|
Kapitel 4
Ramnkel på Ramnkelstad och Såm på Adalbol
Ramnkel drog öster ut, tvärsöver Fljotsdalen, till dess han kom öster om
Lagarfljots insjö. Vid dess övre ända låg en liten gård, som hette Lokhylla.
Den jämte jorden köpte han på skuld, ty han hade icke mera medel än dem, han
behövde för att skaffa sig lösören. Mycket talades i bygderna om, hur hans
högmod nu mjuknat; och mången mindes nu det gamla ordstävet: högmods liv är
kort. Den jord, han köpt sig, var av ansenlig vidd och bar mycken skog; men
husen voro i ömkligt skick, och därför fick han grunden för så gott pris.
Men han såg ej på omkostnaderna. Han rödde skogen, ty den var riklig, och
reste sig en ståtlig gård, som ännu heter Ramnkelstad. Den har alltjämt
sedan hållits för en god gård. Där bodde Ramnkel med mycket omak det första
året. Dock var fisket gott. Han var själv ivrigt med i arbetet, så länge
gården var under byggning. Om vintern uppdrog han det första året kalvar och
kid. Han höll dem så väl, att nästan alla, som lades till, levde; man kunde
nästan säga, att det fanns tvenne huvud på varje djur. Följande sommar föll
fisket i Lagarfljot övermåttan väl ut. Del höll sig sedan varje sommar, och
av det hade häradets folk sin goda utkomst.
På Adalbol tog Såm bo efter Ramnkel. Han redde till ett yppigt gästabud och
bad till sig alla dem, som varit i Ramnkels tingslag. Han erbjöd sig att i
hans stad och ställe vara deras överherre. De samtyckte, fastän icke alla
hade lika mening om det, som timat. Tjostars söner gåvo honom det rådet, att
han skulle vara blid, givmild och hjälpsam mot sina män samt ständigt vara
deras stöd, som kommit i trångmål.
— Giva de dig då icke den hjälp, du tarvar, sade de, kunna de icke kallas
män. Till detta hava vi rått dig, enär vi helst ville, att allt ginge dig
väl i händer, ty du synes oss en rask man. Tag dig nu väl i akt och far
varsamt fram, ty vanskligt är att vakta sig för de illvilliga!
Tjostarssönerna läto sedan sända efter Fröfaxe och hans stoflock. De hade
lust att se dessa kostbara djur, om vilka så stort rykte gick. Hästarna
leddes hem, och bröderna betraktade dem.
— Dessa hästar, sade Torger, se mig ut, som kunde de göra gården gott gagn.
Det är mitt råd, att de till människors båtnad må arbeta allt vad de förmå,
ända tills de för ålderdoms skull ej stå ut med livet längre. Men icke synes
mig denne hingst bättre än andra hästar — förr värre, enär mycket ont timat
för hans skull. Jag vill ej, att han skall vålla flera dråp. Billigt är, att
den han tillhör nu tager emot honom.
De förde hingsten hän över tunet upp på en klippa, som höjde sig nere vid
ån. Nedanför den var en djup göl. De ledde djuret fram till klippkanten.
Därpå bundo de en säck över hans huvud och en sten kring halsen, stötte
honom med långa stänger nedför branten och förgjorde honom så. Stället heter
sedan Fröfaxeklippan.
Ovanom den stodo de gudahus, som Ramnkel ägt. Torkel ville in i dem. Han lät
alla gudarna klädas nakna. Därpå lades eld i husen, och alltsamman brann
ned. Sedan bröt gillesfolket upp. Såm valde ut ypperliga gåvor till de båda
bröderna. De lovade varandra orygglig vänskap och skildes i kärlig sämja.
Bröderna redo nu raka vägen väster ut mot Fjordarna och kommo med heder hem
till Torskfjorden, Såm lät farbrodern Torbjörn bosätta sig på Lekskåla. Hans
husfru flyttade till honom på Adalbol; och där bodde han nu en tid.
Snart sporde Ramnkel, att Tjostarssönerna dräpt Fröfaxe och bränt gudahuset.
Han sade då:
— Dåraktigt menar jag det vara — att tro på gudar.
Och han gjorde det löftet, att hädanefter skulle han icke tro på dem. Det
hölls av honom, ty han blotade aldrig mera. Han satt i ro på Ramnkelstad och
samlade sig gods. Stort anseende vann han sig i häradet: alla stodo och
sutto, allteftersom han ville. Vid denna tid kommo från Norge skepp i störst
mängd till Island. Under Ramnkels dagar bebyggdes ock det mesta landet i
häradet. Men ingen kunde med trygghet där sätta bo, om han icke först bett
om hans samtycke. Alla måste ock lova att vara honom i allo följaktiga, och
till gengäld gav han dem löfte om sitt bistånd. Som hövding lade han under
sig allt landet öster om Lagarfljot. Detta tingslag vart snart vida större
och folkrikare än det, han förut haft. Det bredde sig över Skridodalen längs
upp med hela Lagarfljot. Hans lynne hade nu skiftat. Mannen var mycket mera
vänsäll än förr: han var densamme i hjälpsamhet och lust att leva som
storman, men därtill var han numera på allt vis fogligare och mer umgängsam.
Han och Såm råkades ofta, där folk kom tillsammans, men aldrig rörde de vid
det, som timat mellan dem. Så gingo sex år.
Sam var väl liden av sitt tingsfolk, ty han var medgörlig, stillsam och
därtill rättrådig, då han fick något att avgöra. Väl mindes han de råd, han
fått av bröderna. Han var en mycket praktkär man.
Kapitel 5 - Ramnkel återtager gård och hövdingskap
Tillbaka till sagans förstasida |
Ramnkel Frösgodes saga utspelar sig huvudsakligen i den östra delen
av Island, men en avgörande händelse äger även rum när Alltinget är
samlat vid Tingvallarna. |
