporde, vilka dyrbarheter Harald satte mest värde på av dem han hade. Han svarade, att allra högst skattade han sitt fälttecken »Land-ödan». Då frågade Sven, vad egenskap som följde detta fälttecken, eftersom det var en så dyrbar klenod. Harald svarade, att det sades, att den alltid skulle få seger, framför vilken detta fälttecken bars, och tillade, att så hade det också gått, sedan han fick det. Sven svarade: »Jag vill tro, att denna natur finnes hos baneret, sedan du haft tre strider med din frände konung Magnus och segrat i alla.» Då sade Harald vred: »Jag känner frändskapen mellan mig och Magnus, utan att du behöver påminna mig om den; och därför att vi nu draga emot varandra med härsköld, är det ingalunda så, att icke andra möten oss emellan kunde vara mera passande.» Sven skiftade färg vid dessa ord och sade: »Somliga säga, Harald, att du har gjort så förr, att du har hållit endast så mycket av ett avtal som du har tyckt bäst främja din sak.» Harald svarade: »Mindre ofta torde du. veta, att jag icke har hållit mina avtal, än jag vet, att konung Magnus skulle säga, att du icke har hållit dina emot honom.» Därefter gingo de åt var sitt håll.

Om kvällen, då Harald gick till vila i lyftingen på sitt skepp, sade han till sin skosven: »Nu skall jag icke ligga i sängen i natt, ty jag misstänker, att allt icke är fritt från svek; jag märkte i kväll, att min frände Sven1 blev mycket vred över mitt rättframma tal. Du skall hålla vakt, om det skulle hända något i natt.» Därefter gick Harald till ett annat ställe för att sova och lade en trästubbe på sin plats i sängen. Om natten kom en båt roende till lyftingen. En man klättrade upp och sprättade upp tältet över lyftingen, gick sedan fram till sängen och högg i Haralds plats med en stor yxa, så att den fastnade i träet. Samme man hoppade därpå genast ned i båten; det var nedmörkt, och han rodde strax därifrån. Men yxan var kvar till vittnesbörd; den stod fast i träet.

Harald väckte sina män och lät dem veta, för vilket svek de hade varit utsatta. »Vi kunna nu se», sade han, »att vi här icke ha makt emot Sven, när han griper till svek emot oss. Det bästa vi kunna göra är att söka oss bort härifrån, medan vi ännu ha tillfälle därtill. Låtom oss nu lösa våra skepp och ro härifrån i hemlighet!» De gjorde så, rodde om natten norrut längs kusten och foro dag och natt, till dess de funno konung Magnus, där han låg med sin här, Harald gick sin frände konung Magnus till mötes, och det blev stor glädje på båda sidor över detta sammanträffande. Såsom Thjodolv säger:

Frejdade furste, modigt
du klöv med den skarpa kölen
vågen, när långt från öster
till Danmark skeppen du styrde.
Olavs son bjöd giva
dig hälften av riket och männen2.
Förvisst din unge frände
du hälsade där med glädje.

Sedan talade de båda fränderna med varandra, och allt förlopp mycket vänskapligt.

  1. Harald räknade släktskap (svågerlag) med Sven genom sitt gifte med Ellisiv. Jfr ovan kapitel 18 med anmärkningar.
  2. Se ovan kapitel 21.

Kapitel 23
Konung Magnus giver Harald halva Norge.

Konung Magnus låg vid stranden och hade landtält uppe på land. Han bjöd sin frände Harald till sitt bord, och denne kom till gästabudet med sextio män. Det var ett mycket präktigt gille. Då det led ut på dagen, gick konung Magnus in i det tält där Harald satt. Några män följde med honom och buro bördor; det var vapen och kläder. Konungen gick fram till den man som satt ytterst och gav honom ett godt svärd; åt en annan gav han en sköld och sedan kläder eller vapen eller guld, större gåvor ju förnämare de voro. Sist kom han till sin frände Harald; han hade två rörkäppar i handen och sade så: »Vilken av dessa käppar vill du ha?» Harald svarade: »Den som är närmast mig.» Då sade konung Magnus: »Med denna käpp giver jag dig halva Norges rike med alla intäkter och skatter och all egendom som hör därtill och med det avtalet, att du skall vara konung överallt i Norge med samma rätt som jag själv. Men när vi äro båda tillsamman, skall jag ha företräde i fråga om hälsning och betjäning och sittplats; om vi sitta tre furstliga män tillsammans, så skall jag sitta i midten; jag skall också ha konungens tilläggsplats och konungsbryggan1. Du skall också stödja och styrka vårt välde till tack för att vi ha gjort dig till en så stor man i Norge, att vi trodde att ingen skulle bliva så stor, så länge vi hölle huvudet ovan jorden.» Därpå steg Harald upp och tackade honom hjärtligt för konunganamnet och hedersbevisningen. Sedan satte de sig båda ned och voro mycket muntra den dagen; om kvällen gingo Harald och hans män till sitt skepp.

  1. Dvs. att när de samtidigt kommo till en hamn med sina fartyg, skulle Magnus ha företrädesrätt till den för konungen bestämda tilläggsplatsen och hamnbryggan.

Kapitel 24
Konung Haralds gåvor.

Morgonen därefter lät konung Magnus blåsa samling till ting för hela hären. När tinget var satt, kungjorde konung Magnus för alla männen, vilken gåva han hade givit sin frände Harald. Thore från Steig gav Harald konungsnamn där på tinget1.

Denna dag bjöd konung Harald konung Magnus till sitt bord, och denne gick om dagen med sextio män till Haralds landtält, där han hade tillredt gästabudet. Båda konungarna sutto i samma säte; det var ett präktigt gästabud och riklig förplägnad, och konungarna voro glada och muntra. Då det led ut på dagen, lät konung Harald bära in i tältet en stor mängd påsar; hans män buro också in kläder och vapen och andra dyrbarheter. Detta gods skänkte han bort och delade emellan dem av konung Magnus män som voro närvarande vid gästabudet. Sedan lät han lösa upp påsarna och sade till konung Magnus: »I gåven oss i går ett stort rike, som I förut haden vunnit av Edra och våra fiender, och gjorden oss till samregent med Eder; det var vackert gjort, ty I han själv kämpat länge för att vinna landet. Vad oss åter beträffar, så är det så, att vi ha varit utrikes och ha väl varit i livsfara mer än en gång, innan vi ha lyckats samla detta guld, som I nu kunnen se här. Detta vill jag dela med Eder; vi två skola äga allt detta lösöre med samma rätt, liksom vi äga halva riket vardera i Norge. Jag vet emellertid, att våra skaplynnen äro olika; I aren en mycket frikostigare man än jag. Vi skola därför skifta egendomen oss emellan i lika delar, och sedan må var och en förfara med sin lott som han vill.»

Därefter lät Harald breda ut en stor nöthud och hälla guldet ur påsarna därpå. Sedan tog man fram viktskålar och vikter och delade guldet och skiftade allt efter vikt. Helt underligt syntes det alla de män som sågo det, att i Nordlanden så mycket guld kunde ha samlats på ett ställe. Detta var nu också i själva verket den grekiske konungens rikedomar och skatter — alla män säga, att där borta äro husen fulla av rödt guld. Konungarna voro mycket glada. Då kom det bland annat fram en bägare, som var så stor som ett manshuvud. Konung Harald tog upp bägaren och sade: »Var är nu det guld, min frände Magnus, som du kan ställa upp emot denna huvudknopp?» Konung Magnus svarade: »Det har varit sådan ofred och så stora ledingståg, att nästan allt guld och silver som jag haft i min vård har gått åt. Nu finnes ej mera guld i min ägo än denna ring.» Han tog ringen och lämnade den åt Harald. Denne såg på den och sade: »Det är litet guld, frände, för en konung som äger två konungariken, och likväl kanske somliga tvivla på att denna ring är din.» Då sade konung Magnus allvarsamt: »Om jag icke äger denna ring med rätta, då vet jag icke vad jag har fått med rätta, ty den helige konung Olav, min fader, gav mig den, då vi skildes för sista gången.» Konung Harald svarade leende: »Sant säger du, konung Magnus, att din fader gav dig ringen; den ringen tog han från min fader för en ringa orsaks skull. Det är också sant, att det icke var godt för småkonungarna i Norge, då din fader var som mäktigast.»

Konung Harald gav Steig-Thore vid gästabudet en skål av masur; den hade beslag av silver och silverhandtag upptill, båda förgyllda, och var full av vita silverpenningar. Med denna gåva följde också två guldringar, som tillsammans vägde en mark2. Han gav honom också sin kappa, som var av brunt purpurtyg med vitt skinn, och lovade honom stor heder och sin vänskap. Thorgils Snorresson3 berättade, att han hade sett det altarkläde som var gjort av kappan, och Guthorm Steig-Thoressons dotter Gudrid omtalade, att hon hade sett skålen i sin fader Guthorms ägo. Så säger Bolverk:

Jag sport, att det gröna landet
dig gavs, när Magnus du mötte;
men du, ej mindre givmild,
bjöd honom guld i stället.
Förbundet mellan eder
bar fred blott i sitt sköte,
men Sven sen denna dagen
kan vänta strid allenast4.

  1. Thore var son till Thord Guthormsson och Isrid Gudbrandsdotter, en moster till Olav den helige. Se Olav den heliges historia kapitel 128.
  2. En mark, ungefär = ett halvt gammalt skålpund. Jämför Olav den heliges historia kapitel 139 not 4.
  3. Thorgils Snorresson, präst på Skard vid Bredefjorden på. Island, död 1201.
  4. Sven: Sven Estridsson i Danmark, som nu fick både Harald och Magnus till fiender.

Kapitel 25
Om konung Magnus
.

Konung Magnus och konung Harald styrde gemensamt i Norge vintern efter förlikningen; de hade var sin hird. De foro under vintern omkring i Upplanden på gästning och voro stundom tillsamman, stundom var för sig. De foro ända norrut till Tråndheim och Nidaros.

Konung Magnus hade vårdat konung Olavs heliga lekamen sedan han kom till landet; han brukade klippa hans hår och naglar en gång om året och hade själv den nyckel varmed kistan kunde öppnas. Det skedde många olika under vid konung Olavs reliker.

Snart kom det till någon oenighet mellan konungarna, och många voro så illasinnade, att de gingo emellan dem med ondt.

 

Kapitel 26
Om Sven Ulvsson.

Sven Ulvsson låg kvar i sin sömn, då Harald hade farit bort1. Sedan gjorde han noggranna efterforskningar om Haralds färd. Då han fick veta, att Harald och Magnus hade förlikts och att de nu hade en gemensam här, styrde han med sitt folk österut till Skånekusten och stannade där, till dess han om vintern fick höra, att Magnus och Harald hade fört sin här norrut till Norge. Då styrde Sven med sitt folk söderut till Danmark, och där tog han alla de kungliga intäkterna den vintern.

  1. Se ovan kapitel 22.

Kapitel 27
Om konungens tilläggsplats.

Då det började våras, uppbådade konung Magnus och konung Harald leding i Norge. Det hände sig då en gång, att konung Magnus och konung Harald lågo i samma hamn. Dagen därefter var Harald först färdig och seglade genast därifrån, och om kvällen lade han till i en hamn, där konung Magnus och hans folk hade tänkt att ligga under natten. Harald lade sitt skepp på konungens tilläggsplats och tältade där. Konung Magnus och hans folk avseglade senare på dagen och kommo till hamnen, först då Harald och hans män hade tältat. De sågo, att Harald hade lagt till på konungens tilläggsplats och ämnade bliva liggande där.

Då konung Magnus och hans folk hade tagit ned sina segel, sade konung Magnus: »Nu skola männen taga till årorna och sätta sig längs borden, men några skola taga fram vapnen och väpna sig; om de icke vilja ro undan, skola vi låta vapnen avgöra tvisten.» Men när konung Harald såg, att konung Magnus ämnade gå till anfall emot dem, sade han till sina män: »Huggen av förtöjningarna och fören skeppen bort från tilläggsplatsen! Vred är nu vår frände Magnus.» De gjorde så och rodde skeppen bort från läget, och konung Magnus lade sitt skepp där i stället.

Då båda voro färdiga, gick konung Harald med några män upp på konung Magnus skepp. Konung Magnus hälsade honom vänligt och bad honom vara välkommen. Då svarade konung Harald: »Jag trodde, att vi hade kommit bland vänner; men nu för en stund sedan tvivlade jag verkligen på att I viljen låta det vara så. Dock är det sant, som säges, att ungdomen är hetsig av sig, och jag vill icke räkna detta för annat än ett ungdomligt tilltag.» Konung Magnus sade: »Det var en släktgärning och icke en ungdomsgärning1. Jag minnes väl, vad jag gav och vad jag vägrade att giva. Om denna lilla sak nu företoges mot vår vilja, så skulle det snart bliva en ny. Vi vilja i allo hålla det avtal som blev gjort, men vi vilja då också, att I skolen uppfylla de avtalade bestämmelserna.» Då svarade konung Harald: »Det är också gammal sed, att den klokare ger efter», och gick så tillbaka till sitt skepp.

I dylika mellanhavanden mellan konungarna fann man, att det var svårt att vara försiktig nog. Konung Magnus män tyckte, att han hade rätt i vad han sade, men de oförståndiga menade dock, att Harald blev något ringaktad. Konung Haralds män sade, att det visserligen hade blivit bestämt, att konung Magnus skulle ha tilläggsplatsen, om de komme samtidigt, men att Harald icke vore skyldig att lämna den med sitt fartyg, om han låge där först; de menade därför, att Harald hade handlat rätt och klokt. Men de som ville tyda saken till det värsta sade, att konung Magnus ville bryta förlikningen, och att han hade gjort konung Harald orätt och vanheder. Om dylika tvister talade okloka män snart så mycket, att det väckte split emellan konungarna. Det var också mycket varom konungarna hade olika meningar, ehuru här är föga skrivet därom.

  1. Magnus vill härmed säga, att hans gärning var av den art att den visade, att han bråddes på sin släkt, och att den ingalunda berodde på ungdomligt oförstånd.

Kapitel 28
Konung Magnus den godes död.

Konung Magnus och konung Harald styrde med sin här söderut mot Danmark. Då Sven sporde detta, flydde han undan österut till Skåne. Konung Magnus och konung Harald stannade länge i Danmark om sommaren och lade allt landet under sig. De voro i Jutland om hösten. Det hände en natt, då konung Magnus låg i sin säng, att han drömde; han tyckte, att han var hos sin fader, den helige konung Olav, och att denne sade till honom: »Vilket vill du helst, min son, fara nu med mig eller bliva den mäktigaste bland konungar och leva länge, men begå en sådan synd, att du sent eller aldrig kan sona den?» Han tyckte sig svara: »Jag vill, att du väljer för mig.» Då tycktes honom konungen svara: »Då skall du fara med mig.»

Konung Magnus omtalade denna dröm för sina män. Icke länge därefter blev han sjuk och låg på ett ställe som heter Sudatorp1. När han var nära döden, sände han sin broder Thore2 till Sven Ulvsson med begäran, att han skulle giva Thore den hjälp som han behövde. På samma gång lät han meddela, att han gav Sven Danavälde efter sin död, och att det syntes honom lämpligt, att Harald rådde över Norge och Sven över Danmark. Sedan dog konung Magnus den gode; allt folket sörjde över hans död. Så säger Odd »kikinaskald»3:

Tårar fälldes, när männen
buro sin givmilde herre
till graven; tung var bördan
för dem som guld han givit.
Hirdmännen, gripna av sorgen,
sin gråt ej kunde hämma;
krigarna sutto länge
i dyster sorg och saknad.

  1. Sudatorp: nuvarande Suderup i Sönderjylland väster om Aabenraa. — Uppgiften är emellertid felaktig för Magnus' del; denne dog på Själland. Den gäller i stället Sven Estridsson, som avled i Suderup år 1076.
  2. Broder, dvs. halvbroder. Thore var son till Magnus' moder Alvhild, men icke till hans fader Olav.
  3. Om honom se denna sida.

Kapitel 29
Konung Magnus likfärd.

Efter dessa händelser höll konung Harald ting med sitt folk och kungjorde, att han hade för avsikt att fara med hären till tinget i Viborg och där låta taga sig till konung över Danavälde1 och sedan underlägga sig landet; ty han räknade detta rike likaväl som Norge såsom arv efter sin frände Magnus. Han bad folket hjälpa sig och sade, att om så skedde, skulle norrmännen för alltid vara danernas överman. Einar »tambarskälve» svarade och sade, att det var honom angelägnare att bära sin fosterson, konung Magnus, till graven och föra honom hem till hans fader, konung Olav, än att kämpa utrikes och fika efter andra konungars välde och egendom. Han slutade sitt tal med de orden, att det syntes honom, bättre att följa konung Magnus död än någon annan konung levande.

Därpå lät han taga liket och sköta om det på det präktigaste så att man kunde se tillredelserna från konungens skepp. Därefter gjorde alla trönder och norrmän sig redo till att fara hem med konung Magnus lik, och ledingen upplöstes. Konung Harald såg nu, att det var bäst för honom att fara tillbaka till? Norge och först lägga det riket under sig, för att sedan därifrån skaffa sig större styrka. Han for därför tillbaka till Norge med hela hären. Så snart han kom till Norge, höll han ting med bönderna och lät taga sig till konung över hela landet; han for så västerut ända från Viken och blev tagen till konung i varje fylke i Norge.


Einar »tambarskälve» förbereder konungens likfärd.

  1. I Viborg brukade danerna hålla ting för att välja konung. Se Magnus den godes historia kapitel 21.

Kapitel 30
Om konung Magnus.

Einar »tambarskälve» for med konung Magnus lik, och med honom följde hela trönderhären. De förde liket till Nidaros, och där blev det jordat i Klemenskyrkan, där den helige konung Olavs skrin då befann sig.

Konung Magnus hade varit medellång till växten, med rak näsa, ljuslett och ljushårig, vältalig och snarrådig, viljekraftig, mycket givmild, en duglig krigare och mycket tapper. Han var den vänsällaste av alla konungar; både vänner och fiender prisade honom.

Harald hårdrådes historia - kapitel 31-40
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida