Cajus Cornelius Tacitus — eller efter senare forskningar Publius — anses med rätta såsom den utmärktaste bland de romerska häfdatecknarne under kejsartiden. Hans härkomst är obekant, men utan tvifvel var han af hög börd; hans födelseår känner man icke heller med visshet, men af åtskilliga yttranden i hans skrifter och af hans förhållande till Plinius d. y. torde det med sannolikhet kunna bestämmas till omkring år 54 e. Kr. Sin bildning sökte han i umgänge med de stora talarne M. Asper och Julius Secundus, äfvensom han egnade sig åt lagkunskapen. År 78 blef han gift med Julius Agricolas dotter, men sannolikt var detta äktenskap barnlöst. Qvestor under Vespasianus, steg han under dennes söner till edils- och pretorsembetet, samt beklädde derjemte ett prestembete bland femtonmännen. År 90 lemnade han Rom, men återvände dit efter svärfaderns död och var senator under Domitiani sista tid. Under kejsar Nerva började för honom en lyckligare tid; han blef då vald till konsul efter Verginius Rufus, öfver hvilken han höll ett liktal. Men den dystra, hopplösa verldsaskådning, som alstrats hos honom af de sorgliga och olyckliga tider han upplefvat, öfvergaf honom icke mer och framlyser ofta i hans historiska arbeten. Om hans sista år, som egnades åt skriftställareverksamhet, känner man nästan ingenting. Äfven hans dödsår är obekant, men troligen lefde han ännu år 117, då kejsar Hadrianus tillträdde regeringen.

I sin ungdom förvärfvade han sig rykte som talare. Hans första skrift »Dialogus de oratoribus» förråder ett noggrant studium af Ciceros arbeten, hvarigenom han lyckats hålla sig fri från samtidens tillkonstlade, svulstiga stil, hvars förnämsta representant Seneca var. Den äldsta af hans historiska skrifter, Agricolas lefverne, är ett biografiskt mästerstycke, men språket deri företer många svårigheter och dunkla uttryck, hvilket han äfven själf erkänner, då han säger att han skref »rudi et incondita voce». Derefter följer hans Germania, ett arbete af stort intresse, om ock hans framställning af germanernes seder och lif torde anses något idealiserad, för att dess skarpare framhålla sedeförderfvet i Rom. Dernäst författade han sina »Historier», som gå från år 69 till Domitiani död, men af hvilka endast 4 böcker och en del af den femte finnas i behåll. Här är formen fulländad, stilen nästan genomskinligt klar, och afvikelserna från det, vanliga språkbruket icke särdeles påfallande. Sist skref han sina, »Annaler» i 16 böcker, af hvilka böckerna 7 -10 alldeles saknas, och 5, 11, 16 äro ofullständiga. Som historiskt konstverk intaga Annalerna utan tvifvel första rummet bland hans arbeten. Planläggningen är storartad, skildringen full af dramatiskt lif. Ingenstädes låter han detaljer och obetydligheter undanskymma och förminska intrycket af det stora och oerhörda han omtalar. Grundtonen i hans arbete är genomträngd af smärtsamt vemod öfver all den uselhet han har att skildra och blandad med bittert tvifvel på gudarnes ledning af verlden; det oundvikliga »fatum» lemnar föga utrymme för deras inverkan. I karaktersteckningens styrka och finhet står Tacitus ännu oupphunnen. Han icke blott framställer personer och händelser med historisk noggrannhet och efter sorgfälligt källstudium, utan med stor skarpsinnighet uppvisar han psykologiskt de innersta driffjedrarna och den vexlande själsstämningen hos de handlande personerna. Aldrig låter han lidelsen hänföra sig: med fullkomligt lugn behandlar han saker som väcka hos honom det mest glödande hat. Detta visar sig äfven i språket. Det är ytterst koncist och pregnant, kärnfullt och kraftigt; i några få ord ligger ofta gömd en rikedom på tankar och idéer, som fordrar stor uppmärksamhet hos läsaren. Det synes derför ofta hårdt och dunkelt, äfvensom det icke är alldeles fritt från samtidens rhetoriska prål; genom konstiga vändningar och grekiska konstruktioner, poetiska och föråldrade uttryck, afviker det äfven från det rent klassiska. Såsom historieskrifvare är Tacitus mera prydlig än Cesar, enklare än Livius och dock lika ädel, hvarför han alltid skall äga förmåga att draga till sig och fängsla det unga sinnet.

Det arbete som härmed lemnas i allmänhetens händer är blott en ny öfversedd upplaga af Professor O. Kolmodins väl kända öfversättning. Af pietet mot den förste öfversättaren och enligt förläggarens önskan hafva så få förändringar af texten som möjligt blifvit gjorda; de inskränka sig i allmänhet till rättande af några mindre felaktigheter och tryckfel. Deremot hafva stafning och kommatering blifvit ändrade i enlighet med de grundsatser som följas i andra på samma förlag utgifna arbeten. Dock erkännes gerna att full konseqvens, ofta för tydlighetens skull, icke kunnat åstadkommas. Dessutom tillkommer i denna upplaga en fortsättning af Kolmodins öfversättning, som, efter hvad som synes af förra upplagan, icke sträcker sig längre än till och med 12:te boken. I denna fortsättning har man i någon mån sökt följa föregångaren. De införda noterna äro af samma enkla slag. Allt bråk med textkritik och anförande af de olika meningar, som de olika sätten att restaurera den korrumperade texten gifva vid handen, har i allmänhet lemnats åsido. Öfversättningen har man sökt få något mera ordagrann, ett försök som nog kunnat än vidare utsträckas. På många ställen torde meningen kunnat korrektare och prydligare återgifvas. För dessa och andra brister torde ett så svårt arbete som detta få räkna på benäget öfverseende.

Stockholm i November 1870.

Romerska annaler - bok 1