Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5

Kapitel 3
Torbjörn kräver böter för dråpet på Ejnar.

Borta på Hol sporde Torbjörn sin son Ejnars fall. Det budskapet tog han sig mycket när. Han sadlade sin häst, red över till Adalbol och bad Ramnkel om böter för sonen. Han genmälde, att denne ej var den ende man, han dräpt.

— Det är dig icke obekant, sade han, att mig brister all lust att gälda böter för fälld man; och många hava härmed måst sig nöja. Dock vill jag medgiva, att detta tyckes mig vara ett bland de värsta dråp, jag gjort mig saker till. Min granne har du varit i lång tid; och du har täckts mig väl; vi ha ock alltid varit tillfreds med varandra; och icke skulle lapprisaker (struntsaker) hava stört det goda förhållandet mellan mig och din son Ejnar — hade han blott icke ridit den hingsten. Nu kan jag ångra, att jag varit för rask i tungan; och gräma oss skulle vi mera sällan, ifall vi städse talade litet i stället för mycket. Jag skall nu också visa, att detta mitt dåd synes mig värre än alla de andra, jag har begått. Din gård skall jag förse med mjölk vid sommartiden och med kött, så snart hösten kommit; och det vill jag göra varje år, medan du har eget bo. Dina söner och döttrar skola med min hjälp rustas ut, när de lämna hemmet, och jag skall sörja för, att de få goda giften. Och allt vad du vet vara i mina hus, det där kan varda dig till gagn, skall du hädanefter få, blott du säger mig till. Och aldrig skall du mera lida brist på det, du behöver. I din gård skall du sitta, så länge du där finner gamman; bliver du tungsint där, så kom hit till mig! Jag skall sköta om dig till din dödsdag; och låtom oss så vara förlikta. Jag väntar, att mera än en kommer att säga, att den dräpte Ejnar varit mig väl dyr.
— Den förlikningen är jag icke med om, sade Torbjörn.
— Vad vill du då? sporde Ramnkel.
— Jag vill, svarade han, att vi välja skiljemän, som döma mellan oss.
— Då skall du synas min vederlike, återtog Ramnkel. På slikt villkor lyster det mig icke att sämjas.

Så red Torbjörn bort. Han red nedåt Ramnkelsdalen hän till gården Lögarhus. Där bodde hans broder Bjarne. Han hade två söner, Såm och Övind, vana och kraftfulla män. Övind var ännu hemma hos sin fader, men Såm var gift och bodde på gården Lekskåla norr ut i dalen. Han var en förmögen, trotsig och ärelysten man, Därtill var han lagkunnig. Torbjörn råkade sin broder Bjarne hemma, förtalde honom tidenderna och bad honom taga sig något av detta mål. Bjarne gav till svar, att det ej var en jämlike han mötte, om han ginge emot Ramnkel.

— Om vi än hava mycket penningar i vår ägo, sade han, förmå vi dock icke mäta oss med honom, och sant är det ord, som säger, att den är klok, som sig själv känner. Han har i rättstvister gjort mången man försagd, som haft mera märg i benen än vi. Du synes mig hava skickat dig oklokt, då du visade bort så goda villkor. Jag vill icke hava med detta att skaffa.

Torbjörn sade sin broder många hånfulla ord och förklarade, att ju mer det gällde, dess mindre mansmod var det i honom. Bröderna skildes med ringa blidhet, och Torbjörn red sin väg. Han höll ej inne sin häst, förrän han nått fram till Lekskåla. Där slog han på dörren. Man kom för att öppna, och Torbjörn bad Såm komma ut. Denne hälsade i dörren sin frände, bjöd honom stiga in och stanna där. Han svarade ordnjuggt. Då Såm såg hans tungsinthet, sporde han efter tidender, och Torbjörn förtalde sin son Ejnars fall.

— Det är ingen märklig nyhet, sade Såm, att Ramnkel dräper folk.
Torbjörn frågade, om han ville giva honom någon hjälp.
— Det är ju så med detta mål, sade han, att om än mannen stod mig närmast, tog hugget heller icke långtifrån eder.
— Har du hos Ramnkel gjort krav på någon upprättelse? sporde Såm.
Torbjörn förtalde sannfärdigt allt, såsom det förefallit mellan honom och Ramnkel.
— Ej har jag sport, sade Såm, att Ramnkel tillförne gjort någon ett slikt tillbud. Nu vill jag rida med dig upp till Adalbol. Där må vi fara fram med lämpa och höra till, om han ännu vill stå vid sina ord. På ett eller annat vis skall han väl åter te sig ädelsinnad.
— Det förhåller sig emellertid så, svarade Torbjörn, att varken vill han längre stå vid sitt gjorda tillbud, ej heller behagar det mig mera nu, än då jag red därifrån.
— Vanskligt varder det nog att mäta sig med Ramnkel i rättstvister, sade Såm.
Torbjörn genmälde:
— Fördenskull varder det ingenting av eder, unga män, att I sen eder rädda på allt. Ingen, tror jag, har så stora stackare till fränder som jag; och illa tyckes det mig vara fatt med sådana män som du — du, som menar dig vara lagkunnig och är lysten efter alla småmål men ej vill taga dig av ett mål som detta, fastän det är så klart. Härför skall du lastas, såsom rimligt är, då du är den stridbaraste i vår ätt. Nu ser jag vad ditt skrävel duger till, och hur målet skall ändas.
— Vad vinner du, sporde Såm, om jag åtager mig detta mål, och vi sedan bägge två varda till spe och spott?
— Det är mig dock en stor tröst, om du tager emot målet, svarade Torbjörn. Må allt sedan arta sig, som det vill!
— Ogärna lägger jag mig i detta, sade Såm, och dock skall jag göra det, men mest för vår frändskaps skull, ty du skall veta, att jag tycker dig vara en stympare.

Därpå räckte Såm honom handen och tog emot målet. Såm lät taga en av sina hästar och red upp igenom dalen. Han red hän till en gård och lyste där dråpet. Då Ramnkel sporde detta, syntes det honom löjligt, att Såm övertagit ett mål emot honom. Så gingo sommaren och nästa vinter.

Fortsättningen på kapitel 3 - Ramnkel stäms till tings för dråpet på Ejnar
Tillbaka till sagans förstasida