Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 4
Strandvakten kommer götarne till mötes.

Honom den ypperste svarade då;
Skarans höfding upplät sin ordskatt:
260 »Vi äro män af göternas folk
»Och vår konung Hygelacs hirdmän.
»Min fader var känd ibland män;
»Den ädle fursten hette Ecgtheov.
»Den gamle bidade många vintrar, innan han
265 »Gaf sig åstad från sin gård; honom minnas fullväl
»Alla stormän vida öfver jorden.
»Med välvillig hug hafva vi kommit
»Att söka din herre, Healfdenes son,
»Folkets värn. Gif du oss goda upplysningar!
270 »Vigtigt ärende ha vi till danernas
»Frejdade herre; ej skall något deraf
»Döljas, som jag hoppas. Du vet om det är
»Så som vi hört sägas sanningsenligt,
»Att bland Scyldingarne en okänd skademan,
275 »En dold förföljare om mörka nätter
»Öfvar fasaväckande, hätsk fiendskap,
»Skada och manspillan. För detta kan jag
»Storsinnadt gifva råd åt Hroðgar,
»Huru den vise och gode skall öfverväldiga fienden,
280 »Om annars någonsin olyckornas anfäktelse
»Skall få en återvändo, hjelp ännu komma,
»Och bekymrets bränningar varda svalare;
»Eller allt framgent han skall lida nöd,
»En bekymmersam tid, så länge der reser sig
285 »På herskarens mark det yppersta af hus.»
Sittande på hästen, talade utposten,
Den orädde tjenaren: »Om båda delarna,
»Ord och verk, skall en skarp sköldkämpe,
»Som tänker väl, veta noga besked.
290 »Jag hör, att detta är en skara huld
»Emot Scyldingarnes herre. Gån åstad bärande
»Vapen och rustningar; jag skall visa vägen.
»Äfven skall jag bjuda mina hirdmän
»Att väl skydda mot hvarje fiende
295 »Eder farkost, det nytjärade
»Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan
»Skall bära tillbaka öfver hafvets strömmar
»Till vind-göternas kust1 den dyre man,
»Den stridsfrämjare, som det förunnas
300 »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.»
De gåfvo sig åstad. Stilla bidade farkosten,
Fast vid ankaret; det rymliga skeppet
Var bundet med linan. Öfver hjelmarna
Skeno
vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna,
305 Härdade i eld; svinet höll vakt.2
De stridslystne männen skyndade samlade
Fram emot dalen, tills de kunde se
Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande.
Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade
310 Hus under himlen, och der bodde den mäktige;
Dess glans lyste öfver många land.
Då visade dem den stridsdjerfve de modiges
Glänsande gård, på det att de måtte
Kunna gå ditåt; sedan vände
315 Krigaren sin häst och talade så:
»Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern
»Uti sin nåd hålle eder oskadde
»I edra företag! Jag vill till sjön
»Att hålla vakt mot fienders skara.»

Honom den ypperste svarade då;
Skarans hövding upplät sin ordskatt:
260 »Vi äro män av götarnes folk
»Och vår konung Hygelacs hirdmän.
»Min fader var berömd bland krigare,
»Den ädle fursten hette Ecgtheow.
»Många vintrar bidade den gamle, innan han
265 »Lämnade sin gård; honom minnas fullväl
»Alla stormän vida över jorden.
»Med välvillig hug hava vi kommit
»Att söka din herre, Healfdenes son,
»Folkets värn. Giv du oss goda upplysningar!
270 »Viktigt ärende hava vi till danernas
»Frejdade herre; ej skall något därav
»Döljas, som jag hoppas. Du vet om det är
»Så som vi hört sägas sanningsenligt,
»Att bland Scyldingarne en okänd skademan,
275 »En dold förföljare om mörka nätter
»Visar fasaväckande, oerhörd fiendskap
»Med skam och manspillan. För detta kan jag
»Storsinnat giva råd åt Hroðgar,
»Huru den vise och gode skall överväldiga fienden,
280 »Om annars någonsin olyckornas anfäktelse
»Skall få en återvändo, hjälp ännu komma,
»Och sorgens bränningar varda svalare;
»Eller allt framgent han skall lida stor nöd,
»En bekymmersam tid, så länge där reser sig
285 »På härskarens mark det yppersta av hus.»
Sittande på hästen, talade utposten,
Den orädde tjänaren — om båda delarna,
Ord och verk, skall en skarp sköldkämpe,
Som tänker väl, veta noga besked —
290 »Jag hör, att detta är en skara huld
»Emot Scyldingarnes herre. Gån åstad bärande
»Vapen och rustningar; jag skall visa vägen.
»Även skall jag bjuda mina hirdmän
»Att väl skydda mot varje fiende
295 »Eder farkost, det nytjärade
»Skeppet vid stranden, tills den svängda plankan
»Skall bära tillbaka över havets strömmar
»Till väder-götarnes kust1 den dyre man,
»Den stridsfrämjare, som det förunnas
300 »Att oskadd genomgå denna stridsstorm.»
De gåvo sig åstad. Stilla bidade farkosten,
Fast vid ankaret; det rymliga skeppet
Var bundet med linan. Över kindskyddarne
Skeno vildsvinsbilder, glänsande, guldbeslagna,
305 Härdade i eld, vakade över2
De stridslystnes liv.*) I sluten trupp skyndade
Kämparna mot dalen, tills de kunde se
Den vältimrade salen, ståtlig och guldglänsande.
Bland jordbebyggarne var detta det mest frejdade
310 Hus under himlen, och där bodde den mäktige;
Dess glans lyste över många land.
Då visade dem den stridsdjärve de modiges
Glänsande gård, på det att de måtte
Kunna gå ditåt; sedan vände
315 Krigaren sin häst och talade så:
»Tid är att jag far. Den allsmäktige fadern
»Uti sin nåd hålle eder oskadde
»I edra företag! Jag vill till sjön
»Att hålla vakt mot fienders skara.»

Kapitel 5 - Götarne mottagas av Vendelhövdingen Wulfgar.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Det ord som  Wickberg har översatt till "vind-göternas kust" respektive "väder-götarnas kust" lyder i handskriften: "Weder-mearc". Björn Collinder har översatt det till "Vädermark". Se not 4 i kapitel 3 angående dess betydelse för identifieringen av Beowulfs hemland..
  2. Eller efter en annan tolkning af vv. 304—5:
    Höllo vildsvin, glänsande, guldbeslagna,
    Härdade i eld, lifsvakt åt den sköne.
    Björn Collinders översättning från 1955 har följande tolkning av raderna 302-306:

      "förtöjt låg på redden    det rymliga skeppet
      för ankar. Gullstöpta    glänste på hjälmarna
      ovan anletets värn,    som vaktade livet,
      glimmande galtar,    som gått genom eld;"  

    Han förklarar textstället med följande not:
    "Överst på hjälmen fanns en förgylld järnskulptur, som föreställde en vildgalt. Ansiktsvärnet var en föregångare till det medeltida visiret, men var inte rörligt liksom visiret."
  • Se vignetten i bokens början.
    (Jag vet inte vad den här noten syftar på.)