Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Magnus barfots historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26

Kapitel 1

Konung Olavs son Magnus blev efter sin faders frånfälle genast i Viken tagen till konung över hela Norge. Men då uppländingarna fingo underrättelse om konung Olavs död, togo de till konung Magnus syskonbarn, Håkon »Thoresfostre»1. Håkon och Thore foro norrut till Tråndheim, och när de kommo till Nidaros, kallade Håkon till ting på Eyrar2. På det tinget krävde han konungsnamn åt sig, och detta beviljades honom, så att bönderna togo honom till konung över halva landet, såsom hans fader konung Magnus hade varit före honom. Konung Håkon avskaffade »landörespenningarna» för trönderna och vidtog många andra förbättringar i deras lagar; han avskaffade också julgåvorna3. Alla trönderna slöto sig därför till honom med vänskap.

Därefter tog konung Håkon sig hird och for sedan tillbaka till Upplanden. Han gav uppländingarna samma förbättringar i lagarna som han givit trönderna; de blevo också hans fullkomliga vänner. Då blev detta kvädet i Tråndheim:

Hit kom den unge Håkon,
den frejdade, följd av Thore —
den bäste man förvisso
han är som födts på jorden.
Givmild bjöd han åt Olavs
arving halva Norge,
men Magnus, den ordkloke fursten,
ej mindre än allt ville äga.

 
  • Med syskonbarn avses här ordets äldre betydelse "kusin". Håkon Thoresfostre var nämligen son till Magnus Barfots farbror. Det isländska originalordet är bræðrung.
  1. Om Håkon »Thoresfostre», son till Magnus Haraldsson och uppfostrad av Thore på Steig, se Harald hårdrådes historia kapitel 101.
  2. Jämför ovan Magnus den godes historia kapitel 3 not 2.
  3. »Julgåvorna» voro skatter in natura, som pålades norrmännen av den danske Sven Knutsson (Alvivasson), Norges regent åren 1030 —1035. Se Olav den heliges historia kapitel 239. Även »landörena», en avgift för rättigheten att föra varor ur landet, hade pålagts eller åtminstone skärpts av Sven Alvivasson; jämför Olav den heliges historia kapitel 239 not 12.

Kapitel 2
Håkons död.

Konung Magnus for om hösten norrut till köpstaden. Då han kom dit, begav han sig till konungsgården1, tog härbärge där och stannade där under början av vintern. Han höll sju långskepp i en öppen vak i Nidälven framför konungsgården.

Då konung Håkon sporde, att konung Magnus hade kommit till Tråndheim, for han norrut över Dovrefjället in i Tråndheim och fram till köpstaden. Han tog härbärge i Skulegården nedanför Klemens-kyrkan; det var den gamla konungsgården2. Konung Magnus var illa till freds med att konung Håkon hade gjort bönderna så stora eftergifter för att vinna deras vänskap. Han menade, att hans egendom var bortskänkt i icke mindre mån än Håkons. Han vredgades mycket över detta och tyckte, att han hade blivit illa behandlad av sin frände, då han skulle få så mycket mindre inkomster, än hans fader och förfäder hade haft. Han gav Thore skulden härför. Konung Håkon och Thore märkte detta och voro ängsliga för vad Magnus skulle taga sig för. Mycket misstänkt syntes det dem, att Magnus hade tältade och utrustade långskepp i sjön.

Om våren vid kyndelsmässotiden rodde konung Magnus och hans män bort under natten — de lade ut med skeppen tältade och med ljus under tälten och styrde ut till Hevring3. De slogo sig ned där för natten och tände upp stora eldar uppe på land. Konung Håkon och de män som voro med honom i staden misstänkte, att det låg något svek under detta. Han lät blåsa till samling för sin här; allt folket i köpstaden slöt sig till honom, och han höll folket samlat under natten. Om morgonen, då det började ljusna och konung Magnus såg en stor här samlad på Eyrar, styrde han ut ur fjorden och söderut till Gulatingslaget4. Konung Håkon redde sig då också till avfärd. Han ämnade sig österut till Viken, men hade först ett möte i staden, där han talade och bad männen om vänskap och lovade sin i gengäld åt alla; han sade, att han var i ovisshet om sin frände konung Magnus avsikter. Konung Håkon satt till häst och var resfärdig. Alla lovade honom med uppriktig håg sin vänskap och hjälp, om det behövdes, och allt folket följde honom ut under Stenbergen5.

Konung Håkon for upp till Dovrefjället. När han drog över fjället, red han en dag efter en ripa, som flydde undan honom; han sjuknade då, fick banesot och dog där uppe på fjället. Hans lik fördes norrut och kom till köpstaden en halv månad efter det att han hade farit därifrån. Allt folket i staden gick ut för att möta konungens lik; de flesta gräto, ty alla älskade konungen innerligt. Konung Håkons lik blev gravsatt i Kristkyrkan.

Konung Håkon blev något mer än tjugofem år gammal. Han var en av de styresmän som ha varit mest älskade av allmogen i Norge. Han hade gjort en färd till Bjarmaland6 och där haft en strid och vunnit seger.

  1. Dvs. den nya, av Harald hårdråde byggda; se dennes historia kapitel 38.
  2. Den gamla konungsgården, dvs. den som byggdes av Olav den helige; se dennes historia kapitel 53.
  3. Hevring: en ö väster om Nidaros.
  4. Gulatingslaget, en av de fyra stora tingsföreningarna i det gamla Norge, omfattade vid den tid varom här är fråga Egdafylke, Rygjafylke, Hordafylke, Sogn och Firdafylke i sydvästra och västra Norge.
  5. Stenbergen: nuv. Stenberget väster om Nidaros.
  6. Bjarmaland, se Harald hårfagres historia kapitel 33 not 7.

Kapitel 3
Härtåg i Halland.

Konung Magnus begav sig om vintern österut till Viken, och då det varades, seglade han söderut till Halland och härjade där vida omkring. Han brände Viskadalen1 och flera andra bygder. Han fick stort byte och vände sedan tillbaka till sitt rike. Så säger Björn den krumpenhändte2 i »Magnusdråpa»:

Vida drog vorsernas drotten3
med eld och svärd över Halland;
snabbt drevos männen på flykten;
fursten lät bränna husen.
Tröndernas herre ödde
många härader sedan:
högt steg lågan i stormen.
I Viskdalen vakade kvinnan.

Här säges det, att konung Magnus for mycket våldsamt fram i Halland.

  1. Viskadalen: Viskans dalgång.
  2. Björn den krumpenhändte är till sin levnad helt okänd. Sannolikt har han någon tid omkring år 1100 uppehållit sig i Norge, där han då diktat den dråpa om Magnus barfot, av vilken här och i det följande några versar anföras.
  3. Vorserna: innevånarna i Vors (nuv. Voss) i Hordaland; jämför för övrigt Magnus den godes historia kapitel 1 not 4 m. fl. ställen.

Kapitel 4
Om Thore på Steig.

Sven hette en man, son till Harald »flette»1, dansk till börden. Han var en djärv viking, mycket stridbar och kraftig; han hade en stor och framstående släkt i sitt land. Han hade varit i konung Håkons tjänst. Efter Håkons frånfälle tvivlade Thore på Steig på att han skulle kunna vinna förlikning och vänskap med konung Magnus, om denne finge makt över hela riket, detta på grund av sina gärningar och det motstånd han förut hade rest emot konung Magnus. Därför lade Thore och Sven det rådet, som också sedan sattes i verket, att de skulle med Thores hjälp och av hans anhängare samla en har emot Magnus. Eftersom Thore vid denna tid var gammal och tungför, tog Sven. ledningen av flocken och fick hövdinganamn. I denna plan deltogo flera andra stormän. Den främste av dem var Egil, son till Åslak på Forland2. Egil var länderman. Han var gift med Ingeborg, en dotter till Ogmund Thorbergsson och syster till Skopte från Giske3. Skjalg hette en mäktig och rik man, som också slöt sig till skaran. Detta omtalar Thorkel »hammarskald»3 i »Magnusdråpa»:4

Stor i hågen Thore
drog samman sina skaror
tillika med Egil. Det rådet
till föga gagn dem lände:
Skjalgs vänner5 hårdt det drabbar,
att ländermännen lyfta
till slag mot krigarfursten
en sten som ej de mäkta.

Sedan Thore och Sven samlat skaran i Upplanden, drogo de ned i Raumsdal och Sunnmöre och skaffade sig skepp där; därefter styrde de norrut till Tråndheim.

  1. »Flette» är ett tillnamn av oviss betydelse; möjligen kan de här tolkas som »plundraren».
  2. Forland, en gård på nuv. Averøen i Nordmöre (nu kallad Folland).
  3. Giske: en ö i Sunnmöre nordväst om nuv. Aalesund.
  4. Om Thorkel »hammarskald» (eller »Hammarskald», om tillnamnet, såsom det antagits, givits efter en gård Hammar) är intet känt med undantag därav, att han på grund av de uppgifter om hans dikter som föreligga synes antingen länge eller vid flera olika tillfällen ha uppehållit sig i Norge. Av hans skaldskap är emellertid blott bevarade dels några rester av den här anförda »Magnusdråpa», dels möjligen en tillfällighetsvers, som anföres anonymt i kapitel 6 nedan.
  5. Skjalgs vänner: Thore och Egil; jämför prosatexten ovan.

Kapitel 5
Om Thore och hans tilltag.

Sigurd »ullsträng» hette en länderman, son till Loden »Viggskalle». Så snart denne hade fått bud om Thore och hans flock, sände han ut »härpil», samlade en här och bjöd allt det folk, som han fick, att samlas på Vigg. Sven och Thore styrde dit med sitt folk, kämpade med Sigurd och hans män, fingo seger och gjorde stor manspillan. Sigurd flydde till konung Magnus. Thore och Sven drogo med sin skara till köpstaden och stannade där en tid i fjorden; där slöto många män sig till dem.

När konung Magnus sporde dessa händelser, samlade han genast en här och for norrut till Tråndheim. Då han kom in i fjorden och Thore och hans män fingo veta detta — de lågo då vid ön Hevring1 och voro i begrepp att styra ut ur fjorden — rodde de in till Vagnvikastrand2, stego där av skeppen och drogo norrut till Theksdal i Seljuhverve3 Thore blev buren på en bår över fjället. Därefter skaffade de sig nya skepp och foro norrut till Hålogaland. Konung Magnus följde efter dem, så snart han var färdig att lämna Tråndheim. Thore och hans män seglade norrut ända till Bjarkö; Jon flydde undan med sin son Vidkunn4. Thore och hans folk togo allt lösöre och brände gården och ett godt långskepp som Vidkunn ägde. När snäckan brann och började luta åt sidan, sade Thore: »Mera åt styrbord, Vidkunn!» Då blev detta diktat:

Midt på Bjarkö brinner
den bästa gård jag känner;
den flammande elden knastrar —
från Thore godt ej kommer.
På eld och rån kan Joan
ej klaga, när det kvällas:
klar slår lågan från gården,
röken stiger mot himlen.

  1. Se kapitel 2 not 3.
  2. Vagnvikastrand : stranden vid Vagnvik på västsidan av Trondhjemsfjorden.
  3. I Nordmöre, norr om inloppet till Trondhjemsfjorden.
  4. Om Jon (Joan) Arnesson och hans son Vidkunn se Magnus den godes historia kapitel 11.

Kapitel 6
Thores och Egils död.

Jon och Vidkunn foro dag och natt, till dess att de träffade konung Magnus. Sven och Thore styrde också söderut med sin här och plundrade vida omkring i Hålogaland. Då de lågo i en fjord, som heter Harm1, sågo de konung Magnus komma seglande. Thore och hans män trodde sig icke ha nog styrka att kämpa, utan rodde undan och flydde. Thore och Egil rodde in till Hesjutuner2 men Sven styrde ut till havs, och en del av deras folk styrde in i fjorden. Konung Magnus rodde efter Thore och Egil Då skeppen rände mot varandra vid landningen, stod Thore i »förrummet» på sitt skepp. Sigurd »ullsträng» ropade till honom: »Är du kry, Thore?» Thore svarade: »Kry i händerna, men skröplig i fötterna.» Thores män flydde alla upp i land, men Thore blev gripen. Egil blev också tagen tillfånga, ty han ville icke skilja sig från sin hustru. Konung Magnus lät föra dem båda till Vambarholm3. Då Thore leddes upp, vacklade han på benen; då sade Vidkunn: »Mera åt babord, Thore!» Därefter blev Thore förd till galgen. Då sade han:

Fyra lagsmän vi voro
fordom, en vid rodret.

Och när han gick fram till galgen, sade han: »Dåliga äro onda råd.» Sedan blev han hängd. Då galgträet for i höjden, var Thore så tung, att halsen slets av och bålen föll till marken. Thore var en mycket stor karl, både lång och tjock. Egil blev också ledd till galgen. Då konungens trälar skulle hänga honom, sade han: »Nu skolen I hänga mig, och likväl vore var och en av eder mera värd att bli hängd.» Såsom det är kvädet4:

Guldprydda dis, jag sporde,
att Egil fritt lät falla
ett ord åt furstens trälar,
ej vana att sanningen höra.
En var av dem, han sade,
förtjänte väl att hänga
högre än han — svärd-ödarn5
drabbades hårdt av ödet.

Konung Magnus satt bredvid och såg på, när de blevo hängda. Han var så vred, att ingen av hans män vågade bedja om fred för dem. Då Egil sprattlade i galgen, sade han: »Illa komma dig goda fränder till hjälp!» Därav kunde man förstå, att konungen hade önskat, att man hade bedt för Egils liv. Så säger Björn den krumpenhändte:

Sygnernas raske furste6
blodade vredgad svärdet
på upprorsmännens skaror
vid Harm — varmt byte fick ulven.
Du sport, hur kungen gjorde
förrädarna leda vid sveket:
Thore blev hängd — för krigarn7
lycklig var hämndefärden.


Egil blir hängd.

  1. Harm: nuv. Verfjorden i sydliga Hålogaland.
  2. Hesjutuner: nuv. Hestun på Havnøen utanför mynningen av Verfjorden.
  3. Vambarholm: nu Vomba utanför Havnøen.
  4. Denna vers angives i andra källor vara diktad av Thorkel »hammarskald»; jämför hans biografi.
  5. »Svärd-ödarn», poetisk omskrivning för »krigaren».
  6. Jämför Magnus den godes historia kapitel 1 not 4.
  7. »Krigarn»: konung Magnus.

Kapitel 7
Straffdomar mot trönderna.

Konung Magnus styrde sedan söderut till Tråndheim och straffade där hårdt de män som gjort sig saker till förräderi mot honom. Han dräpte några och brände för andra. Så säger Björn den krumpenhändte:

Den oförskräckte kungen
skrämde det tröndska folket,
när elden snart sågs blossa
lustigt kring vida bygden.
Jag vet, att krigaren dräpte
på en gång tvenne hersar —
ulven hungrade icke;
örnen flög till de hängda.

Sven Haraldsson flydde först ut på havet och sedan till Danmark och stannade där, till dess att han lyckades få förlikning med konung Östen Magnusson. Denne tog Sven till nåder, gjorde honom till sin »bordsven»1 och bemötte honom med vänskap och aktning.
Konung Magnus innehade nu ensam riket. Han sörjde väl för freden i sitt land och slog ned alla vikingar och rånsmän. Han var en rask, krigisk och driftig man och liknade till hela sitt skaplynne mera sin farfader, konung Harald, än sin fader.

  1. Jämför Konung Olav kyrres historia kapitel 3 not 1.

Kapitel 8
Konung Magnus härfärd till Suderöarna.

Konung Magnus drog bort från landet och hade med sig mycket och präktigt folk och goda skepp. Han styrde med sin här västerut över havet och kom först till Orknöarna. Här lät han gripa jarlarna Pål och Erlend och sände dem båda österut till Norge. Han lämnade sin son Sigurd kvar som styresman över öarna och gav honom rådgivare.

Därefter styrde konung Magnus med sin här till Suderöarna. Då han kom dit, började han genast att härja och bränna bygden, dräpte folket och plundrade överallt där han drog fram. Landets innebyggare flydde undan vida vägar, somliga in i de skottska fjordarna, andra söderut till Saltire1 eller ut till Irland. Några fingo nåd och lovade honom lydnad. Så säger Björn den krumpenhändte:

Elden lekte i Ljodhus2
högt mot den blåa himlen;
skräckslagna flydde männen,
när lågan slog upp ur husen.
Den raske fursten vredgad
brände det fagra Ivist3;
för kungens svärdslag miste
bönderna liv och ägor.

Korpens mättare4 sedan
lät härja på Skid5 och bränna.
Ulven blodade tanden
i månget sår på Tyrvist5.
Grenlands konung6 sänkte
i sorg mång kvinna i södern.
Skottarnas ovän7 fick seger:
Mylborna8 flydde för livet.

  1. Saltire eller Santire: halvön Cantire i sydvästliga Skottland.
  2. Ljodhus: nuv. Lewis, den stora ön längst i norr bland Hebriderna.
  3. Ivist: nuv. North Uist, en av de hebridiska öarna.
  4. »Korpens mättare»: poetisk omskrivning för »krigare» (här: Magnus barfot).
  5. Skid: nuv. Sky, Tyrvist: nuv. Tiree bland de hebridiska öarna.
  6. Grenland: kustlandskapet väster om Folden (Kristiania-fjorden), ungefär nuv. nedre Telemarken. »Grenlands konung» betecknar här den norske konungen; Magnus den godes historia kapitel 1 not 4.
  7. »Skottarnas ovän»: Magnus.
  8. Mylborna, innevånarna på Myl, nuv. Mull, en av Hebriderna.

Kapitel 9
Om konung Godröds son Lagman.

Konung Magnus kom med sin här till den heliga ön1 och gav där fred åt alla män och deras ägodelar. Det berättas, att han ville öppna den lilla Kolumkilles kyrka2, men han gick icke in, utan stängde genast till dörren igen, låste den och sade, att ingen sedan skulle vara nog förmäten att gå in i den kyrkan. Därvid har det också förblivit allt sedan.
Därefter styrde konung Magnus med sin här söderut till Il3 och härjade och brände där. När han hade vunnit det landet, fortsatte han sin färd söderut förbi Saltire, härjade på båda sidor på Irland och i Skottland och for så under ständiga plundringståg söderut till Man, där han härjade liksom på andra ställen. Så säger Björn den krumpenhändte:

Vidt bar den norske kungen
härsköld omkring på Sandö4.
Högt steg röken mot himlen
på Il, där kungen brände.
Söder om Santire5 folket
föll under svärdens eggar.
På Man den tappre krigarn
fällde männen sedan.

Lagman hette en son till Suderöarnas dåvarande konung, Godröd. Lagman var satt till landvärnsman på Norderöarna6. Då konung Magnus kom till Suderöarna med sin här, flydde Lagman undan hären men var kvar på öarna, och till slut togo konung Magnus män honom och hans skeppsbesättning till fånga, då han ville fly till Irland. Konungen lät slå honom i fjättrar och sätta vakt över honom. Så säger Björn den krumpenhändte:

Ingen tillflykt längre
var trygg för Godröds arving:
tröndernas furste har drivit
Lagman bort från riket.
Egdernas härlige konung
tog guldförödarn fången
utanför näsen, där vassa
klingor sjöngo sin stormsång.

  1. »Den heliga ön» är Jona (det forntida Hi), där den helige Columba, en högättad irer, år 563 jämte tolv kamrater slog sig ned för att missionera bland hedningarna i Skottland. Det av Columba grundlagda klostret på Jona var länge medelpunkten för den kristna kyrkan och den kristna kulturen i dessa trakter.
  2. Nuv. S:t Orans kapell; Kolumkille var egentligen namnet på Columbas cell i klostret.
  3. Il: nuv. Isla.
  4. Sandö: nuv. Sanday söder om halvön Cantire i sydvästra Skottland.
  5. Se ovan kapitel 8 not 1.
  6. »Norderöarna» betecknar här de nordliga Hebriderna. — I själva verket var Lagman vid denna tid redan konung på Hebriderna och Man; hans fader Godröd hade dött år 1095, under det att Magnus barfots härtåg ägde rum 1098.

Kapitel 10
Jarlen Huges fall.

Därefter styrde konung Magnus med sitt folk till Bretland1. När han kom till Angelsösundet2, kom emot honom en här från Bretland. Hövdingar över denna här voro tvenne jarlar, Huge den stolte och Huge den digre3. De gingo genast till strid, och det blev en hård kamp. Konung Magnus sköt med båge, men Huge den stolte var helt och hållet brynjeklädd, så att intet var obetäckt på honom utom endast ögonen. Konung Magnus och en man från Hålogaland, som stod bredvid honom, sköto pilar emot honom; de sköto båda på samma gång. Den ena pilen träffade hjälmens nässkydd, så att detta böjdes ut åt sidan, men det andra skottet tog i ögat på jarlen och gick tvärs igenom huvudet. Det senare skottet säges ha varit konungens. Där föll Huge jarl, och sedan flydde britterna; de hade förlorat mycket folk. Så säger Björn den krumpenhändte:

Krigaren fällde Huge
den stolte i Angelsösundet —
snabbt flög den skarpa pilen
fram i skuren av vapen.

Än vidare blev detta kvädet4:

Udden klang mot brynjan;
på hjälmen sprutade blodet —
egdernas konung spände
sin båge med kraft i kampen.
Tätt föll regnet av pilar
på skölden. Herdarnas herre
fällde jarlen i striden
— männen sjönko till marken.

Konung Magnus fick seger i denna strid. Därefter lade han under sig Angelsö5, liksom de förra konungarna i Norge hade lagt under sig riken längst i söder. Angelsö utgör tredjedelen av Bretland.

Efter denna strid vände konung Magnus tillbaka med sin här och styrde först till Skottland. Där foro sändebud emellan Magnus och skottarnas konung Melkolm6, och de slöto fred sig emellan. Konung Magnus skulle ha alla öar som lågo väster om Skottland och som voro så belägna, att man kunde fara emellan dem och fastlandet med rodret fast på skeppet. Men när konung Magnus kom söderut till Saltire, lät han draga en skuta över Saltiresedet7 och lägga rodret i lag; han satte sig därpå själv i lyftingen och höll om roderstången och tillägnade sig så det land som låg på babords sida. Saltire är ett stort land och bättre än den bästa ö bland Suderöarna undantagandes Man. Ett smalt ed skiljer det från Skottlands fastland; däröver dragas ofta långskepp.

Magnus barfots historia - kapitel 11-26
Tillbaka till Magnus barfots förstasida

  1. Bretland; här: Wales.
  2. Se ovan Harald hårdrådes historia kapitel 55 not 2.
  3. Den förre av dessa jarlar var Hugo av Montgomery, jarl av Shropshire, den senare Hugo av Avranches, jarl av Chester.
  4. Ur Thorkel »hammarskalds» Magnusdråpa.
  5. Angelsö: nuv. Anglesey utanför nordvästra kusten av Wales.
  6. Melkolm: Malkolm III Canmore, konung i Skottland från 1057. Denne dog emellertid 1093. Vid tiden för Magnus barfots härfärd regerade i stället hans son Edgar, som blev konung 1098.
  7. Saltiresedet: ett ed tvärs över halvön Cantire.