Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Ja, du Healfdenes son, Scyldingarnes furste,
»Vi ha fört med fröjd till dig detta hafsbyte
»Till ett äretecken, som du här skådar.
¹⁶⁵⁵ »Med knapp nöd kom jag från det med lifvet,
»Med stor möda vågade jag värfvet
»I strid under vattnet; hade så när blifvit
»Skild från striden, om ej Gud skyddat mig.
»Ej kunde jag i striden med svärdet Hrunting
¹⁶⁶⁰ »Uträtta något, fastän det vapnet är godt.
»Men menniskornas herre unnade mig
»Att få se hängande på väggen ett glänsande,
»Gammalt och tungt svärd — oftast leder han
»Den vänlöses blick —, och detta vapen svängde jag.
¹⁶⁶⁵ »I den striden dräpte jag, då tillfälle tedde sig,
»Husets invånare. Sedan brann det sirade
»Slagsvärdet upp, just som det glödheta
»Stridsblodet framsprutade. Fästet har jag fört
»Med mig från fienderna, hämnades illdåden,
¹⁶⁷⁰ »Morden på danerna, såsom vederbörligt var.
»Jag lofvar dig nu, att du kan sofva
»Sorglös i Hjort med din kämpaskara
»Och hvarje man utaf ditt folk,
»Gammal och ung, så att du ej behöfver,
¹⁶⁷⁵ »Scyldinga-konung! från det hållet frukta
»Lifsskada för jarlarne, såsom du förut gjort».
I den gamla kämpens, den grånade härförarens
Hand gafs sedan det gyllene fästet,
Jättars forna verk; i danakonungens
¹⁶⁸⁰ Ego kom det efter djeflarnes fall.
Då Guds fiende med hat i hjertat,
Skyldig till döden, och äfven hans moder
Lemnat denna verlden, kom detta smedernas
Underbara verk i den bäste verldskonungs
¹⁶⁸⁵ Våld ibland dem vid de tvänne hafven,
Hvilka i Scedenig¹ utdelade skatter.
Hroðgar talade, betraktade fästet,
Det gamla arfvet. På det var ristad början:
Af den forna striden; sedan dödade floden,*)
¹⁶⁹⁰ Det strömmande hafvet, giganternas slägt.
De hade lefvat vildt, det var ett folk fiendtligt
Mot den evige herren; dem gaf derföre
Herskaren slutlön genom vattnets svall.
Äfven var på beslagen af rent guld
¹⁶⁹⁵ Med runstafvar riktigt ristadt,
Satt och sagdt åt hvem² detta svärd,
Det yppersta af stål, ormprydt och med vridet fäste.
Först blifvit arbetadt. — Då sade Healfdenes
Vise son — alla tego —:
¹⁷⁰⁰ »Det kan väl säga den som öfvar rätt
»Och sanning bland folket — den gamle odalherren³
»Minnes allt förflutet —, att denne jarl blifvit
»Född i en lycklig stund. Din ära är utbredd
»Öfver vida vägar, min vän Beovulf,
¹⁷⁰⁵ »Bland alla folk: du bevarar stadigt
»Styrka och vishet. Jag skall visa dig min vänskap,
»Såsom vi förut aftalat. Du skall i långa tider
»Varda ditt folk till tröst och dina männer,
»Hjeltarne till hjelp. Ej vardt Heremod sådan
¹⁷¹⁰ »Mot Ecgvelas barn, de ärorika Scyldingarne.
»Ej uppväxte han dem till glädje, utan till manfall
»Och till dödskval för danamännen;
»Dödade i vredesmod sina bordskamrater,
»Sina umgängesvänner, tills den frejdade konungen
¹⁷¹⁵ »Ensam försvann från männens glada jubel.
»Fastän den mäktige Gud upphöjde honom,
»Ställde honom vida öfver alla män
»Genom härlig hjeltekraft, växte dock i hans sinne
»Blodtörstig bröstskatt:⁴ ej gaf han danerna ringar
¹⁷²⁰ »Efter öflig sed. Glädjelös fick han
»För denna fiendtlighet röna ett svårt
»Och långvarigt lidande. Lär du dig deraf
»Mannadygder! Vis af vintrar
»Har jag sagt dig dessa ord. Underbart är att säga
¹⁷²⁵ »Huru den mäktige Gud åt menniskors slägte
»Storsinnadt utdelar visdom och gods
»Och jarlavärdighet: han råder öfver allt.
»Understundom låter han den högättade
»Mannens tankar vända sig till gods;
¹⁷³⁰ »Ger honom på hans arfgods jordisk lycka:
»Att innehafva männnens skyddsborg;
»Låter honom så råda öfver delar af verlden,
»Ett vidsträckt rike, så att han i sitt oförstånd
»Ej kan tänka sig sitt eget slut.
¹⁷³⁵ »Han lefver i öfverflöd, intet trycker honom,
»Hvarken sjukdom eller ålderdom, ej smygande sorg
»Fördystrar hans sinne, ej hatfull strid
»Visar sig någonstädes, utan hela verlden vänder sig
»Honom till behag. Han känner ej det värre,
¹⁷⁴⁰ »Till dess öfvermodet växer och skjuter
»Uti hans inre, då väktaren sofver,
»Själens herde. Denna sömn är för djup,
»Hemsökt af anfäktelser, banemannen mycket nära,
»Han som från pilbågen skjuter bakslugt.