|
Kapitel 6
Torkels fall.
Om våren for Bark den digre med stort följe till Torskfjordstinget för att
träffa sina vänner. Hövdingen Gest Oddlefsson och Gisles broder Torkel gingo
ifrån Bardastrand på var sitt skepp till sjöss. När Gest var redo att lägga
ut, kommo till honom två svenner, illa klädda, med stavar i händerna. Man
gav akt på, att Gest talade en stund lönnligt med dem. Sedan tog han dem
bägge med sig ombord och satte dem i land på Hallstensnäs. Härifrån följde
de farvägarna fram till tinget. De gingo hän till den av bodarna, som ägdes
av en man vid namn Hallbjörn huva, en tiggare. Han plägade vanka omkring i
häraden med ett följe av ej färre än tio eller tolv andra bettlare
(tiggare). Dock tältade han bod på tinget. Han
hade nu omkring sig en stor skara stallbröder. Svennerna bådo honom om plats
i boden och sade sig, även de, vara stavkarlar. Han svarade, att han gav rum
åt alla, som bådo honom därom.
— Många vårar har jag varit här, sade han, och jag känner alla hövdingar och
godordsmän.
Svennerna genmälde, att de gärna ville hava gagn av hans omvårdnad och lära
sig något av hans vett.
— Vi äro mycket fikna, sade de, efter att se storkaxarna, som de stora
sagorna gå om.
Hallbjörn förklarade, att i så fall skulle han följa dem ned till stranden,
ty han kunde strax känna vart skepp, som kom, och han skulle giva dem besked
om männen. De bådo honom hava tack för vänligheten. Alla tre gingo de ned
till stranden, och hela tiggarhopen följde med. Snart sågo de ute på sjön
skepp styra emot land.
— Vems är skeppet, som seglar oss närmast? frågade den äldste svennen.
Hallbjörn svarade, att det var Bark den digres skepp.
— Och det nästa där? sporde svennen.
Gests från Bardastrand, sade Hallbjörn.
— Men vem är det, frågade svennen åter, som seglar därnäst, han som nu
lägger till inne i bukten?
— Det är Torkel Sursson, Gisles broder, svarade Hallbjörn.
De sågo Torkel stiga i land. Han satte sig ned på en sten, medan hans folk
bar upp skeppsladdningen, innan floden kom. Bark höll under tiden på med att
tälta den bod, han hade tillsammans med sin svåger Torkel. Mellan dem var
alltjämt god vänskap.
Torkel satt där med en rysk hatt på huvudet och var klädd i en grå kappa; på
axeln hade han ett guldspänne, och han höll ett svärd i hand. Hallbjörn och
svennerna gingo hän till honom. Den äldste utbrast:
— Vem är han, den ansenlige, som sitter här? Aldrig har jag sett vanare
eller ståtligare man.
— Du lägger dina ord väl, sade han. Jag heter Torkel.
— En präktig klenod är visst det svärd, du har där i handen, fortsatte
svennen, vill du låta mig se på det?
— Din begäran är över hövan underlig, sade Torkel, dock kan jag väl göra dig
till viljes.
Han räckte honom svärdet. Svennen tog emot det, vände sig något åt sidan,
slet upp fridsbanden, som höllo klingan fast vid baljan, och drog svärdet.
— Det där gav jag dig icke lov till, sade Torkel.
— Jag bad dig ej heller därom, svarade svennen, svängde svärdet och satte
det i Torkels hals, så att huvudet for av.
Knappt hade detta skett, innan Hallbjörn bettlare störtade sin väg och med
honom alla de andra tiggarna. Svennen kastade från sig det blodiga svärdet,
tog upp sin stav och lopp med kamraten efter de andra. Dessa rände av i
förfäran, femton i flocken, och veko hän till Barks bod, som han var i färd
med att tälta. Man skockade sig kring Torkel, och ingen visste, av vem det
hugget givits. Bark sporde tiggarna, vad det var för stim och stoj där borta
omkring Torkel. Då svarade den yngste svennen — det var den andre, som
begått dråpet —:
— Ej vet jag, varom de rådpläga, men jag tror, att de träta om, huruvida
Vesten Vestensson blott lämnat efter sig döttrar, eller om han ägt någon
son.
Hallbjörn huva sprang bort till sin bod, och svennerna hastade till skogen,
som var tätt invid. Där sökte man dem förgäves. Folk skyndade nu till
Hallbjörns bod och sporde, vad där var på färde. Och tiggarna sade, att två
unga män kommit in i deras flock, och att allt hade skett dem oförvarandes;
de kände alls icke piltarna. De beskrevo deras utseende och förtalde allt,
vad de hade sagt. Bark trodde sig kunna sluta av de ord, den yngste svennen
sagt, att det helt visst varit Vestens bägge söner Helge och Berg. Han gick
hän till Gest Oddlefsson för att med honom rådslå, hur han nu borde förfara.
Framåt åligger det mig, sade han till Gest, att åkära min svåger Torkels
dråp; och synes det mig icke orimligt, att Vestens söner utfört detta dåd,
ty inga andra vet jag ha haft något otalt med Torkel. För denna gång hava de
säkerligen sluppit undan. Giv mig dock ett råd, hur jag skall sköta målet.
— Vore det jag, som dräpt, svarade Gest, skulle jag nog hava hittat på råd
och kommit med sådana funder, att målet gjorts om intet, ifall man inlett
det mot mig. Jag skulle, tillade han, ha diktat mig ett namn, såsom den
kanske gjort, som högg ned Torkel.
Gest avrådde Bark ivrigt från att taga fatt på målet. Man har hållit för
sant, att Gest själv varit i samråd med svennerna, ty han räknade ätt med
dem. Bark lät ock målet falla, och Torkel höglades efter gammal sed. Man
drog hem från tinget, där intet mera märkligt timat. Bark var åter mycket
missnöjd med sin färd. Väl var han rätt van vid vedervärdigheter, men av det
skedda hade han för stor nesa och skam.
De bägge piltarna strövade kring, till dess de nådde Gertjuvsfjorden. Utan
föda, hade de varit under bar himmel i tio dygn. De ville träffa Öd, sin
faders syster. När de kommo till gården, bultade de på. Det var vid
nattetid. Öd gick till dörren, hälsade dem och sporde, vad nytt de hade att
säga henne. Gisle var hemma. Han låg nu i sin säng, varunder en jordkula var
grävd, och husfrun hade för sed att strax höja stämman, då någon kommit, som
han hade att taga sig i akt för. Svennerna förtalde henne Torkels fall, hur
allt nu stod för dem, och sade henne ock, hur länge de varit utan mat.
— Jag skall sända eder, sade hon sakta, öster ut till Mossdalen, till
Bjartmars söner, mina morbröder. I skolen få kost med eder, och därtill
skolen I bringa dem vårdtecken ifrån mig, på det de må giva eder sitt hägn
eller gömma eder undan. Detta gör jag, enär jag icke nännes att bedja Gisle
hjälpa eder, som äro hans egen broders banemän.
Svennerna gingo sedan djupt in i skogarna, där man ej kunde stöta på dem. De
njöto där av maten, som Öd givit dem, och när de voro mätta, lade de sig ned
att sova. Ty det hade de stor trängtan efter. Öd kom in till Gisle och sade:
— För mig ligger mycken makt på, hur du nu vill ställa dig — om du vill visa
mig större ära än den, jag är värd.
Gisle föll strax in:
— Jag vet, att du skall förtälja mig min broder Torkels fall.
— Så är det, svarade Öd, min broder Vestens söner hava dräpt honom, och det
med fog, enär de blott hämnat sin fader, som Torkel och Torgrim samfällt
gåvo döden; ty — fastän Torgrim förde spjutet, som dräpte, var det dock
Torkel, som satte det i hans hand. Nu hava svennerna kommit hit; och gärna
ville de, att I tre gemensamt stöden varandra bi. Blott på så vis se de sig
utsikt till frälsning.
— Jag står icke ut med att hava för ögonen min egen broders banemän eller
att leva tillsammans med dem, svarade Gisle.
Han sprang upp och ville draga sitt svärd, men Öd sade då, att de redan voro
borta.
— Jag hade vett nog att ej låta dem vedervåga livet med att stanna här, sade
hon.
Gisle genmälde, att vad hon gjort ock var det bästa. Han lugnade sig snart.
Allt var nu fredsamt någon tid.
Kapitel 7 - Gisles sista levnadsår. Hans fall
Tillbaka till sagans förstasida |
Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den
nordvästra delen av Island.
|
