Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Gisle Surssons saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 4
Gisles dömes fredlös.

Lekarna voro snart åter i gång mellan männen på Hol och Sjöbol. Emot Bark och Torkel lekte alltid Gisle och med honom en man vid namn Torsten, Torgrim näbbs systerson, näst Gisle den starkaste av dem alla. En dag hade stora skaror av folk kommit tillsammans för att åskåda leken, ty många voro nyfikna efter att se, vem den bäste idrottsmannen var. Och det gick här som annorstädes, att männen blevo ivrigare, alltsom mera folk stötte till. Bark, som hela dagen legat under för Torsten, vart omsider vred och bröt hans bollträ sönder. Då satte Torsten honom ned i isen, och då Gisle såg det, ropade han, att Torsten borde leka med Bark den digre så livligt, som hans krafter det tilläte.

— Jag skall byta bollträ med dig, sade han.

Han tog emot det sönderbrutna träet och satte sig ned för att foga det samman.
Han satt med ansiktet vänt emot Torgrims gravhög. Snö täckte marken, men högens södra sida, som vette emot honom, var bar och ofrusen som på en sommardag. Där uppe sutto kvinnorna, hans syster Tordis och många andra, som hade gamman av att åse spelet. Då kvad Gisle en visa, som han aldrig skulle ha sjungit:

Jag ser gröna gräset
gro bland isar vita.
Vet jag blod, som vällde
varmt för kalla stålet.
Glad han gick till gode
guden, som han älskat.
Hög, mot kölden hägnad,
honom visst jag unnat.

Tordis höll visan i minnet och gick hem. Hon tydde den snart för sig. De hörde upp med leken, och Torsten fann sedan skydd hos Gisle, som halp honom med att komma utomlands. Bark beslöt nu att flytta tillbaka till Torsnäs; ty han fann sitt uppehåll här väster ut ej hava varit synnerligen ärorikt, då han mist en sådan frände som Torgrim utan att ha fått någon upprättelse. Han gjorde sig alltså redo att lämna Sjöbol för att först styra om sitt nya bo där söder ut och sedan komma igen och hämta gods och husfru. Torkel Sursson ville vara svågern följaktig och bröt upp även han. Det är berättat, att Tordis följde dem på väg.

— Nu vill jag, sade Bark till henne, att du säger mig, varför du var så oglad strax på hösten, då vi slutat lekarna. Du har ju lovat mig att tala om det, innan jag lämnat hemmet.

De voro då just komna fram till Torgrims hög. Här tvärstannade hon och sade, att hon ej ville gå ett steg längre. Så förtalde hon, vad Gisle kvädit, medan han blickat mot högen, och hon framsade visan för dem.

— Och tänker jag, fortsatte hon, att du, Bark, ej behöver leta i andra gårdar efter Torgrims baneman. Målet kan med rätta redas till mot honom.
Bark vart övermåttan vred.
— Strax vill jag vända om och dräpa Gisle, sade han, men Torkel inföll:
— Icke vet jag, hur mycken sanning finnes i detta, som Tordis säger. Mig synes det lika rimligt, att det intet har att betyda, och kalla äro ofta kvinnoråd.

Omsider förmådde han Bark att rida vidare. När de kommit till Sanda-os, stego de av hästarna och läto dem beta. Bark var mycket fåordig. Torkel sade honom, att han ville på en stund söka att träffa sin vän Anund, och red strax i väg så snabbt, att han snart var ur sikte. Då vred han av och red ut till Hol. Här förtalde han Gisle, att systern Tordis rannsakat visan och rivit upp målet.

— Och må du bereda dig på, att det ej låter sig hejdas, sade han.
Gisle stod tyst en stund. Så yttrade han:
— Detta tycker jag mig ej ha förtjänat av henne ty jag tror mig hava visat några gånger, att hennes vanheder ej synts mig värre än min egen. För hennes skull har jag stundom satt mitt liv i fara, och nu har hon gjort ett anslag emot det. Nu vill jag veta, vad gott jag har att vänta av dig, broder, nu då min ställning blivit sådan.
— Jag skall varsko dig, ifall man vill dräpa dig, svarade Torkel, men intet hägn vill jag giva, som kan skada mig själv, ty jag menar mig ej heller ha blivit skonad, då han dräpts, Torgrim, min svåger och stallbroder och gode vän.
— Icke var det att vänta, återtog Gisle, att en sådan man som Vesten skulle ligga ohämnad; men varken skulle jag svara såsom du ej heller så handla.

Mera talade de ej tillsammans. Torkel träffade åter Bark och red med honom söder ut till Torsnäs ting. Bark satte här sitt bo i stånd, och Torkel köpte sig jord på Bardastrand, det ställe, som heter Hvam.

Då tiden var inne, drog Bark med fyrtio man väster ut i akt att stämma Gisle till Torsnäs ting. Torkel var ock med i följet. Då de kommit till Sand-os, sade han:

— Jag har en skuld att kräva in här borta i en liten gård, och han nämnde dess namn, dit vill jag rida och se att få mitt mynt åter. Kommen I efter i gott mak!

När han kom till gården, bad han husfrun där låna sig en häst samt låta hans egen stå utanför dörren.

— Kasta ett täcke över sadeln, sade han, och när mina följesmän nå hit, säg dem, att jag sitter inne i stugan och räknar silver!

Hon gav honom en häst, och han sprängde av bort till Hol, träffade Gisle och sade honom, hur allt nu stod, samt att Bark kommit åter och vore på väg dit. Gisle sporde honom, om han hade något dugande råd att stödja honom med, eller om han ville på något vis stå honom bi. Men han svarade som tillförne, att han blott ville komma med varning, när något överfall vore att vänta; i övrigt skulle han hålla sig undan ifrån allt, som kunde skaffa honom laga åtal. Därpå red han bort och tog vägen så, att han kom att bakifrån hinna upp Bark och hans följesmän. Och han gjorde allt för att sinka deras färd. Så snart Torkel lämnat Hol, lastade Gisle två slädar med sitt gods och körde mot skogen till. Trälen Tord den huglöse följde honom.

— Ofta har du varit mig lydig, sade Gisle till honom, och gjort, som jag velat. Det är därför Icke mer än rätt, att du till sist lönas väl.

Gisle plägade vara prydligt klädd, och han bar jämt en blå kappa. Den kastade han nu av sig.

— Denna kappa, sade han, vill jag skänka dig, min vän, och jag vill, att du strax skall hava glädje av den. Svep den om dig och sätt dig sedan i den eftersta kälken, så skall jag draga på mig din kåpa och själv leda öken.

Detta gjorde de.

— Skulle det nu hända sig, sade Gisle, att någon ropar dig an, skall du akta dig väl för att svara ett enda ord, men kommer det någon, som ser ut, som om han ville dig ont, skall du strax löpa till skogs.

Det var lika ställt med den trälens vett som med hans mod, ty han ägde intetdera. Gisle gick och ledde hästarna, och Tord, som var en reslig man, tog sig storslagen ut i släden. Han bröstade sig mycket och tyckte sig vara ståtlig utstyrd. Nu fingo Bark och hans följeslagare sikte på dem där de körde framåt, och de satte efter dem i starkt trav. När Tord märkte detta, tog han ett väldigt hopp ur släden och rände i väg åt skogen till. De andra trodde, att det var Gisle, och sprängde efter i fyrsprång, ropande på honom, allt vad de förmådde Men han teg blott och sprang. Då slungade en av Barks män, en norrman, efter honom sitt spjut, och det borrade sig in mellan skuldrorna, så att han föll framstupa och gav upp andan.

— Hell det kastet! ropade Bark.

Tvenne hans systersöner, Torodd och Sten, som voro med i flocken, blevo ense om att fara efter trälen för att se till, om det fanns något mod i honom. De redo raskt fram mot skogen, medan Bark och de andra hunno upp mannen i den blåa kappan. De drogo ned hans krage och sågo, att de haft mindre lycka med sig än de väntat. Ty de kände igen Tord den huglöse men icke Gisle. Då de tvenne bröderna nått skogsbrynet, var Gisle blott ett kort stycke väg framför dem och de fingo strax öga på varandra. Den ene kastade sitt spjut efter honom, men han grep det i luften och sände det tillbaka, så att det tog mannen i midjan och flög tvärsigenom honom. Den andre vände om till kamraterna och sade, att i den skogen var det ej lätt att komma fram. Bark ville dock försöka, och de följde honom alla. Snart sågo de, hur några kvistar rörde sig inne bland träden, och norrmannen kastade sitt spjut dit. Det for Gisle i låret, men han sände det åter, så att det susade genom norrmannen och tog hans liv. Sedan letade man runtom i skogen, men Gisle hittades ej. De vände tillbaka till hans gård. Här stämde de honom till tings, helst som de nu hade klara mål emot honom. Men de togo intet av hans gods. Därefter gåvo de sig hem.

Gisle hade smugit sig upp på fjället, som höjde sig bakom gården, och hade där förbundit sitt sår. Där hade han ock hållit sig dold, medan Bark och de andra varit nere i hans gård, och han hade sett allt, vad de förehaft. När de dragit bort, gick han ned och gjorde sig strax redo att lämna hus och hem. Jorden sålde han till Torkel Eriksson och fick sig lösören för den; och det var gods i mängd. Sedan skaffade han sig ett skepp och lastade det väl. Hans husfru Öd och fosterdotter Gudrid gingo ombord med honom. De seglade ut till Husanäs. Där gingo de i land. Här träffade Gisle på en fåraherde, som sporde honom, vem han var. Han sade ej sitt namn men tog upp en sten och kastade den hän till ett skär, som sköt upp långt ute i sjön, samt bad honom, när han kom hem, säga husbondens son, att slikt skulle han söka göra efter, och kunde han så gissa, vem främlingen varit. Ett sådant kast rådde ingen annan med, och det visade sig åter, att Gisle var en idrottsman som få. Därefter gick han strax ned i sitt skepp, styrde ut förbi näset, över Örnfjorden och in i den fjord, som mynnar ut i denna, och som heter Gertjuvsfjorden. Här slog han sig till ro. Han byggde sig hus och blev där med kvinnorna över vintern.

Han sände bud till sin husfrus fränder, bonden Bjartmars söner, och bad dem fara till tinget samt där bjuda för honom sådan förlikning, att han ej bleve dömd fredlös. Och Bjartmars söner drogo till tings, men de förmådde ej att på något vis få förlikningen främjad, och man berättar, att de buro detta så illa, att de voro gråtfärdiga, innan allt var förbi. De förtalde Torkel den rike det skedda och sade, att själva tordes de icke bringa Gisle budskap om att han blivit biltog (fredlös). Torkel for till honom och sade honom det. Då kvad han detta:

Icke på Torsnäs-
tinget så
hade för mig
målet lyktats —
vore Vestens
varma hjärta
lagt i bröstet
på Bjartmars söner.

Med huvut hängde
husfruns fränder,
när de av glädje
glänsa bort.
De skyggade alla
och skämdes blott,
som hade de råkats
av ruttna ägg.

Han sporde sedan, vad stöd han kunde vänta sig av Torkel och hans namne, och han fick till svar, att gärna finge han hos dem gömma sig undan, blott de icke fördenskull miste sitt gods.

Kapitel 5- Gisles fredlöshet
Tillbaka till sagans förstasida


Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den nordvästra delen av Island.