Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Magnus den godes historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37

Kapitel 31
Konung Svens flykt.

Konung Magnus styrde genast med sin här norrut till Själland efter Sven. När Magnus och hans folk nalkades, flydde Sven och hans män genast upp i land. Konung Magnus satte efter dem och förföljde de flyende och dräpte alla som han kunde nå. Så säger Thjodolv:

Mången själländsk ungmö
sporde ett och detsamma:
vem märket bar från stranden1
blodiga sköldarna sågos.
Den guldprydda disen2 skräckfylld
ilade bort genom skogen;
talrika skaror flydde
med bävan hän till Hringstad3.

Skånes raske herre4
var stänkt med dy till halsen —
ett under det vore, om kungen
ej segern här skulle hålla!
De tunga spjuten flögo
hän över hed och myrar;
den starke jarlens märke5
släpades fram över marken.

Sven flydde över till Fyn. Men konung Magnus drog härjande omkring på Själland och brände gårdarna vida omkring för de män som om hösten hade slutit sig till Sven. Så säger Thjodolv:

Jarlen måste vika
i vinter från kungasätet:
starkt var värnet, konung,
som du för landet ställde6.
Du vågade, givmilde Magnus,
mången dust under skölden.
Knuts systerson7, den tappre,
var hårdt beträngd av nöden.

Trönders furste8, du ödde
med elden mången boning;
vred lät du lågorna rasa
i böndernas hus och gårdar.
Hövdingars vän, du skonte
ej jarlens följeslagar,
som fiendskap dig visat.
Snabbt de flyktade undan.


Magnus härjar på Själland.

  1. Dvs. vilka de annalkande fienderna voro.
  2. »Den guldprydda disen»; poetisk omskrivning för »kvinnan».
  3. Hringstad: nuv. Ringsted på Själland, sedan gammalt och under hela medeltiden en betydande stad och ofta uppehållsort för de danska konungarna. I dess gamla vackra kyrka, S:t Bents kyrka, ligga flera av de medeltida danska konungarna begravna.
  4. »Skånes herre» kallas Magnus i sin egenskap av Danmarks konung. Möjligen vill skalden särskilt framhålla Magnus' herravälde även och just över Skåne, där Sven hade sitt förnämsta stöd.
  5. »Märke» (isl. merki): fälttecken, baner.
  6. »Kungasätet» är Ringsted; se not 3. Thjodolv betraktar här striden som ett anfall av Sven på Magnus' (danska) rike och Magnus såsom den som försvarar detta.
  7. Knuts systerson: Sven Estridsson; se ovan kapitel 22.
  8. Jämför ovan kapitel 1 not 4.

Kapitel 32
Fyn brännes.

Så snart konung Magnus sporde till Sven, förde han sin här över till Fyn. När Sven fick veta detta, steg han ombord och seglade över till Skåne. Därifrån for han upp i Götaland och sedan till sveakonungen. Konung Magnus gick i land på Fyn och lät där plundra och bränna för många. Alla de av Svens män som voro där flydde därifrån vida vägar. Så säger Thjodolv:

Vinden från havet driver
gnistorna högt i luften
från tjocka väggar av eke:
vildt flammar det tända bålet.
Gårdarna låga mot himlen
på Fyn, där norrmän bränna;
tak och spärrar störta
ned över männens huvud.

Magnus kämpar, glömmom
icke Danmarks kvinnor,
sedan nu med männen
vi haft trenne möten!
Fagra kvinnor finnas
visst på Fyn. — Dock hållom
oss till striden redo!
Svärdet rödt vi färge!

Efter detta gav sig allt folket i Danmark under konung Magnus. Det rådde god fred under senare delen av vintern, och konung Magnus satte sina män till styret över hela landet där i Danmark. Då det led ut på våren, for han med sin här norrut till Norge och stannade där länge under sommaren.

 

Kapitel 33
Striden vid Helganäs.

När Sven sporde detta, red han genast ned till Skåne; han hade en stor här med sig från Sveavälde. Skåningarna togo vänligt emot honom, och han fick av dem ännu mera folk. Därefter for han över till Själland och lade landet där under sig, likaså Fyn och alla öarna1. Då detta kom till konung Magnus öron, drog han också folk och fartyg till sig och seglade söderut till Danmark. Han fick veta, var Sven låg med sin här, och styrde genast emot honom. De möttes på ett ställe som heter Helganäs2. Det var bortåt aftonen. Då striden började, hade konung Magnus mindre folk, men större och bättre bemannade skepp. Så säger Arnor »jarlaskald» :

Helganäs det vida,
jag sport, det ställe heter
där frejdade krigarfursten
ödde de långa skeppen.
Skymningen föll, när kungen
bjöd rygerna3 fram till striden;
häftigt rasade stormen
av vapen natten igenom.

Striden var mycket hård, och när det led ut på natten, blev manfallet stort. Konung Magnus kämpade hela natten med kastvapen. Detta omtalar Thjodolv:

Där borta vid Helganäs böjde
mång kämpe knä för vapnen:
märkta åt döden sjönko
jarlens män till marken.
Mörernas1 härlige furste
höll ständigt ett spjut i handen;
udden han färgade blodröd
på tunga lansen av askträ.

Om denna strid kan för övrigt i korthet berättas, att konung Magnus fick seger och Sven flydde. Svens eget skepp blev avröjt från stäv till stäv, och även alla hans andra fartyg blevo ödelagda. Så säger Thjodolv:

Fast orädd, jarlen flydde
till slut från det ödda skeppet,
där Magnus, Olavs ättling,
med vapen spärrade vägen.
Skummande frusade blodet
på svärdets vassa eggar
ur sår, dem kungen slagit.
Fursten vann land och seger.

Och än vidare säger Arnor:

Skånes starke herre4
berövade med svärdslag
Björns broder5 alla skeppen.
Lyckosam var färden.

Där föllo många av Svens män. Konung Magnus och hans här fingo stort byte. Så säger Thjodolv:

Som byte bar jag från striden
en götisk sköld och en brynja;
det var min del — i sommar
starkt var dånet av svärden.
Fagra vapen fick jag,
som kvinnan jag spått därhemma:
en hjälm blev min, där kungen
skonlöst danerna dräpte.

Sven flydde nu över till Skåne, och honom följde alla de av hans män som kommo undan. Konung Magnus och hans här förföljde de flyende långt upp i landet; de mötte föga motstånd vare sig av Svens män eller av bönderna. Så säger Thjodolv:

Olavs ättling fordom
bjöd männen gå upp i landet;
kampberedd steg kungen
från skeppen med präktigt följe.
Vred bjöd fursten härnad —
larmet växer i Danmark.
Fram över Skåne storma
hästarna från väster.

Sedan drog konung Magnus härjande över hela bygden. Så säger Thjodolv:

Framåt med fart nu bäres
Magnus märke7; vi tåga
fanstången närmast — ofta
bär jag skölden vid sidan8.
Krigarskaran trampar
med fot som aldrig slinter
vägen till Lund genom Skåne:
bättre väg jag ej funnit.

Sedan började de bränna bygden, och folket flydde undan långa vägar. Så säger Thjodolv:

På jarlens män vi prövat
grundligt det kalla stålet:
de stolta Skånemännen
ha mist allt hopp om seger.
Högt den röda elden
flammar kring vida bygder,
tänd av oss — men många
den lågan ha blåst under9.

Den lågande branden härjar
vart hus i Danavälde;
fursten öder bygden
brådt med stora härar.
Trött jag bär från striden
min sköld över Danmarks hedar;
jarlens sårade kämpar
vi jaga i skräck framför oss.

I fjor vi fingo trampa
det gamla fynska landet10
jag kryper icke undan
bak konungsmännens ryggar11.
Svens män ej kunna neka
de storverk Magnus övat;
de fly och våra märken
i otal fylla landet.

Sven flydde nu öster ut i Skåne. Konung Magnus begav sig till sina skepp och styrde sedan österut längs kusten av Skåne. Han hade utrustat sig i största hast. Då kvad Thjodolv detta:

Ej annat har jag att dricka,
när här jag följer kungen,
än havets salta bölja —
en klunk därav jag suger.
Framför oss ligger det vida
Skåne. Vi frukta icke
sveakungens härar12.
Vi tåla allt för fursten.

Sven flydde upp i Götaland och for sedan till den svenske konungen och stannade där över vintern i god välfägnad.

  1. Dvs. de danska småöarna.
  2. Helganäs: nuv. Helgenæs på Jutlands östkust sydost om Århus.
  3. Rygerna: inbyggarna i Rogaland i sydvästra Norge. Jämför för övrigt kapitel 1 not 4.
  4. Mörerna: inbyggarna i Nord- och Sunnmöre. Jämför för övrigt kapitel 1 not 4.
  5. Se kapitel 31 not 4.
  6. Björns broder: Sven Estridsson. En son till Ulv jarl och Astrid vid namn Björn omtalas även i Knytlingasagan.
  7. Se kapitel 31 not 5.
  8. Härmed vill skalden säga, att striderna äro mycket täta, så att han ständigt är ute på krigståg.
  9. Troligen ligger häri den undermeningen, att många ha blåst under striden mellan Magnus och Sven.
  10. Se kapitel 32 ovan.
  11. Dvs.: jag fruktar icke att själv taga del i striderna.
  12. Jämför kapitlets början, där det omtalas, att Sven haft en stor här med sig från Sverige. Möjligen syfta orden även därpå att Sven kunde vänta ytterligare hjälp från den svenske konungen, till vilken han åter flydde efter det här omtalade nederlaget.

Kapitel 34
Konung Magnus härtåg.

Konung Magnus vände tillbaka, då han hade lagt Skåne under sig. Han styrde först till Falster, gick i land och härjade där och dräpte många män som förut hade givit sig under Sven. Detta omtalar Arnor:

Danerna snart fingo gälda
till fullo sitt svek mot fursten:
den tappre kungen fällde
i vrede Falsters kämpar.
Den unge krigaren givmildt
hopade liken åt örnen;
hirdmännen hulpo trofast
sin herre att korparna mätta.

Därefter styrde konung Magnus med sin här till Fyn och härjade där och for mycket våldsamt fram. Så säger Arnor »jarlaskald»:

Därnäst på Fyn den tappre
färgade fanorna röda,
när för sitt land han stridde1:
sitt svek fick folket gälda.
Vem minnes en annan furste
tjugoårig allenast
så tapper i stridens läror?
Ett modigt hjärta här kungen.

  1. Dvs. för att behålla det land (Danmark) som med rätta tillkom honom. Från Magnus' synpunkt voro Sven och hans anhängare upprorsmän.

Kapitel 35
Om konung Magnus strider.

Konung Magnus satt denna vinter i Danmark, och det rådde god fred. Han hade haft många strider i Danmark och vunnit seger i alla. Odd »kikinaskald»1 säger så:

Ej långt före Mikaelsmässa
det streds med vassa vapen.
Venderna föllo — männen
ej räddes vapenlarmet.
Sedan vid jul ett annat
våldsamt larmande kampting
hölls vid Åros i söder —
grym var kampen för männen.

Än vidare säger Arnor:

Olavs son, dina bragder skänka
ämnen för min sång beständigt:
korpen ständigt med blod du mättar.
Herre, nu mitt kväde växer2.

Tappre furste, du som modigt
sköldar klyver, fyra strider
har du kämpat samma vinter —
segersäll med rätt du kallas.

Tre strider hade konung Magnus med Sven Ulvsson. Så säger Thjodolv:

Med lycka fördes striden
till slut, som Magnus ville;
åt mig han ger den glädjen
att sjunga här om seger.
Tröndernas furste3 ofta
blodade vassa svärdet:
nu efter trenne strider
han står som landets herre.

  1. Om denne isländske skalds levnadsförhållanden är så godt som intet känt. Hans tillnamn är oförklarat. Av hans diktning äro, utom en tillfällighetsvers, bevarade endast två strofer av ett arvkväde över Magnus den gode, varav den ena här anföres.
  2. Dvs.: jag lägger nu en ny avdelning till min sång.
  3. Se ovan kapitel 1 not 4.

Kapitel 36
Konung Magnus brev.

Konung Magnus rådde nu över både Danmark och Norge. Sedan han hade lagt Danmark under sig, sände han budbärare väster ut till England. De kommo till konung Edvard och framlämnade till honom konung Magnus brev och insegel. Detta stod i brevet jämte konung Magnus hälsning: »I tören hava hört om det avtal som jag och Harde-Knut gjorde oss emellan, att den av oss som sonlös överlevde den andre skulle taga i arv det land och de undersåtar som den andre hade haft. Nu har det skett — som jag vet, att I haven sport — att jag har tagit allt Danavälde i arv efter Harde-Knut. Men han rådde, då han dog, över England såväl som över Danmark, och nu anser jag mig ha rätt till England efter lagligt avtal1. Jag fordrar, att I given upp riket till mig. Om icke, skall jag komma dit med härsmakt både från Danavälde och Norge, och då må den råda över rikena som segern beskäres.»

Kapitel 37
Konung Edvards svar.

Då konung Edvard hade läst detta brev, svarade han på följande sätt: »Det är allom bekant här i landet, att min fader, konung Adalråd, var född till detta rike både efter gammal och ny lag. Vi voro fyra söner efter honom. Då han hade fallit ifrån riket, tog min broder Edmund makten och konungadömet, ty han var äldst av oss bröder1; därmed lät jag mig också väl nöja, medan han levde. Efter honom tog min styvfader, konung Knut, emot riket: det var icke lätt att kräva det, så länge han levde. Efter honom var min broder Harald konung, så länge livet var honom beskärt2. När han dog, rådde min broder Harde-Knut över Danavälde, och det syntes endast vara en rättvis delning mellan oss bröder, att han bleve konung både över England och Danmark3; jag hade fortfarande intet rike att styra. Nu är han död, och allt folket har beslutit att taga mig till konung här i England. Så länge jag icke bar konungatiteln, underhöll jag icke mina hövdingar mera storslaget än andra män som icke ha någon bördsrätt till riket. Nu har jag blivit krönt till konung och innehar konungadömet med alla rättigheter, såsom min fader hade det före mig; och nu skall jag icke giva upp konunganamnet, så länge jag är i livet. Men om konung Magnus kommer hit till landet med sina män, så skall jag icke samla en här mot honom, och det må stå honom fritt att lägga England under sig, sedan han först har tagit mig av daga. Sägen honom dessa mina ord!»

Budbärarna foro tillbaka och kommo till konung Magnus och omtalade, huru saken hade avlupit. Konungen svarade dröjande och sade så: »Jag tror, att det är rättast och lämpligast att låta konung Edvard ha sitt rike i fred för mig och behålla detta rike, som Gud har låtit mig få.»

Harald hårdrådes historia
Tillbaka till Magnus den godes förstasida

  1. Efter Knut den stores död (1035) bemäktigade sig hans son med Ælfgifu (Alviva) Harald »harfot» landet, stödd på den nordiska befolkningen i norra England. Till en början fick han landet norr om Themsen, under det att Knuts änka, Emma, för sin son Harde-Knuts räkning skulle innehava södra delen av landet (Wessex). Redan år 1037 blev emellertid Emma fördriven. Harde-Knut förberedde nu ett härtåg mot Harald (1040), men innan det kom till något avgörande dog Harald (samma år). Harde-Knut innehade nu konungamakten i England, men dog redan 1042. Efter hans död valdes Aethelreds (Adalråds) och Emmas son Edvard till konung, och härmed var det danska väldet i England slut. Edvard regerade till sin död 1066.
  1. Efter Aethelreds död 1016 ledde Knut den stores strider med hans söner till en överenskommelse, enligt vilken den äldste av dessa, Edmund (Jatmund) skulle inneha konungamakten i en del av England. Edmund dog emellertid redan samma år.
  2. Se kapitel 36 not 1.
  3. Jämför kapitel 4 not 4 och kapitel 36 not 1.