Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Ramnkel Frösgodes saga

1, 2, 3, 4, 5

Fortsättningen på kapitel 3
Ramnkel stäms till tings för dråpet på Ejnar.

Då våren var inne, och tiden kom att stämma vederdeloman till tings, red Såm upp till Adalbol och stämde Ramnkel saker till Ejnars dråp. Därpå red han ned igenom dalen och uppfordrade naboarn att göra följe med till tings. Sedan satt han i ro, tills man gjorde sig redo att fara till alltinget1. Ramnkel sände bud ned i Jökeldalen och bådade där upp folk. Sjuttio man fick han med sig från sitt tingslag. Med denna flock gav han sig åstad till tinget. Så snart han lämnat häradet, drog Såm till sig folk. Förutom de bönder, vilka han uppfordrat till tingsritt med sig, var det mest lösa och lediga män, som slöto sig till honom. Dessa gav han vapen, kläder och kost. Han red sedan en annan väg, än den Ramnkel farit ut ur dalen, och nådde genom andra trakter fram till Tingvallarna. Dit hade Ramnkel då ännu ej hunnit, ty hans väg var längre. Åt sina män tältade Såm en bod2 långtifrån den plats, som männen från östlandets fjärding3 plägade intaga under tinget. Kort därefter hann Ramnkel fram. Han slog sig ned i den bod, han var van att vistas i. Då han sporde, att också Såm var på tinget, fann han det svåra löjligt.

Stora skaror av folk hade kommit samman till detta ting. De flesta hövdingar, som funnos på Island, voro där. Såm gick till dem alla och bad dem om hjälp och råd. Men alla gåvo de samma svar: ingen stod i sådan skuld till honom, att han ville giva sig i strid med Ramnkel gode och därmed vedervåga sitt anseende. De sade ock, att de flesta, som med Ramnkel haft tingsträtor, fått samma lott: han hade jagat dem alla ur målen med skam. Såm vandrade hem till sin bod; och både han och Torbjörn voro mycket tunga till sinnes. De gruvade sig för, att deras mål skulle få en sådan ända, att de ej finge därav annat än hån och nesa; och så stor var bägge frändernas förstämning, att de njöto varken sömn eller mat — alla hövdingar hade dragit sig för att bistå dem, jämväl de, som de väntat sig stöd av.

Bittida en morgon vaknade gubben Torbjörn. Han väckte Såm och bad honom stå upp.
— Jag kan icke sova, sade han.

Sam stod upp och klädde sig. Så gingo de tu De vandrade ned till Öxarån och stannade nedanom bron. Där tvådde de sig. Torbjörn sade till Såm:

— Nu är mitt råd, att vi låta hämta våra hästar och göra oss redo till hemfärd. Uppenbart är det, att oss skall ej ske annat än smälek.
— Gott så, svarade Såm, eftersom du ej ville annat än pröva krafter med Ramnkel, och du ratade det goda, som mången skulle hava tagit emot, om han haft att kräva bot för en nära frände. Du förevitade mig och alla dem feghet, som ej ville gå med dig i detta mål. Nu skall jag heller icke draga mig undan, innan jag ser varje utsikt till någon övervikt stängd för mig.

Detta grep Torbjörn så starkt, att han grät. Då sågo de, huru väster om ån, ett stycke nedan för stället, där de sutto, fem män gingo tillsammans ut ifrån en bod. Främst gick en högrest men ej starkt byggd man i lövgrön kortrock och med ett väl sirat svärd i handen. Han var fager att se. Hans ansikte var rödlätt och hade regelbundna drag. Håret var ljusbrunt och yvigt; han var lätt att igenkänna, ty han hade en vit lock vid vänstra sidan.

— Låtom oss stå upp och gå dessa män i möte där borta på andra sidan ån, sade Såm.

De gingo över ån. När de mötte flocken, hälsades de först av honom, som kom främst. Han sporde vad män de voro. De sade honom det. Sedan frågade Såm honom efter hans namn. Han sade sig heta Torkel och vara Tjostars son. Såm sporde, varifrån han stammade, och var han hade hemma. Han svarade, att han var en västfjärding till ätt och härkomst samt hade hemma i Torskfjorden.

— Är du gode? frågade Såm.
Det var han ingalunda, förklarade han.
— Är du bonde? sporde åter Såm. Det var han icke heller.
— Vad är du då? återtog Såm.
— Jag är en lös och ledig man, svarade han; förra sommaren kom jag hit till Island. Jag hade då varit ute i sju år, ute i Miklagård. Jag är Gårdkonungens4 handgångne man. Nu vistas jag hos min broder, som heter Torger.
— Är han gode? frågade Såm.
— Visst är han gode, genmälde Torkel, och det över Torskfjorden och vidare över västfjordarna.
— Är han här på tinget? sporde Såm.
— Visst är han det, sade Torkel.
— Hur manstark är han? återtog Såm.
— Han har med sig sjuttio man, svarade Torkel.
— Ären I flera bröder? frågade Såm.
— Vi äro tre, sade han.
— Vem är den tredje? frågade Såm.
— Han heter Tormod, genmälde han, och bor på Gårda å Alftanäset. Han äger Tordis, dotter av Torolf Skalle-Grimsson på Borg.
— Vill du lämna oss någon hjälp? sporde Såm
— Vad tarven I ? frågade Torkel.
— Hövdingars hjälp och styrka, sade han, ty vi hava mål emot Ramnkel gode, som dräpt Ejnar Torbjörnsson. Själva kunna vi föra målet fram för rätten, om du går med oss.
— Det är som jag sade, svarade Torkel, jag är icke gode.
— Varför är du så tillbakasatt, återtog Såm, då du är hövdingsson liksom dina bröder?
— Jag sade icke, svarade Torkel, att jag intet hövdingskap hade. Jag lämnade det åt min broder Torger, innan jag drog utomlands. Sedan har jag ej återtagit det, ty det tyckes mig vara i goda händer, så länge han har vård om det. Gån hän till honom och bedjen honom om bistånd. Han är en karlakarl, ädelsinnad och på allt vis dugande, ung och ärekär. Av sådana män kunnen I helst vänta eder hjälp.
— Ej få vi någon av honom, sade Sam, om du icke för vår talan.
— Jag vill lova er, svarade han, att mera vara med än emot eder, ty jag finner det fullt skäligt, att åtal väckes efter så närskyld man. Gån I i förväg bort till boden och träden strax in. Folket ligger i sömn. Där fån I se tvenne sängar, täckta med skinnfällar, tvärsöver golvet. Ur den ena reste jag mig nyss; i den andra vilar ännu min broder Torger. Han har haft en stor böld på foten, alltsedan han kom till tinget, och därför har han haft föga sömn om nätterna; men i natt sprack bölden, och vartappen gick ut. Sedan dess har han sovit, och nu ligger han med foten sträckt fram över sänggaveln för den starka hettans skull, som är i den. Han, den gamle mannen där, må först gå fram igenom boden; han ser mig ut, som vore han både svårt svagsynt och fotfallen. När du kommer fram till sängen, gubbe, sade han till Torbjörn, skall du vackla häftigt till. Fall hän över sänggaveln och grip tag i den av hans tår, som är ombunden; ryck den åt dig och hör, vad han så säger!
— Ditt råd är nog välment, sade Såm, men det tyckes mig vådligt.
— Ettdera, svarade Torkel, skolen I göra: antingen hörsammen I vad jag säger, eller ock mån I ej mera söka råd hos mig.
— Så må vi då göra, som han säger, sade Såm.
Torkel lovade att komma efter. — Jag väntar på mina män, sade han.

Såm och Torbjörn gingo in i boden. Allt folket sov där inne. De sågo strax, var Torger låg. Gubben Torbjörn var främst och gick mycket vacklande. När han korn fram till sängen, föll han hän över fotspjärnet, tog i den sjuka tån och ryckte i den.
Torger vaknade, for upp i sängen och sporde, vem det var, som så där busade på folks ben, då de voro tillräckligt eländiga förut. Varken Sam eller Torbjörn fick fram ett ord. Då kom Torkel med hast in i boden.

— Bliv icke så het och harmsen över detta, broder, sade han, ty det torde ej vålla dig något men. Mången bär sig värre åt än han vill, och mången händer det, att han icke riktigt ser sig för, då han är tung i sinnet. Ursäktligt är, att din fot smärtar dig, då du haft så mycket ont i den. Det känner du själv värst. Men hända kan, att denne gamle man ej mindre smärtas av sin sons död, helst som han inga böter får, och allt brister honom; och det känner han själv värst. Rimligt är det, att den man icke ser sig väl för, som är så tung i sinnet.
— Icke tänkte jag, svarade Torger, att han skulle giva mig skulden för detta, ty jag dräpte ej hans son, och han kan därför icke hämnas dråpet på mig.
— Det ville han icke heller, genmälde Torkel, han kom blott att taga hårdare på dig, än hans mening var, och fick så bota för sin svagsynthet. Dock väntar han sig någon hjälp av dig. Det är en god gärning att stöda gamla och nödstadda män. Det är av nödtvång och icke av nidskhet, han väckt åtal efter sin egen son. Men alla hövdingar vägra nu denne man och hans fränder sin hjälp, och skicka de sig så övermåttan omanligt.
— Emot vem hava dessa män käromål? frågade Torger.
— Ramnkel gode har saklöst dräpt Torbjörns son, sade Torkel. Dåd efter dåd gör han sig saker till, men ingen man vill han unna upprättelse.
— Mig torde det gå som andra, återtog Torger, att jag ej vet mig hava något så gott att gengälda dessa män, att jag för deras skull vill giva mig i delo med Ramnkel gode. Varje sommar tyckes han mig så fara fram mot dem, som råkat i rättstvist med honom, att de flesta stå där med liten eller ingen heder, när målen lyktats — jag ser allas lott bli densamma, Därför tror jag de flesta hava ringa lust att fejda med Ramnkel, om icke nödvändigheten trugar dem därtill.
— Vore jag hövding, svarade Torkel, ginge det måhända även mig så, att jag funne en kamp med Ramnkel vansklig. Men så synes det mig icke nu, ty jag skulle helst vilja hava med den att skaffa, som alla andra först måst rygga för; och min heder skulle tyckas mig växa mycket, ifall jag finge Ramnkel på något vis förödmjukad; ej skulle den heller minskas, om ock detsamma vederfores mig som andra; ty, som man säger, »tåla kan jag vad mången annan tål» och »den vinner jämt, som vågar».
— Nog ser jag, sade Torger, vad du bär i sinnet: du vill hjälpa dessa män. Nu skall jag ock läggga godordet och hövdingdömet tillbaka i dina händer. Tag mot den makt, jag haft! När målet är ändat, kunna vi äga den bägge samfällt. Hjälp du så vem du vill.
— Vårt godord synes mig bäst hägnat, förklarade Torkel, när det av dig i det längsta vårdas. Ingen unnar jag det hellre än dig, ty hos dig är mycket, som gör dig ansenligare än dina bröder. Därtill vet jag ej rätt, vad jag om en tid vill taga mig till. Men du vet, frände, att jag ej blandat mig i mycket, alltsedan jag åter kom till Island. Nu kan jag se, vad mina råd gälla, och har jag för denna gång talat vad jag förmått. Men hända kan, att Torkel lock kommer dit, där hans ord väga mera.
— Nu ser jag, frände, sade Torger, hur det är fatt: du är missnöjd. Men det vill jag ej veta dig vara! Vi skola slå följe med dessa män, hur allt än må ändas — om du så vill.
— Jag har blott önskat något, som jag hellre såge bifallet än avslaget, svarade Torkel.
— Vad förmå dessa män att själva göra för sitt måls framgång? frågade Torger.
— Det är så, som jag sagt förr i dag, genmälde Såm, att vi tarva stöd av hövdingar. Själv för jag målet fram för rätten.
Torger förklarade, att i så fall vore han god att hjälpa.
— Nödigt är nu, sade han, att målet redes till på rättaste vis. Jag tror Torkels mening vara, att I gästen honom, förrän rätten varder satt. Sedan skolen I få ettdera för eder möda: antingen någon hugsvalan eller ock värre förödmjukelse än tillförne, sorg och harm. Gån nu hem och gören eder glada, ty skolen I nappas med Ramnkel, är det nödigt, att I hållen modet uppe en stund. Men sägen icke för någon, att vi lovat eder vår hjälp.

De gingo hem till sin bod och voro då mycket upprymda. Och alla undrade, varför de så hastigt skiftat lynne, enär de varit försagda, då de gingo hemifrån. De stannade i sin bod, till dess rätten skulle sättas. Då kallade Såm tillsammans sina män och gick till lagberget. Där var rätten redan satt. Såm trädde dristigt fram, nämnde sig strax vittnen och förde efter rätt landslag fram sitt käromål emot Ramnkel gode, manligt och utan misstag. Därefter kommo Tjostars sönerna med en stor skara folk. Alla männen väster ifrån gåvo dem sitt bistånd, och det visade sig, att Tjostars söner voro vänsälla. Såm fullföljde käromålet och manade Ramnkel att försvara sig, såvida ej någon annan vore tillstädes, som ville för honom föra fram värn på laga vis. Starkt bifall ropades åt Såms tal, och det frågades, om ingen ville åtaga sig värnet för Ramnkel gode. Man sprang hän till hans bod och sade honom, hur målet stod. Han sprang upp, kallade tillhopa sina män och gick till rätten med tanke, att ringa motvärn där skulle möta honom; han aktade att få småfolket ledset vid att jämt draga honom inför rätta, och han hade i sinne att driva domarna ifrån deras säten och på så sätt jaga med smälek Såm från målet. Men det lät sig nu icke göra. Så stor folkmassa stod kring rätten, att Ramnkel ej kunde komma den när, och han trängdes tillbaka med väldig övermakt, så att han ej kunde höra kärandens tal. Därför vart det honom vanskligt att komma fram med sitt laga värn. Men Såm förde på fullt laga sätt sin sak igenom, så att Ramnkel gode på detta ting dömdes helt och hållet fredlös. Han gick strax hän till sin bod, lät hämta sina hästar och red bort från tinget, mäkta oförnöjd med målets utgång, ty slikt hade aldrig hänt honom förr. Han slog sig till ro på Adalbol och låtsade, som om intet timat.

Kapitel 3 - Ramnkel mister gård och hövdingskap
Tillbaka till sagans förstasida


Ramnkel Frösgodes saga utspelar sig huvudsakligen i den östra delen av Island, men en avgörande händelse äger även rum när Alltinget är samlat vid Tingvallarna.
  1. Allting, Islands allmänna ting, inrättat år 930, hölls en gång om året med början kort efter midsommar och varade i fjorton dagar. Tingsplatsen var belägen på de s. k. Tingvallarna (tingsslätten) norr om den stora, fjällomslutna Tingvallasjön i landets sydliga fjärding. Tingsslätten genomflytes av Öxarån, en liten ström, på ömse sidor av vilken de tingsbesökandes bodar (se d. o.) voro uppförda, och begränsas på ömse sidor av djupa klyftor, i öster "Korpklyftan" (isl. Hrafnagjá), i väster "Allmänningsklyftan" (isl. Allmannagjá). Invid den senare fanns en hög klippa, där lagsagomannen hade sin plats och där vissa tingsförhandlingar ägde rum; denna klippa kallades därför lagberget.
  2. Bod, namn på de tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man gjorde sig redo till en sjöfärd.
  3. Fjärding. Island var delat i fyra s. k. "fjärdingar", d. v. s. fjärdedelar: Sydlandet eller Sydlänningarnas fjärding, Västlandet eller Västlänningarnas fjärding, Nordlandet eller Norrlänningarnas fjärding och Östlandet eller Östlänningarnas fjärding. Var och en av dessa landsdelar bestod av tre tingslag ("ting") utom Nordlandet, som hade fyra. Varje tingslag åter omfattade trenne "godord", som förestodos av var sin gode.
  4. Gårdskonungen står här för: Miklagårdskonungen. Miklagård  var det fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel (Istanbul).