Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Magnus-sönernas historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33

Kapitel 11
Sätt intages.

Konung Baldvin gjorde ett präktigt gästabud för konung Sigurd och många av hans män. Därvid gav han konung Sigurd många reliker. Bland annat togs med konung Baldvins och patriarkens samtycke en spån av det heliga korset, och konungen och patriarken svuro båda vid denna summa, helgedom, att detta trä var av det heliga korset, på vilket Gud själv hade pinats. Sedan skänktes denna relik åt konung Sigurd på det villkor, att han och tolv andra män med honom först svuro, att han skulle främja kristendomen av all sin makt och i sitt land upprätta en ärkebiskopsstol, om han det kunde, att korset skulle ha sin plats där den helige konung Olav vilade, samt att han skulle införa och själv giva tionde.

Konung Sigurd for sedan till sina skepp i Akersborg. Konung Baldvin gjorde sin här redo att draga till Syrland1 emot en befäst stad där som heter Sätt2; den staden var hednisk. I denna färd deltog konung Sigurd med honom. Då konungarna en kort tid hade belägrat staden, gåvo hedningarna sig; konungarna vunno staden, och hären fick annat byte. Konung Sigurd överlät hela staden till konung Baldvin. Så säger Halldor »skvaldre»:

Den hedniska borgen tog du
med våld, men givmildt åter,
ulvmättare3, bort den skänkte —
var strid dig ära vinner.

Einar Skulesson talar också härom:

Sätt vann dölernas herre4
männen väl det minnas;
slungorna5 häftigt svängde
sin arm i den vilda stormen.
Stridsfågelns mättare6 nedbröt
med kraft det hotande fästet —
svärden färgades röda.
Fursten gladdes åt segern.

Därefter for konung Sigurd till sina skepp och rustade sig att fara bort från Jorsalaland. De seglade norrut till en ö som heter Cypern; där stannade konung Sigurd någon tid. Sedan for han till Grekland; han lade sig med hela hären ute vid Ängelsnäs7 och låg där en halv månad. Det blåste varje dag en stark förlig vind norrut över havet, men han ville invänta sidovind, så att man kunde ställa seglen längs med skeppen. Alla hans segel voro nämligen klädda med pell både på för- och aktersidan, ty ingen del av manskapet, varken de som hade sin plats i förskeppet eller de som voro i akterskeppet, ville se det mindre vackra av seglen.

  1. Syrland: Syrien.
  2. Sätt: Saida (Sidon).
  3. »Ulvmättare»: krigare.
  4. Dölerna: innebyggarna i Dal (dvs. Gudbrandsdalen). Jämför för övrigt Magnus den godes historia kapitel 1 not 4.
  5. Slungorna, dvs. de s. k. »valslungorna», ett slags kastmaskiner.>
  6. Stridsfågelns (dvs. korpens) mättare»: krigaren.
  7. Ängelsnäs: Cap S:t Angelo i sydöstra Grekland.

Kapitel 12
Konung Sigurds färd till Miklagård.

Då konung Sigurd seglade in till Miklagård1, lät han skeppen gå helt nära land. Där ligga överallt uppe i landet borgar och kastell och byar i en oavbruten rad. Man kunde från land se alla seglen utspända, och där var intet mellanrum emellan dem, så att det hela var som en sammanhängande mur. Allt folket stod ute för att se på konung Sigurds seglats. Även kejsar Kirjalax2 hade fått höra om konung Sigurds färd och lät öppna den stadsporten som kallas Gullvarta3; genom den skall kejsaren rida in, då han länge har varit borta från Miklagård och har vunnit en stor seger. Han lät också breda pell på alla gatorna i staden från Gullvarta till Laktjarner4; där är kejsarens präktigaste palats.

Konung Sigurd sade till sina män, att de skulle rida med stolthet och prakt in i staden och icke visa någon förvåning över alla de nya och märkvärdiga ting som de finge se; och så gjorde de. Med stor ståt redo konung Sigurd och alla hans män till Miklagård och fram till kejsarens praktfullaste palats. Där var allt tillrustat för dem. Konung Sigurd stannade där någon tid. Då sände konung Kirjalax sina män till honom och frågade, om han ville av kejsaren mottaga sex skeppund guld eller om han hellre ville, att kejsaren skulle ställa till sådana lekar, som han var van att låta uppföra i hippodromen. Konung Sigurd valde spelen, men sändebuden sade, att dessa kostade kejsaren icke mindre än det nämnda guldet. Sedan lät konungen anordna spelen, och de utfördes som vanligt; det gick denna gång bäst för konungen i alla tävlingarna. Drottningen har halva spelet, och hennes och konungens män tävla i alla lekar. Grekerna säga, att då konungen vinner flera tävlingar i hippodromen än drottningen, så kommer han också att vinna seger, om han far på härnadståg.

  1. Miklagård: Konstantinopel.
  2. Dvs. Alexios I Komnenos, grekisk kejsare 1081—1118.
  3. »Gullvarta»: den gyllene porten.
  4. Laktjarner: ett palats i stadens norra del.

Kapitel 13
Om Sigurd Jorsalafares färd.

Därefter rustade konung Sigurd sig till hemfärden. Han gav kejsaren alla sina skepp. Det var guldprydda huvuden på det skepp som konungen hade styrt; dessa sattes upp på Peterskyrkan. Kejsar Kirjalax gav konung Sigurd många hästar och skaffade honom vägvisare genom hela sitt rike. Konung Sigurd for så bort från Miklagård, men en stor mängd av hans män stannade kvar och gick i tjänst för sold.

Konung Sigurd for först in till bulgarernas land och sedan genom ungrarnas rike, genom Pannonien1 och Svåva2 och byjarnas land3; där träffade han kejsar Lotharius av Romaborg4, och denne tog mycket vänligt emot honom, gav honom vägvisare genom hela sitt rike och lät hålla torg för honom och hans folk, så att de fingo tillfälle att köpa allt vad de behövde.

Då konung Sigurd kom till Slesvik i Danmark, gjorde jarlen Eiliv ett dyrbart gästabud för honom; det var vid midsommartiden. I Hedeby träffade han den danske konungen Nikolaus5; denne tog emot honom med den största vänlighet, följde honom själv norrut till Jutland och gav honom ett skepp med full utrustning, på vilket han seglade till Norge. Konung Sigurd for så hem till sin rike. Han blev väl mottagen, och det sades, att aldrig hade någon ärofullare färd gjorts från Norge än denna. Sigurd var då tjugo år gammal; han hade varit ute på denna färd i tre år. Hans broder Olav var nu tolv år gammal.

  1. Pannonien: västra Ungern.
  2. Svåva: Schwaben.
  3. Byjarnas land: Bajern.
  4. Lotharius: Lothar II, vid denna tid hertig av Sachsen, 1125 tyskromersk kejsare, död 1137.
  5. Nikolaus: Nikolaus (Nils) Svensson, son till Sven Estridsson, konung i Danmark 1104—1134.

Kapitel 14
Om konung Östens gärningar.

Konung Östen hade uträttat många nyttiga ting i landet, medan konung Sigurd var på utlandsfärden. Han grundade ett munkkloster på Nordnes i Bjorgvin och skänkte mycket gods till det1. Han lät också bygga Mikaelskyrkan, en präktig stenkyrka2, och i kungsgården lät han uppföra en träkyrka, Apostlakyrkan. Där lät han också resa den stora kungssalen, det ståtligaste trähus som blivit byggt i Norge. Han lät också bygga en kyrka på Agdanes3 jämte ett fäste och en hamn, där det förut var hamnlöst. Han lät också i konungsgården i Nidaros bygga. Nikolauskyrkan; det huset var mycket omsorgsfullt utfört med sniderier och alla slags arbeten. Han lät också bygga en kyrka i Vågar på Hålogaland och skänkte jord till kyrkan och prästen.

  1. Klostret var det bekanta benediktinerklostret Munkeliv, invigt åt ärkeängeln Mikael, vars namn den tillhörande kyrkan bar.
  2. Mikaelskyrkan var klostrets kyrka; jämför not 1.
  3. Vid inloppet till Trondhjemsfjorden.

Kapitel 15
Om konung Östen.

Konung Östen sände bud till de klokaste och mäktigaste männen i Jämtland och inbjöd dem till sig. Han mottog med stor vänlighet alla som kommo, skänkte dem vid avskedet vängåvor och band dem så med vänskap till sig. Då många av dem sålunda vande sig att fara till honom och taga emot hans gåvor, och då han sände gåvor även till andra, som icke kommo dit, så vann han snart stor vänskap hos alla de män som rådde för landet. Sedan talade han för dem och sade, att jämtarna hade handlat illa, då de hade vändt sig bort från Norges konungar och vägrat dem lydnad och skatter. Han erinrade om att jämtarna hade givit sig under konung Håkon Adalsteinsfostres makt och sedan länge hade lydt under Norges konungar. Han nämnde också, huru många nödvändiga varor de kunde få från Norge och huru mycken omak det var för dem att hos sveakonungen söka det som de behövde. Han lyckades slutligen genom sitt tal. bringa det dithän, att jämtarna själva erbjödo sig att underkasta sig konung Östen och lova honom lydnad. De sade, att detta var nyttigt och nödvändigt för dem. Därpå ingingo de ett förbund, så att jämtarna gåvo allt sitt land under konung Östen. Först togo stormännen trohetsed av allt folket; därefter foro dessa till konung Östen och svuro honom landet till. Detta avtal har blivit beståndande allt sedan dess. Konung Östen vann Jämtland med klokhet och icke med våld såsom några av hans förfäder.

 

Kapitel 16
Om konung Östen.

Konung Östen var en mycket fager man till utseendet, med blå och något stora ögon, ljust och lockigt hår. Han var medellång till växten, mycket klok och förståndig, väl kunnig i allt, i lagar och sägner och människoöden, rådklok och vältalig, mycket gladlynt och vänlig, omtyckt och älskad av alla människor. Han var gift med Ingeborg, en dotter till Guthorm Steig-Thoresson; deras dotter var Maria, som Gudbrand Skavhuggsson sedan fick till hustru.

 

Kapitel 17
Om konung Sigurd.

Konung Sigurd var stor till växten och brunhårig, duglig, icke vacker men väl vuxen, rask i vändningarna, fåmält och oftast icke vänlig, vänfast och trofast, icke mycket talför, sedesam och ärelysten. Han var maktlysten och sträng i att straffa, iakttog noga lagarna, var givmild på gods, mäktig och hedrad.

Konung Olav var en lång och smärt man, fager till utseendet, gladlynt, vänlig och omtyckt av alla.

Medan dessa bröder voro konungar i Norge, avskaffade de många pålagor som danerna hade lagt på folket, då Sven Alvivasson styrde landet1. Därigenom blevo de mycket älskade både av allmogen och av stormännen.

  1. Jämför Olav den heliges historia kapitel 239.

Kapitel 18
Konung Olavs död.

Konung Olav fick en sjukdom, som förde honom till döden; han ligger begraven i Kristkyrkan i Nidaros. Hans död sörjdes djupt av alla.

Sedan rådde de två konungarna, Östen och Sigurd, över landet. Dessförinnan hade alla tre bröderna varit konungar i tolv år, fem sedan Sigurd kom hem till Norge och sju därförut. Konung Olav var sjutton år gammal, då han dog; det var den elfte kalendas januarii1.

Då konung Östen hade varit en vinter österut i landet och konung Sigurd norrut, satt konung Östen länge under vintern i Sarpsborg.

  1. Dvs. den 22 december (1115).

Kapitel 19
Magnus den blindes födelse.

Olav i Dal hette en mäktig och rik man; han bodde på Stora Dal i Åmord1. Olav hade två barn. Hans son hette Håkon »fauk»2 och hans dotter Borghild; hon var en övermåttan fager och klok kvinna och mycket kunnig. Olav och hans barn voro om vintern länge i Borg. Borghild var ständigt i samtal med konungen, och det gick mycket olika tal bland folket om deras vänskap.

Sommaren därefter for konung Östen norrut i landet och Sigurd österut, och under den följande vintern uppehöll sig konung Sigurd österut i landet. Han satt länge i Kungahälla och förkovrade den staden mycket. Han byggde där ett stort fäste och lät gräva en bred grav däromkring. Fästet var uppfört av torv och sten; inne i detsamma lät han bygga hus och lät även resa en kyrka där. Det heliga korset lät han stanna i Kungahälla. Häri höll han sålunda icke de eder som han hade svurit i Jorsalaland; men han fullgjorde tiondebetalningen och det mesta av det övriga som han hade lovat3. Han satte korset österut vid landsgränsen, emedan han trodde, att det skulle bliva till skydd för allt; men det var ett mycket olyckligt råd att sätta denna helgedom på det sättet nästan i hedniska mäns våld, såsom det sedan visade sig.

Borghild Olavsdotter fick höra, att man talade illa om henne och konung Östen för deras samtal och vänskap. Då for hon till Borg och fastade där för järnbörd4, bar sedan järn för denna sak och blev fullständigt renad. När konung Sigurd sporde detta, red han på en dag så mycket som utgjorde två goda dagsresor och kom på natten fram till Olav i Dal. Där tog han Borghild till frilla och förde henne med sig bort. Deras son var Magnus. Han sändes tidigt bort att uppfostras hos Vidkunn Joansson på Bjarkö i Hålogaland och föddes upp där. Magnus var en mycket vacker man och tidigt utvecklad i växt och styrka.

  1. Åmord: nuv. Borge herred i Östfold (f. d. Smaalenene).
  2. Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: »den raske».
  3. Jämför kapitel 11 ovan.
  4. Järnbörd: gudsdom bestående däri, att den prövade skulle bära glödande järn i händerna utan att skadas.

Kapitel 20
Konung Sigurds giftermål.

Konung Sigurd äktade Malmfrid, dotter till konung Harald Valdemarsson1 österut i Holmgård. Konung Haralds moder var drottning Gyda den gamla, dotter till den engelske konungen Harald Gudinisson2. Malmfrids moder var Kristina, dotter till sveakonungen Inge Stenkilsson3. En syster till Malmfrid var Ingelborg, som var gift med Knut »lavard», son till den danske konungen Erik den gode och sonson till Sven Ulvsson4. Knuts och Ingelborgs barn voro: Valdemar5, som tog konungadömet i Danmark eller Sven Eriksson6, samt Margareta, Kristina och Katrina. Margareta var gift med Stig »hvitaläder». En dotter till dem var Kristina, som äktades av sveakonungen Karl Sverkersson7; deras son åter var konung Sverker8.

Magnus-sönernas historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Magnus-sönernas förstasida

  1. Harald Valdemarsson, det nordiska namnet för Mstislav, son till Vladimir Monomach, rysk storfurste 1125—1132.
  2. Harald Godwinsson, konung i England januari till oktober 1066. Jämför ovan Harald hårdrådes historia kapitel 75—78, 90 ff., 96.
  3. Jämför Konung Magnus barfots historia kapitel 12 not 2.
  4. Knut Eriksson med tillnamnet »lavard» (feng. hlâford, »herre»), dansk prins, f. 1096, d. 1131.
  5. Valdemar: Valdemar Knutsson (Valdemar I den store), konung i Danmark 1157—1182.
  6. Sven Eriksson (Sven grade), dansk konung 1147—1157.
  7. Karl Sverkersson, konung i Sverige 1161—1167.
  8. Sverker Karlsson, svensk konung 1196—1210.