Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Magnus-sönernas historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33

Kapitel 1

Efter konung Magnus barfots fall togo hans söner, Östen, Sigurd och Olav, konungadömet i Norge. Östen innehade den norra delen av landet och Sigurd den södra. Konung Olav var endast fyra eller fem år gammal, och den tredjedel som han ägde hade de båda andra under sin vård. Sigurd blev tagen till konung, då han var tretton eller fjorton år gammal; Östen var ett år äldre. Sigurd lämnade den iriske konungens dotter kvar väster om havet1.

Då Magnus söner hade blivit tagna till konungar, kommo de män hem som hade farit ut med Skopte Ogmundsson2, några från Jorsalaheim3 och några från Miklagård; de voro vida frejdade och hade många olika tidender att förtälja. Av dessa nyheter fingo många män i Norge lust att göra samma färd. Det sades, att i Miklagård fingo de norrmän, som ville träda i tjänst för sold, en myckenhet gods. Man bad nu konungarna, att en av dem, Östen eller Sigurd, skulle bliva ledare för de män som begåvo sig ut på denna färd. Konungarna samtyckte härtill och utrustade färden på gemensam bekostnad. I denna färd deltogo många stormän, både ländermän och mäktiga bönder. Då allt var redo till avfärd, bestämdes det, att Sigurd skulle fara, och att Östen under tiden skulle styra landet å bådas vägnar.

  1. Om detta giftermål se Magnus barfots historia kapitel 11.
  2. Jämför Magnus barfots historia kapitel 20.
  3. Jorsalaheim: Palestina.

Kapitel 2
Om Orknöjarlarna.

Ett år eller två eller Magnus barfots fall kom Pål Jarls son Håkon västerifrån från Orknöarna. Konungarna gåvo honom jarldöme och styrelsen över Orknöarna, så som hans fader Pål och hans farbroder Erlend hade haft före honom. Håkon for därefter tillbaka västerut till Orknöarna.

 

Kapitel 3
Konung Sigurds färd från landet.

Fyra år efter konung Magnus fall for konung Sigurd med sin här frän Norge. Han hade sextio skepp. Så säger Thoraren »stuttfäll»1:

Den mångkloke kungens
käcka manskap,
honom troget,
så talrikt mötte,
att sex gånger tio
de fagraste skepp
med Guds vilja
styrde hän över havet.

Konung Sigurd seglade om hösten till England. Där var då Henrik, son till Vilhelm bastarden, konung2. Konung Sigurd stannade där över vintern. Så säger Einar Skulesson3:

Fursten, härdad i mödor,
styrde sin här mot väster;
havets fålar4 buro
sin herre till anglernas rike.
Den stridsglade kunden lät skeppen
vila där över vintern —
aldrig stiger en bättre
konung ned frän skeppsdäck.

  1. Thoraren »stuttfäll» (tillnamnet betyder »den korta pälsen»), isländsk skald från början av 1100-talet. Om hans levnad är intet annat känt, än att han någon tid vistats vid Sigurd »jorsalafares» hov. Av hans dikter äro utom ett par tillfällighetsversar bevarade endast några fragment av en dräpa om konung Sigurd, »Stuttfällsdråpan», till vilken här anförda vers hör.
  2. Henrik: Henrik I, yngste son till Vilhelm erövraren, konung i England 1100—1118.
  3. Einar Skulesson, en av det forntida Islands produktivaste och mest frejdade skalder, född c. 1090, död sannolikt c. 1160—1170. Läs mer om honom på denna sida.
  4. »Havets fålar», poetisk omskrivning för »skepp».

Kapitel 4
Konung Sigurds färd.

Våren därpå for konung Sigurd västerut till Valland och kom om hösten fram till Galizuland1; där stannade han den andra vintern över. Så säger Einar Skulesson:

Folkkungen, han som hade
den yppersta makt på jorden,
nästa vinter, så sägs det,
i Jakobs land2 tog säte.
Jag sport, att härens herre3
gäldade jarlen sveket —
blod den raske fursten
gav stridens svan4 att dricka.

Därmed förhöll det sig så, att den jarl som rådde över landet där gjorde ett avtal med konung Sigurd; jarlen skulle låta hålla torgdagar, där Sigurd och hans män kunde köpa mat under hela vintern. Detta fullgjordes emellertid icke längre än till julen, och det blev då ondt om livsmedel, ty landet är kargt och ett dåligt matland. Då drog konung Sigurd med en stor här till den borg som jarlen ägde. Jarlen flydde undan, ty han hade icke mycket folk. Konung Sigurd tog där en mängd livsmedel och mycket annat byte och lät föra det till sina skepp. Därefter redde han sig att fara bort och seglade västerut längs kusten av Spanien.

Då konung Sigurd for utefter den spanska kusten, hände det, att några vikingar, som sökte efter krigsbyte, kommo emot honom med en flotta av »galejor»5. Konung Sigurd lade till strid med dem; det var hans första kamp emot hedniska män. Han vann av dem åtta »galejor». Så säger Halldor »skvaldre»6:

Den hedniska vikingskaran
gick utan heder att möta
i striden den kampstarke fursten —
i hopar fällde han männen.
Åtta krigsskepp öddes,
och stort var talet av fallna;
den vänsälle fursten mot männen
huld — fick rikligt hy te.

Sedan styrde konung Sigurd till en borg som heter Sintre — det är i Spanien — och kämpade där sin andra kamp1. I den borgen sutto hedniska män och gjorde därifrån härjningståg mot de kristna. Sigurd intog borgen, dräpte alla de män som icke ville låta kristna sig och tog stort byte. Så säger Halldor »skvaldre»:

Därnäst jag nu vill tälja
om konungens djärva bragder
i Spanien — den givmilde fursten
modigt stred mot Sintre.
Tungt det blev att kämpa
där med den starke kungen
för dem som vägrade lyda
Guds lag, den fursten bjöd dem.

  1. Galizuland: Galicien i nordvästra Spanien, i versen nedan kallat »Jakobs land», emedan aposteln Jakob där i S:t Jago di Compostella hade en berömd vallfartsort.
  2. »Jakobs land», se not 2 ovan.>
  3. »Härens herre», dvs. fursten (Sigurd).
  4. »Stridens svan»: korpen eller örnen.
  5. Se ovan Harald hårdrådes historia kapitel 3 not 2.
  6. Halldor »skvaldre», isländsk skald, vars levnad är okänd med undantag därav att man vet, att han färdats vida omkring och besökt en mängd furstar och jarlar i de nordiska länderna. Halldor, vars tillnamn synes betyda den »pratsamme», har varit en mycket produktiv skald, men av hans diktning är mycket litet bevarat. De här och i det följande anförda versarna tillhöra en dråpa, »Utfärdsdråpan», om Sigurd »jorsalafares» färd till det heliga landet. Ur en annan dikt om Sigurd anföres i kapitel 6 nedan den enda bevarade versen.
  7. Sintre: Cintra på halvön nordväst om Lissabon; Sigurd hjälpte här Henrik av Burgund, den förste greven av Portugal (1095—1112), att erövra Cintra tillbaka från morerna.

Kapitel 5
Lissabon intages.

Därefter styrde konung Sigurd med sin här till Lissabon; det är en stor stad i Spanien1, till hälften kristen och till hälften heden. Där går gränsen mellan det kristna och det hedniska Spanien; alla de bygder som ligga väster2 därom äro hedniska. Där hade konung Sigurd sin tredje strid mot hedningarna, han vann seger och fick stort byte. Så säger Halldor »skvaldre»:

Tappre kungaättling!
den tredje segern vann du
i södern, när du styrde
till lands vid Lissabons murar.

Sedan styrde konung Sigurd med sin här västerut3 längs det hedniska Spanien och lade till vid en borg som heter Alkasse4. Han hade där sin fjärde strid mot hedningarna. Han intog borgen och dräpte mycket folk, så att han lade borgen öde. De fingo där ett ofantligt byte. Så säger Halldor »skvaldre»:

Raske kämpe! jag spörjer,
att snart du längtade kämpa
den fjärde vassa striden
där ute vid Alkasse.

Och än vidare detta:

Jag hört, att i öde borgen
fick sorg den hedniska kvinnan,
när männen hastigt drevos
på flykt av fiendehären.

  1. Spanien, dvs. spanska halvön.
  2. Väster; rättare: söder.
  3. Västerut; rättare: söderut.
  4. Alkasse (spa. alcazar, borg) anses här beteckna en vid floden Sando söder om S:t Ybes (Setubal) belägen borg, som ännu på 1400 talet kallas Sandago d'Alcazar.

Kapitel 6
Strid vid Forminterra.

Efter detta fortsatte konungen sin färd och seglade in i Norvasund1. I sundet mötte han en stor vikingahär. Konungen gick till strid med den; han hade där sin femte kamp och fick seger. Så säger Halldor »skvaldre»:


Djärvt du vågade bloda
öster om Norvasundet
din klinga — Gud dig hjälpte.
Till friska sår flög korpen.

Därefter styrde konung Sigurd med sin här fram på den södra sidan längs kusten av Serkland2 och kom till en ö som heter Forminterra3. Där hade en stor skara av hedniska blåmän4 slagit sig ned i en klipphåla och byggt en stor stenmur framför ingången till hålan. De härjade vida omkring i landet och förde allt sitt byte till klipphålan.

Konung Sigurd gick i land på ön och upp till klipphålan. Denna var belägen på ett berg; det var högt att gå upp till stenmuren, och berget ovanför sköt fram över den. Hedningarna försvarade stenmuren och hade icke något att frukta av norrmännens vapen; de kunde i stället själva kasta sten och vapen ned över sina fiender. Norrmännen kunde på det sättet icke komma upp. Hedningarna togo pellstycken och andra dyrbarheter och buro dem ut på muren, skakade dem framför norrmännen, ropade till dem och hånade dem såsom modlösa. Då fann konung Sigurd på råd. Han lät taga två skeppsbåtar av det slag som kallas »barkar»5, lät draga dem upp på berget ovanför ingången till hålan och binda tjocka tåg både under spanterna och stävarna. Därefter stego så många män i skeppet, som fingo rum där, och skeppet sänktes med repen ned framför hålan. De som voro i skeppet sköto och kastade stenar, så att hedningarna veko undan från muren. Därefter gingo konung Sigurd och hans män upp på berget under stenmuren, bröto sönder denna och kommo så upp i hålan; hedningarna flydde då in förbi en annan stenmur, som var byggd tvärs över hålan. Konungen lät nu föra stora trästockar fram till hålan, göra ett stort bål i öppningen och tända eld därpå. När elden och röken nådde hedningarna, läto några livet därav, andra gingo emot norrmännens vapen; men alla blevo dräpta eller brända. Norrmännen togo här det största byte som de tagit under denna färd. Så säger Halldor »skvaldre»:

Snart den stridslystne
brytarn av freden
såg framför stäven
Forminterra.
Blåmännens skaror
där fingo tåla
eggar och eld,
förrn livet de läto.

Och än vidare detta:

Krigare, djärvt lät du sänka
skeppen ned framför berget —
den tappre kungens bragder
mot serkerna6 ryktats vida.
Raske kämpe! du trängde
själv med ett följe Iran nedan
upp för den stupande branten
till hålan, där männen sig värjde.

Än vidare säger Thoraren »stuttfäll»:

Stridsklok kungen
bjöd sina män
draga på klippan
två kolsvarta skepp;
fartygen gledo
med män ombord,
burna av repen,
till hålans mynning.

  1. Norvasund: Gibraltar sund.
  2. Serkland; här: norra Afrika.
  3. Forminterra, en av de baleariska öarna.
  4. Blåmän; här: morer.
  5. »Bark», av mlat. barca, barkass.
  6. »Serkerna», eg.: saracenerna, betecknar här morerna.

Kapitel 7
Strid.

Sedan for konung Sigurd vidare på sin färd och kom till en ö som heter Iviza1. Han hade där strid och vann seger. Det var den sjunde striden. Så säger Halldor »skvaldre»:

Stridsrundelns blodare2 förde
frejdad till Iviza skeppen;
den ärorike fursten
längtade häftigt till kampen.

Därefter kom konung Sigurd till en ö som heter Manork1. Där hade han den åttonde striden med hedningarna och vann seger. Så säger Halldor »skvaldre :

Den åttonde spjutstormen väcktes
sen på det gröna Manork;
den präktiga kungahären
färgade pilarna röda.

  1. Iviza: i närheten av Majorca.
  2. »Stridsrundelns (dvs. sköldens) blodare», poetisk omskrivning för »krigaren».
  3. Manork: Minorca.

Kapitel 8
Rodgeir jarl får konungsnamn.

Konung Sigurd kom om våren till Sikelö och stannade där länge. Där var då Rodgeir hertig1; han tog väl emot konungen och inbjöd honom till gästabud. Konung Sigurd kom dit med ett stort följe. De blevo präktigt mottagna, och varje dag under gästabudet stod hertig Rodgeir och betjänade konungen vid bordet. På gästabudets sjunde dag, sedan man hade tvagit sig, tog konung Sigurd hertigen vid handen, ledde honom upp till högsätet och gav honom konungsnamn och rätt att vara konung över Sikelö-väldet. Förut hade detta rike styrts av jarlar.

  1. Rodgeir: Roger II (f. 1095, d. 1154). Roger ärvde efter sin äldre broders död grevskapet Sicilien år 1105. År 1127 satte han sig i besittning även av hertigdömet Apulien. Han fick av påven Anacletus II år 1130 titeln konung av Sicilien.

Kapitel 9
Om konung Rodgeir.

Rodgeir, konungen över Sikelö, var en mycket mäktig konung. Han vann hela Pul1 och lade under sig många storöar i Greklandshavet; han blev kallad Rodgeir den mäktige. Hans son var konung Vilhjalm av Sikelö, som länge låg i strid med kejsaren av Miklagård2. Konung Vilhjalm hade tre döttrar, men ingen son. En av sina döttrar gifte han bort med kejsar Henrik, son till kejsar Fredrik3; deras son är Fredrik, som nu är kejsare av Rom4. Den andra av konung Vilhjalms döttrar blev gift med hertigen av Cypern5, den tredje med korsarhövdingen Margrit6; dem båda dräpte kejsar Henrik. Konung Rodgeirs dotter blev förmäld med kejsar Manuel i Miklagård7; deras son var kejsar Kirjalax8.


Sigurd och Baldwin rida till Jordan.

  1. Pul: Apulien. Jämför kapitel 8 not 1.
  2. Vilhjalm: Vilhelm I, konung av Sicilien 1154—1166.
  3. Henrik: Henrik VI, son till kejsar Fredrik I, tysk konung 1190, romersk kejsare 1191, död 1197. — Henriks gemål, Konstantia, var dotter till Roger II, icke till Vilhelm.
  4. Fredrik: Fredrik II, son till Henrik VI, romersk kejsare 1220—1250.
  5. Isak Komnenos, kejsare på Cypern 1183—1191.
  6. Margrit: en siciliansk amiral, Berengar Margarito.
  7. Manuel: Emanuel Komnenos, grekisk kejsare 1143—1180.
  8. Kirjalax (grek. Kyrios Alexios, »herr Alexios»): Alexios II, grekisk kejsare 1180—1183.

Kapitel 10
Konung Sigurds färd till Jorsaler.

Om sommaren seglade konung Sigurd ut över Greklandshavet till Jorsalaland. Han for upp till Jorsalaborg och träffade där Jorsalakonungen Baldvin1. Konung Baldvin mottog konung Sigurd med den största vänlighet och red med honom ut till älven Jordan och tillbaka till Jorsalaborg. Så säger Einar Skulesson:

Fursten det svala skeppet
lät gunga på Greklandshavet —
ej litet prisar skalden
den prakt som stod kring kungen —,
tills rikdomsödarn förtöjde
vid Akersborg2 det breda;
härskaran all med sin herre
hälsade dagen med glädje.

Jag hört, att den kampglade kungen
till Jorsaler färden ställde —
yppare ädling; förvisso
ej finns under himmelens fäste.
I Jordans rena välten
den givmilde fursten sedan
sig lögade fromt — en gärning
som alla rättvist prisa.

Konung Sigurd uppehöll sig mycket länge i Jorsalaland under hösten och början av vintern.

Magnus-sönernas historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Magnus-sönernas förstasida

  1. Baldvin: Baldvin I, konung av Jerusalem 1100—1118.
  2. Akersborg: Acre (Akka) på Palestinas kust. Sigurd landade dock icke där, utan vid det längre söderut belägna Jaffa (Joppe).