|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 43
Beowulfs bål och gravhög uppföras. Beowulfs minne.
|
Åt honom uppförde götamännen sedan
På jorden ett fast och starkt bål,
Behängdt med hjelmar och stridssköldar,
3140
Glänsande brynjor, såsom han bedt.
De sörjande hjeltarne lade sedan i midten
Den frejdade fursten, sin käre herre.
Sedan började krigarne väcka på berget
Den största af båleldar. Upp ur kvalmet steg
3145
Vedens svarta rök, susande låga,
Omgifven af verop — vindens brus lade sig — ,
Till dess hon hade, het i sitt inre,
Brutit benhuset*). Dystra i hågen,
Klagade de sin sorg, sin herres död.
3150
Och äfven makan1 med bundna lockar
Knöt, bruten af smärta, sorgesång vid sorgesång,
................................................................
................................................................ 2
3150 Slikt sorgkväde kvad
en kvinna av gautaätt
............................ [med uppknutet hår]
sorgligt................. ................. mycket,
att hon.................. deras hårda...... fruktade
mycket manfall och mordisk härnad,
3155 smälek och fångenskap.
Full av rök var luften.
3155 ............................ Himlen svalde röken.3
Sedan uppförde vind-göterna på bergets
Sluttning en grafkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för sjöfarande,
Samt upptimrade på tio dagar
3160
Den stridsdjerfves vård kring brändernas lemningar,
Omgåfvo den med en mur4, såsom de högvise
Männen kunde finna det värdigast.
I högen lade de ringar och smycken,
Alla de prydnader, som de stridslystne
3165
Förut hade tagit af skatten;
Lemnade jarlaskatterna i jordens våld,
Guldet i gruset, der det ännu lefver,
Så gagnlöst för menniskorna som det förut varit.5
Sedan redo de stridsdjerfve,
3170
Inalles tolf ädlingar kring högen,
Ville klaga sin sorg öfver konungen
Och i högstämda ord tala om mannen.
De prisade högt hans jarlaväsen
Och hans manliga dåd, såsom vederbörligt är,
3175
Att man med ord ärar sin vän och herre,
Älskar honom af hjertat, då han måste
Lemna på jorden sin förgängliga kropp.
Så sörjde götamännen,
Hirdkamraterna öfver herskarens fall,
3180
Sade att han varit den gifmildaste
Och mannablidaste, folkvänligaste
Och mest loflystne konung i verlden. |
Åt honom
uppförde götamännen sedan
På jorden
ett fast och starkt bål,
Behängt
med hjälmar och stridssköldar,
3140 Glänsande brynjor, såsom han
bett.
De
sörjande hjältarne lade sedan i mitten
Den
frejdade fursten, sin käre herre.
Sedan
började krigarne tända på berget
Den
största av båleldar. Upp ur branden steg
3145 Vedens svarta rök, susande låga,
Omgiven av
verop — vindens brus lade sig —,
Till dess
hon hade brutit benhuset,*)
Hett i
sitt inre. Dystra i hågen,
Klagade de
sin sorg, sin herres död.
3150 Och även makan1 med bundna
lockar
Knöt,
bruten av smärta, sorgesång vid sorgesång.
................................................................
................................................................ 2
3150 Slikt sorgkväde kvad
en kvinna av gautaätt
............................ [med uppknutet hår]
sorgligt................. ................. mycket,
att hon.................. deras hårda...... fruktade
mycket manfall och mordisk härnad,
3155 smälek och fångenskap.
Full av rök var luften.
3155 ............................
Himlen svalde röken.3
Sedan
uppförde väder-götarne på klipputsprånget
En
gravkulle, som var hög och bred,
Vida synlig för
sjöfarande,
Samt upptimrade på tio dagar
3160 Den
stridsdjärves vård, omgåvo med en mur4
Brändernas
lämningar, såsom de högvise
Männen
kunde finna det värdigast.
I högen
lade de ringar och smycken,
Alla
de prydnader, som de stridslystne
3165 Männen
förut hade tagit av skatten;
Lämnade
jarlaskatterna i jordens sköte,
Guldet i
gruset, där det ännu lever,
Så
gagnlöst för människorna som det förut varit.5
Sedan redo de
stridsdjärve,
3170 Inalles
tolv, ädlingar kring högen,
Ville
klaga sin sorg över konungen
Och i
högstämda ord tala om mannen.
De prisade
högt hans jarlaväsen
Och
hans manliga dåd, såsom det höves,
3175 Att man
med ord ärar sin vän och herre,
Älskar
honom av hjärtat, när han skall bort
Och
skiljas från sin förgängliga kropp.
Så sörjde götarnes kämpar,
Hirdkamraterna över härskarens fall
3180 Sade, att
han varit den givmildaste
Och mannablidaste,
folkvänligaste
Och mest
lovlystne konung i världen. |
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
