Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

Nedan följer Emil Olsons förord till boken Isländska sagor från 1925 som innehåller ett urval sagor som A. U. Bååth har översatt. Dessa är Hervararsagan och Jomsvikingarnas saga samt släktsagorna Ramnkel Frösgodes saga, Gisle Surssons saga samt sagan om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramn. Emil Olson som också har moderniserat stavningen i de valda sagorna är samme person som har översatt Heimskringla, jämför gärna hans förord och  inledning till denna.

Förord av Emil Olson

Till Island kommo nordborna på sina färder västerut första gången vid mitten av 800-talet. Tjugu år därefter började en utvandring till ön, som snart tog sådan omfattning, att landet efter omkring sextio år (930 e. Kr.) var »fullbyggt», det vill säga att alla beboeliga trakter längs kusten, kring fjordarna och i floddalarna voro tagna i besittning. Det inre av landet utgör en öde högslätt, fylld av jöklar och vulkaner och otillgänglig för all odling.

Utvandrarna utgjordes till största delen av högättade och förmögna män, det vida övervägande antalet från Norge och de norska nybyggena på de brittiska öarna, ett mindre antal från Sverige och Danmark. Livskraften och begåvningen hos denna utvalda befolkning, vars nordiska styrka och förståndsskärpa genom blodblandning med de keltiska irerna ute i nybyggena fått en tillsats av lidelse och fantasi, som de övriga nordiska folken saknade, skapade här ute snart en andlig kultur, som visar sig lika imponerande i byggandet av den isländska fristaten och utvecklingen av dess lagar och institutioner som i fråga om den litterära alstringen.

Islands ställning i sistnämnda hänseende är enastående icke blott bland de nordiska folken utan inom hela den germanska världen. Isländsk dikt och saga utgör en insats i världslitteraturen, som i originalitet och allmänmänskligt intresse kan mäta sig även med de främsta folkens under antiken och medeltiden. Även för senare tiders bildning och diktning, framför allt naturligtvis hos de germanska folken, har den fornisländska odlingen spelat en stor roll. En hel epok i den skandinaviska vitterheten bygger på »det fornnordiska», och vi behöva blott erinra oss namnen Tegnér, Geijer, Ling, Oehlenschläger, i senare tid i Tyskland Wagner, för att förstå, vilka mästerverk i germansk litteratur som skulle ha varit oskrivna utan den inspirationskälla, som Eddan och de isländska fornsagorna utgöra. I fråga om det mindre omedelbara inflytande, som ligger i stämning och stil, kan den fornisländska sagan spåras i vida kretsar helt ned till våra dagar. Björnson och Selma Lagerlöf, för att blott nämna ett par namn av de främsta, ha båda lärt av den isländska sagans episka bredd, dess kärvhet, kraft och fyndighet, och släktromaner sådana som den unge norske författaren Olav Duuns följa i sin anda och sin komposition den isländska ättesagan tätt i spåren.

Ordet saga betecknar hos de gamla nordborna varje slag av muntlig eller skriftlig prosaberättelse. Att berätta »sagor» har överallt i Norden varit ett omtyckt tidsfördriv. Att sagoberättandet på Island fick en högre blomstring än annorstädes, och att det övergick från sagoberättande till en litterärt högt utvecklad sagoskrivning, därtill bidrogo många orsaker. En av de främsta var det frisinne som den kristna kyrkan där visade gentemot alla yttringar av den gamla på hedniska traditioner grundade odlingen. Samma tolerans ha vi att tacka för att så mycket av den forntida isländska och norska litteraturen bevarats till våra dagar, under det att vi äga så litet från Sverige och Danmark.

Med hänsyn till innehåll och stil kunna de isländska sagorna från den egentliga sagoskrivningstiden indelas i tre större grupper: den historiska sagan eller historieskrivningen i egentligare mening, släktsagan eller ättesagan och slutligen den ohistoriska sagan.

Den historiska sagan har till föremål folkens och historiska personers öden. Av näraliggande skäl sysselsatte man sig på Island framför allt med Norges och de norska biländernas historia, men även det övriga Skandinavien och i viss mån också de övriga germanska länderna lågo ingalunda utanför islänningarnas intresse. Ett exempel härpå är den i föreliggande samling ingående Jomsvikingasagan, som berättar om vikingafästet Jomsborgs grundläggning av danska hövdingar i Venden och om jomsvikingarnas bedrifter.

Av författarna till de historiska sagorna känna vi många till namnet, alltifrån den lärde prästen Sämund Sigfusson och hans samtida, den isländska fristatens skildrare, Are Thorgilsson, fram till den berömdaste av dem alla, medeltidens främste historieskrivare, Snorre Sturlasson.

Släktsagan, den isländska litteraturens originellaste produkt, står den historiska sagan mycket nära. Likartad i komposition och stil med denna gör även släktsagan anspråk på att vara historia. Skillnaden är endast den, att det här icke är länders och furstars utan enskilda personers öden som berättas. Det är de inom familjerna nedärvda traditionerna om de isländska nybyggarna och deras efterkommande fram till början av 1000-talet som fylla dessa sagor med sina bragder och sitt vapenlarm.

Släktsagan är anonym. Då man sökt att fastställa författarna till enskilda av dem — för närvarande gäller det t. ex. i synnerhet inom den tyska lärda världen för en sanning att Snorre skrivit den berömda sagan om Egil Skallegrimsson — så har detta skett på mycket osäkra grunder.

Nedskrivningen av släktsagan har börjat senare än den egentliga historieskrivningen, inemot slutet av 1100-talet och sträcker sig fram över 1200-talet. Till de äldre sagorna i denna grupp höra de här medtagna Ramnkel Frösgodes saga, en saga av en ålderdomlig prägel, byggd på ett egenartat hedniskt religiöst motiv, och den vemodiga berättelsen din den fredlöse Gisle Sursson och hans trofasta hustru. Till något yngre tid hör den tragiska kärlekssagan om Gunnlög ormtunga och Helga den fagra, där redan ett inflytande från den medeltida franska romantiken — som tidigt blev känd i Norden genom översättning av de franska versromanerna — framträder i uppfattningen och i enskilda episoder.

Om trovärdigheten av den historiska sagan och släktsagan har mycket tvistats. Man har gått från den ytterligheten att godtaga allt som sant till den motsatta att förkasta allt såsom blott och bart »historiska romaner». Sanningen torde ligga någonstädes emellan. Det finns många bevis för att sagorna även i enskildheter med förvånande trohet bevarat minnet av forntida händelser. Att traditionen ofta misstagit sig och förvanskats, är å andra sidan naturligt, liksom att författarna av sagorna ej alltid nöjt sig med att slaviskt nedskriva vad de hört berättas, utan av olika skäl, även estetiska, lagt till rätta, uteslutit och tillfogat, givit händelser och karaktärer en personlig färgning av sin egen uppfattning, ofta kanske tillspetsat en replik eller situation mera i effektens än sanningens intresse. I dessa hänseenden måste emellertid varje saga undersökas och bedömas för sig.

Till den historiska sagan och släktsagan bildar den ohistoriska sagan, den som grupp betraktad till nedskrivningstiden yngsta, i mycket en skarp motsats, även om den, då den är som bäst, nära följer mönstret av släktsagan och i sin estetiska verkan kommer denna nära, någon gång kanske rentav överträffar den.

Med äkta historisk tradition ha dessa sagor mycket litet eller intet att göra, även där de bygga på förbleknade minnen från Nordens egen förhistoriska tid, såsom t. ex. Rolv krakes saga eller Ragnar lodbroks saga. Sitt sägeninnehåll hämta de från vitt skilda bygder och länder; egendomligt nog synes i synnerhet folkvandringstidens Sverige ha bidragit till detta sagoförråd. Påverkningar från olika håll mötas här, från kelter och romaner i väster, slaver och orientaler i öster. På denna saga, vars avsikt blott var att roa, har även folksagan utövat ett stort inflytande i motivval och stil.

Man har här velat låta även denna grupp av sagor företrädas och därtill valt en av de bästa, Hervars och Hedreks saga. Allbekant är den här ingående vackra episoden om Angantyrs och Hjalmars kamp om kungadottern Ingeborg. Av ett egenartat intresse äro de i slutet av sagan inlagda gåtorna, som Oden förklädd förelägger Hedrek; tävlingsstriden mellan dessa båda, som slutar med att Oden framställer en för alla utom honom själv olöslig gåta, påminner om Odens strid med den vise jätten Vavthrudne i Eddan.

*

De nedan följande isländska sagorna äro hämtade ur A. U. Bååths båda förträffliga samlingar av översättningar: Fornnordiska sagor (1880) och Från vikingatiden (1888). I texten har, frånsett stavningen och vissa böjningsformer, endast i enstaka fall en ändring skett. En mera genomgripande omarbetning ha däremot de av översättaren till texten fogade anmärkningarna undergått.

E. O.

Tillbaka till Isländska sagors förstasida.