1, 2, 3, 4, 5

Kapitel 5
Ramnkel återtager gård och hövdingskap.

Så hände sig, att ett skepp kom från havet in i Rödarfjorden. Föraren var Såms broder Övind. I sju år hade han varit utomlands och vuxit i mandom mycket. Han var nu en högeligen hurtig man. Snart vart honom förtalt allt nytt, som hänt, men han yttrade sig föga därom, ty han var en ordkarg man. Så snart Såm sport hans hemkomst, red han hän till skeppet. Det vart ett fägnesamt möte mellan bröderna. Såm bad honom gästa Adalbol, och han sade sitt tack men bad honom först rida hem och sända åstad några hästar, som kunde bära hans varor. Övind drog sitt skepp upp på land och bonade om det. Såm red hem och skickade av hästarna. Då Övind styrt om sina varor, gav han sig på väg emot Ramnkelsdalen. Han hade sex man i följet: tvenne av Såms huskarlar, tre farmän samt därtill sin skosven. Denne var till börden islänning och i ätt med Övind. Han hade dragit honom upp ur nöd, tagit honom med sig utomlands och sörjt för honom som för sig själv. Detta drag av Övind hade blivit känt, och det var allas mening, att ej många voro hans likar.

De redo upp på Torsdalsheden. Sexton hästar, lastade med varor, drevo de framför sig. Alla buro de bjärta praktkläder och fagra sköldar. Sedan redo de tvärsöver Skridodalen och kommo ned till Gilsåns sandbrädd. Den ån rinner emellan gårdarna Hallormstad och Ramnkelstad ned i Lagarfljots insjö. Dennas strand följde de sedan nedanför Ramnkelstads marker och redo därpå vid Skålevad över Jökelån. Det var nu mittemellan den tid, man plägar stå upp, och dagvardstid. Nere vid sjön stod en tjänstekvinna och tvättade sitt lärft. Hon såg flocken, där den red. Med fart rev hon samman lärftet och sprang hem. Hon kastade det vid en vedstapel och skyndade in. Ramnkel hade icke stigit upp; husets ansenligare folk låg ännu i skålen¹, men tjänstehjonen hade redan gått till sitt arbete. Det var i höskördens tid. Så snart kvinnan kommit in, tog hon till orda:

 — För det mesta får det gamla ordstävet rätt, som säger usel varder man, allteftersom man åldras. Den ära, som tidigt vinnes, bliver liten, när man sedan med skam blott lägger armarna i kors och sitter där utan mod att hävda sin rätt. Slikt är att mycket undras över, då det gäller en man, som dock varit dristig. Annorlunda leva de, som först växa upp hos sina fäder och då synas er vara stackare gentemot eder själva, men som, så fort de blivit vuxna, strax fara från land till land och stå i stort anseende, varhelst de komma. Sedan vända de åter hit till Island och tyckas då vara gävare än hövdingarna själva. Övind Björnsson red här ute över ån vid Skålevadet med så fager sköld, att den lyste lång väg. I honom finnes så mycket man, att han vore värd att taga hämnden på.

Kvinnan lät tungan livligt löpa. Ramnkel reste sig upp i sängen och svarade henne:

— Det kan vara, att mycket i det, du säger, är sant nog — om än icke din mening med det är så vacker. Gott är emellertid, att du nu kan få dig litet mer att göra. Sätt i väg söder ut till granngården, till Videvalla, och bed Hallstenssönerna Sigvat och Snorre strax komma hit med de män, de hava vapenföra!

En annan tjänstekvinna sände han hän till Rolfstad med bud till Rolfs söner Tord och Halle och andra, som där voro vapendugliga. Alla dessa voro ansenliga och tappra män. Han sände även bud efter sina egna huskarlar. Tillsammans blevo de aderton man, präktigt rustade till strid. De redo över ån vid samma vad som nyss Övind och hans män. Dessa hade redan kommit upp på heden. När de hunno väster ut till dess mitt, stötte de på en myr utan grässvål, och det var dem, som om de rede fram i bara ävja. Hästarna sjönko i till knäna och stundom till buken. Men under var det hårt som sten. Sedan nådde de fram till en vidsträckt lavamark.

Då vände skosvennen sig om.
— Män komma ridande efter oss, sade han till Övind, ej färre än aderton. En av dem sitter reslig i sadeln, klädd i blåa kläder, och synes mig likna Ramnkel gode. Dock är det längesedan jag sist såg honom.
— Vad rör det oss? svarade Övind. Jag vet mig icke ha något ont att vänta av Ramnkels ritt, enär jag aldrig gjort honom emot. Han har väl ärende till dalen väster ut, där han tänker att träffa sina vänner.
— Dock anar mig, att det är dig han vill träffa, sade svennen.
— Heller har jag ej hört, invände Övind, att något nytt stött till emellan min broder Såm och honom, alltsedan de förliktes.
— Jag ber dig: rid undan hän i dalen, svarade svennen, där är du i säkerhet. Ramnkels lynne känner jag: oss gör han intet men, om han ej får dig fatt. Vi andra äro frälsta, blott du är det — ingen fångst finnes då i garnet! Så är allt gott, hur det än går oss.
Övind svarade, att han ej ville i sådan fart skilja sig från de andra.
— Ty jag vet ännu icke, sade han, vilka de äro, dessa män; och mången skulle det synas löjligt, om jag rände min väg, innan jag sett mig för.

Då de ridit över lavamarken, hade de framför sig en annan myr, som heter Oxmyren. Den är mycket gräsrik, men sumpiga ställen finnas, som nästan äro oöverkomliga. Därför lade Ramnkels fader, gubben Hallfred, farvägen ovanför myren, fastän den blev längre. De redo ut på myren, och titt gick det tungt för hästarna, så att de sinkades mycket. Ramnkel och hans män kommo raskt efter dem, ty de förde ingen packning. När de sprängde ut bland myrsumparna, hade Övind hunnit över dem. Då igenkände han Ramnkel och hans bägge söner Tore och Åsbjörn. Följesmännen bådo honom rida undan.

— Nu har du nått över alla vanskliga ställen, sade de, och kan hinna Adalbol, medan de sträva sig över myren.
— Jag vill inte fly undan dem, som jag intet ont har gjort, svarade Övind.

De redo fram på en ås, över vilken några smärre klippor sköto upp. Vid foten av dem var en bar sandbacke, som stupade brant ned åt alla sidor. Övind red dithän och steg av hästen för att invänta förföljarna.

— Snart skola vi få veta deras ärende, sade han.

Han gick med männen upp på backen. Där bröto de upp några stenar. Ramnkel vek av från vägen och red fram till backen. Han sade icke ett ord men anföll strax. Övind värjde sig väl och käckt. Hans skosven, som icke trodde sig stark nog till striden, tog sin häst, red väster ut över åsen till Adalbol och sade Såm, vad nu var på färde. Strax kallade han samman folk och bröt upp. De voro tjugu i flocken, alla väl väpnade. Han red öster ut över fjällmarken och fram dit, där valplatsen varit. Ty allt var nu förbi: Övind och alla hans män lågo fallna, och Ramnkel hade ridit dädan efter ändat verk. Såm undersökte först, om ännu liv fanns i brodern — men allt var gjort med omtanke: de lågo där livlösa alla fem. Av Ramnkels män hade tolv stupat. De andra sex redo sin väg. Såm dröjde icke längre utan sprängde med flocken efter dem. Dessa redo nu så raskt de förmådde på sina mattade hästar.

— Vi kunna nå dem, sade Såm, ty hästarna äro tröttridna, men våra äro alla utvilade, och mycket skall ej fattas i att vi hinna dem, innan de kommit över heden.

Då var Ramnkel på andra sidan Oxmyren. Med hast gick nu ritten, till dess Såm nådde fram till hedens utkant. Där såg han, hur Ramnkel redan hunnit långt ned emellan backarna; snart skulle han slippa undan ned i häradet.

— Här skola vi vända om, sade Såm, nu bliver det lätt för Ramnkel att samla folk.

Så vände de om, och när de åter kommit till platsen, där Övind låg, kastade de upp en hög över honom och hans fallna män. Efter honom hava dessa ställen fått sina namn: Övindsbacken, Övindsfjällen och Övindsdalen. Såm förde med sig hem till Adalbol alla Övinds varor. Han bådade upp sina tingsmän och bad dem komma till gården nästa morgon före dagvardstid. Då aktade han att rida till Ramnkelstad.

— Varde vår färd sådan den kan! sade han.

Redan om aftonen, då han gick till vila, hade män i mängd samlats på Adalbol.
Ramnkel red hem och förtalde dessa tidender. Han satte sig först ned att äta; sedan drog han samman folk. Med sjuttio man red han väster ut över heden, kom oväntad till Adalbol, grep Såm, där han låg i sängen, och ledde honom ut på gården.

— Ditt öde har nu tagit den vändning, Såm, sade Ramnkel, som för en stund sedan skulle hava synts dig otrolig — jag har makt över ditt liv! Dock skall jag icke vara mindre ädelmodig mot dig än du varit mot mig. Må du välja: antingen skall du dräpas, eller ock skall jag allena skipa rätt emellan oss. Såm svarade, att han helst ville leva, fastän Ramnkels dom tycktes honom i allo vara hård. Ramnkel genmälde, att däri hade han rätt, ty, sade han, jag har blott att gälda det, jag är dig skyldig. Med hälften skulle jag dock låtit dig slippa, ifall du förtjänat det. — Du skall draga bort från Adalbol och ned till Lekskåla. Slå dig ned där på din gård! Du skall hava med dig de håvor, som varit Övinds. Härifrån får du icke taga annat gods än det, du fört hit — det skall bort alltsamman! Mitt godord återtager jag, så ock hus och gård. Min egendom, ser jag, har vackert ökats, men det skall du icke hava gott av. För din broder Övind gäldas inga böter, enär du så skändligt förde målet efter din förre frände: för honom är dig tillräcklig bot given, då du i sex år ägt min makt och mitt gods. Därtill synes mig Övinds och hans följes fall ej mer kostbart än den misshandel, jag och mina män måst lida. Du drev mig ut från bygden, men jag nöjer mig med att låta dig sitta på Lekskåla. Där kan du väl trivas, ifall du ej till din egen skada bliver uppstudsig. Min undersåte skall du varda, så länge vi bägge äro i livet. Och kan du ock lita på, att ju mera ont det kommer emellan oss, dess värre går det dig.

Såm drog med sitt folk bort till Lekskåla. Han blev där på sin gamla gård. På Adalbol delade Ramnkel strax ut arbete till envar av sina män. Han hade nu hövdingskapet över alla bygderna. Sin son Tore lät han stanna på Ramnkelstad, men sonen Åsbjörn, som var yngre, hade han hos sig på Adalbol.

Såm blev denna vinter på Lekskåla. Han var tyst och tog föga del i något. Man märkte väl, att han var illa till freds med sin lott. När dagarna tagit till, red han med en följeslagare bort från gården. Han stannade icke, förrän han var väster ut vid Torskfjorden. Där togs han väl emot. Torkel var nyss hemkommen. I fyra år hade han varit på utlandsfärd. Såm var där en vecka och vilade ut sig. Sedan förtalde han allt, som timat mellan honom och Ramnkel gode, och bad bröderna om hjälp och stöd som tillförne. Denna gång var det Torger, som förde ordet. Han svarade, att numera ville han hålla sig helt och hållet utanför detta mål.

— Lång väg är det emellan oss, sade han. Vi menade oss ha ordnat allt så väl för dig, innan vi lämnade dig, att det kunnat vara dig lätt nog att hålla det uppe. Det har dock gått så, som mig anade, den gång du gav Ramnkel livet — att du skulle komma att ångra slikt! Vi manade dig att taga honom av daga, men du var självrådig. Lätt är nu att se, vem av eder haft det mesta vettet: han lät dig sitta i fred och föll först över dig, då han röjt den man undan, som syntes honom gävare än du. Nu vilja vi ej låta din olycka lända oss själva till fall. Heller hava vi icke så stor lust att ligga i delo med Ramnkel gode, att vi fördenskull oftare äventyra vårt anseende. Men vi vilja bjuda dig hit till oss med allt ditt husfolk, på det du här må bo under vårt hägn, ifall här synes dig mindre plågsamt än i Ramnkels närhet.

Såm genmälde, att detta förnam han ingen lust till. Han bad blott att få byta hästar med dem. Därtill voro de strax villiga. De ville ock giva honom goda gåvor, men han vägrade att taga emot sådana och sade, att Tjostars söner voro småsinta män. Därefter red han hem till Lekskåla och bodde där till sin ålderdom. Av Ramnkel fick han aldrig någon upprättelse.

Ramnkel satt kvar i sin gård och höll sig alltjämt ansedd. Han dog sotdöden. I Ramnkelsdalen står hans gravhög utanför Adalbol. I högen lades hos honom gods i mängd, alla hans härkläder och hans goda spjut. Hans söner togo hövdingskapet efter honom. Tore bodde på Ramnkelstad och Åsbjörn på Adalbol. De hade godordet samfällt, och de höllos för mycket dugande män.

Här slutar Ramnkels saga.

Tillbaka till Isländska sagors förstasida

1. Skålen var det gemensamma sovrummet på en forntida isländsk gård. Liksom de övriga byggnaderna utgjordes den av ett särskilt hus, byggt vägg i vägg med vissa av de andra (stugan, "eldhuset", d. v. s. köket, m. fl.). Genom tvenne rader av inre stolpar delades den i tre skepp, två sidoförhöjningar och ett lägre golv i mitten. Sidoförhöjningarna, som här kallades "säten", begagnades som sovplatser för folket på gården; vanligen voro de medelst upphängda bonader eller låga träväggar delade i mindre rum, som sålunda bildade ett slags väggfasta sängar. "Sätena" begränsades framtill av tjocka på kant resta plankor, som kallades "sätesstockar" och som om dagen begagnades till sittplatser. I ena ändan av skålen funnos ofta en eller flera med dörr försedda avbalkningar, som bildade särskilda sängkamrar eller sängrum med en eller flera sängar för husbondfolket och deras barn samt för förnäma gäster. Till skydd mot överfall ledde från sängkammaren ofta en lönndörr ut till gången mellan väggpanelningen och själva väggen i huset.