Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Harald hårdrådes historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 71
Konung Harald och konung Sven förlikas.

Denna vinter gingo bud och budbärare emellan Norge och Danmark; både norrmän och danskar ville göra fred och förlikning emellan sig och bådo konungarna härom. Budsändningarna tecknade sig godt till fred, och det kom slutligen därhän, att det avtalades, att ett förlikningsmöte skulle hållas i Älven emellan konung Harald och konung Sven. Då det varades, samlade båda konungarna mycket folk och många skepp till denna färd. Så säger skalden i en »flock» om deras färd1:

Kungen2 till värn för landet
lät lägga av skepp ett gärde
längs kusten norrut från sundet3
krigaren styrde till hamnen.
De gyllene stävarna plöjde
havet med kraft under männen
i väster vid Hallandssidan;
skansarna skälvde i stormen.

Den ordfaste Harald även
gärdar kring landet med skeppen.
Sven far genom sunden
den andre kungen till mötes.
Den frejdade krigarn har ute
en väldig här av daner;
mäktigt han stänger från söder
var bukt med järnskodda stävar.

Här säges det, att konungarna höllo det avtal att mötas, som var gjort emellan dem, och att de båda kommo till landsgränsen. Så som här säges:

Tappre furste, åter
du drog över havet mot söder,
där danerna längtade ivrigt
till mötet — ej utan orsak.
Sven for orädd norrut
ända till landamäret
att möta Harald — färden
blev mödosam längs kusten.

Då konungarna möttes, började männen att tala om förlikning emellan dem. Men så snart denna sak kom på tal, började många att klaga över den skada som de förut hade lidit genom härnad, plundring och manfall. Därmed höllo de på en lång tid, såsom här säges:

De kloka bönderna tala,
när här de mötas, högljudt
ord från båda sidor,
som djupt de andra harma.
Männen, som ivrigt träta
om allt, äro sena till freden
Hos furstarna ej mindre
det bittra sinnet sväller.

Kungarnas starka vrede
är farlig, om fred skall vinnas —
män som förstå att medla
väga allt på vågskål.
För furstarna nu bör sägas
öppet vad folket önskar;
om männen skiljas med ofred,
den onda viljan bär skulden.

Slutligen ingrepo de bästa och klokaste männen, och förlikning kom till stånd emellan konungarna på det villkor, att Harald skulle ha Norge och Sven Danmark intill den gräns, som av gammalt hade varit mellan de båda rikena. Ingendera skulle giva den andre vederlag4. Vid de gjorda plundringarna skulle man låta bero, och var och en skulle behålla det som han hade fått. Denna fred skulle äga bestånd, så länge de voro konungar. Förlikningen bekräftades med eder. Därefter gåvo konungarna varandra gisslan, såsom här säges:

Jag hört, att Sven och Harald
villigt gåvo varandra
gisslan mot svek och falskhet.
Gud vare tack för verket!
Må nu sin ed de hålla
och alla gjorda avtal,
att ingen sen må bryta
den fred som slöts med vittnen!

Konung Harald seglade med sin här norrut till Norge. Konung Sven for söderut till Danmark.

  1. Diktaren av ifrågavarande »flock», av vilken sex strofer här citeras, är icke med säkerhet känd. I en källa tilläggas de Halle stirde (1. stride) — dvs. Halle den styvsinte —, en för övrigt helt och hållet okänd skald.
  2. >Kungen, dvs. Sven Estridsson.
  3. Dvs. Öresund.
  4. Nämligen för den skada och förlust som de tillfogat varandra.

Kapitel 72
Strid emellan konung Harald och Håkon jarl.

Konung Harald satt i Viken under sommaren och sände därifrån sina män till Upplanden efter de utskylder och skatter som han ägde att uppbära där. Men bönderna vägrade att betala och sade, att de ville hålla allt inne för Håkon Jarls räkning, för den händelse han komme till dem. Håkon jarl var då uppe i Götaland och hade mycket folk. Då det led ut på sommaren, for konung Harald söderut till Kungahälla; där tog han alla de lätta fartyg som han kunde få och styrde upp efter Älven. Han lät draga skeppen upp på land vid forsarna och förde dem så upp i sjön Vänern. Sedan rodde han österut över sjön till det ställe, där han sporde att Håkon jarl befann sig. När jarlen fick underrättelse om konungens färd, drog han ned från landet emot honom, ty han ville icke, att konungen skulle härja deras bygd. Håkon jarl hade en stor här, som götarna hade givit honom.

Konung Harald lade sina skepp in i en åmynning. Därefter gick han i land, men lämnade en del av sitt folk kvar för att vakta skeppen. Konungen själv och några av hans män redo, men större delen av hären gick till fots. De hade att färdas genom en skog, och därefter hade de framför sig några buskbeväxta myrar och sedan en höjdsträckning. Då de kommo upp på höjden, fingo de se jarlens här; där var en myr emellan dem. Båda härarna ställde nu upp sig. Konungen befallde, att hans folk skulle stanna uppe på backen. »Låt oss först se», sade han, »om de vilja anfalla! Håkon är icke rädd av sig.» Det var frostväder och något snöfall. Harald och hans män sutto under sina sköldar; men götarna1 voro tunnklädda och började frysa. Jarlen bad dem vänta, till dess konungen ginge emot dem, så att de alla stode på samma höjd. Håkon jarl hade ett fälttecken som konung Magnus Olavsson
hade ägt.

Götarnas lagman hette Thorvid. Han satt på en häst, och tömmen var bunden vid en påle som var nedslagen i myren. Han talade och sade: »Det vet Gud, att vi här ha en stor härstyrka och mycket tappra män. Låtom oss nu laga så, att konung Stenkil får höra, att vi väl hjälpa den gode jarlen! Jag vet nog, att om norrmännen anfalla oss, så skola vi oförskräckt taga emot dem. Men om de unga männen skulle vackla och icke vilja stanna, då skola vi icke springa längre än till bäcken här. Om de fly än mer, vilket jag dock vet icke skall hända, då skola vi icke springa längre än till den här kullen.» I samma ögonblick sprungo norrmännen upp, höjde härskri och slogo på sina sköldar. Då började också götarnas här att ropa. Lagmannens häst blev skrämd av härskriet och ryckte till så häftigt, att pålen slets upp och flög förbi huvudet på lagmannen. Han sade: »Förbannad vare du, norrman, som sköt!» Därmed sprängde han bort.

Konung Harald hade förut sagt till sitt folk: »Fastän vi göra larm och ropa, så skola vi icke gå nedför backen, förrän de komma hit emot oss.» Så gjorde de också. Så snart härskriet hördes, lät jarlen bära fram sitt baner, och när han och hans män kommo in under backen, kastade konungens folk sig uppifrån ned över dem. Där föllo genast många av jarlens män, och andra flydde. Norrmännen förföljde icke de flyende långt, emedan det var sent på dagen. De togo Håkon jarls fälttecken och så mycket av kläder och vapen som de kunde komma över.

Konungen lät bära båda fälttecknen framför sig, då han for ned till stranden. De talade sinsemellan om, huruvida jarlen var fallen. Då de foro ned genom skogen, kunde endast en man rida fram i sänder. Plötsligt kom en man ridande tvärs över vägen och genomborrade med ett spjut den som bar jarlens fälttecken; därpå grep han banerstången och sprängde in i skogen åt det andra hållet med baneret. Då man omtalade detta för konungen, sade han: »Jarlen lever. Giv mig min brynja!» Konungen red om natten ned till sina skepp. Många sade, att jarlen nu hade hämnat sig. Thjodolv kvad då:

Stenkils män, som bjödo
sin hjälp åt den kampglade jarlen,
ha fallit i striden — den starke
kungen2 vållade detta.
»Sviken av götarna, Håkon
drog hastigt sig tillbaka» —
så sägs det av den som nu smyckar
med fagra ord vad sant är.

Konung Harald stannade på sina skepp under den återstående delen av natten. Om morgonen, då det var ljust, hade så tjock is lagt sig omkring skeppen, att man kunde gå rundtomkring dem. Konungen befallde sina män att hugga upp isen kring skeppen och bana väg ut i sjön. Männen gingo dit och började hugga sönder isen. Konung Haralds son Magnus styrde det skepp som låg längst ned i åmynningen och närmast det öppna vattnet. Då man nästan var färdig med arbetet, sprang en man ut efter isen till det ställe, där man skulle hugga, och började slå sönder isen, som om han vore rasande eller galen. Då sade en man: »Nu visar det sig igen såsom ofta, att ingen är en så god hjälp som den där Hall Kodrånsbane, när han sätter till. Se nu, hur han hugger sönder isen!» På Magnus skepp var en man som hette Thormod Eindridesson. Då han hörde namnet »Kodrånsbane» nämnas, sprang han emot Hall och gav honom banehugg. Kodrån var en son till Gudmund Eyjolvsson3, och Gudmunds syster Valgerd var moder till Jorunn och mormoder till Thormod. Thormod var ett år gammal, när Kodrån blev dräpt, och han hade aldrig sett Hall Otryggsson förrän då.


Thormod dräper Hall »Kodrånsbane».

Nu var isen sönderhuggen ut till sjön. Magnus förde sitt skepp ut till det öppna vattnet, hissade genast segel och seglade västerut över sjön. Konungens skepp låg längst inne i åmynningen, och han kom sist ut. Hall hade varit i konungens följe och var honom mycket kär; konungen var därför mycket vred. Konungen kom sent till hamnen. Då hade Magnus hjälpt dråparen till skogs och erbjöd böter för honom; men det var nära, att konungen hade burit hand på Magnus, innan deras vänner gingo emellan och förlikte dem.

  1. I Håkon Ivarssons här.
  2. Den starke kungen, dvs. Harald.
  3. En mäktig hövding på Nordlandet på Island, bosatt på Modruveller vid Eyjafjorden (död c. 1025). Jämför Olav den heliges historia kapitel 85.

Kapitel 73
Om konung Harald.

Denna vinter for konung Harald upp i Raumarike och hade en stor här med sig. Han anklagade bönderna för att ha förhållit honom utskylder och skatter och hjälpt hans fiender till ofred mot honom. Han lät gripa bönderna, lemlästa några, dräpa andra och plundra många på all deras egendom. Alla flydde som kunde komma åt. Vida omkring lät han bränna bygderna och lägga dem fullständigt öde. Så säger Thjodolv:

Öbornas kuvare1 lade
på raumarna2 hårda tyglar:
jag tror, att Haralds fylking
gick fram med kraft mot männen.
Elden hämnades sveket;
kungen fick seger, och lågan
som flammade högt i bygden
bönderna tvang till lydnad.

Därefter for konung Harald upp på Hedemarken och brände och härjade där icke mindre än på det förra stället. Därifrån drog han till Hadeland och ut till Ringerike, brände och härjade över allt. Så säger Thjodolv:

De svekfulla männens gårdar
brunno: högt steg flamman
från tak, där glöderna fastnat;
hårdt blevo heinerna3 slagna.
Männen bådo för livet,
när lågorna — sent de sig sänkte —
dömde med tunga domar
Ringerikes bönder.

Efter detta lade bönderna sin sak helt och hållet i konungens händer.

  1. Vad som här menas med uttrycket »öborna», är icke fullt klart; möjligen åsyftas danskarna, med vilka Harald ju haft flera segerrika strider. »Öbornas kuvare» är i alla händelser en rosande beteckning for konung Harald.
  2. Raumarna: innebyggarna i Raumarike, nuv. Romerike, i sydöstra Norge.
  3. Heinerna: innebyggarna i Hedemarken.

Kapitel 74
Om konung Harald.

Efter det att konung Magnus var död, hade femton år förlidit, då striden vid Nissan ägde rum, och sedan ytterligare två, då Harald och Sven förliktes1. Så säger Thjodolv:

Hordarnas konung2 äntligt
slöt den hårda kampen:
fred vann han tredje året.
Ofta bet svärdet vid kusten3.

Efter denna förlikning pågick konungens strid med uppländingarna i tre halvår. Så säger Thjodolv:

Svårt det är att med rätta
och passande ord besjunga
kungen, som bönderna räfste
med eld och härjade åkrar.
Den kloke fursten har vunnit
de sista trenne halvår
så mycken frejd och ära
som räcker till för evigt.

  1. Magnus den gode dog år 1047, slaget vid Nissan stod år 1062, och freden med Sven Estridsson slöts år 1064.
  2. Herdarnas konung: Harald; Magnus den godes historia kapitel 1 not 4.
  3. Syftar på de många sjöstrider som ägt rum, särskilt kanske på det för Harald segerrika slaget vid Nissan (kapitel 61 ff.).

Kapitel 75
Om Englands konungar
.

Edvard Adalrådsson var konung i England efter sin broder, Harde-Knut1. Han kallades »den gode», och det var han också. Konung Edvards moder var drottning Emma, dotter till Rikard Rudujarl2. Hennes broder var jarlen Rodbjart, fader till Vilhelm bastarden, som vid denna tid var hertig i Ruda i Normandiet3. Konung Edvard var gift med drottning Gyda, dotter till jarlen Gudini Ulvnadrsson. Gydas bröder voro: Toste jarl — han var äldst —; den andre var Morukåre jarl, den tredje Valthjov jarl, den fjärde Sven jarl, den femte Harald — han var yngst4, Harald uppfostrades i konung Edvards hird och var hans fosterson. Konungen älskade honom innerligt och höll honom såsom sin egen son, ty konungen hade inga barn.

Kapitel 76
Om Harald Gudinisson.

Det hände en sommar, att Harald Gudinisson skulle göra en färd till Bretland och for på ett skepp. När de kommo ut till sjöss, fingo de motvind och blevo drivna ut på havet. De kommo i land västerut i Normandiet efter en farlig storm. De lade till vid staden Ruda och träffade där Vilhelm jarl. Han tog med glädje emot Harald och hans följeslagare, och Harald stannade där länge om hösten i god välfägnad, ty stormarna lågo på, och man kunde icke fara ut på havet. Då det led ut emot vintern, kommo jarlen och Harald överens om att Harald skulle stanna där över vintern. Harald satt i ett högsäte på den ena sidan om jarlen. På den andra satt hans hustru; hon var den fagraste kvinna som någon hade sett1. De talade alla tre och skämtade samman vid dryckeslagen. Jarlen gick vanligen tidigt till sängs, men Harald satt länge uppe på kvällarna och talade med hans hustru. Så fortgick det länge under vintern.

En gång, då de talades vid, sade hon: »Nu har jarlen talat med mig och frågat, vad vi ha samtalat så träget om, och han är nu vred.» Harald svarade: »Vi skola nu genast låta honom veta allt vad vi ha talat om.» Dagen därefter kallade Harald jarlen till samtal med sig, och de gingo in i samtalsstugan2; där voro då också jarlens hustru och deras rådgivare. Harald tog till orda och sade: »Det är att säga Eder, jarl, att det ligger mera under min ankomst hit, än jag ännu har burit fram för Eder. Jag ämnar bedja Eder, att I given mig Eder dotter till hustru. Jag har ofta talat därom med hennes moder, och hon har lovat mig att understödja denna sak hos Eder.» Då Harald hade framfört sitt frieri, blev det mycket vänligt upptaget av alla som voro närvarande, och alla talade för det hos jarlen. Saken bragtes slutligen dithän, att flickan blev trolovad med Harald. Men eftersom hon ännu var mycket ung, blev det avtalat, att man skulle vänta några år med bröllopet3.

  1. Edvard Adalrådsson: Edvard Bekännaren (konung i England 1042—1066). Jämför ovan Magnus den godes historia kapitel 36 not 2.
  2. Emma var dotter till Rikard I, hertig av Normandiet 942— 996. Jämför Olav den heliges historia kapitel 20 noterna 3—6. — Rudujarl, eg.: jarl i Ruda, dvs. Rouen.
  3. Rodbjart (Rodbert) är den bekante Robert le diable, hertig av Normandiet 1028 —1035. Denne var son till Rikard II (996— 1026) och således icke, såsom Snorre menar, broder utan broderson till Emma. En son till Robert var Vilhelm »bastarden» eller »erövraren», som år 1066 underlade sig England.
  4. Om Gudini Ulvnadrsson (Godwine, Wulfnots son) och hans barn se Olav den heliges historia kapitel 152 not 2.
 
  1. Vilhelms gemål var Mathilda, dotter till Baldwin V av Lille, greve av Flandern (1036—1067). Mathildas födelseår är okänt; hennes död inträffade år 1083.
  2. Se ovan kapitel 44 not 1.
  3. Snorres framställning i detta kapitel är icke fullt korrekt. I själva verket blev Harald, då han av stormen drivits i land i Normandiet, tillfångatagen av greve Guido av Ponthieu, men befriades av Vilhelm och fördes till hans hov i Rouen, där Vilhelm begagnade sig av hans ofrivilliga uppehåll hos honom för att framtvinga trolovningen med Vilhelms dotter. Enligt vissa källor ägde dessa händelser rum år 1064.

Kapitel 77
Konung Edvards död.

Då våren kom, rustade Harald sitt skepp och redde sig att fara därifrån. Han och jarlen skildes med stor vänskap, Harald for över till England för att uppsöka konung Edvard; han kom aldrig till Valland sedan för att fullborda giftermålet.

Konung Edvard regerade i England i tjugotre år och dog sotdöden i London den femte januari1. Han blev begraven i Pålskyrkan2, och engelsmännen kalla honom helig.

Jarlen Gudinis söner voro vid denna tid de mäktigaste männen i England. Toste hade blivit utsedd till hövding över den engelske konungens här och landvärnsman, då konungen började åldras; han var satt över alla andra jarlar3. Hans broder Harald var ständigt inom hirden konungen närmast i all tjänst och hade att hålla vakt över alla konungens skattkammare. Det berättas, att när det led mot slutet med konungen, voro Harald och några få andra män hos honom. Harald lutade sig ned över konungen och sade: »Detta tager jag eder här alla till vittnen på, att konungen nu gav mig konungadömet och all makten i England.» Därefter bars konungen död ur sängen.

Samma dag hölls ett möte mellan hövdingarna, där det talades om konungavalet. Då lät Harald föra fram sitt vittnesmål om att konung Edvard på sin dödsdag hade givit honom riket. Detta möte slutade så, att Harald blev tagen till konung, och på trettondedagen4 fick han mottaga den konungsliga invigningen i Påls-kyrkan5. Där lovade alla stormännen och allt folket honom undersåtlig lydnad. När hans broder, Toste jarl, sporde detta, blev han mycket illa till freds; han tyckte sig ha lika god rätt till konungadömet som Harald. »Jag vill», sade han, »att landets hövdingar välja den till konung som synes dem vara bäst fallen därtill.» Sådana ord foro mellan bröderna. Konung Harald sade, att han icke ämnade uppgiva konungamakten, ty han hade blivit satt på den tron som konungen hade ägt och hade sedan blivit smord och vigd till konung. På hans sida ställde sig också hela menigheten. Han innehade också alla konungens skattkammare.

  1. Den femte januari, nämligen år 1066.
  2. Pålskyrkan: S:t Pauls cathedral i London. — Denna uppgift är emellertid oriktig: Edvard dog och begravdes i Winchester, huvudstaden i det gamla riket Wessex (jfr ovan Magnus den godes historia kapitel 5 not 2).
  3. Vid den tid varom här är fråga befann sig Toste icke längre i England. Han hade varit jarl i Northumberland, men hade blivit fördriven därifrån och flytt till Flandern år 1065.
  4. Dvs. den sjätte januari.
  5. Detta är ett misstag hos den av Snorre följda traditionen; Haralds kröning ägde rum i Winchester.

Kapitel 78
Tostes färd till Danmark.

När Harald märkte, att hans broder Toste ville beröva honom konungadömet, trodde han honom illa, ty Toste var en förslagen och framstående man och hade många vänner bland landets hövdingar. Harald tog därför ifrån Toste hövdingskapet över hären och allt det välde som han hade haft framför andra jarlar där i landet.

Men Toste jarl ville för ingen del nöja sig med att vara sin samborne broders tjänare. Han for därför bort med sin folk söderut över havet till Flandern1. Där stannade han en kort tid och for sedan till Frisland och därifrån till Danmark till sin frände konung Sven; konung Svens fader, Ulv Jarl, och Toste jarls moder Gyda voro syskon2. Jarlen bad konung Sven om stöd och hjälp. Konung Sven bjöd honom till sig och sade, att han skulle få ett sådant jarldöme i Danmark, att han kunde vara en aktad storman där. Jarlen svarade: »Min håg står till att fara tillbaka till England till mina egendomar där. Men om jag icke får hjälp av Eder därtill, så vill jag hellre giva Eder all den hjälp som jag kan skaffa i England, om I viljen fara dit och lägga under Eder landet, såsom Eder morbroder Knut gjorde.» Konungen genmälde: »En så mycket mindre man är jag än min morbroder, att jag knappt ens kan hålla Danavälde emot norrmännen. Den gamle Knut fick Danarike i arv. England vann han med härtåg och strid, och det såg en tid icke olikt ut, att han därvid skulle mista sitt liv. Norge fick han utan kamp. Nu förstår jag att hålla måttan och inrätta mig mera efter mina egna små villkor än efter min frände konung Knuts framgång.» Då sade jarlen: »Sämre bliver utgången av mitt ärende här, än jag trodde att du skulle låta den bliva i mitt trångmål, så gäv man som du är! Det kan nu vara, att jag söker vänskap där det är vida mindre rimligt, och dock kan det hända, att jag finner en hövding som är mindre rädd för att lägga stora planer än du, konung!» Därefter skildes konungen och jarlen med föga vänskap.

  1. Detta hade ägt rum redan föregående år. Se kapitel 77 not 3.
  2. Se Olav den heliges historia kapitel 152.

Kapitel 79
Tostes färd till Norge.

Toste styrde nu kosan åt ett annat håll och kom fram till Norge, där han for och uppsökte konung Harald. Denne var då i Viken. Då de möttes, framförde jarlen sitt ärende för konungen, berättade för honom allt om sin färd, sedan han lämnade England, och bad honom om hjälp för att kräva tillbaka sitt välde i England. Konungen svarade, att norrmännen icke torde vara benägna att fara till England på härtåg och ha en engelsman till hövding över sig. »Man säger», sade han, »att engelsmännen icke äro allt för mycket att lita på.» Jarlen svarade: »Är det sant, som jag har hört sägas i England, att din frände, konung Magnus, sände bud till konung Edvard och lät säga honom, att han, konung Magnus, hade fått England likaväl som Danmark i arv efter Harde-Knut, såsom de med ed hade lovat varandra?»1 Konungen sade: »Varför hade han icke riket, då han ägde rätt till det ?» Jarlen svarade: »Varför har du icke Danmark, såsom konung Magnus hade det före dig?» Konungen sade: »Icke behöva danerna berömma sig emot oss norrmän; mycken skada ha vi gjort dem, dina fränder.» Då sade jarlen: »Vill du icke säga mig det, så skall jag säga dig det. Konung Magnus vann Danmark, därför att landets hövdingar där hjälpte honom, men du fick det icke, emedan allt folket i landet stod dig emot. Konung Magnus stred icke om England, därför att allt folket ville ha Edvard till konung. Men vill du lägga England under dig, då kan jag ställa så till, att de flesta av stormännen i England bliva dina vänner och hjälpare. Jag står icke efter min broder Harald i något annat än i fråga om konunganamnet. Det veta alla, att ingen sådan krigare har blivit född i Nordlanden som du, och det synes mig underligt, att du har kämpat i femton år för att vinna Danmark, men nu icke vill ha England, som ligger ledigt för dig.»

Konung Harald tänkte noga över jarlens ord och förstod, att det var mycket sant i det han sade; han fick också stor lust att vinna riket. Sedan talades konungen och jarlen ofta och länge vid, och de fattade omsider det beslutet, att de om sommaren skulle fara till England och lägga riket under sig. Konung Harald sände bud över hela Norge och uppbådade leding, hälften av allt tjänstskyldigt manskap. Detta blev nu vida omtalat, och det var många olika gissningar om huru färden skulle utfalla. Några uppräknade alla Haralds storverk och sade, att intet skulle vara honom omöjligt; andra menade, att England skulle bliva honom svårt att vinna: folket var övermåttan talrikt, och där fanns en här som kallades för »tingmannalidet»2 dessa krigare voro så tappra, att en av dem uträttade mer än två av Haralds bästa män. Då svarade Ulv stallare3:

Ej det lyster stallarn
att sia i Haralds förstäv4
ty aldrig lät jag mig nödga
att vinna ära och byte —,
om två av våra kämpar
vika för en tingman5;
som ung jag något annat,
ljusa kvinna, fick lära.

Ulv stallare dog den våren. Konung Harald stod vid hans grav och sade, när han gick därifrån: »Där ligger nu den man som var trognast och sin herre tillgivnast.»

Toste jarl seglade om våren västerut till Flämingaland6 för att möta den här som hade följt honom bort från England och de andra män som samlade sig till honom både från England och där i Flämingaland.

  1. Jämför Magnus den godes historia kapitel 36 och 37 med anmärkningar.
  2. »Tingmannalidet» eller »tingmännen» kallades en stående här, mest bestående av nordiska krigare, som ursprungligen uppsattes av Knut den store (år 1018) till skydd för hans herravälde i England.
  3. Jämför kapitel 9, 37, 61 ovan.
  4. I förstäven, där den hårdaste striden plägade stå, hade de förnämsta krigarna sin plats.
  5. Se not 1.
  6. Flämingaland: Flandern.

Kapitel 80
Gyrds dröm.

Konung Haralds här samlades vid Solunder1. När konungen var färdig att lägga ut från Nidaros, gick han först till konung Olavs kista och öppnade den, klippte hans hår och naglar och låste sedan kistan och kastade nyckeln ut i Nidälven. Sedan dess har den helige konung Olavs kista icke varit öppnad. Då voro trettiofem år förlidna efter hans fall2: han levde också trettiofem år här på jorden.

Konung Harald styrde med de män, som följde honom, söderut för att möta sitt folk. Där samlades en mycket stor här, så att det säges, att konung Harald hade nära två hundra3 skepp förutom lastfartyg för livsmedel och småskutor.

Medan de lågo vid Solunder, hade en man vid namn Gyrd en dröm. Han tyckte, att han stod på konungens skepp och såg upp mot ön, där en stor trollkona stod med ett svärd i den ena handen och ett tråg i den andra. Han tyckte också, att han såg ut över alla deras skepp och att det satt en fågel på var skeppsstäv; det var idel örnar och korpar. Trollkonan kvad:

Visst är, att kungen drives
att samlas långt i väster
i striden till de döda —
det vållar häxan glädje.
Likfågeln snart skall välja
byte från konungsskeppen;
riklig föda han väntar.
Mättnad jag honom unnar4.

Harald hårdrådes historia - kapitel 81-90
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida

  1. Solunder: nuv. Sulenöarna utanför Sognefjorden.
  2. Trettiofem; rättare: trettiosex. Olav den helige föll år 1030, Haralds färd till England ägde rum år 1066.
  3. Två hundra, dvs. två storhundraden: tvåhundrafyrtio.
  4. Tolkningen av denna mycket dunkla vers är osäker.