»Der blef striden ödesdiger för Hondscio¹,
»Den dödskorade. Den rustade kämpen
»Låg längst bort: Grendel vardt
»Munsbane för den frejdade kämpen,
²⁰⁸⁰ »Svalde den käre mannens hela kropp.
»Med blodad tand, betänkt på illdåd,
»Ville dock banemannen ännu ej gå
»Med tomma händer ut ur guldsalen,
»Utan frestade på mig sin vilda styrka,
²⁰⁸⁵ »Grep mig med lysten hand. En vante hängde,
»Sid och sällsam, fäst med konstrika band;
»Den var till alla delar skickligt förfärdigad
»Med djefvulskonster utaf drakhudar.
»Dit in ville den vilde missdådaren
²⁰⁹⁰ »Stoppa mig oskyldige
»Tillika med andra. Det kunde han dock ej,
»Då jag i vredesmod reste mig upprätt,
»För långt är att omtala hur jag med min hand
»Gaf denne folkfiende lön för alla illdåd.
²⁰⁹⁵ »Då, min konung, hedrade jag ditt folk
»Med mina bragder. Han flydde sin väg;
»Njöt liten tid af lifvets glädje.
»Dock lemnade han som spår sin högra
»Hand i Hjort, då med sorg i sinnet
²¹⁰⁰ »Den eländige sjönk derifrån till sjöbottnen.
»Mig lönade rikligt Scyldingarnes vän
»För denna stridsstorm med drifvet guld,
»Med många skatter, då morgonen kom
»Och vi hade satt oss ned till gästabud.
²¹⁰⁵ »Der var sång och glädje: den gamle Scyldingen,
»Som sport mycket, berättade gamla minnen.
»Stundom grep den stridsdjerfve i glädjeträdet,
»Den tjusande harpan, kvad stundom en sång,
»Sann och sorgsen; stundom omtalade
²¹¹⁰ »Den hugstore konungen en sällsam saga sannt.
»Stundom åter började den gamle kämpen,
»Tyngd af åldern, klaga öfver sin flydda
»Ungdoms stridskraft: hans inre sjöd,
»Då han, vis af vintrar, tänkte på mycket.
²¹¹⁵ »Så hade vi dagen i ända
»Vår fröjd derinne, tills en ny natt
»Kom öfver menniskorna. Snart blef då Grendels
»Moder redo till hämnd för lidandet.
»Sorgfull färdades den hemska kvinnan
²¹²⁰ »— Vind-göternas stridshat hade bortryckt hennes son —,
»Hämnades sitt barn och dödade
»Med kraft en kämpe: då flydde lifvet
»Ur den vise Äschere, den gamle rådgifvaren.
»Och icke fingo danamännen,
²¹²⁵ »Då morgonen kom, i eld förbränna
»Eller lägga på bål den käre mannen,
»Som mattats till döds. Hon bar bort liket
»I fiendefamn under fjellströmmen.
»Det var för Hroðgar den bittraste sorg,
²¹³⁰ »Som sedan länge drabbat folkfursten.
»Då anropade mig den sorgsne konungen,
»Att jag med din tillåtelse skulle öfva jarlabragd
»Bland vågornas svall, våga mitt lif
»Och vinna ära: han lofvade mig lön.
²¹³⁵ »Jag fann då den vidt kända bränningens
»Fasansfulla och vilda väkterska.
»Der voro vi båda en stund i handgemäng
»— Hafvet sjöd af blod — och i djupets sal
»Afskar jag hufvudet af Grendels moder
²¹⁴⁰ »Med det tunga svärdet, bragte med nöd
»Lifvet derifrån: ej ännu var jag dödskorad.
»Sedan gaf mig jarlarnes värn,
»Healfdenes son många skatter.