|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 18
En dyrbar gåva. Gillet avslutas.
|
Till honom bars en bägare och framsades
En vänlig inbjudning, huldrikt erbjöds
Viradt guld, tvänne armsmycken,
1195 Rustning och ringar, den största halsring,
Som jag någonsin sport på jorden.
Ej har jag hört talas om någon bättre skatt
Bland hjeltar under himlen, sedan Hama förde
Till den glänsande borgen Brosinga-halsbandet,1
1200 Den strålande skatten. I Eormenrics
Försåt föll han, valde evigt lif.*)
Denna ring hade göten Hygelac,
Svertings sonson, för sista gången,2
Då han under fälttecknet skyddade skatterna,
1205 Värnade stridsbytet. Honom bortryckte ödet
Sedan han af öfvermod utstått lidande
Och strid med friserna. Den mäktige fursten
Bar smyckena, ädelstenarna
Öfver vågornas bäcken, men stupade under skölden.
1210 I frankernas våld kom då konungens lif,
Hans bröstbeklädnad och äfven denna ring:
Sämre kämpar plundrade de döde
Efter slagtningen; götamännen
Lågo på valplatsen. — Salen fylldes af sorl.
1215 Vealhtheov talade och sade inför skaran:
»Bär med lycka denna ring, käre Beovulf,
»Du unge kämpe! och begagna denna rustning
»(De äro stora skatter) och gå framåt!
»Visa din kraft och var vänlig i råd
1220 »Mot dessa ynglingar! Jag skall ej glömma din lön.
»Du har bragt det derhän, att nära och fjerran
»I långa tider män skola hedra dig
»Lika vida som hafvet omsluter
»Blåsiga strandhöjder. Var, så länge du lefver,
1225 »Lycklig, o ädling! Jag unnar dig väl
»De rika skatterna. Blif för min son
»En hjelp i dåd, du som lefver i glädje!
»Här äro alla jarlar trofasta mot hvarandra
»Vänliga till sinnes, tillgifna sin furste;
1230 »Männen äro villiga, krigsfolket helt redo.
»I glädjedruckne kämpar, gören som jag beder!»
Gick så till sin plats. Der var ett utsökt gästabud,
Männen drucko vin: de kände icke
Det grymma öde, som drabbade mången
1235 Ibland jarlarne, sedan aftonen kommit
Och den mäktige Hroðgar gått till hvila
Uti sin boning. En mängd jarlar
Vaktade huset, som de ofta gjort förut,
Bortflyttade bänkarna, öfverallt breddes
1240 Bäddar och bolstrar. En af öltjenarne
Lutade sig mot bädden, hemfallen åt döden.
Vid sina hufvuden satte krigarne
De glänsande sköldarna. Der var på bänken
Lätt skönjbar öfver ädlingen
1245 Hans hjelm, hög i striden, hans ringbrynja
Och väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de ofta voro rustade mot öfverfall
Hemma och i härfärd, båda delarna,
Så ofta som behofvet fogade sig så
1250 För deras furste: detta krigsfolk var godt. |
Till honom
bars en bägare och framsades
En vänlig
inbjudning, huldrikt erbjöds
Virat guld, tvänne
armsmycken,
1195 En ringbrynja och den största
halsring,
Som jag
någonsin sport på jorden.
Ej har jag
hört talas om någon bättre skatt
Bland
hjältar under himlen, sedan Hama förde
Till den
glänsande borgen Brosinga-halsbandet,1
1200 Det strålande smycket. Han
flydde undan
Eormenrics
försåt, valde evigt liv.*)
Denna ring
hade göten Hygelac,
Svertings
sonson, för sista gången,2
Då han
under fälttecknet skyddade skatterna,
1205 Värnade stridsbytet. Honom
bortryckte ödet,
Sedan han
av övermod utstått nöd
Och strid
med friserna. Den mäktige fursten
Bar smyckena, ädelstenarna
Över
vågornas bäcken, men stupade under skölden.
1210 I frankernas våld kom då
konungens lik,
Hans
bröstbeklädnad och även denna ring:
Sämre
kämpar plundrade de döde
Efter slaktningen;
götamännen
Lågo på
valplatsen. — Salen fylldes av sorl.
1215 Wealhtheow talade och sade inför skaran:
»Bär med
lycka denna ring, käre Beowulf,
»Du unge
kämpe! och begagna denna brynja
»(De äro
stora skatter) och gå framåt!
»Visa din
kraft och var vänlig i råd
1220»Mot dessa ynglingar! Jag skall
ej glömma din lön.
»Du har
bragt det därhän, att nära och fjärran
»I alla
tider män skola ära dig
»Lika vida
som havet omsluter
»Blåsiga
strandhöjder. Var, så länge du lever,
1225 »Lycklig, o ädling! Jag
unnar dig väl
»De rika
skatterna. Bliv för min son
»En hjälp
i dåd, du som lever i glädje!
»Här äro
alla jarlar trofasta mot varandra,
»Vänliga
till sinnes, tillgivna sin furste;
1230 »Männen äro villiga,
krigsfolket helt redo,
»Hirdmännen dryckesglada. Gören som jag beder!»
Gick så
till sin plats. Där var ett utsökt gille,
Männen
drucko vin; de kände icke
Det grymma
öde, som drabbat mången
1235 Ibland jarlarne. Sedan kom aftonen,
Och den
mäktige Hroðgar gick till vila
Uti sin
boning. En mängd jarlar
Vaktade
huset, som de ofta gjort förut,
Bortflyttade bänkarna,
överallt breddes
1240 Bäddar och bolstrar. En av öltjänarne
Lutade sig
mot bädden, hemfallen åt döden.
Vid sina
huvuden satte krigarne
De
glänsande sköldarna. Där var på bänken
Lätt skönjbar över
ädlingen
1245 Hans hjälm, hög i striden,
hans ringbrynja
Och
väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de
voro ständigt rustade till strid
Hemma och
i härfärd, båda delarna,
Så ofta
som behovet fogade sig så
1250 För deras furste: detta
krigsfolk var gott. |
Kapitel 19 - Grendels död hämnas.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
