Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Harald hårdrådes historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 1

Harald, son till Sigurd »so» och halvbroder på mödernet till konung Olav den helige, var med i slaget vid Stiklarstader, då konung Olav den helige föll1. Harald blev sårad där och räddade sig undan tillsamman med några andra flyktingar. Så säger Thjodolv:

Helt nära Haug2, så sägs det,
stod i vapenstormen
bulgarerödarn Harald3
och hjälpte väl sin broder.
Ej han skifcles gärna
från den fallne Olav,
där han, femtonårig,
for med beslöjat huvud4.

Ragnvald Brusesson5 hjälpte Harald ut ur striden och förde honom till en bonde, som bodde i skogen långt från andra människor. Där blev Harald vårdad, till dess han blev frisk. Sedan följde bondens son honom österut över Kölen; de foro skogsvägarna överallt, där de så kunde, och undveko allfarvägen. Bondesonen visste icke, vem det var som han följde. En gång när de redo mellan några ödeskogar, kvad Harald detta:

Från skog till skog jag släpar
mig fram med ringa heder.
Vem vet, om ej till sist dock
mitt namn blir vida frejdat?

Han for österut över Jämtland och Hälsingland och så till Svithiod. Där träffade han Ragnvald Brusesson och många andra av konung Olavs män, som hade räddat sig ur striden.

  1. Om Harald, den senare konung Harald hårdråde, son till Olav den heliges moder Asta i dennas andra giftermål, med Sigurd »so», se Olav den heliges historia kapitel 33, 76, om hans deltagande i slaget vid Stiklarstader därst. kapitel 196, 198, 209.
  2. Haug, en kungsgård i nedre Veradalen, icke långt från Stiklarstader.
  3. »Bulgarerödarn» kallas Harald, emedan han under sin tjänst hos den grekiske kejsaren, varom nedan berättas i kapitel 2 ff., deltog i ett krigståg mot de upproriska bulgarerna (år 1041). Denna episod synes icke ha varit känd av Snorre
  4. »Med beslöjat huvud», nämligen för att dölja, vem han var.
  5. Ragnvald Brusesson, jarl på Orknöarna, död 1044. Jfr Olav den heliges historia kapitel l00, 102, 180. Ragnvald vistades hos Olav den helige under dennes sista år och deltog med honom i slaget vid Stiklarstader.

Kapitel 2
Konung Haralds färd till Miklagård.

Våren därefter skaffade de sig skeppslägenhet och foro om sommaren österut till Gårdarike till konung Jarisleiv1. Där stannade de över vintern. Så säger Bolverk2:

Ren från blodet strök du
klingan efter striden,
sen du korpen mättat —
ulven tjöt i åsen.
Nästa år till Gårdar
du drog med okuvligt sinne.
Ingen kämpe jag känner
mer frejdad än du i världen.

Konung Jarisleiv tog vänligt emot Harald och hans följeslagare. Harald blev anförare för konungens landvärnsmän och jämte honom Eiliv, en son till Ragnvald jarl3. Så säger Thjodolv:

Landet värjde nu
Eiliv och du
med enig håg —
svinfylkt man såg.
Östvenders här
led tungt besvär;
för läserna4 lätt
var ej härmännens rätt.

Harald vistades i Gårdarike några år och färdades vida omkring i östersjöländerna. Sedan for han ut till Grekland och hade då ett stort följe med sig; han styrde kosan till Miklagård5. Så säger Bolverk:

Den svala vinden kraftigt
drev snäckornas svarta stammar
längs kusten — stolta buro
sitt segel de pansrade skeppen.
Miklagårds härlige furste
såg stävarnas järnband skina:
med fagra bogar skredo
skeppen mot stadens murar.

  1. Jarisleiv, det nordiska namnet för Jaroslav, son till Wladimir den store, storfurste i Kiev och Novgorod 1016—1054. Jaroslav var gift med Olav skötkonungs dotter Ingegerd. Jfr Olav den heliges historia kapitel 91.
  2. Bolverk Arnorsson, isländsk skald, läs mer om honom på denna sida.
  3. Eiliv var son till jarlen Ragnvald Ulvsson (från Västergötland), som följde Ingegerd till Ryssland, när hon förmäldes med Jaroslav. Jfr Olav den heliges historia kapitel 93.
  4. Läserna, troligen: »Ijecherna», dvs. polackerna, grannfolk till ryssarna och venderna.
  5. Miklagård (eg.: »den stora staden»; jfr ryska gorod »stad»), de gamle nordbornas namn på Konstantinopel.

Kapitel 3
Om Harald Sigurdsson.

Vid denna tid regerade i Grekland drottning Zoe den mäktiga tillsammans med Mikael Katalaktes1. Då Harald kom till Miklagård, trädde han i tjänst hos dessa och for genast om hösten ut på »galejorna»2 tillsammans med det krigsfolk som seglade på Greklandshavet3. Harald höll ett följe av egna män. Anförare för hären var en man som hette Gyrge4; han var en frände till drottningen. Men Harald hade icke varit länge i hären, förrän väringarna5 flockade omkring honom, och de höllo sig tillsammans, så snart det var strid. På det sättet kom det inom kort dithän, att Harald blev hövding över alla väringarna. Gyrge och hans folk foro vida omkring bland de grekiska öarna och härjade där mycket på sina fribytarefartyg.

  1. Kejsarinnan Zoe regerade mellan åren 1028 och 1052. Hon var gift tre gånger: 1) med Romanos Argyros (1028—1034); 2) med Mikael Katalaktes (1034—1041); 3) med Konstantinos Monomachos (1042—1054).
  2. »Galeja» (isl. galeið): namn på ett slags krigsfartyg som under medeltiden användes i medelhavsländerna.
  3. Greklandshavet: östra Medelhavet, söder och österom Grekland.
  4. Gyrge, dvs. Georgios.
  5. »Väringarna» var namnet på de skandinaviska legosoldaterna i den grekiske kejsarens livgarde under 900- och l000-talen. »Väringarna» utgjorde en egen avdelning på omkring 500 man; de voro nära knutna till kejsarens person, utgjorde hans närmaste omgivning, svarade för vakthållningen i hans palats och följde honom i krig.

Kapitel 4
Harald och Gyrge draga lott.

Det hände en gång, då de hade farit över land och skulle slå nattläger vid några skogar, att väringarna kommo törst till nattkvarteret och utvalde åt sig de tältplatser som de sågo vara bäst och som voro högst belägna. Där är nämligen så beskaffat, att landet är sankt, och då det kommer regn, är det svårt att tälta på de ställen som ligga lågt. Nu kom Gyrge, härens anförare, och när han såg, var väringarna hade tältat, befallde han dem att flytta därifrån och slå läger på något annat ställe; här ville han själv tälta, sade han. Harald svarade: »Om I kommen först till nattkvarteret, så väljen I eder lägerplats, och vi få då tälta på ett annat ställe, var vi behaga. Gören I nu också så och tälten, var I viljen, på något annat ställe! Jag har trott, att det vore väringarnas rätt här i Greklandskonungens rike att vara självrådande och fria i alla saker emot alla män och vara allenast konungen och drottningen tjänstskyldiga.»

De tvistade nu häftigt härom, till dess båda skarorna väpnade sig; det var icke långt ifrån, att de hade råkat i strid. Då kommo några av de klokaste männen dit och skilde dem åt. De menade, att det var bättre, att de enades om denna sak och gjorde ett noggrant avtal sig emellan, så att det icke oftare behövde komma till en sådan träta. Man kom också överens om ett möte, och de bästa och klokaste männen ledde detta.

Vid denna sammankomst blevo på deras råd alla ense om att man skulle lägga lotter i en klädningsflik och lotta emellan grekerna och väringarna, vem av dem som skulle rida eller ro först eller först lägga i hamn eller välja tältplats; var och en skulle så vara nöjd med det som lotten gav. Sedan gjordes lotter och märktes. Då sade Harald till Gyrge: »Jag vill se, hur du märker din lott, så att vi icke bägge märka våra lotter på samma sätt.» Han visade honom den. Därpå märkte Harald sin lott och kastade den i klädningsfliken, och så gjorde även Gyrge.

Den man som skulle taga upp lotten tog en lott och höll den mellan fingrarna, lyfte upp handen och sade: »Dessa skola rida och ro först och först lägga i hamn och välja sig tältplats.» Harald grep hans hand, tog lotten och kastade den ut i sjön; sedan sade han: »Detta var vår lott.» Gyrge sade: »Varför lät du icke flera män se den?» »Se nu», sade Harald, »på den som är kvar! Där skall du känna igen ditt märke.» Sedan granskade man den lotten, och alla kände igen Gyrges märke. Saken blev nu avdömd så, att väringarna skulle ha valet i fråga om allt det som de tvistade om.

Det var sedan flera andra saker som de icke blevo eniga om, men det gick ständigt så, att Harald fick sin vilja fram.

Kapitel 5
Om Harald Sigurdsson.

De foro alla tillsamman om sommaren och härjade. Då hela hären var samlad, lät Harald sina män hålla sig utanför striden eller också på den plats där det var minst fara; han sade, att han ville vara försiktig, så att han icke miste sitt folk. Men då han var ensam med sina män, kastade han sig så häftigt in i kampen, att han antingen måste segra eller få sin bane. Det hände sålunda ofta, att Harald vann seger, då han var hövding över hären, medan Gyrge icke vann. Detta märkte folket i hären. Man menade, att det skulle gå bättre för dem, om Harald ensam vore anförare för hela skaran, tadlade härföraren och sade, att han och hans män voro till ingen nytta. Gyrge svarade, att väringarna icke ville giva honom någon hjälp, och han bad dem draga till ett annat ställe och uträtta vad de kunde, medan han bleve där med den övriga hären. Harald lämnade då hären och med honom väringarna och latinerna1.

Gyrge for nu med grekernas här, och det visade sig då, vad vardera förmådde. Harald fick ständigt seger och byte, men alla grekerna drogo hem till Miklagård utom de unga män som ville skaffa sig gods; dessa slöto sig till Harald och togo honom till hövidsman. Han drog nu med sin här västerut till Afrika, som väringarna kalla Serkland2; hans skaror ökades mycket. I Serkland vann han åttio borgar; somliga gåvo sig, andra tog han med storm. Sedan drog han till Sikelö3. Så säger Thjodolv:

Åttio borgar täljas
med sanning tagna i Serkland —
ej utan fara var det
för ödarn av eldröda guldet4 —,
innan den unge krigarn,
serkernas5 skräck, lät börja
på Sikelös vida slätter
valkyrjans hårda lekar.

Så säger Illuge Bryndölaskald6:

Harald, med svärdet lade
du söderns land under Mikael7.
Vi sport, att Budles ättling
bjöd hem sin hustrus bröder8.

Här säges det, att vid denna tid var Mikael grekernas konung. Harald stannade flera år i Afrika och förvärvade en mängd gods, guld och alla slags dyrbarheter. Allt gods som han fick och som han ej behövde för sina utgifter, sände han med sina tromän norrut till Holmgård till förvaring hos konung Jarisleiv. Där samlades en ofantlig mängd gods, såsom det också var att vänta, då han härjade i den del av världen som var rikast på guld och dyrbarheter och eftersom han gav sig i kast med så stora företag; det är redan omtalat med sanning, att han hade bemäktigat sig åttio borgar.

  1. Latinerna: krigare från de latinska länderna, Frankrike och Italien.
  2. Serkland, »saracenernas land»: västra Asien och norra Afrika. I själva verket företogos de krigståg (1035—1037), som här omtalas och som föregingo tåget till Sicilien, icke till Afrika utan till Syrien och Armenien.
  3. Sikelö: Sicilien.
  4. »Ödarn av eldröda guldet», poetisk omskrivning för »den givmilde mannen».
  5. Serkerna: saracenerna.
  6. Illuge Bryndölaskald är känd så godt som endast till namnet. Av ett kväde, som han enligt en isländsk källa diktat om Harald hårdråde, äro endast några få versar bevarade, däribland den här anförda.
  7. Mikael, dvs. Mikael Katalaktes, Zoes andra gemål; se ovan kapitel 3 not 1.
  8. Omkvädet, som visar att det nyss nämnda kvädet om Harald varit en dråpa, har hämtat sitt ämne från den bekanta sagokretsen om Sigurd Fåvnesbane, som utgör föremålet för en stor del av Eddans kväden och som även behandlas i den långt yngre Volsungasagan. »Budles ättling», dvs. Budles son, är Atle, som efter giftermålet med Sigurds efterlämnade maka, Gudrun, till sig inbjöd sina svågrar Gunnar och Hogne, Sigurds dråpsmän, för att sedan svekfullt döda dem.

Kapitel 6
Strid på Sikelö.

När Harald kom till Sikelö, härjade han där och lade sig med sin här utanför en stor och folkrik stad. Han belägrade staden, ty den hade starka murar, så att det syntes honom osäkert, om han skulle kunna bryta ned dem. Stadens innevånare hade rikliga förråd av mat och andra förnödenheter, som de behövde till sitt försvar. Då fann Harald på det rådet, att han lät sina fågel langare fånga småfåglar, som hade sina nästen i staden och som flögo ut i skogen om dagen för att söka sig föda. Han lät binda hyvelspånor av töreved på ryggen på fåglarna, hällde vax och svavel därpå och lät slå eld i dem. Fåglarna flögo, så snart de släpptes lösa, alla på en gång in i staden för att söka sina ungar och redarna som de hade i de med rör eller halm täckta hustaken. Då fattade elden från fåglarna i hustaken. Och fastän var och en av dem bar endast en liten börda eld, så blev det likväl genast en stor eldsvåda, då många fåglar buro eld vida omkring till taken i staden. Snart brann det ena huset efter det andra, tills hela staden stod i låga. Då gingo alla människorna ut ur staden och bådo om nåd, desamma som förut mången dag hade talat övermodigt och hånfullt om den grekiska hären och dess hövding. Harald skonade alla som bådo om nåd. Staden lämnades i hans våld.


Haralds män fånga småfåglar från borgen.

 

Kapitel 7
Strid omkring en annan stad.

Det var sedan en annan stad, framför vilken Harald lade sig med sin här. Denna stad var både folkrik och stark, så att det var icke att vänta, att de skulle kunna bryta ned den. Där voro fasta och jämna slätter rundtomkring staden. Då lät Harald börja att gräva en gång från ett ställe, där det rann en bäck; det var en djup klyfta där, så att man icke kunde se dit från staden. De kastade jorden ut i vattnet och läto strömmen föra bort den. Vid detta arbete voro de dag och natt ömsevis in de olika flockarna. Den övriga hären gick varje dag fram till staden, och stadsborna gingo till skottgluggarna, och de sköto så på varandra. Om natten sovo de på båda sidor.

När Harald förstod, att den underjordiska gången var så lång, att den hade kommit innanför stadsmuren, befallde han sina män att väpna sig. Det led mot dagningen, då de gingo in i gången. Då de kommo till ändan av gången, grävde de upp över sina huvuden, till dess de stötte på stenar som voro murade med kalk; det var golvet i en stensal. De bröto upp golvet och stego upp i salen. Där sutto många av stadens män och åto och drucko, och det blev dem till den mest oväntade olycka, ty väringarna gingo omkring med dragna svärd. Några dräpte de genast; några som fingo tillfälle därtill flydde, förföljda av väringarna. Några av Haralds män bemäktigade sig stadsporten och öppnade den, så att hela den stora hären kom in. När denna visade sig i staden, flydde stadsborna. Många bådo om nåd, och alla som gåvo sig blevo skonade. På detta sätt fick Harald staden och med den en ofantlig mängd gods.

 

Kapitel 8
Strid vid den tredje staden.

De kommo till en tredje stad, som av alla dessa var den starkaste och den rikaste på gods och folk. Omkring den staden voro stora vallgravar, så att de sågo, att de icke kunde vinna den genom samma konstgrepp som de förra städerna. De lågo där mycket länge utan att kunna uträtta någonting.

När stadens innebyggare sågo detta, växte deras djärvhet. De ställde sina fylkingar uppe på stadsmurarna, och därefter ropade de till väringarna, eggade dem och bådo dem gå in i staden, hånade dem för brist på mod och sade, att de icke voro tapprare till att slås än höns. Harald bad sina män låtsa, som om de icke förstode, vad de andra sade. »Vi vinna ingenting», sade han, »genom att ränna in till staden; de skola då anfalla oss med sina vapen under fötterna på sig själva. Och även om vi komme in i staden med en skara män, så kunna de efter behag stänga inne dem som de vilja och hålla andra ute, ty de ha satt vakt vid alla stadsportarna. Men vi skola göra icke mindre spe av dem än de av oss och skola låta dem se, att vi icke äro rädda för dem. Våra män skola gå fram på fältet så nära staden som möjligt och likväl akta sig för att komma inom skotthåll för dem. De skola alla färdas vapenlösa och ställa till lekar och låta stadsborna se, att vi icke fråga efter deras krigsfolk.»

 

Kapitel 9
Om Ulv och Halldor.

Två isländska män omtalas, som voro i följe med konung Harald. Den ene var Halldor, son till Snorre gode1 — det är han som har fört denna berättelse hit till landet2 —; den andre var Ulv, son till Ospak, son till Osviver den spake3. De voro båda mycket starka och tappra män och goda vänner till konung Harald. Dessa voro båda med i lekarna.

Då det nu hade gått till på detta sätt i några dagar, ville stadsborna visa ännu större övermod; de gingo obeväpnade upp på stadsmuren och läto likväl stadsportarna stå öppna. När väringarna sågo detta, gingo de en dag till leken med svärd under kapporna och hjälmar under hattarna. Då de hade lekt en stund och sågo, att stadsmännen icke misstänkte något, togo de raskt sina vapen och sprungo bort till stadsporten. När männen i staden sågo detta, gingo de tappert till försvar; de hade full beväpning4.

Det kom till strid i stadsporten. Väringarna hade intet annat till sköld, än att de svepte kapporna om sin vänstra arm. De blevo sårade, några föllo, och alla voro hårdt ansatta. Harald och de män som voro med honom i tälten skyndade till för att hjälpa de sina. Men stadsmännen hade nu kommit upp på stadsmuren och sko to och kastade stenar på dem. Det blev en hård strid; de som voro i portöppningen tyckte, att det gick långsammare med hjälpen åt dem, än de kunde önska. När Harald kom fram till stadsporten, föll hans banerförare. Han sade då: »Halldor, tag upp baneret!» Halldor tog upp stången och svarade vettlöst: »Vem vill bära fälttecknet för dig, när du följer det så modlöst som nu en tid?» Det var mera vredesord än sanning, ty Harald var en mycket orädd man. De trängde nu in i staden; där stod en hård kamp, men slutet blev, att Harald fick seger och vann staden. Halldor var svårt sårad; han hade fått ett stort sår i ansiktet, och han hade lyte därav, så länge han levde.

  1. Snorre gode, dvs. goden Snorre Thorgrimsson, en berömd och mäktig isländsk hövding under förra hälften av l000-talet; se Prologus not 14.
  2. »Hit till landet», dvs. till Island.
  3. »Spak» betyder i fornspråket såväl »saktmodig», »stillsam» som »klok», »förståndig».
  4. Även från deras sida var sålunda det hela en krigslist.

Kapitel 10
Strid vid den fjärde staden.

Den fjärde stad till vilken Harald kom med sin här var större än någon av dem som förut omtalats; den var så stark, att de icke hade något hopp om att kunna bryta ned den. De förblevo liggande omkring staden och belägrade den, så att det icke skulle kunna föras några förråd till den. När de hade varit där en liten tid, blev Harald sjuk, så att han lade sig till sängs. Han lät flytta sitt tält bort från de andra tälten, ty han tyckte sig ha bättre ro, då han icke hörde larm och gny från hären. Hans män gingo ofta flockvis till och från honom och sporde honom om råd.

Stadsborna märkte, att något stod på bland väringarna och skickade kunskapare för att taga reda på, hur det hängde samman. Då kunskaparna kommo tillbaka till staden, kunde de omtala, att väringarnas hövding var sjuk, och att för den skull intet anfall gjordes mot staden. När nu på detta sätt en tid hade förlidit, började Haralds krafter att avtaga, och hans män blevo mycket bekymrade och sorgsna. Allt detta sporde man i staden. Slutligen kom det dithän, att sjukdomen så hårdt ansatte Harald, att hans död kungjordes i hela hären.

Då gingo väringarna till tals med stadsmännen, omtalade för dem sin hövdings död och bådo prästerna giva honom en grav i staden. När de i staden hörde dessa tidenderna, voro där många som rådde för kloster eller andra storkyrkor i staden, och alla ville gärna ha det liket till sin kyrka, ty de visste, att därmed skulle följa stort offer1. Sålunda klädde sig hela mängden av präster i skrud, gingo ut ur staden med skrin och reliker och gjorde en ståtlig procession.

Väringarna anordnade också en högtidlig likfärd; likkistan bars högt och var överhöljd med pell2, och över den buros många fälttecken. Men just som detta fördes in genom stadsporten, satte bärarna ned kistan tvärs för portöppningen. Därpå blåste väringarna till strid med alla sina lurar och drogo svärden; hela väringahären störtade ut ur tälten med full beväpning och skyndade till staden under rop och skrik. Munkarna och prästerna, som hade gått ut för att möta liktåget och som hade kappats om att först komma ut och taga emot offret, kappades nu dubbelt så mycket att komma längst bort från väringarna, ty dessa dräpte var och en som var dem nära, vare sig han var klerk eller ovigd man. Väringarna gingo omkring i hela staden och dräpte männen, plundrade alla kyrkor i staden och togo där en ofantlig mängd gods.

Harald hårdrådes historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida

  1. Dels såsom betalning för gravplatsen, dels såsom ersättning för mässor o. d.
  2. Pell var under medeltiden namnet på ett slags mycket dyrbart tyg av siden eller ylle.