Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Gisle Surssons saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 6
Torkels fall.

Om våren for Bark den digre med stort följe till Torskfjordstinget för att träffa sina vänner. Hövdingen Gest Oddlefsson och Gisles broder Torkel gingo ifrån Bardastrand på var sitt skepp till sjöss. När Gest var redo att lägga ut, kommo till honom två svenner, illa klädda, med stavar i händerna. Man gav akt på, att Gest talade en stund lönnligt med dem. Sedan tog han dem bägge med sig ombord och satte dem i land på Hallstensnäs. Härifrån följde de farvägarna fram till tinget. De gingo hän till den av bodarna, som ägdes av en man vid namn Hallbjörn huva, en tiggare. Han plägade vanka omkring i häraden med ett följe av ej färre än tio eller tolv andra bettlare (tiggare). Dock tältade han bod på tinget. Han hade nu omkring sig en stor skara stallbröder. Svennerna bådo honom om plats i boden och sade sig, även de, vara stavkarlar. Han svarade, att han gav rum åt alla, som bådo honom därom.

— Många vårar har jag varit här, sade han, och jag känner alla hövdingar och godordsmän.

Svennerna genmälde, att de gärna ville hava gagn av hans omvårdnad och lära sig något av hans vett.

— Vi äro mycket fikna, sade de, efter att se storkaxarna, som de stora sagorna gå om.

Hallbjörn förklarade, att i så fall skulle han följa dem ned till stranden, ty han kunde strax känna vart skepp, som kom, och han skulle giva dem besked om männen. De bådo honom hava tack för vänligheten. Alla tre gingo de ned till stranden, och hela tiggarhopen följde med. Snart sågo de ute på sjön skepp styra emot land.

— Vems är skeppet, som seglar oss närmast? frågade den äldste svennen.
Hallbjörn svarade, att det var Bark den digres skepp.
— Och det nästa där? sporde svennen.
Gests från Bardastrand, sade Hallbjörn.
— Men vem är det, frågade svennen åter, som seglar därnäst, han som nu lägger till inne i bukten?
— Det är Torkel Sursson, Gisles broder, svarade Hallbjörn.

De sågo Torkel stiga i land. Han satte sig ned på en sten, medan hans folk bar upp skeppsladdningen, innan floden kom. Bark höll under tiden på med att tälta den bod, han hade tillsammans med sin svåger Torkel. Mellan dem var alltjämt god vänskap.
Torkel satt där med en rysk hatt på huvudet och var klädd i en grå kappa; på axeln hade han ett guldspänne, och han höll ett svärd i hand. Hallbjörn och svennerna gingo hän till honom. Den äldste utbrast:

— Vem är han, den ansenlige, som sitter här? Aldrig har jag sett vanare eller ståtligare man.
— Du lägger dina ord väl, sade han. Jag heter Torkel.
— En präktig klenod är visst det svärd, du har där i handen, fortsatte svennen, vill du låta mig se på det?
— Din begäran är över hövan underlig, sade Torkel, dock kan jag väl göra dig till viljes.

Han räckte honom svärdet. Svennen tog emot det, vände sig något åt sidan, slet upp fridsbanden, som höllo klingan fast vid baljan, och drog svärdet.

— Det där gav jag dig icke lov till, sade Torkel.
— Jag bad dig ej heller därom, svarade svennen, svängde svärdet och satte det i Torkels hals, så att huvudet for av.

Knappt hade detta skett, innan Hallbjörn bettlare störtade sin väg och med honom alla de andra tiggarna. Svennen kastade från sig det blodiga svärdet, tog upp sin stav och lopp med kamraten efter de andra. Dessa rände av i förfäran, femton i flocken, och veko hän till Barks bod, som han var i färd med att tälta. Man skockade sig kring Torkel, och ingen visste, av vem det hugget givits. Bark sporde tiggarna, vad det var för stim och stoj där borta omkring Torkel. Då svarade den yngste svennen — det var den andre, som begått dråpet —:

— Ej vet jag, varom de rådpläga, men jag tror, att de träta om, huruvida Vesten Vestensson blott lämnat efter sig döttrar, eller om han ägt någon son.

Hallbjörn huva sprang bort till sin bod, och svennerna hastade till skogen, som var tätt invid. Där sökte man dem förgäves. Folk skyndade nu till Hallbjörns bod och sporde, vad där var på färde. Och tiggarna sade, att två unga män kommit in i deras flock, och att allt hade skett dem oförvarandes; de kände alls icke piltarna. De beskrevo deras utseende och förtalde allt, vad de hade sagt. Bark trodde sig kunna sluta av de ord, den yngste svennen sagt, att det helt visst varit Vestens bägge söner Helge och Berg. Han gick hän till Gest Oddlefsson för att med honom rådslå, hur han nu borde förfara. Framåt åligger det mig, sade han till Gest, att åkära min svåger Torkels dråp; och synes det mig icke orimligt, att Vestens söner utfört detta dåd, ty inga andra vet jag ha haft något otalt med Torkel. För denna gång hava de säkerligen sluppit undan. Giv mig dock ett råd, hur jag skall sköta målet.

— Vore det jag, som dräpt, svarade Gest, skulle jag nog hava hittat på råd och kommit med sådana funder, att målet gjorts om intet, ifall man inlett det mot mig. Jag skulle, tillade han, ha diktat mig ett namn, såsom den kanske gjort, som högg ned Torkel.

Gest avrådde Bark ivrigt från att taga fatt på målet. Man har hållit för sant, att Gest själv varit i samråd med svennerna, ty han räknade ätt med dem. Bark lät ock målet falla, och Torkel höglades efter gammal sed. Man drog hem från tinget, där intet mera märkligt timat. Bark var åter mycket missnöjd med sin färd. Väl var han rätt van vid vedervärdigheter, men av det skedda hade han för stor nesa och skam.

De bägge piltarna strövade kring, till dess de nådde Gertjuvsfjorden. Utan föda, hade de varit under bar himmel i tio dygn. De ville träffa Öd, sin faders syster. När de kommo till gården, bultade de på. Det var vid nattetid. Öd gick till dörren, hälsade dem och sporde, vad nytt de hade att säga henne. Gisle var hemma. Han låg nu i sin säng, varunder en jordkula var grävd, och husfrun hade för sed att strax höja stämman, då någon kommit, som han hade att taga sig i akt för. Svennerna förtalde henne Torkels fall, hur allt nu stod för dem, och sade henne ock, hur länge de varit utan mat.

— Jag skall sända eder, sade hon sakta, öster ut till Mossdalen, till Bjartmars söner, mina morbröder. I skolen få kost med eder, och därtill skolen I bringa dem vårdtecken ifrån mig, på det de må giva eder sitt hägn eller gömma eder undan. Detta gör jag, enär jag icke nännes att bedja Gisle hjälpa eder, som äro hans egen broders banemän.

Svennerna gingo sedan djupt in i skogarna, där man ej kunde stöta på dem. De njöto där av maten, som Öd givit dem, och när de voro mätta, lade de sig ned att sova. Ty det hade de stor trängtan efter. Öd kom in till Gisle och sade:

— För mig ligger mycken makt på, hur du nu vill ställa dig — om du vill visa mig större ära än den, jag är värd.
Gisle föll strax in:
— Jag vet, att du skall förtälja mig min broder Torkels fall.
— Så är det, svarade Öd, min broder Vestens söner hava dräpt honom, och det med fog, enär de blott hämnat sin fader, som Torkel och Torgrim samfällt gåvo döden; ty — fastän Torgrim förde spjutet, som dräpte, var det dock Torkel, som satte det i hans hand. Nu hava svennerna kommit hit; och gärna ville de, att I tre gemensamt stöden varandra bi. Blott på så vis se de sig utsikt till frälsning.
— Jag står icke ut med att hava för ögonen min egen broders banemän eller att leva tillsammans med dem, svarade Gisle.

Han sprang upp och ville draga sitt svärd, men Öd sade då, att de redan voro borta.

— Jag hade vett nog att ej låta dem vedervåga livet med att stanna här, sade hon.

Gisle genmälde, att vad hon gjort ock var det bästa. Han lugnade sig snart. Allt var nu fredsamt någon tid.

Kapitel 7 - Gisles sista levnadsår. Hans fall
Tillbaka till sagans förstasida


Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den nordvästra delen av Island.