Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5

Kapitel 1
Hallfred och hans son Ramnkel bosätta sig på Island.

Under Harald hårfagers dagar kom ut till Island en man, som hette Hallfred. Ombord på hans skepp voro hans husfru och sonen Ramnkel. Han satte bo i Breddalen söder om Fljotsdals-häradet. Ramnkel var då femton år gammal, en förhoppningsfull och flink sven. Våren efter sin hitkomst flyttade Hallfred med allt sitt följe norr ut över heden och slog sig ned i gården Getdal. En natt drömde han, att en man kom till honom och sade:

— Där ligger du, Hallfred, och ser dig icke för. Bryt upp och drag väster ut över Lagarfljot. Där väntar dig all din lycka!

Han vaknade, bröt strax upp och drog fram över Rangå i Tunga. Han nedsatte sig på det ställe, som alltsedan heter Hallfredsstad. Där bodde han, tills han vart en gammal man. På Getdal lämnades kvar en get och en bock, och samma dag Hallfred drog sina färde, föll ett fjällskred över gården och förgjorde de bägge djuren. Därav har dalen sitt namn.

Ramnkel hade för sed att sommartiden rida omkring på hedarna, som breda sig emellan Fljotsdalen och Jökeldalen. Denna var redan bebyggd ända upp till bron, som vid den tiden var slagen över älven. Ramnkel red en gång upp längs med Fljotsdalshäradet och såg, huru en öde dal sträckte sig ifrån Jökeldalen längre in i landet. Den tycktes honom mera värd att bebo än andra dalar, han hittills sett. Då han kom hem, bad han sin fader skifta det gods, de hade tillsammans, ty han ville i den funna dalen bygga sig en gård. Fadern gjorde honom till viljes, och han reste sig där en gård, som han kallade Adalbol. Dalen heter sedan Ramnkelsdalen. Då han efter övlig sed lagt under sig landet runtomkring, lät han timra upp ett resligt gudahus och redde till ett stort offergille. Ramnkel höll ingen så kär som guden Frö¹. Honom gav han hälften av allt det dyrbaraste, han ägde. Han hade en klenod, som han satte högre än de andra. Det var en hingst, till färgen brun, med en svart strimma längs ryggen. Honom gav han namnet Fröfaxe, ty han lät sin vän guden hava honom i samägo med sig. Sådant tycke fäste han vid denna häst, att han gjorde ett löfte att varda den mans bane, som red honom mot hans vilja. Han bebyggde hela dalen och skänkte med sig land åt många; men deras överherre ville han vara, och han gjorde sig ock till deras gode. Så fick han tillnamnet Frösgode².

Han var en mycket omedgörlig men dugande man. Jökeldölerna tvang han in under sitt hövdingskap: mot sina egna män var han god och blid, men emot dem var han sträng och hård. Ofta fick man alls icke sin rätt av honom; och städse stod han i envig, men aldrig gav han böter för någon. Det förmådde honom ingen till, vad han än hade gjort.

Fljotsdalshäradet var tungt att färdas igenom: det var stenigt och sumpigt. Dock redo Ramnkel och hans fader Hallfred ständigt på besök till varandra, ty sämjan var god emellan dem.

Kapitel 2 - Ramnkel fäller Ejnar Torbjörnsson
Tillbaka till sagans förstasida

1. Frö är enligt Eddan den ypperste av gudarna. Han råder över regn och solsken samt jordens gröda, och honom bör man anropa för god årsväxt och fred. Hans dyrkan var mycket utbredd i synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på fälten för växtlighetens främjande, och man offrade honom levande djur, i synnerhet oxar och svin. En berömd bild av honom fanns, jämte bilder av de båda andra förnämsta gudarna, Oden och Tor, i det forna Uppsala tempel.
2. Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9 i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom hans jurisdiktionsområde kallades godord.