Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Gisle Surssons saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 1
Torbjörn sur och hans söner i Norge. Deras bosättning på Island.

Denna saga tager sin början vid den tid, då konung Håkan Adalstensfostre rådde över Norge.1 Under hans sista dagar bodde i Surnadalen en härse2, som hette Torkel guldhjälm. Hemma hos honom växte upp hans tre söner Are, Gisle och Torbjörn. Are vart gift med en mycket skön och rik kvinna vid namn Ingeborg. Henne följde hemifrån en man, som hette Kol. Han var av en ansenlig ätt men hade tagits till fånga ute i härnad och gick nu i Norge som träl.

Till Surnadalen kom en vinter en man, som kallades Björn blacke. Han var en bärsärk, som for omkring i landet och äskade hövdingarna till holmgång3, då de icke ville foga sig efter hans vilja. Han bjöd Are att välja emellan att gå i envig på den holme i Surnadalen, som heter Stockholmen, eller ock lämna ifrån sig sin husfru. Are valde tvekampen framför den skam, som eljest komme att gå över ätten. Han föll för bärsärken, och denne menade sig nu hava vunnit både hans jord och viv. Men brodern Gisle förklarade, att förr skulle också han låta livet. Han ville i holmgång möta Björn blacke. Då tog Ares änka Ingeborg till orda:

— Icke vart jag gift med Are för det, att jag ej hellre ville haft dig, Gisle. Min träl Kol äger ett svärd, som heter Gråsida. Det skall du bedja honom låna dig; ty det svärdet är sådant, att den alltid får seger i kamp, som för det.

Gisle bad trälen om svärdet, och han lämnade det, fast ovilligt. Björn bärsärk föll i tvekampen, och Gisle tyckte sig hava vunnit en skön seger. Han friade sedan till Ingeborg, enär han ej ville låta en så god kvinna gå ur ätten. Med henne fick han mycket gods och vart en ansenlig man. Då hans fader dog, tog han som arv all egendom efter honom. Trälen Kol krävde sitt svärd tillbaka, men Gisle ville ej släppa det ifrån sig. Han bjöd penningar för det, men Kol ville ej nöjas med annat än svärdet. Då han ändock icke fick det, vart han så misslynt, att han högg till Gisle och gav honom ett väldigt sår. Gisle lät Gråsida vina med sådan kraft i trälens huvud, att svärdet brast, och skallen bräcktes. Döende sade Kol:

— Bättre hade det varit, om jag fått åter mitt svärd, som jag bad dig om. Vet, att detta är blott den ena av de olyckor, som det skall bringa över eder släkt!

Så dogo de bägge. Därefter tog Torbjörn i arv allt det gods och den jord i Surnadalen, som hans fader och båda bröder ägt. Hans husfru födde honom fyra barn. Äldst var dottern Tordis. Sönerna hette Torkel, Gisle och Are. Torkel var en stor och vacker man, stark och praktkär. Gisle var mörklagd, högrest och mycket saktmodig. Hans styrka var ännu ej prövad, men han var konstförfaren och händig. Are fostrades upp hos en sin morbroder och kommer ej mycket före i denna saga.

En ung man, som hette Bård, och som nyligen tagit emot sitt fädernearv, gästade ofta Torbjörns hus och hade där störst gamman av att tala med Tordis, som var en vän och klok kvinna. Snart begynte onda rykten röra sig om detta, och fadern Torbjörn vart illa till freds med Bårds besök samt menade, att om Are varit hemma, skulle det icke hava lupit så väl av. Bård genmälde blott, att sådant kunde han ej taga hänsyn till. Torkel var hans gode vän och stod i gott förstånd med honom, men Gisle tänkte som fadern Torbjörn om hans samtal med systern. En gång följde han Torkel och Bård halvvägs hän mot dennes hem. När det minst var att vänta, högg han Bård ett banehugg. Torkel vart vred och sade detta vara illa gjort, men Gisle bad sin broder hålla sig lugn.

— Låtom oss byta svärd, sade han skämtande, tag du det, som biter bäst!

Då lugnade Torkel sig och satte sig ned bredvid Bård. Gisle gick hem och förtalde sin fader det skedda. Han var nöjd därmed. Aldrig vart det sedan så väl emellan bröderna som förr, och Torkel ville ej längre stanna hemma. Han for hän till en av Bårds nära fränder, som hette Holmgångs-Skägge och bodde på ön Saxa. Denne eggade han hetsigt att taga hämnd för fränden och Tordis till äkta. De drogo till Surnadalen, tjugu i flocken. Men Torbjörn vägrade Skägge giftet med dottern. Det sades, att en ung man vid namn Kolbjörn nu hade mycket samspråk med henne, och Skägge trodde därför, att det var för dennes skull han ej fick mön. Han sökte upp Kolbjörn och bjöd honom holmgång på ön Saxa. Kolbjörn lovade att möta honom och menade sig ej vara värd den kvinnan, om han ej vågade sig i strid med Skägge.

Tre dagar därefter gav sig Gisle till Kolbjörn och sporde honom, om han nu var redo till holmgången Kolbjörn frågade å sin sida, om han ej eljest finge giftet.

— Slikt må du icke tala, svarade Gisle.
— Då tror jag ej, att jag vill hava det omaket att slåss med Holmgångs-Skägge, sade Kolbjörn. Gisle kallade honom en ynkrygg samt tillade:
— Och fastän det varder dig en ful skam, skall jag fara i ditt ställe.

Han drog med elva mans följe till ön Saxa. Då Skägge kom till holmen, sade han fram holmgångslagen och hägnade in kampplatsen med hasselstänger. Men ingen såg han till, varken Kolbjörn eller någon annan, som hade att för honom gå i enviget. Han bjöd då en sin hantverkare Räv att göra tvenne bilder, en av Kolbjörn och en av Gisle.

— Den ene skall stå bakom den andre, sade han, och skall det nidet ständigt stå dem till hån.

Detta hörde Gisle, där han höll sig i skogen därinvid. Han trädde fram och sade:

— Gagneligare ting kunna dina hjon syssla med. Här ser du den, som vågar skifta ett hugg med dig.

De gingo in på den holmade platsen och slogos. Skägge förde ett svärd, som han kallade Kamplågen. Med det högg han till Gisle, så att det klang högt. Då sade han:

Kamplågen klart
klang på Saxa!

Till gengäld högg Gisle med ett huggspjut, så att spetsen av skölden och Skägges ena ben röko av. Gisle sade:

Skar det spjutet
skarpt i Skägge!

Skägge vart nödd att lösa sig ur holmgången och gick sedan alltjämt på träben. Efter detta stannade Torkel hemma tillsammans med sin broder Gisle, och sämjan mellan dem vart åter mycket god. Gisles ära hade vuxit efter denna bragd.

Skägge hade tvenne söner, som bodde på Flydranäset norr om Trondhjem. Om hösten samlade dessa till sig mycket folk, och nästa vår drogo de till Kolbjörn och sade honom, att antingen skulle han samman med dem bränna inne Torbjörn i Surnadalen och hans söner, eller ock skulle han huggas ned på platsen. Han ville helst följa dem till Surnadalen. Sextio man starka, gåvo de sig vid nattetid till Torbjörns gård och satte strax eld på den. Torbjörn, hans söner och dottern Tordis sovo alla i samma skåle4. Där inne stodo två kar, fulla av sur mjölk. I dem doppade de tvenne bockskinn, med vilka de värjde sig emot elden, och trenne gånger släckte de den. Omsider fick Gisle den ena väggen genombruten. Tio i flocken kommo de ut samt ilade längs med röken, tills de nådde fjällen och voro så långt borta, att de ej hörde hundarnas skall. Tolv män brunno inne, men Skägges söner trodde, att alla där i gården bragts om livet. Först när de lämnat brandstället, vände Gisle och de andra åter.

Hemligen samlade dessa sig sedan folk, ryckte oförvarandes emot Kolbjörns gård, stucko den i brand och brände honom inne. Därefter sålde de sina jordar och köpte sig ett skepp, på vilket de seglade bort, män och kvinnor, sextio tillsammans. De lade till i en hamn inne under några öar. Därifrån for Gisle med fyrtio man och tvenne båtar söder ut till Flydranäset, där Skägges söner bodde. Dessa voro då ute i bygden för att kräva in sina avgälder. Gisle sökte med sina följesmän upp dem och dräpte dem alla. Sedan drog han till deras gård, där fadern Holmgångs-Skägge vistades. Honom fällde Gisle. Så foro de tillbaka till skeppet.

De gingo alla till havs. De styrde mot Island. Då de varit ute i över femtio dygn, nådde de omsider Västlandet och seglade in i Dyrafjorden. De landade vid dess södra strand i den flodmynning, som kallas Hökadals-os. Tvenne män med namnet Torkel bodde på var sin strand av fjorden: mannen på den norra sidan var Torkel Eriksson, på den södra Torkel den rike. Denne var den förste ansenlige islänning, som kom till skeppet och gav sig i tal med Torbjörn sur: så kallades han, efter det han värjt sig med den sura mjölken. Hela landsträckan längs fjordens bägge stränder var redan upptagen, och Torbjörn sur var därför nödd att köpa sig land. Torkel den rike sålde till honom jorden Sjöbol i Hökadalen. Där förde Gisle upp en gård, och där bodde de alla sedan.

Snart dogo Torbjörn sur och hans husfru. De vordo lagda i hög, och Torkel och Gisle togo emot gården. Gisle giljade till en kvinna vid namn Öd, syster till en ansedd farman, Vesten Vestensson, som vid denna tid satte bo vid Anundsfjorden norr ut. Gisle fick mön. Samtidigt gifte sig Torkel med en kvinna, som hette Åsgerd. Bägge bröderna bodde dock alltjämt tillsammans på Sjöbol och skiftade icke egendomen.

En höst gjorde Torkel den rike en färd söder ut till Torsnäs' ting, och Surssönerna Gisle och Torkel följde honom. Efter tinget inbjödos de till en mäktig bonde, Torsten torskbitare, som bodde på Torsnäs och hade hemma hos sig sina bägge söner Torgrim och Bark den digre. Vid avskedet fingo Torkel den rike och Surssönerna präktiga gåvor, och de bådo därför Torstens söner att nästa vår göra en tingsfärd till deras bygder och så hedra dem med gästning.

Nästa vår höllo Torkel och Gisle ett gott gille for dem på Sjöbol. Systern Tordis syntes Torgrim mycket vän, och han friade till henne. Bröllopet stod strax. Gården Sjöbol fick hon i medgift, och Torgrim satte bo där. Men Gisle och Torkel byggde sig en gård där invid. Den kallades Hol. Där bodde de som förr tillsammans, de och deras husfruar Öd och Åsgerd. Mellan fränderna på Hol och Sjöbol var varm vänskap. Torgrim vart häradets hövding och kallades Torgrim gode.5 Han var sina svågrar till mycken hjälp.

Kapitel 2 - Vesten Vestensson fälles
Tillbaka till sagans förstasida


Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den nordvästra delen av Island.

 

 

  1. Dvs. ca 935-960. Kungen kallas även för Håkon den gode.
  2. Herse kallades i Norge den hövding som rådde över ett härad. Hersarna hade från början en mycket självständig ställning, men gjordes genom en reform, som i stor utsträckning genomfördes redan av Harald hårfager, till kungliga ämbetsmän och fingo då vanligen titeln länderman, "länstagare".
  3. Holmgång var en tvekamp under strängt lagbundna former, genom vilken även rättsliga tvister kunde avgöras. Såsom namnet antyder, försiggick ett dylikt envige ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på dylika holmar saknades, omgav man stridsplatsen med ett stängsel; stridsplatsen behöll även i denna form sitt gamla namn. Vid holmgång skulle de kämpande bruka endast svärd av en viss längd och växla hugg i en viss ordning, varjämte de hade lov att begagna tre sköldar vardera; dessa sköldar höllos icke av kämparna själva utan av deras sköldsvenner. Då holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början holmgångslagen framsägas av den utmanande. Den utmanade hade rätt att giva första hugget och att sätta en annan man i sitt ställe. Den som först blev sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande av en summa, "holmlösen", som vanligen utgjorde tre mark silver (ca 650 gram).
  4. Skålen var det gemensamma sovrummet på en forntida isländsk gård. Liksom de övriga byggnaderna utgjordes den av ett särskilt hus, byggt vägg i vägg med vissa av de andra (stugan, "eldhuset", d. v. s. köket, m. fl.). Genom tvenne rader av inre stolpar delades den i tre skepp, två sidoförhöjningar och ett lägre golv i mitten. Sidoförhöjningarna, som här kallades "säten", begagnades som sovplatser för folket på gården; vanligen voro de medelst upphängda bonader eller låga träväggar delade i mindre rum, som sålunda bildade ett slags väggfasta sängar. "Sätena" begränsades framtill av tjocka på kant resta plankor, som kallades "sätesstockar" och som om dagen begagnades till sittplatser. I ena ändan av skålen funnos ofta en eller flera med dörr försedda avbalkningar, som bildade särskilda sängkamrar eller sängrum med en eller flera sängar för husbondfolket och deras barn samt för förnäma gäster. Till skydd mot överfall ledde från sängkammaren ofta en lönndörr ut till gången mellan väggpanelningen och själva väggen i huset.
  5. Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9 i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom hans jurisdiktionsområde kallades godord.