Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Ramnkel Frösgodes saga

1, 2, 3, 4, 5

Kapitel 2
Ramnkel fäller Ejnar Torbjörnsson.

I Ramnkelsdalen bodde på gården Hol en bonde, som hette Torbjörn. Gården låg gentemot Adalbol. Torbjörn ägde ringa gods och en stor barnflock. Hans äldste son hette Ejnar. Han var en högrest och hurtig sven. En vår sade Torbjörn till honom, att nu skulle han söka skaffa sig någon tjänst.

— Ty jag tarvar icke mera arbetshjälp, sade han, än den, som det andra folket här kan lämna. Lätt varder det dig att få en plats, så flink som du är. Det är ej av kärlekslöshet, jag nu beder dig draga dina färde, ty av alla mina barn är du mig till största gagn; fastmer vållas min bön av fattigdom och oförmåga. Snart varda mina andra barn arbetsföra, och du kan förr få dig en tjänst än de.
— Detta säger du mig väl sent, svarade Ejnar, ty nu hava alla fäst sig till de bästa tjänsterna, och föga fägnar det mig att taga emot vad andra ratat.

Ejnar tog en häst och red bort till Adalbol. Ramnkel satt inne i stugan. Han hälsade honom glatt och vänligt. Ejnar anhöll om tjänst hos honom.

— Varför kommer du så sent med din åstundan? sade Ramnkel. Dig skulle jag främst hava tagit emot. Men nu har jag statt alla mina hjon. Blott en syssla står åter, och den vill du väl icke ha.

Ejnar sporde, av vad slag den vore. Ramnkel sade sig ännu ej ha städslat någon fårherde: han hade bruk för en duktig karl. Ejnar genmälde, att han ej skötte om, vad slags arbete honom gavs, vare sig det vart detta eller något annat, blott han finge två halvårs underhåll.

— Då skall jag strax säga dig mina villkor, återtog Ramnkel. Du har att driva femtio mjölkfår till säters och skoga hem all sommarveden. Detta skall du göra för din bärgning i tvenne halvår. Dock har jag ännu ett avtal att göra med dig, liksom jag redan gjort ett sådant med mina andra herdar. Hingsten Fröfaxe går framme i dalen med sin stoflock. Om honom skall du hålla vård både vinter och sommar. För en sak varnar jag dig nu: sätt dig aldrig på hans rygg, i vad trångmål du än är, ty dyrt har jag svurit den mans död, som rider den hingsten. Tolv ston följa honom; vilket av dem, du vill nyttja, står dig till tjänst dag och natt. Gör nu som jag sagt dig, ty det är ett gammalt talesätt, att den icke vållar, som varnar. Nu vet du, vad jag äskar.

Ejnar svarade, att ingen så orimlig lust skulle falla på honom som att rida en häst, den man förbjudit honom att sitta på, helst då andra funnos att rida. Han for hem efter sina kläder och bragte dem till Adalbol. Sedan flyttade man med boskapen till den säter framme i Ramnkelsdalen, som heter Stentegssätern.

Ejnar hade ända fram till midsommar sådan lycka med fåren, att ej ett enda blev borta för honom; men snart miste han på en natt trettio. Han letade på alla gräsmarkerna vida omkring men fann dem ej. Nästan en hel vecka var flocken borta. En morgon gick han bittida ut. All sunnandimman hade lyft sig, och duggregnet hade upphört. Han hade med sig sin stav, ett betsel och en sadelfilt. Han vadade över Stentegsån, som rann förbi sätern. På sandbankarna längs åbrädden låg den fårflock, som om aftonen varit hemma. Han drev den tillbaka till sätern och drog sedan ut att söka efter den andra, som han saknade. Då såg han hästflocken stå vid åkanten. Han fick i sinne att taga en av hästarna och rida på den, ty då kunde han komma fortare omkring i nejden. Då han hunnit fram till dem, jagade han dem framför sig; de voro nu mycket skygga, men eljest plägade de ej draga sig undan för någon. Blott Fröfaxe stod stilla och lugn, som om han vore grävd fast i jorden. Morgonen led, och Ejnar tänkte, att Ramnkel ej skulle få veta, att han red hingsten. Han tog i den, betslade den, lade filten på dess rygg och satte sig upp. Han red upp längs Stenåklyftan, upp till jöklarna, sedan väster ut hän, där Jökelälven forsar fram under isskredet, och så längs vattnet ned till Röksätern. Vid sätrarna sporde han alla herdar, om de sett den saknade fårskocken, men ingen hade sett den. Från dagbräckningen ända till midafton red Ejnar Fröfaxe. Med brådskande fart bar den honom vida omkring. Det var en rnäkta rask häst. Nu föll det Ejnar in, att tid var för honom att driva hem till fållorna de får, som voro vid sätern. Han red öster ut över åsarna till Ramnkelsdalen. Då han kom ned till Stentegen, hörde han ett bräkande inne ifrån klyftan, som han förut ridit förbi. Han vände hingsten dit, och trettio får sprungo emot honom, samma flock, som varit borta hela veckan. Sedan drev han dem in i fållorna tillsammans med de andra.

Hingsten var alldeles våt av svett, så att det dröp ur varje hår. Den rullade sig tolv gånger på marken och gnäggade sedan skarpt till. Därpå gav den sig av i fyrsprång utmed sätergatan. Ejnar hastade efter och sökte att komma framom den för att gripa den och föra den tillbaka till de andra hästarna; men den var så skygg, att Ejnar ej kunde komma den när. Den lopp ned igenom dalen och saktade ej farten, förrän den var hemma vid Adalbol. Den stannade framme vid dörren. Där gnäggade den högt till. Ramnkel satt då till bords. Han bjöd kvinnan, som passade upp honom, att gå bort till dörren.

— En häst gnäggade, sade han, det lät, som om det vore Fröfaxe.

Hon gick hän i dörren och såg hingsten stå där mycket illa tillsölad. Hon sade Ramnkel, att Fröfaxe var utanför, ömklig att se.

— Vad månne bussen vill, eftersom han söker hemmet? yttrade Ramnkel. Det bådar intet gott.
Han gick ut, och då han såg Fröfaxe, sade han:
— Det smärtar mig, att man så farit med dig, fosterson; men ditt vett hade du hemma, då du visste att säga mig till. Detta skall varda hämnat, och vänd du nu om till din stoflock!

Hästen gick strax uppåt dalen tillbaka till de andra. Ramnkel gick i säng och sov hela natten. Men om morgonen lät han sadla sig en häst och red upp till sätern. Han red i blå kappa och hade ej annat vapen med sig än den yxa, han höll i handen. Ejnar hade nyss drivit fåren in i fållorna. Han låg nu vid stengärdsgården och räknade dem. Kvinnorna voro i färd med att mjölka. Alla hälsade de Ramnkel. Han sporde, hur det gick dem.

— Mig har det gått illa, sade Ejnar, ty trettio får saknade jag i nästan en hel vecka. Men nu äro de funna.
Ramnkel svarade, att slikt brydde han sig ej om
— fåren ha dock ej lupit ifrån dig så ofta som väntas kunde, sade han, men har intet värre timat? Red du månntro ej i går Fröfaxe?
Ejnar genmälde, att det ville han alls icke bestrida. Ramnkel återtog:
— Varför tog du den häst, du ej äger rätt att rida, då det dock fanns många nog, som du fått lov att sätta dig upp på? För en gångs skull hade jag väl kunnat tillgiva dig, om jag ej svurit en så dyr ed. Dock har du väl vidgått, vad du gjort.

För den tros skull, att det ej bliver något dugande av de män, som svika ett givet löfte, sprang Ramnkel ned av hästen, for mot Ejnar och gav honom banehugget.
Därefter red han hem till Adalbol och förtalde där det skedda. Han sände strax en annan man åstad att vakta boskapen. Ejnars lik lät han föra hän till den gräsbrink, som ligger väster om sätern. På gravhögen reste han ett stenröse. Det kallades Ejnarsröset. När solen står mittöver det, har man midafton på sätern.

Kapitel 3 - Torbjörn kräver böter för dråpet på Ejnar
Tillbaka till sagans förstasida


Ramnkel Frösgodes saga utspelar sig huvudsakligen i den östra delen av Island, men en avgörande händelse äger även rum när Alltinget är samlat vid Tingvallarna.