Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Inledning av Per Persson

Under Domitianus' 15-åriga regering (81—96) hade Tacitus' litterära verksamhet, efter vad han själv antyder i Agr. k. 3, legat nere. Först när efter tyrannens fall en lyckligare tid inträtt med Nerva och Trajanus, kunde han upptaga den. Det första arbete, han då utgav, var en levnadsteckning eller ett äreminne över sin svärfader, fältherren och statsmannen Cn. Julius Agricola. Cornelii Taciti de vita Iulii Agricolae liber (så lyder titeln i den äldsta handskriften) utkom, såsom av k. 3 och 44 framgår, kort efter det att Trajanus i Jan. 98 bestigit tronen.

Skriftens innehåll kan i största korthet angivas sålunda. I en inledning, omfattande k. 1—3, framhåller förf. de svårigheter, med vilka biografiskt författarskap vid denna tid hade att kämpa, och anger ändamålet med sin skrift. Därefter börjar biografien. Förf. talar först om Agricolas härkomst och uppfostran (k. 4), vidare om hans första militära tjänstgöring som krigstribun i Britannien (k. 5), hans giftermål och passerande av graderna på ämbetsmannabanan (k. 6), förlusten av modern, anslutningen till Vespasianus, utnämningen till chef för den i Britannien stående 20:e legionen och tjänstgöringen i denna egenskap (k. 7, 8), upphöjelsen till patricier och förvaltningen av provinsen Aquitanien, varpå följde befordran till konsulatet (k. 9). I slutet av detta kapitel omnämnes, att Tacitus under Agricolas konsulat förlovades och efter konsulatet gifte sig med hans dotter, samt att Agricola strax därpå sattes till ståthållare i Britannien. Därefter inträder ett avbrott i biografien. Förf. fortsätter ej, som man kunde väntat, omedelbart med en skildring av Agricolas verksamhet på nämnda viktiga post, utan han förutskickar en längre geografisk-etnografisk exkurs om Britannien och dess invånare (k. 10—12) och en översikt över romarnas strider i Britannien före Agricolas ståthållarskap och över de föregående ståthållarnas styrelse (k. 13—17). Först därefter återkommer förf. till Agricola (k. 18). Han redogör nu för dennes fälttåg under sju år (från och med 77 eller 78) i Britannien (k. 18—29), därvid i k. 28 även upptagande en episod, som står i ett mera löst sammanhang med ämnet (en deserterande germansk kohorts underbara äventyr). Under sjunde krigsåret framträngde Agricola till mons Graupius i Caledonien (norra Skottland), som var besatt av caledoniernas samlade uppbåd. Här uppstod ett stort slag, som förf. ägnar en utförlig skildring. Efter de gamla historieskrivarnas sed låter han först de båda anförarna (Calgacus på den britanniska, Agricola på den romerska sidan) hålla tal till sina trupper (k. 30—34). Därpå följer en beskrivning av själva slaget, som slutade med romarnas fullständiga seger, vilken dock ej ledde till några mera betydande resultat (k. 35—38). I slutet av sistnämnda kapitel få vi veta, att Agricola efter segern förlade sin arme i vinterkvarter och att flottan, som fått order att kringsegla Britannien, samtidigt inlöpte i den hamn, varifrån den seglat ut. Därmed var Agricolas offentliga verksamhet avslutad. Han nedlade, tydligen på kejserlig order, sitt befäl och återvände till Rom, där han tillbragte sina sista år i stilla tillbakadragenhet. Domitianus betraktade honom alltjämt med misstänksamhet och fruktan, men stämdes dock mildare genom Agricolas kloka moderation, ett av grunddragen i dennes karaktär (k. 39—42). I k. 43 omtalas Agricolas sista sjukdom och död. Ryktet, att han blivit förgiftad, nämnes. Förf. synes själv tro därpå, men kan ej bestyrka det. I k. 44 följa personalia över den döde: hans födelse- och dödsår angivas, och hans yttre beskrives. Slutligen prisas han lycklig, därför att han fått dö i rättan tid, på höjden av ära och rykte, med dotter och maka, släktingar och vänner i livet, och innan det domitianska skräckväldet i sin värsta form började (k. 44, 6—45, 12). Till sist vänder sig förf. till den döde i en högstämd, av varm känsla buren allokution (k. 45, 13—46). Han talar om den avlidnes sista stunder och beklagar att ej ha fått vara närvarande vid dödslägret. Han framhåller slutligen, att bästa sättet att hedra den döde är att efterlikna hans karaktärsegenskaper, och förespår Agricola evigt liv i minnet.

Om den litterära karaktären av Tacitus' Agricola har förts en tämligen ofruktbar strid. Utan tvivel är skriften i enlighet med förf:s uttalande i slutet av k. 3 att betrakta som en biografi eller ett äreminne. Visserligen innehåller den, såsom av ovanstående innehållsöversikt framgår, åtskilligt, som kan synas passa bättre i en historisk än i en biografisk framställning. Hit höra i första rummet den geografisk-etnografiska exkursen om Britannien och britannerna och återblicken på romarnas och britannernas ömsesidiga förhållande före Agricolas ståthållartid. Det är emellertid förklarligt, att förf. velat lägga sin skildring av Agricolas verksamhet som ståthållare i Britannien, glanspunkten i hans offentliga liv, på en bredare historisk grundval för att därigenom göra sin framställning mera verkningsfull. Möjligt är, att han härvid kunde använda material, som han samlat under förberedelserna till det större historiska verk, som han enligt sin antydning i Agr. k. 3 ämnade utgiva efter Agricola.

Ända till slutet av 1800-talet hade man för konstitueringen av Agricolatexten blott två handskrifter, härrörande från slutet av 1400-talet, att tillgå: Vaticanus 3429 (A) och Vaticanus 4498 (B). Men omkring sekelskiftet tillkom betydelsefullt nytt material. I slutet av 1890-talet fick man kännedom om en i kapitularbiblioteket i Toledo befintlig handskrift, innehållande bland annat Tacitus' Agricola och Germania. Agricolatexten i denna handskrift (Toletanus, T) , kollationerades 1900, 1901 av O. Leuze, som offentliggjorde resultaten av sin undersökning i Philologus, Supplementband VIII. Toletanus visade sig överlägsen de förut kända handskrifterna och gav åtskilliga goda nya läsarter. Men ifrågavarande fynd ställdes snart i skuggan av ett annat. 1902 upptäcktes av Cesare Annibaldi i greve Balleanis privatbibliotek i Jesi (det antika Aesis) ej långt från Ancona en märklig handskrift, vari utom Dictys Cretensis' Bellum Troianum ingingo Tacitus' Agricola och Germania. Man kallar handskriften cod. Aesinus eller Aesinas och signerar den vanligen med E (begynnelsebokstaven i ital. Esino = Aesinus). En beskrivning av i denna handskrift och redogörelse för dess läsarter har upptäckaren lämnat i en 1907 i Citta di Castello utkommen publikation med titeln L'Agricola e la Germania di Cornelio Tacito nel ms. latino n. 8 della biblioteca del Conte G. Balleani in Iesi; däri ingår också ett diplomatiskt avtryck av Agricolatexten (ett likartat avtryck av Germaniatexten utgav Balleani senare, Leipzig 1910). Som Annibaldi påvisat, är codex Aesinas sammansatt av beståndsdelar tillhörande vitt skilda tider. De flesta bladen i Bellum Troianum och i Agricola äro gamla: deras karolingiska minuskelskrift visar tillbaka till 900-talet, och i samma riktning pekar skriftens fördelning på varje sida i två kortradiga kolumner (columnellae). De återstående bladen i Bellum Troianum och Agricola och hela Germania äro däremot, enligt vad Annibaldi utrönt, skrivna i slutet av 1400-talet av humanisten Stefano Guarnieri, som därvid troget efterbildat skriften å de gamla bladen. I Agricolatexten, som i codex Aesinas omfattar 14 blad (fol. 52—65), är fördelningen mellan de gamla och de nya bladen följande: först komma 4 nya blad, fol. 52—55, därefter 8 gamla, fol. 56—63 (en quaternion), därefter åter 2 nya, fol. 64—65. Dessutom återfinnas två samhöriga gamla blad, som ursprungligen innehållit detsamma som de nya bladen 64—65, d. v. s. slutet av Agricola, i den efter Agricolatexten följande Germaniatexten som fol. 69, 76 (å det förra är nu skrivet ett stycke av Germania, det senare är blankt). Den första skriften å dessa blad har, innan de insattes i Germania, blivit utraderad men lämnat så många spår efter sig, att Annibaldi kunnat konstatera, att fol. 64 är en i det hela noggrann reproduktion av fol. 69 och fol. 65 av 76 och att fol. 69, 76 Ursprungligen följt omedelbart efter fol. 63. Det är då sannolikt, att även de 4 första nya bladen i Agricolatexten äro kopierade efter lika många gamla blad. Tar man nu vidare i betraktande, att enligt Decembrios uppgifter (jfr den allmänna inledningen s. 7) Agricolatexten i codex Hersfeldensis liksom i Aesinas upptog 14 blad och att skriften i den förra liksom i den senare var fördelad i två kortradiga kolumner på varje sida, så kommer man till den slutsatsen, att de gamla bladen i Aesinas' Agricolatext äro ett brottstycke av codex Hersfeldensis, medan de nya äro reproducerade efter motsvarande gamla. I Aesinas (E) äga vi alltsä Hersfeldensis dels i original (från k. 13, 2 munia till 40, 6 missum) dels i direkt, sorgfällig avskrift. Toletanus (T) åter har visat sig vara en direkt avskrift av E, och av E äro också A och B avkomlingar, ehuru ej i första led. Aesinas (E) är alltså numera vår huvudkälla för Agricolatexten. Att utbytet av densamma i textkritiskt avseende blev mindre, än man väntat, berodde till god del därpå, att dess bästa läsarter några år förut blivit bekanta genom T. Å andra sidan måste ju erkännas, att E ingalunda är felfri och att även efter dess upptäckt många ställen i Agricola förblivit oklara.

Om Germaniatexten i E jfr inledningen till Germania.

Min översättning ansluter sig i Agricola liksom i Dialogus med vissa avvikelser till texten i Andresens Tacitusedition i bibliotheca Teubneriana.

Av de många översättningarna av Agricola nämner jag här blott den senaste svenska: Agricolas lif och vandel af Cornelius Tacitus i svensk tolkning af Vilh. Lundström, Upsala 1896.

Agricola
Tillbaka till förstasidan