|
Kapitel 4
Gisles dömes fredlös.
Lekarna voro snart åter i gång mellan männen på Hol och Sjöbol. Emot Bark
och Torkel lekte alltid Gisle och med honom en man vid namn Torsten, Torgrim
näbbs systerson, näst Gisle den starkaste av dem alla. En dag hade stora
skaror av folk kommit tillsammans för att åskåda leken, ty många voro
nyfikna efter att se, vem den bäste idrottsmannen var. Och det gick här som
annorstädes, att männen blevo ivrigare, alltsom mera folk stötte till. Bark,
som hela dagen legat under för Torsten, vart omsider vred och bröt hans
bollträ sönder. Då satte Torsten honom ned i isen, och då Gisle såg det,
ropade han, att Torsten borde leka med Bark den digre så livligt, som hans
krafter det tilläte.
— Jag skall byta bollträ med dig, sade han.
Han tog emot det sönderbrutna träet och satte sig ned för att foga det
samman.
Han satt med ansiktet vänt emot Torgrims gravhög. Snö täckte marken, men
högens södra sida, som vette emot honom, var bar och ofrusen som på en
sommardag. Där uppe sutto kvinnorna, hans syster Tordis och många andra, som
hade gamman av att åse spelet. Då kvad Gisle en visa, som han aldrig skulle
ha sjungit:
Jag ser gröna gräset
gro bland isar vita.
Vet jag blod, som vällde
varmt för kalla stålet.
Glad han gick till gode
guden, som han älskat.
Hög, mot kölden hägnad,
honom visst jag unnat.
Tordis höll visan i minnet och gick hem. Hon tydde den snart för sig. De
hörde upp med leken, och Torsten fann sedan skydd hos Gisle, som halp honom
med att komma utomlands. Bark beslöt nu att flytta tillbaka till Torsnäs; ty
han fann sitt uppehåll här väster ut ej hava varit synnerligen ärorikt, då
han mist en sådan frände som Torgrim utan att ha fått någon upprättelse. Han
gjorde sig alltså redo att lämna Sjöbol för att först styra om sitt nya bo
där söder ut och sedan komma igen och hämta gods och husfru. Torkel Sursson
ville vara svågern följaktig och bröt upp även han. Det är berättat, att
Tordis följde dem på väg.
— Nu vill jag, sade Bark till henne, att du säger mig, varför du var så
oglad strax på hösten, då vi slutat lekarna. Du har ju lovat mig att tala om
det, innan jag lämnat hemmet.
De voro då just komna fram till Torgrims hög. Här tvärstannade hon och sade,
att hon ej ville gå ett steg längre. Så förtalde hon, vad Gisle kvädit,
medan han blickat mot högen, och hon framsade visan för dem.
— Och tänker jag, fortsatte hon, att du, Bark, ej behöver leta i andra
gårdar efter Torgrims baneman. Målet kan med rätta redas till mot honom.
Bark vart övermåttan vred.
— Strax vill jag vända om och dräpa Gisle, sade han, men Torkel inföll:
— Icke vet jag, hur mycken sanning finnes i detta, som Tordis säger. Mig
synes det lika rimligt, att det intet har att betyda, och kalla äro ofta
kvinnoråd.
Omsider förmådde han Bark att rida vidare. När de kommit till Sanda-os,
stego de av hästarna och läto dem beta. Bark var mycket fåordig. Torkel sade
honom, att han ville på en stund söka att träffa sin vän Anund, och red
strax i väg så snabbt, att han snart var ur sikte. Då vred han av och red ut
till Hol. Här förtalde han Gisle, att systern Tordis rannsakat visan och
rivit upp målet.
— Och må du bereda dig på, att det ej låter sig hejdas, sade han.
Gisle stod tyst en stund. Så yttrade han:
— Detta tycker jag mig ej ha förtjänat av henne ty jag tror mig hava visat
några gånger, att hennes vanheder ej synts mig värre än min egen. För hennes
skull har jag stundom satt mitt liv i fara, och nu har hon gjort ett anslag
emot det. Nu vill jag veta, vad gott jag har att vänta av dig, broder, nu då
min ställning blivit sådan.
— Jag skall varsko dig, ifall man vill dräpa dig, svarade Torkel, men intet
hägn vill jag giva, som kan skada mig själv, ty jag menar mig ej heller ha
blivit skonad, då han dräpts, Torgrim, min svåger och stallbroder och gode
vän.
— Icke var det att vänta, återtog Gisle, att en sådan man som Vesten skulle
ligga ohämnad; men varken skulle jag svara såsom du ej heller så handla.
Mera talade de ej tillsammans. Torkel träffade åter Bark och red med honom
söder ut till Torsnäs ting. Bark satte här sitt bo i stånd, och Torkel köpte
sig jord på Bardastrand, det ställe, som heter Hvam.
Då tiden var inne, drog Bark med fyrtio man väster ut i akt att stämma Gisle
till Torsnäs ting. Torkel var ock med i följet. Då de kommit till Sand-os,
sade han:
— Jag har en skuld att kräva in här borta i en liten gård, och han nämnde
dess namn, dit vill jag rida och se att få mitt mynt åter. Kommen I efter i
gott mak!
När han kom till gården, bad han husfrun där låna sig en häst samt låta hans
egen stå utanför dörren.
— Kasta ett täcke över sadeln, sade han, och när mina följesmän nå hit, säg
dem, att jag sitter inne i stugan och räknar silver!
Hon gav honom en häst, och han sprängde av bort till Hol, träffade Gisle och
sade honom, hur allt nu stod, samt att Bark kommit åter och vore på väg dit.
Gisle sporde honom, om han hade något dugande råd att stödja honom med,
eller om han ville på något vis stå honom bi. Men han svarade som tillförne,
att han blott ville komma med varning, när något överfall vore att vänta; i
övrigt skulle han hålla sig undan ifrån allt, som kunde skaffa honom laga
åtal. Därpå red han bort och tog vägen så, att han kom att bakifrån hinna
upp Bark och hans följesmän. Och han gjorde allt för att sinka deras färd.
Så snart Torkel lämnat Hol, lastade Gisle två slädar med sitt gods och körde
mot skogen till. Trälen Tord den huglöse följde honom.
— Ofta har du varit mig lydig, sade Gisle till honom, och gjort, som jag
velat. Det är därför Icke mer än rätt, att du till sist lönas väl.
Gisle plägade vara prydligt klädd, och han bar jämt en blå kappa. Den
kastade han nu av sig.
— Denna kappa, sade han, vill jag skänka dig, min vän, och jag vill, att du
strax skall hava glädje av den. Svep den om dig och sätt dig sedan i den
eftersta kälken, så skall jag draga på mig din kåpa och själv leda öken.
Detta gjorde de.
— Skulle det nu hända sig, sade Gisle, att någon ropar dig an, skall du akta
dig väl för att svara ett enda ord, men kommer det någon, som ser ut, som om
han ville dig ont, skall du strax löpa till skogs.
Det var lika ställt med den trälens vett som med hans mod, ty han ägde
intetdera. Gisle gick och ledde hästarna, och Tord, som var en reslig man,
tog sig storslagen ut i släden. Han bröstade sig mycket och tyckte sig vara
ståtlig utstyrd. Nu fingo Bark och hans följeslagare sikte på dem där de
körde framåt, och de satte efter dem i starkt trav. När Tord märkte detta,
tog han ett väldigt hopp ur släden och rände i väg åt skogen till. De andra
trodde, att det var Gisle, och sprängde efter i fyrsprång, ropande på honom,
allt vad de förmådde Men han teg blott och sprang. Då slungade en av Barks
män, en norrman, efter honom sitt spjut, och det borrade sig in mellan
skuldrorna, så att han föll framstupa och gav upp andan.
— Hell det kastet! ropade Bark.
Tvenne hans systersöner, Torodd och Sten, som voro med i flocken, blevo ense
om att fara efter trälen för att se till, om det fanns något mod i honom. De
redo raskt fram mot skogen, medan Bark och de andra hunno upp mannen i den
blåa kappan. De drogo ned hans krage och sågo, att de haft mindre lycka med
sig än de väntat. Ty de kände igen Tord den huglöse men icke Gisle. Då de
tvenne bröderna nått skogsbrynet, var Gisle blott ett kort stycke väg
framför dem och de fingo strax öga på varandra. Den ene kastade sitt spjut
efter honom, men han grep det i luften och sände det tillbaka, så att det
tog mannen i midjan och flög tvärsigenom honom. Den andre vände om till
kamraterna och sade, att i den skogen var det ej lätt att komma fram. Bark
ville dock försöka, och de följde honom alla. Snart sågo de, hur några
kvistar rörde sig inne bland träden, och norrmannen kastade sitt spjut dit.
Det for Gisle i låret, men han sände det åter, så att det susade genom
norrmannen och tog hans liv. Sedan letade man runtom i skogen, men Gisle
hittades ej. De vände tillbaka till hans gård. Här stämde de honom till
tings, helst som de nu hade klara mål emot honom. Men de togo intet av hans
gods. Därefter gåvo de sig hem.
Gisle hade smugit sig upp på fjället, som höjde sig bakom gården, och hade
där förbundit sitt sår. Där hade han ock hållit sig dold, medan Bark och de
andra varit nere i hans gård, och han hade sett allt, vad de förehaft. När
de dragit bort, gick han ned och gjorde sig strax redo att lämna hus och
hem. Jorden sålde han till Torkel Eriksson och fick sig lösören för den; och
det var gods i mängd. Sedan skaffade han sig ett skepp och lastade det väl.
Hans husfru Öd och fosterdotter Gudrid gingo ombord med honom. De seglade ut
till Husanäs. Där gingo de i land. Här träffade Gisle på en fåraherde, som
sporde honom, vem han var. Han sade ej sitt namn men tog upp en sten och
kastade den hän till ett skär, som sköt upp långt ute i sjön, samt bad
honom, när han kom hem, säga husbondens son, att slikt skulle han söka göra
efter, och kunde han så gissa, vem främlingen varit. Ett sådant kast rådde
ingen annan med, och det visade sig åter, att Gisle var en idrottsman som
få. Därefter gick han strax ned i sitt skepp, styrde ut förbi näset, över
Örnfjorden och in i den fjord, som mynnar ut i denna, och som heter
Gertjuvsfjorden. Här slog han sig till ro. Han byggde sig hus och blev där
med kvinnorna över vintern.
Han sände bud till sin husfrus fränder, bonden Bjartmars söner, och bad dem
fara till tinget samt där bjuda för honom sådan förlikning, att han ej bleve
dömd fredlös. Och Bjartmars söner drogo till tings, men de förmådde ej att
på något vis få förlikningen främjad, och man berättar, att de buro detta så
illa, att de voro gråtfärdiga, innan allt var förbi. De förtalde Torkel den
rike det skedda och sade, att själva tordes de icke bringa Gisle budskap om
att han blivit biltog (fredlös). Torkel for
till honom och sade honom det. Då kvad han detta:
Icke på Torsnäs-
tinget så
hade för mig
målet lyktats —
vore Vestens
varma hjärta
lagt i bröstet
på Bjartmars söner.
Med huvut hängde
husfruns fränder,
när de av glädje
glänsa bort.
De skyggade alla
och skämdes blott,
som hade de råkats
av ruttna ägg.
Han sporde sedan, vad stöd han kunde vänta sig av Torkel och hans namne, och
han fick till svar, att gärna finge han hos dem gömma sig undan, blott de
icke fördenskull miste sitt gods.
Kapitel 5- Gisles fredlöshet
Tillbaka till sagans förstasida |
Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den
nordvästra delen av Island.
|
