|
Kapitel 2
Ramnkel fäller Ejnar Torbjörnsson.
I Ramnkelsdalen bodde på gården Hol en bonde, som hette Torbjörn. Gården låg
gentemot Adalbol. Torbjörn ägde ringa gods och en stor barnflock. Hans
äldste son hette Ejnar. Han var en högrest och hurtig sven. En vår sade
Torbjörn till honom, att nu skulle han söka skaffa sig någon tjänst.
— Ty jag tarvar icke mera arbetshjälp, sade han, än den, som det andra
folket här kan lämna. Lätt varder det dig att få en plats, så flink som du
är. Det är ej av kärlekslöshet, jag nu beder dig draga dina färde, ty av
alla mina barn är du mig till största gagn; fastmer vållas min bön av
fattigdom och oförmåga. Snart varda mina andra barn arbetsföra, och du kan
förr få dig en tjänst än de.
— Detta säger du mig väl sent, svarade Ejnar, ty nu hava alla fäst sig till
de bästa tjänsterna, och föga fägnar det mig att taga emot vad andra ratat.
Ejnar tog en häst och red bort till Adalbol. Ramnkel satt inne i stugan. Han
hälsade honom glatt och vänligt. Ejnar anhöll om tjänst hos honom.
— Varför kommer du så sent med din åstundan? sade Ramnkel. Dig skulle jag
främst hava tagit emot. Men nu har jag statt alla mina hjon. Blott en syssla
står åter, och den vill du väl icke ha.
Ejnar sporde, av vad slag den vore. Ramnkel sade sig ännu ej ha städslat
någon fårherde: han hade bruk för en duktig karl. Ejnar genmälde, att han ej
skötte om, vad slags arbete honom gavs, vare sig det vart detta eller något
annat, blott han finge två halvårs underhåll.
— Då skall jag strax säga dig mina villkor, återtog Ramnkel. Du har att
driva femtio mjölkfår till säters och skoga hem all sommarveden. Detta skall
du göra för din bärgning i tvenne halvår. Dock har jag ännu ett avtal att
göra med dig, liksom jag redan gjort ett sådant med mina andra herdar.
Hingsten Fröfaxe går framme i dalen med sin stoflock. Om honom skall du
hålla vård både vinter och sommar. För en sak varnar jag dig nu: sätt dig
aldrig på hans rygg, i vad trångmål du än är, ty dyrt har jag svurit den
mans död, som rider den hingsten. Tolv ston följa honom; vilket av dem, du
vill nyttja, står dig till tjänst dag och natt. Gör nu som jag sagt dig, ty
det är ett gammalt talesätt, att den icke vållar, som varnar. Nu vet du, vad
jag äskar.
Ejnar svarade, att ingen så orimlig lust skulle falla på honom som att rida
en häst, den man förbjudit honom att sitta på, helst då andra funnos att
rida. Han for hem efter sina kläder och bragte dem till Adalbol. Sedan
flyttade man med boskapen till den säter framme i Ramnkelsdalen, som heter
Stentegssätern.
Ejnar hade ända fram till midsommar sådan lycka med fåren, att ej ett enda
blev borta för honom; men snart miste han på en natt trettio. Han letade på
alla gräsmarkerna vida omkring men fann dem ej. Nästan en hel vecka var
flocken borta. En morgon gick han bittida ut. All sunnandimman hade lyft
sig, och duggregnet hade upphört. Han hade med sig sin stav, ett betsel och
en sadelfilt. Han vadade över Stentegsån, som rann förbi sätern. På
sandbankarna längs åbrädden låg den fårflock, som om aftonen varit hemma.
Han drev den tillbaka till sätern och drog sedan ut att söka efter den
andra, som han saknade. Då såg han hästflocken stå vid åkanten. Han fick i
sinne att taga en av hästarna och rida på den, ty då kunde han komma fortare
omkring i nejden. Då han hunnit fram till dem, jagade han dem framför sig;
de voro nu mycket skygga, men eljest plägade de ej draga sig undan för
någon. Blott Fröfaxe stod stilla och lugn, som om han vore grävd fast i
jorden. Morgonen led, och Ejnar tänkte, att Ramnkel ej skulle få veta, att
han red hingsten. Han tog i den, betslade den, lade filten på dess rygg och
satte sig upp. Han red upp längs Stenåklyftan, upp till jöklarna, sedan
väster ut hän, där Jökelälven forsar fram under isskredet, och så längs
vattnet ned till Röksätern. Vid sätrarna sporde han alla herdar, om de sett
den saknade fårskocken, men ingen hade sett den. Från dagbräckningen ända
till midafton red Ejnar Fröfaxe. Med brådskande fart bar den honom vida
omkring. Det var en rnäkta rask häst. Nu föll det Ejnar in, att tid var för
honom att driva hem till fållorna de får, som voro vid sätern. Han red öster
ut över åsarna till Ramnkelsdalen. Då han kom ned till Stentegen, hörde han
ett bräkande inne ifrån klyftan, som han förut ridit förbi. Han vände
hingsten dit, och trettio får sprungo emot honom, samma flock, som varit
borta hela veckan. Sedan drev han dem in i fållorna tillsammans med de
andra.
Hingsten var alldeles våt av svett, så att det dröp ur varje hår. Den
rullade sig tolv gånger på marken och gnäggade sedan skarpt till. Därpå gav
den sig av i fyrsprång utmed sätergatan. Ejnar hastade efter och sökte att
komma framom den för att gripa den och föra den tillbaka till de andra
hästarna; men den var så skygg, att Ejnar ej kunde komma den när. Den lopp
ned igenom dalen och saktade ej farten, förrän den var hemma vid Adalbol.
Den stannade framme vid dörren. Där gnäggade den högt till. Ramnkel satt då
till bords. Han bjöd kvinnan, som passade upp honom, att gå bort till
dörren.
— En häst gnäggade, sade han, det lät, som om det vore Fröfaxe.
Hon gick hän i dörren och såg hingsten stå där mycket illa tillsölad. Hon
sade Ramnkel, att Fröfaxe var utanför, ömklig att se.
— Vad månne bussen vill, eftersom han söker hemmet? yttrade Ramnkel. Det
bådar intet gott.
Han gick ut, och då han såg Fröfaxe, sade han:
— Det smärtar mig, att man så farit med dig, fosterson; men ditt vett hade
du hemma, då du visste att säga mig till. Detta skall varda hämnat, och vänd
du nu om till din stoflock!
Hästen gick strax uppåt dalen tillbaka till de andra. Ramnkel gick i säng
och sov hela natten. Men om morgonen lät han sadla sig en häst och red upp
till sätern. Han red i blå kappa och hade ej annat vapen med sig än den yxa,
han höll i handen. Ejnar hade nyss drivit fåren in i fållorna. Han låg nu
vid stengärdsgården och räknade dem. Kvinnorna voro i färd med att mjölka.
Alla hälsade de Ramnkel. Han sporde, hur det gick dem.
— Mig har det gått illa, sade Ejnar, ty trettio får saknade jag i nästan en
hel vecka. Men nu äro de funna.
Ramnkel svarade, att slikt brydde han sig ej om
— fåren ha dock ej lupit ifrån dig så ofta som väntas kunde, sade han, men
har intet värre timat? Red du månntro ej i går Fröfaxe?
Ejnar genmälde, att det ville han alls icke bestrida. Ramnkel återtog:
— Varför tog du den häst, du ej äger rätt att rida, då det dock fanns många
nog, som du fått lov att sätta dig upp på? För en gångs skull hade jag väl
kunnat tillgiva dig, om jag ej svurit en så dyr ed. Dock har du väl vidgått,
vad du gjort.
För den tros skull, att det ej bliver något dugande av de män, som svika ett
givet löfte, sprang Ramnkel ned av hästen, for mot Ejnar och gav honom
banehugget.
Därefter red han hem till Adalbol och förtalde där det skedda. Han sände
strax en annan man åstad att vakta boskapen. Ejnars lik lät han föra hän
till den gräsbrink, som ligger väster om sätern. På gravhögen reste han ett
stenröse. Det kallades Ejnarsröset. När solen står mittöver det, har man
midafton på sätern.
Kapitel 3 - Torbjörn kräver böter för dråpet på Ejnar
Tillbaka till sagans förstasida |
Ramnkel Frösgodes saga utspelar sig huvudsakligen i den östra delen
av Island, men en avgörande händelse äger även rum när Alltinget är
samlat vid Tingvallarna.
|
