Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5

Slutet på kapitel 3
Ramnkel mister gård och hövdingskap.

Men Såm stannade på tinget och gick där mycket stolt omkring. Många voro förnöjda över, att sådant hänt, som givit Ramnkel en hård knäck, och drogo sig nu till minnes, huru han mot mången visat sig orättrådig. Såm sköt upp sin hemfärd, tills tinget var ändat. Då man rustade sig att rida därifrån, tackade han bröderna för den hjälp de givit. Torger sporde honom leende, om han nu vore till freds. Såm jakade livligt.

— Tror du dig nu ha ryckt ditt mål något närmare? frågade åter Torger.
— Jag menar, svarade han, att Ramnkel nu lidit en mäktig smälek, som skall länge hållas i minne. Detta är värt många penningar.
— Fullt fridlös är mannen icke, återtog Torger, förrän utmätningsdomen är fullbordad: det skall ske vid hans hemvist fjorton nätter, efter det folket ridit från alltinget. Jag tänker, att Ramnkel nu har nått hem, och att han ärnar bliva i ro där på Adalbol. Sitt hövdingskap skall han nog veta att hålla uppe, eder till trots. Nu aktar du väl att rida hem och stanna kvar på din gård — såvida det i bästa fall lyckas dig. Jag gissar, att allt vad du uppnår i målet blir, att du kallar honom skoggångsman¹; och jag tänker, att han varder på samma vis som tillförne en skräck för alla, med den skillnad dock, att du bliver nödd att buga dig för honom ännu djupare än förr.
— Slikt fruktar jag icke, svarade Såm.
— En barsk karl är du, sade Torger, och jag förmodar, att min frände Torkel ej vill släppa dig så här halvvägs. Han vill följa dig, till dess allt är uppgjort mellan dig och Ramnkel och du sedan kan slå dig till ro. Mest torde också han och jag synas eder skyldiga att göra er följe, då vi hittills mest tagit oss av målet. För en gångs skull skola vi därför nu draga med eder till Östfjordarna. Men känner du någon väg dit, som icke är allfarväg?

Såm svarade, att de kunde fara samma väg, som han ridit till tinget. Han vart mycket glad. Torger valde av sitt folk ut fyrtio till följes män. Såm hade ock fyrtio man. Alla voro de väl rustade med vapen och hästar. Sedan redo de alla samma väg, tills de vid dagningen vore framme i Jökeldalen. Det var den dag, då utmätningsdomen skulle verkställas. De redo över Jökelälvens brygga och drogo sig uppåt dalen. När de hunnit dit, där Ramnkelsdalen öppnar sig, sporde Torger, huru de bäst kunde komma oförvarandes över dem på Adalbol. Det visste Såm råd för. Han vek strax av från vägen, och alla följde de honom upp på fjälludden, som skjuter fram, där dalarna mötas, och redo sedan längs åsen, tills de voro rakt över gården Adalbol. Från denna slingrade sig gräsgångar hit upp i fjällmarkerna, men brinken, som skaran stannat på, gick brant ned i dalen. Nere under den låg gården. Såm steg av hästen och sade:

— Låtom oss nu släppa våra hästar lösa. Tjugu man må vakta dem. Vi andra, sextio tillsammans, må hasta ned till gården. Jag tror ej, att många män ännu äro där på benen.

Hästarna släpptes lösa, och stället kallas ännu Hästgångarna. Männen lupo med fart ned till gården. Det hade lidit över den tid, då man på Island hade för sed att stiga upp. Dock vilade ännu allt folket på Adalbol. De sprängde dörren med en timmerstock och sprungo in. Ramnkel låg i sin säng. De grepo honom och alla dem av hans hemmamän, som voro vapenföra. Kvinnor och barn drevos in i ett av husen. Ute på tunet stod en förrådsbod, från vilken en stång var lagd hän till boningshusets vägg. På den torkade man kläder. Dit bort leddes Ramnkel och hans män. Han bjöd goda bud för sig och dem. Men då det till intet gagnade, bad han för deras liv.

— Ty de hava intet ont gjort eder, sade han. Mig sker ingen vanära, om jag av eder dräpes, och från döden vill jag icke tigga mig fri. Men jag ber eder ej misshandla mig, ty det haven I ingen heder av.
Torkel sade:
— Vi hava hört, att du varit föga foglig mot dina ovänner, och det får du svida för i dag.

Sedan togo de honom och männen och bakbundo deras händer. De bröto upp förrådsboden och ryckte några rep ned från krokarna. Därpå togo de fram sina knivar och stungo hål i deras hälsenor, som de sedan drogo repen igenom. De kastade dem upp över stången och bundo dem så åtta tillsammans.

— Nu har du vunnit vad du förtjänat, Ramnkel. sade Torger. Nog har det tyckts dig otroligt, att du av någon man skulle kunna få den skam, du nu lider. Men vad lyster dig nu mest, broder Torkel? Vill du sitta här hos Ramnkel och vakta honom, eller vill du följa Såm bort ur gården, så långt ett pilskott går, och så förkunna utmätningsdomen på en stenig backe, där varken äng eller åker är?

Domen skulle uttalas, då solen stod rakt i söder.

— Jag vill bliva här hos Ramnkel, svarade Torkel, ty det synes mig det makligaste.

Torger och Såm gingo åstad att förkunna domen. Då de det gjort, vände de åter till gården, togo Ramnkel och männen ifrån stången och satte den ned i tunet. Blodet hade då sjunkit dem ned för ögonen. Torger tillsade Såm, att nu skulle han göra med Ramnkel, vad honom bäst syntes.

— Han tyckes mig nu icke vansklig att handskas med, sade han.
Såm vände sig till Ramnkel:
— Jag giver dig att välja. Antingen skola du och de män, jag därtill korar, ledas ut från gården och dräpas, eller ock skall du — jag bjuder dig detta, enär du har en stor barnflock att sörja för — med allt ditt folk draga hädan ifrån Adalbol och blott hava med dig det gods, som jag ser ut åt dig, och det varder mycket litet. Men jag skall sätta bo här och taga hand om ditt hövdingskap. Aldrig skola du eller dina arvingar göra krav på det. Heller må du icke bo mig närmare än i landet öster om Fljotsdals-häradet. Och kan du nu giva mig ditt handslag, ifall du vill på dessa beting vara i livet.
— För mången, svarade Ramnkel, skulle en hastig död synas bättre än slikt lidande. Men mig går det som mången annan: jag väljer livet, då det bjudes mig. Dock gör jag det mest för mina söners skull, ty de skola icke långt komma, om jag dör ifrån dem.

Ramnkel lösgjordes, och sedan lät han Såm ensam avgöra allt. Såm gav honom av godset, vad han fann för gott, och det var mycket litet. Det enda vapen, han fick med sig, var det spjut, han plägat bära. Samma dag flyttade han med allt sitt folk bort från Adalbol.

Torkel sade till Sam:
— Ej förstår jag, varför du tillstått detta. Själv får du mest ångra, att du skänkt Ramnkel livet.
Såm genmälde blott, att så finge det nu vara.

Kapitel 4 - Ramnkel på Ramnkelstad och Såm på Adalbol.
Tillbaka till sagans förstasida

1. Skoggångsman var benämningen på den till full fredlöshet ("skoggång") dömde. Han fick en dags frist för att nå skog eller obygd och var sedan fågelfri för alla och envar i landet. Enligt lagen räckte denna fredlöshet för livstiden, men det framgår av enstaka berättelser i sagorna, att "lagrättan" (se under lagsagoman) i äldre tid i vissa fall kunnat benåda. Den fredlöse fick icke hjälpas ur ur landet, och om han det oaktat lyckades taga sig bort, fick han aldrig vända tillbaka, och han kunde i utlandet strafflöst dräpas av andra islänningar. I kristen tid var han utestängd från kristen begravning. Hans förmögenhet beslagtogs. Barn, som avlats under fredlöshetstiden, saknade arvsrätt. — En annan lindrigare art av fredlöshet bestod däri, att brottslingen dömdes till landsförvisning på tre år och till konfiskation av all egendom. En till sådan fredlöshet dömd kallades "livringsman" (isl. fjörbaugsmaðr). emedan han för att undgå full fredlöshet skulle till goden betala en silverring av en marks vikt; denna ring, varmed den dömde sålunda frälste sitt liv, benämndes "livring" (isl. fjörbaugr). "Livringsmannen" hade rätt att vistas på trenne i domen bestämda gårdar, tills han fick tillfälle att lämna landet, men om han icke reste, ådrog han sig full fredlöshet.