|
Nedan följer
Emil Olsons förord till boken Isländska sagor från
1925 som innehåller ett urval sagor som A. U. Bååth har översatt. Dessa är
Hervararsagan
och Jomsvikingarnas saga samt släktsagorna
Ramnkel Frösgodes saga, Gisle Surssons saga samt sagan
om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramn. Emil Olson som också har moderniserat stavningen i
de valda sagorna är samme person som har översatt
Heimskringla, jämför gärna hans förord och
inledning till denna.
Förord av Emil Olson
Till Island kommo nordborna på sina färder västerut första gången vid mitten
av 800-talet. Tjugu år därefter började en utvandring till ön, som snart tog
sådan omfattning, att landet efter omkring sextio år (930 e. Kr.) var
»fullbyggt», det vill säga att alla beboeliga trakter längs kusten, kring
fjordarna och i floddalarna voro tagna i besittning. Det inre av landet
utgör en öde högslätt, fylld av jöklar och vulkaner och otillgänglig för all
odling.
Utvandrarna utgjordes till största delen av högättade och förmögna
män, det vida övervägande antalet från Norge och de norska nybyggena på de
brittiska öarna, ett mindre antal från Sverige och Danmark. Livskraften och
begåvningen hos denna utvalda befolkning, vars nordiska styrka och
förståndsskärpa genom blodblandning med de keltiska irerna ute i nybyggena
fått en tillsats av lidelse och fantasi, som de övriga nordiska folken
saknade, skapade här ute snart en andlig kultur, som visar sig lika
imponerande i byggandet av den isländska fristaten och utvecklingen av dess
lagar och institutioner som i fråga om den litterära alstringen.
Islands ställning i sistnämnda hänseende är enastående icke blott bland
de nordiska folken utan inom hela den germanska världen. Isländsk dikt och
saga utgör en insats i världslitteraturen, som i originalitet och
allmänmänskligt intresse kan mäta sig även med de främsta folkens under
antiken och medeltiden. Även för senare tiders bildning och diktning,
framför allt naturligtvis hos de germanska folken, har den fornisländska
odlingen spelat en stor roll. En hel epok i den skandinaviska vitterheten
bygger på »det fornnordiska», och vi behöva blott erinra oss namnen Tegnér,
Geijer, Ling, Oehlenschläger, i senare tid i Tyskland Wagner, för att
förstå, vilka mästerverk i germansk litteratur som skulle ha varit oskrivna
utan den inspirationskälla, som Eddan och de isländska fornsagorna utgöra. I
fråga om det mindre omedelbara inflytande, som ligger i stämning och stil,
kan den fornisländska sagan spåras i vida kretsar helt ned till våra dagar.
Björnson och Selma Lagerlöf, för att blott nämna ett par namn av de främsta,
ha båda lärt av den isländska sagans episka bredd, dess kärvhet, kraft och
fyndighet, och släktromaner sådana som den unge norske författaren Olav
Duuns följa i sin anda och sin komposition den isländska ättesagan tätt i
spåren.
Ordet saga betecknar hos de gamla nordborna varje slag av muntlig eller
skriftlig prosaberättelse. Att berätta »sagor» har överallt i Norden varit
ett omtyckt tidsfördriv. Att sagoberättandet på Island fick en högre
blomstring än annorstädes, och att det övergick från sagoberättande till en
litterärt högt utvecklad sagoskrivning, därtill bidrogo många orsaker. En av
de främsta var det frisinne som den kristna kyrkan där visade gentemot alla
yttringar av den gamla på hedniska traditioner grundade odlingen. Samma
tolerans ha vi att tacka för att så mycket av den forntida isländska och
norska litteraturen bevarats till våra dagar, under det att vi äga så litet
från Sverige och Danmark.
Med hänsyn till innehåll och stil kunna de isländska sagorna från den
egentliga sagoskrivningstiden indelas i tre större grupper: den historiska
sagan eller historieskrivningen i egentligare mening, släktsagan eller
ättesagan och slutligen den ohistoriska sagan.
Den historiska sagan har till föremål folkens och historiska personers
öden. Av näraliggande skäl sysselsatte man sig på Island framför allt med
Norges och de norska biländernas historia, men även det övriga Skandinavien
och i viss mån också de övriga germanska länderna lågo ingalunda utanför
islänningarnas intresse. Ett exempel härpå är den i föreliggande samling
ingående Jomsvikingasagan, som berättar om vikingafästet Jomsborgs
grundläggning av danska hövdingar i Venden och om jomsvikingarnas bedrifter.
Av författarna till de historiska sagorna känna vi många till namnet,
alltifrån den lärde prästen Sämund Sigfusson och hans samtida, den isländska
fristatens skildrare, Are Thorgilsson, fram till den berömdaste av dem alla,
medeltidens främste historieskrivare, Snorre Sturlasson.
Släktsagan, den isländska litteraturens originellaste produkt, står den
historiska sagan mycket nära. Likartad i komposition och stil med denna gör
även släktsagan anspråk på att vara historia. Skillnaden är endast den, att
det här icke är länders och furstars utan enskilda personers öden som
berättas. Det är de inom familjerna nedärvda traditionerna om de isländska
nybyggarna och deras efterkommande fram till början av 1000-talet som fylla
dessa sagor med sina bragder och sitt vapenlarm.
Släktsagan är anonym. Då man sökt att fastställa författarna till
enskilda av dem — för närvarande gäller det t. ex. i synnerhet inom den
tyska lärda världen för en sanning att Snorre skrivit den berömda sagan om
Egil Skallegrimsson — så har detta skett på mycket osäkra grunder.
Nedskrivningen av släktsagan har börjat senare än den egentliga
historieskrivningen, inemot slutet av 1100-talet och sträcker sig fram över
1200-talet. Till de äldre sagorna i denna grupp höra de här medtagna
Ramnkel Frösgodes saga, en saga av en ålderdomlig prägel, byggd på ett
egenartat hedniskt religiöst motiv, och den vemodiga berättelsen din den
fredlöse Gisle Sursson och hans trofasta hustru. Till något yngre tid
hör den tragiska kärlekssagan om Gunnlög ormtunga och Helga den fagra,
där redan ett inflytande från den medeltida franska romantiken — som tidigt
blev känd i Norden genom översättning av de franska versromanerna —
framträder i uppfattningen och i enskilda episoder.
Om trovärdigheten av den historiska sagan och släktsagan har mycket
tvistats. Man har gått från den ytterligheten att godtaga allt som sant till
den motsatta att förkasta allt såsom blott och bart »historiska romaner».
Sanningen torde ligga någonstädes emellan. Det finns många bevis för att
sagorna även i enskildheter med förvånande trohet bevarat minnet av forntida
händelser. Att traditionen ofta misstagit sig och förvanskats, är å andra
sidan naturligt, liksom att författarna av sagorna ej alltid nöjt sig med
att slaviskt nedskriva vad de hört berättas, utan av olika skäl, även
estetiska, lagt till rätta, uteslutit och tillfogat, givit händelser och
karaktärer en personlig färgning av sin egen uppfattning, ofta kanske
tillspetsat en replik eller situation mera i effektens än sanningens
intresse. I dessa hänseenden måste emellertid varje saga undersökas och
bedömas för sig.
Till den historiska sagan och släktsagan bildar den ohistoriska sagan,
den som grupp betraktad till nedskrivningstiden yngsta, i mycket en skarp
motsats, även om den, då den är som bäst, nära följer mönstret av släktsagan
och i sin estetiska verkan kommer denna nära, någon gång kanske rentav
överträffar den.
Med äkta historisk tradition ha dessa sagor mycket litet eller intet att
göra, även där de bygga på förbleknade minnen från Nordens egen
förhistoriska tid, såsom t. ex. Rolv krakes saga eller Ragnar lodbroks saga.
Sitt sägeninnehåll hämta de från vitt skilda bygder och länder; egendomligt
nog synes i synnerhet folkvandringstidens Sverige ha bidragit till detta
sagoförråd. Påverkningar från olika håll mötas här, från kelter och romaner
i väster, slaver och orientaler i öster. På denna saga, vars avsikt blott
var att roa, har även folksagan utövat ett stort inflytande i motivval och
stil.
Man har här velat låta även denna grupp av sagor företrädas och därtill
valt en av de bästa, Hervars och Hedreks saga. Allbekant är den här
ingående vackra episoden om Angantyrs och Hjalmars kamp om kungadottern
Ingeborg. Av ett egenartat intresse äro de i slutet av sagan inlagda
gåtorna, som Oden förklädd förelägger Hedrek; tävlingsstriden mellan dessa
båda, som slutar med att Oden framställer en för alla utom honom själv
olöslig gåta, påminner om Odens strid med den vise jätten Vavthrudne i
Eddan.
*
De nedan följande isländska sagorna äro hämtade ur A. U. Bååths båda
förträffliga samlingar av översättningar: Fornnordiska sagor (1880)
och Från vikingatiden (1888). I texten har, frånsett stavningen och
vissa böjningsformer, endast i enstaka fall en ändring skett. En mera
genomgripande omarbetning ha däremot de av översättaren till texten fogade
anmärkningarna undergått. E. O.
Tillbaka till Isländska sagors förstasida. |
