Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla


  


















 

 

 







 


 
 

 






 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 91
Engelsmännen erbjuda fred åt Toste jarl.

Tjugo ryttare redo fram från »tingmannalidet»1 framför norrmännens fylking; de voro helt klädda i brynjor och likaså deras hästar. En av ryttarna ropade: »Är Toste jarl i hären?» Han svarade: »Icke vill jag dölja det, här kunnen I finna honom.» Då sade en av ryttarna: »Din broder Harald sänder dig sin hälsning och låter meddela dig, att du skall få fred och hela Northumberland; hellre än att du skulle vägra att sluta dig till honom, vill han giva dig en tredjedel av hela riket med sig.» Jarlen svarade: »Detta är ju ett annat bud än ofreden och skymfen i vintras. Hade detta bjudits då, så hade mången man varit i livet, som nu är död, och bättre skulle väldet då ha stått i England. Men om jag nu antager detta tillbud, vad vill han då bjuda konung Harald Sigurdsson för hans möda ?» Ryttaren sade: »Han har sagt något om huru mycket han vill unna honom av England: sju fot jord eller så mycket mer som han är längre än andra män.» Då genmälte jarlen: »Faren nu och sägen konung Harald, att han skall göra sig redo till kampen! Annat skall med sanning sägas bland norrmännen, än att Toste jarl svek konung Harald Sigurdsson och gick över till hans fiender, då han skulle kämpa västerut i England. Hellre skola vi alla fatta ett beslut: att dö med ära eller få England med seger.» Därefter redo ryttarna tillbaka.

Konung Harald Sigurdsson sade till jarlen: »Vem var den där vältalige mannen?» Jarlen svarade: »Det var konung Harald Gudinisson.» Då sade konung Harald Sigurdsson: »Alltför länge har du dolt detta för oss. De voro komna så nära inom räckhåll för vår här, att denne Harald icke borde ha kunnat förtälja om våra mäns död.» Jarlen svarade: »Det är sant, herre! Oförsiktigt färdades han, en slik hövding som han är, och det skulle ha kunnat bliva så, som I sägen. Men jag såg, att han ville bjuda mig fred och ett stort rike; jag skulle ha varit hans baneman, om jag röjt honom, och jag vill hellre, att han bliver min baneman än jag hans.» Då sade konung Harald Sigurdsson till sina män: »En liten man var denne, men han stod säkert i stigbygeln.» Det säges, att konung Harald Sigurdsson diktade detta kväde:

Fram vi gånga
i fylkingen
brynjelösa
mot vassa eggar.
Hjälmarna skina —
min jag har ej;
nu ligger vår rustning
nere på skeppen.

Emma hette hans brynja; den var så lång, att den räckte honom till midten av benet, och så stark, att vapen aldrig hade bitit på den. — Då sade konung Harald Sigurdsson: »Detta är illa kvädet. Jag skall göra ett annat bättre kväde.» Sedan kvad han detta:

Icke vi krypa i striden
i lä bak buktade sköldar,
när vapnen larma — så bjöd mig
fordom den trogna kvinnan.
Den guldprydda disen2 bad mig
bära huvudet upprätt
i vapengnyt, där svärden
drabba hårda skallar.

Då kvad också Thjodolv:

Aldrig skall jag kungens
unga arvingar svika,
om själv han skulle falla —
allt går som Gud det bjuder.
Solen skiner icke
på bättre konungsämnen
än dessa .— Haralds söner
två raska falkar likna.
  1. Se ovan kapitel 79 not 2.
  2. »Den guldprydda disen», poetisk omskrivning för »(den smycke bärande) kvinnan».

Kapitel 92
Striden börjar.

Nu började striden, och engelsmännen redo till anfall mot norrmännen. Motståndet blev hårdt. Det var icke lätt för engelsmännen att rida emot norrmännen för skottens skull, och de redo därför i en krets omkring dem. Det var till en början en spridd strid, så länge norrmännen väl höllo ihop fylkingen. Engelsmännen gjorde häftiga angrepp, men veko genast tillbaka, då de icke kunde uträtta någonting. När norrmännen sågo, att de andra, efter vad det syntes, anföllo dem utan kraft, gingo de i sin ordning till angrepp och ämnade förfölja de flyende. Men då de hade brutit sköldborgen, redo engelsmännen emot dem från alla håll och ansatte dem med spjut och pilar. När konung Harald Sigurdsson såg detta, gick han fram i striden där som vapenregnet var tätast. Det blev nu en mycket hård kamp, och många män föllo i båda härarna. Konung Harald Sigurdsson blev så hetsig, att han lopp helt fram ur fylkingen och högg med båda händerna; varken hjälm eller brynja höll stånd mot honom. Alla de som stodo närmast veko undan, och det var nära, att engelsmännen hade tagit till flykten. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Den hugstore kungen hade
ej ringa mod i bröstet;
furstens kampglada hjärta
bävade icke i striden.
Hären såg, hur den tappre
hersarnas herre sig tedde,
när hans vassa, blodiga klinga
sårade männen till döden.

Konung Harald Sigurdsson träffades av en pil i strupen; det blev hans banesår. Han föll där och med honom hela den skara som gick fram med honom utom några som veko tillbaka; dessa behöllo baneret. Striden var alltjämt mycket hård. Toste jarl gick fram under konungens fälttecken. De båda härarna fylkade för andra gången, och det blev därigenom ett långt uppehåll i striden. Då kvad Thjodolv:

Svårt vi nu ha lidit;
hären är i fara.
Harald utan nödtvång
bjöd denna färd till västern.
Den tappre furstens levnad
har ändats så, att alla
bragts nu i största trångmål.
Den frejdade kungen är fallen.

Innan de åter drabbade samman till strid, erbjöd Harald Gudinisson fred åt sin broder Toste jarl och de andra män som ännu voro i livet av den norska hären. Men norrmännen ropade alla med en mun och sade, att hellre skulle de alla falla, den ene över den andre, än att de skulle taga nåd av engelska män. Därefter höjde de härskri, och striden började på nytt. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Den fruktade kungen ljöt döden
i olycksdiger timma;
guldomspunna pilar
skonade icke den tappre.
Den givmilde furstens kämpar
valde hellre att falla
där kring sin kampdjärve konung
än liv och fred att tigga.

  

Kapitel 93
»Orre-striden» börjar.

Östen orre kom i detta ögonblick från skeppen med de män som voro med honom; de voro alla helt klädda i brynjor. Östen fick konung Haralds baner, »Landödan». Striden började nu för tredje gången, och det blev en mycket hård kamp. Det blev stor manspillan bland engelsmännen, och det var nära att de hade flytt. Denna strid har blivit kallad »Orre-striden».

Östen och hans män hade sprungit så häftigt från skeppen, att de voro uttröttade och nästan odugliga till strid, innan de nådde fram till valplatsen; men sedan voro de så hetsiga, att de icke togo någon betäckning, så länge de kunde stå på benen Till slut kastade de ringbrynjorna av sig. Det blev då lätt för engelsmännen att finna sårbara ställen på dem; men somliga sprängde sig helt och hållet genom överansträngning och dogo osårade. Nästan alla de norska stormännen föllo. Detta hände sent nå dagen Det var likväl där, såsom man kunde vänta att icke alla hade samma öde. Många flydde, många voro också de som kommo undan på annat sätt. Det var mörkt om kvällen, innan det blev slut på alla mandråpen.

  

Kapitel 94
Om Styrkår stallare.

Konung Harald Sigurdssons stallare, Styrkår, en framstående man, kom undan. Han fick en häst och red bort på den. Om kvällen började det att blåsa något och blev tämligen kallt, och Styrkår hade icke mera kläder på sig än skjortan och en hjälm på huvudet; han hade ett blottat svärd i handen. Han frös, då han övervunnit tröttheten. Då mötte han en forman som var klädd i en skinnfodrad tröja. Styrkår frågade: »Vill du sälja din tröja, bonde ?» »Icke till dig», sade han, »du är visst en norrman, jag känner ditt tungomål.» Då sade Styrkår: »Om jag är norrman, vad vill du då?» Bonden svarade: »Jag skulle vilja dräpa dig, men nu är det så illa, att jag icke har något vapen som duger.» Då sade Styrkår: »Om du icke kan dräpa mig, så skall jag pröva, om jag kan dräpa dig.» Med dessa ord svingade han svärdet och drev det mot hans hals, så att huvudet rök av. Därefter tog han skinntröjan, sprang upp på sin häst och red ned till stranden.


Styrkår och bonden.

  

Kapitel 95
Om Vilhelm bastarden.

Jarlen av Ruda, Vilhelm bastarden1, sporde sin frändes, konung Edvards, död och tillika, att Harald Gudinisson hade blivit tagen till konung i England och mottagit konungsvigseln. Vilhelm ansåg sig ha större rätt till väldet i England än Harald på grund av släktskapen mellan honom och konung Edvard2. Härtill kom, att han tyckte sig böra vedergälla Harald den skymfen, att han hade brutit trolovningen med hans dotter3. Av alla dessa skäl drog Vilhelm samman en här i Normandiet; han hade en stor mängd folk och rikligt med skepp. Den dag då han red från borgen till sina skepp och när han redan hade stigit upp på sin häst, kom hans hustru till honom och ville tala med honom. Men när han såg det, stötte han till henne med hälen, så att sporren trängde djupt in i bröstet på henne. Hon föll och fick genast sin bane, men jarlen red till skeppet4.

Han for med hären över till England. På denna färd var hans broder, biskop Otto5, med honom. Då jarlen kom till England, härjade han och lade landet under sig över allt där han for fram. Vilhelm var större och starkare än alla andra män, en skicklig ryttare, en stor krigare, men mycket grym; han var också en mycket klok man, men hölls icke för trofast.
  1. Vilhelm erövraren, även (såsom född utanför äktenskapet) kallad »bastarden», hertig av Normandiet från 1035, konung i England från 1066, död 1087.
  2. Edvards moder Emma var syster till Vilhelms farfar Rikard II.
  3. Jämför kapitel 76 o. 77 ovan.
  4. Uppgiften om hertiginnan Mathildas död vid detta tillfälle är oriktig. Hon levde ännu länge efter Vilhelms tåg till England; se kapitel 76 not 1.
  5. Biskop Otto (Odo) av Bayeux var en halvbroder till Vilhelm erövraren.

Kapitel 96
Harald Gudinissons fall.

Konung Harald Gudinisson gav konung Harald Sigurdssons son Olav lov att fara bort jämte alla de män som voro med honom och som icke hade fallit i striden. Harald drog sedan med sin här söderut i England, ty han hade sport, att Vilhelm bastarden var på väg norrut och lade Landet under sig. Där voro då med konung Harald hans bröder Sven, Gyrd och Valthjov1. Konung Harald och Vilhelm jarl möttes söderut i England vid Helsingaport2. Det kom till en stor strid. Där föllo konung Harald och hans broder Gyrd jarl tillsammans med en stor del av deras här. Detta hände nitton dagar efter konung Harald Sigurdssons fall3.

Valthjov jarl räddade sig genom flykten. Sent på kvällen mötte han en skara av Vilhelms män. Då dessa sågo Valthjov jarls följe, flydde de in i en ekskog; de voro tillhopa hundra män. Valthjov jarl lät tända eld på skogen och bränna dem alla inne. Så säger Thorkel Skallesson4 i »Valthjovsflocken»:

Stridens Ygg5 lät bränna
hundra av kungens hirdmän
i heta elden — en »svedkväll»6
var det i sanning för männen.
Det sports, att krigarna sletos
av klorna på häxans fåle7;
riklig föda spjutet
gav åt den svarta ulven.
  1. Valthjov var icke broder till konung Harald Godwinsson; se Olav den heliges historia kapitel 152 not 2. Hans deltagande i striden är icke bekant från engelska källor.
  2. Helsingaport, sannolikt fel för Hestingaport: Hastings i grevskapet Sussex på Englands sydkust. Port betyder: hamn (lat. portus); Hastings utgjorde en av de s. k. cinque ports (»de fem hamnarna»), ett antal starkt befästa städer på Englands sydkust.
  3. Dvs. den 14 oktober 1066.
  4. Thorkel Skallesson, son till en viss Thord skalle, är känd endast som författare av en dikt om jarlen Valthjov, den här anförda »Valthjovsflocken».
  5. »Stridens Ygg (dvs. Oden)», poetisk omskrivning för »krigaren».
  6. Svedkväll» kallades möjligen den kväll under höstslakten, då de slaktade fårens huvud och ben sveddes för att befrias från kvarsittande ull o. d.
  7. »Häxans fåle»: vargen; jfr kapitel 82 not 3.

Kapitel 97
Valthjov jarl blir dräpt.

Vilhelm lät utropa sig till konung i England. Han sände bud till Valthjov jarl, erbjöd honom förlikning och gav honom lejd för att komma till ett möte. Jarlen begav sig åstad med några få män, men när han kom på heden norr om Kastalabro1, mötte honom två fogdar med en skara män, grepo honom och satte honom i fjättrar. Sedan blev han halshuggen. Engelsmännen kalla honom helig2. Så säger Thorkel:

Vilhelm, som plöjde från söder
det iskalla havet till England,
har svikit mot tro och loven
den vapendjärve Valthjov.
Sant är, att sent skola stillas
strider och dråp i landet —
men tapper och rask var min herre,
mer frejdad furste ej fallit.

Vilhelm var sedan konung i England i tjugoett år. Hans ättlingar ha sedan alltjämt varit konungar i England3.
  1. Kastalabro, okänd ort.
  2. Snorres skildring är här oriktig. Valthjov förliktes med Vilhelm efter erövringen av England, och det var först år 1075, sedan han deltagit i en sammansvärjning mot Vilhelm, som han blev tillfångatagen och avrättad.
  3. På manliga linjen utdog dock ätten år 1135.

Kapitel 98
Olav Haraldssons färd till Norge.

Konung Haralds son Olav styrde med sin här bort från England. Han seglade ut från Hravnsör1 och kom om hösten till Orknöarna. Där hade det då timat, att konung Harald Sigurdssons dotter Maria hade ljutit en bråd död samma dag och i samma stund som hennes fader, konung Harald, stupade. Olav stannade där över vintern.

Sommaren därefter for Olav österut till Norge. Där blev han tagen till konung tillsamman med sin broder Magnus. Drottning Ellisiv och hennes dotter Ingegerd foro till Norge med Olav, Ellisivs styvson. Då kommo också med Olav västerifrån över havet Skule, som sedan kallades »konungsfostraren», och hans broder, Ketil »krok»2. De voro båda framstående och högättade män från England och båda mycket kloka; båda voro kära vänner till konungen. Ketil »krok» for norrut till Hålogaland; konung Olav skaffade honom ett godt gifte, och från honom härstamma många stormän.

Skule »konungsfostrare» var en klok och kraftfull man och mycket fager till utseendet. Han blev styresman för konung Olavs hird, talade på tingen3 och deltog med konungen i rikets styrelse. Konung Olav erbjöd sig att giva Skule ett fylke i Norge, vilket som syntes honom bäst, med alla de intäkter och skatter som konungen ägde att taga där. Skule tackade honom för hans anbud, men sade, att han hellre ville bedja honom om något annat, »ty», sade han, »om det blir konungaskifte, så kan det hända, att gåvan tages tillbaka. Jag vill hellre taga emot några egendomar som ligga nära de köpstäder där I, herre, plägen sitta och taga julgästning.» Konungen beviljade honom detta och skänkte honom jordagods österut vid Kungahälla, vid Oslo, vid Tunsberg, vid Borg4, västerut vid Bjorgvin5 och norrut vid Nidaros. Det var nästan de bästa egendomarna på varje ställe, och dessa gods ha sedan alltjämt legat under de män som kommit av Skules ätt. Konung Olav gav honom sin fränka, Gudrun Nevsteinsdotter, till äkta. Hennes moder var Ingrid, dotter till konung Sigurd »so» och Åsta; Ingrid var syster till konung Olav den helige och konung Harald6. Skules och Gudruns son var Åsolv på Rein7; han var gift med Thora, en dotter till Skopte Ogmundsson. Thoras och Åsolvs son var Guthorm på Rein, fader till Bård, som i sin ordning var fader till konung Inge8 och hertig Skule9.
  1. Hravnsör: nuv. Ravenseer, den yttersta spetsen av Holderness (se kapitel 83 not 5).
  2. Tillnamnet »krok» är flertydigt; troligen betyder det dock här snarast: den krokryggige.
  3. Nämligen å konungens vägnar.
  4. Borg: Sarpsborg.
  5. Bjorgvin: Bergen.
  6. Dvs. halvsyster till Olav och helsyster till Harald. Jämför Olav den heliges historia kapitel 33.
  7. Rein: en gård i Nordmöre.
  8. Inge Bårdsson, konung i Norge 1204—1217.
  9. Skule Bårdsson, halvbroder till Inge, efter dennes död riksföreståndare under Håkon Håkonssons minderårighet, död 1240.

Kapitel 99
Om konung Harald Sigurdsson.

Ett år efter konung Haralds död fördes hans lik västerifrån från England norrut till Nidaros och jordades i Mariakyrkan, som han själv hade låtit bygga1. Det sade alla, att konung Harald hade överträffat andra män i förstånd och rådklokhet, vare sig det gällde att fatta ett raskt beslut eller att planlägga något för framtiden för sig själv eller andra. Han var den tappraste av alla män; han var också segersäll, så som nu här har omtalats. Så säger Thjodolv:

Själlands fiende2 ofta
njöt sin djärvhet tillgodo;
modet är halva segern3 —
det sannar Harald förvisso.

Konung Harald var en vacker man med ett värdigt utseende, ljushårig, med ljust skägg och långa mustascher; av hans ögonbryn var det ena något högre än det andra. Han hade stora händer och fötter men bäggedera väl vuxna. Hans längd var fem alnar. Han var grym mot sina fiender och hämndlysten överallt, där han rönte motstånd. Så säger Thjodolv:

Rådsnar Harald straffar,
där övermod han möter;
jag tror, att kungens kämpar
få lön som de förtjänat.
Den börda få de bära
som var och en sig binder;
en var beskär den andre
hans rätt — så dömer Harald.

Konung Harald var mycket lysten efter makt och alla världsliga fördelar. Han var frikostig mot dem av sina vänner som han tyckte om. Så säger Thjodolv:

Stridens främjare4 genast
gav mig en mark för dikten;
så lönar kungen givmildt
med vänskap gjorda tjänster.

Konung Harald var femtio år gammal, då han föll. Inga märkliga sägner ha vi om hans uppväxt, förrän han var femton år gammal, då han var med i slaget vid Stiklarstader tillsammans med sin broder konung Olav5. Han levde sedan i trettiofem år, och hela den tiden var han aldrig fri från oro och fejder. Konung Harald flydde aldrig ur en strid, men ofta sökte han sig utvägar att undkomma övermakten, när han hade att kämpa mot en överlägsen fiende. Alla som följde honom i strid och på härtåg, sade att då han var stadd i stor fara och det gällde att handla raskt, fattade han alltid det beslut som alla efteråt insågo ha varit det gagneligaste.
  1. Se kapitel 38 ovan.
  2. Så kallas Harald på grund av de långvariga strider som han förde med Danmark.
  3. Ordstäv, ungefär motsvarande vårt: »friskt vågat är hälften vunnet».
  4. Stridens främjare: krigarhövdingen (Harald).
  5. Se kapitel 1 ovan.

Kapitel 100
Om konung Harald.

Halldor, son till Brynjolv »kamel» den gamle1, var en klok man och en framstående hövding. Då han lyssnade till männens tal och hörde, att man fann de båda brödernas, Olavs och Haralds, lynnen mycket olika, sade han: »Jag var i stor ynnest hos båda bröderna, och jag lärde väl känna bådas sinnelag. Jag har aldrig funnit två män så lika till skaplynnet. De voro båda mycket kloka och tappra män, lystna efter gods och makt, stolta, föga nedlåtande, myndiga och stränga i att straffa. Konung Olav tvang folket till att antaga kristendomen och rätta seder2 och straffade med hårdhet dem som gjorde sig döva för hans ord. Stormännen i landet fördrogo icke hans rättrådighet och oväld, utan samlade en här emot honom och fällde honom i hans eget rike. För den skull blev han helig. Harald kämpade för berömmelse åt sig och riket, tvang under sig allt folk som han kunde och föll i främmande konungars land. Båda bröderna voro i sitt dagliga liv sedesamma och måna om sin heder. De voro också vidtfarande och kraftfulla män och blevo därav vida namnkunniga och frejdade.»
  1. Om denne se Olav den heliges historia kapitel 61.
  2. Rätta seder, nämligen i fråga om religionsutövningen.

Kapitel 101
Konung Magnus död.

Konung Magnus Haraldsson styrde ensam Norge ett år efter konung Haralds fall, och därefter rådde han två år över landet tillsammans med sin broder Olav. De voro då båda konungar; konung Magnus hade den norra delen av landet och konung Olav den östra. Konung Magnus hade en son som hette Håkon. Honom uppfostrade Thore på Steig1; han var en mycket lovande ung man.

Efter konung Harald Sigurdssons död ansåg den danske konungen Sven, att freden var bruten mellan norrmän och danskar, ty denna hade icke blivit sluten för längre tid än Harald och Sven båda levde2. Det gjordes då häruppbåd i båda rikena. Haralds söner kallade ut fullt uppbåd av män och skepp., och konung Sven for söderifrån med den danska hären. Det gick nu bud emellan konungarna med förslag om förlikning. Norrmännen sade, att de ville antingen behålla samma fred som förut var avtalad eller också kämpa. Med anledning därav blev detta diktat:

Med hotfullt tal och fredligt
ömsevis värjde Olav
sitt land, att ingen annan
furste djärvdes det kräva.

Så säger Sten Herdisson i »Olavsdråpan»:

Den kampstarke kungen som vilar
helig i Nidaros tempel3
skall värja sin gamla odal
mot Sven — han är stor och mäktig.
Sin egen ätt han unnar
av hjärtat hela Norge;
fåfängt förvisso kräver
Ulvs arving4 del i landet.

Under denna leding ingicks förlikning mellan konungarna och fred mellan rikena. Konung Magnus fick en sjukdom, »revormssjuka»5, och låg någon tid. Han dog i Nidaros och blev jordad där. Han var en av allt sitt folk älskad konung.

Konung Olav kyrres historia
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida
  1. Om denne jämför början av kapitel 24 med anmärkningar.
  2. Se slutet av kapitel 71 ovan
  3. Dvs. Olav den helige.
  4. Ulvs arving: Sven Ulvsson (Estridsson).
  5. Vilken sjukdom som här åsyftas, är ovisst; möjligen bältros, som dock icke ensam torde ha förorsakat döden.