Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Gisle Surssons saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 7
Gisles sista levnadsår. Hans fall.

Nu stodo blott tvenne år åter av dem, som Gisle, efter drömhuldrans utsago, hade att leva i. Han var numera alltjämt hos Öd. Med senhösten kommo åter alla hans drömmar och svåra syner. Städse visade sig för honom den onda huldran, men stundom dock även den goda. En natt drömde han, att denna kom till honom. Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det ville han gärna. De kommo fram till ett hus, vilket nästan var som en hall. Hon ledde honom inom dörren, och han såg hyenden på bänkarna samt fager bonad över allt. Hon bad honom stanna och göra sig glad.

— Hit skall du fara, när du är död, sade hon, och här skall du leva i rikedom och lycka.

Öjolf grå på Utterdals gård sände ånyo Spejar-Helge ut att spana kring Gertjuvsfjorden, ty han höll för troligast, att Gisle nu var att finna där. Helge fick till följeslagare en man, som hette Håvard, och som var Gest Oddlefssons frände. Förra sommaren hade han kommit ut till Island. De hade fått till ärende att hugga virke i skogarna, men meningen var, att de skulle leta efter Gisle och se att finna hans gömställe. En afton efter solnedgången, då det redan var kolmörkt, sågo de en eld brinna inne mellan backarna söder om ån. Håvard sporde Helge, vad de nu hade att göra.

— Du är mera van vid sådant här än jag, sade han.
— Vi skola blott, svarade Spejar-Helge, resa ett stenröse här på åsen, där vi stå. När det blivit dager, söka vi upp det och kunna sedan härifrån se över till backarna där borta. Långt är det icke dit.

Detta beslöto de sig för. Då de burit tillsammans en stor hop stenar, sade Håvard sig känna sömnlust: han kunde ej annat än sova. Och han somnade. Men Helge var vaken och staplade upp stenarna till en väldig hög. Då han slutat sitt verk, vaknade Håvard och bad honom nu slumra; så skulle han vaka. Helge föll snart i sömn. Då tog Håvard sten för sten ur röset och bar dem bort i mörkret. När han var färdig med dem alla, grep han en av de allra största och drev den ned i berget, nära Helges huvud, så att marken skälvde. Helge sprang upp darrande och förfärad. Han sporde, vad det var.

— Här är en man i skogen, sade Håvard, och många sådana block ha flugit här i natt.
— Det är nog Gisle, sade Spejar-Helge. Han har märkt oss, och du kan förstå, gode kamrat, att vi skola slås sönder och samman, om vi få över oss en sådan sten. Nu ha vi intet annat att göra än söka komma härifrån det fortaste, vi förmå.

Och han sprang i vild fart bort. Håvard gick makligt efter och bad honom ej löpa sin väg, men han hörde intet utan lopp det bästa, benen kunde bära honom. Till sist voro de bägge nere vid sin båt. Fort fingo de årorna ut. De rodde med all kraft och hejdade sig ej, förrän de voro framme vid Utterdals gård. Här sade Helge åt Öjolf, att nu var han till fyllest viss på, var Gisle höll sig. Öjolf bröt strax upp med tolv man, och Håvard och Helge följde med. När de kommit till Gertjuvsfjorden, strövade de kring i skogarna och sökte efter stenröset och Gisles gömsle, men de hittade intetdera. Öjolf sporde till sist Håvard, var han satt högen.

— Det kan jag icke veta, svarade han, ty jag var så sömnig, att mycket visste jag ej av mig, och därtill var det Helge, som staplade upp stenarna, medan jag sov. Otroligt tyckes det mig icke, att Gisle märkt oss och splittrat högen, så snart det dagades och vi voro borta.
— Ödet är oss högeligen ogunstigt i denna sak, sade Öjolf, nu vända vi om.

Han tillade, art han ville träffa Öd, innan de drogo hem. De gingo hän till gården och trädde in i stugan. Öjolf satte sig ned att samtala med Öd.

— Jag vill göra en handel med dig, Öd, sade han. Säg mig, var Gisle finnes, och jag skall giva dig tre hundraden i silver1, detsamma silver, som jag tagit emot för hans huvud. Du slipper att vara tillstädes, då vi taga livet av honom. Därtill skall jag skaffa dig ett gifte, som i allo varder bättre än det, du hittills haft. Du må ock eftersinna, tillade han, hur obekvämt allt är dig vid denna öde fjärd; och alltsamman lider du blott för Gisles olyckor; aldrig får du se dina vänner och fränder.
Öd svarade:
— Minst eniga, tror jag, vi bliva om din mening, att du skulle förmå giva mig ett gifte, som jag funne jämngott med det, jag har. Dock är ordstävet sant, att ypperst är guld efter dödsdömd man. Låt mig därför se, om ditt silver är så mycket och vackert, som du säger!

Öjolf riste det alltsamman ut i hennes knä. Hon tog i det, och han tålde det och visade det upp för henne. Då begynte Gudrid, hennes fosterdotter, att gråta. Hon gick ut och sökte upp Gisle.

— Nu har min fostermoder gått från vettet, sade hon. Hon vill svika dig.
— Var vid tröst, Gudrid, sade Gisle, icke skall min död vållas av, att Öd sviker mig.

Därefter gick mön åter in i stugan, men hon sade ej, var hon hade varit. Öjolf hade då räknat samman alla penningarna.

— I ingen mån är det silvret mindre eller sämre, än du sagt, förklarade hon. Nu menar du väl, att jag äger rätt att göra med det, vad jag vill?

Öjolf vart leende glad och sade, att det ägde hon visst rätt till. Hon tog silvret samman och lät det rassla ned i en stor pung. Därpå steg hon upp och slog den silverfyllda pungen rätt under näsan på Öjolf, så att blodet sprutade runtom honom.

— Hav det för din godtrogenhets skull! sade hon, och allsköns olycka drage det över dig. Icke var slikt att vänta, att jag skulle vilja sälja min husbonde åt dig — eländige! Hav nu detta och därmed all skammen och smäleken! Minnas skall du det, usling, så länge du lever, att en kvinna slog dig, och att du därtill icke fick, vad du åstundade.
— Gripen henne, ropade Öjolf, och dräpen henne, fastän hon är en kvinna!
Då tog Håvard till orda:
— Vår färd är dock till fyllest jämmerlig, om vi än icke söla oss med sådant nidingsdåd. Stån upp, alla män, och låten honom icke göra detta!

Håvard var en vänsäll man, och många voro strax redo att giva honom sin hjälp, på samma gång de ville hålla Öjolf undan en olycka. Han nödgades därför att lida allt, som det var. Han bröt upp med sin skara. Innan Håvard trädde ut, sade Öd till honom:

— Otillbörligt vore, om du ej finge den skuld gäldad, vari jag och Gisle stå till dig för de varor, vi köpte av dig i höstas. Här är en guldring, som jag ber dig taga emot.
— Aldrig skulle jag dock ha krävt eder, sade Håvard.
— Nu vill jag likväl betala dig, svarade Öd. Synbarligen var det dock för hjälpen, han fick ringen.

Han skaffade sig en häst och red sedan söder ut till hövdingen Gest Oddlefsson på Bardastrand. Han ville icke längre vara tillsammans med Öjolf. Denne drog hem till Utterdals gård, högeligen misslynt med sin färd; och alla tyckte ock, att den varit mycket ömklig.

Sommaren led och Gisle höll sig gömd i sina jordkulor. Numera ville han ej vara på annan ort, ty alla utvägar syntes honom vara igensopade. Här ville han bida bättre tid eller ock sin bane; därtill hade nu de år gått till ända, om vilka drömmen talat. En sommarnatt kved han tungt i sömnen. Då han vaknat, sporde Öd om drömmen.
Han svarade, att den onda huldran åter uppenbarat sig och sagt: »jag skall krossa allt, som hon, den goda, dig förespeglat; och jag skall råda för, att intet av hennes löften kommer att fägna dig.»

— Om en stund drömde jag, fortsatte han, att hon åter kom till mig och band på mig en blodig huva, tvådde i blod mitt anlete och öste så mycket blod över mig, att det rann i röda strömmar runtom mig.

Snart togo drömmarna till med sådan styrka, att Gisle blev så mörkrädd, att han icke vågade vara ensam, utan nödgades hålla sig, där Öd och Gudrid voro. Så fort han lade sina ögon tillsammans, trädde alltid för honom den onda huldran. Då han så en natt ånyo kvidit i sömnen, sporde Öd honom, vad han nu sett.

— Jag såg en skara män komma emot oss, svarade han. Öjolf var bland dem. Vi möttes, och det vart kamp. Den, som kom främst, tjöt högst. Jag tyckte mig hugga honom sönder i midjan, och då såg jag ett varghuvud på honom. Därpå föllo många över mig. Jag höll dock skölden för mig och värjde mig länge.

Hösten närmade sig, och drömmarna minskades ej — det kom växande liv i dem. En natt kvad han för Öd:

Jag dig såg i sömnen
stå med pannans guldband,
våta ögon över
osäll, maktlös make.
Handen ville hastigt
hindra sårens flöden.
Ljusa viv, du visa!
Vad månn synen bådar?

Så kom den sista sommarnatten. Gisle kunde alls icke sova. Öd och Gudrid förmådde det icke heller. Vädret var stilla, och dagg hade fallit ymnigt. Gisle sade, att han ville gå hän till sitt gömsle under backarna och där se till, om han kunde fä sömn. Öd och Gudrid följde honom. De voro klädda i sida kjolar, som drogo spår efter sig i daggen. Gisle hade i handen en kavle, som han riste runor i, så att spånorna föllo till jorden. Då de voro inne i gömslet, lade Gisle sig ned för att söka sova, medan kvinnorna vakade. Till sist föll sömn över honom, och han drömde, att en svärm fåglar flög in i huset. De liknade lommar och voro större än hanripor; de skriade styggt och hade sudlat sig i blod. Öd väckte honom.

— Åter äro mina syner leda, sade han och förtalde henne drömmen.

I detsamma hörde de mansröster utanför. Det var Öjolf, som kommit med fjorton man. De hade från huset följt spåren i daggen. Så snart Gisle och kvinnorna varsnat dem, gingo de upp i backarna, till den plats, där de bäst kunde försvara sig. Kvinnorna hade var sin knölpåk i handen. Öjolf gick med sitt följe upp emot dem.

— Nu råder jag dig, sade han till Gisle, att ej längre löpa undan och låta dig jagas som en modlös man, då du dock säges vara en hjälte. Det är längesedan, vi så här sågo varandra i ögonen, och nu är allas vår vilja, att denna gången varder den sista.
— Gå du blott karlavulet på, genmälde Gisle, jag skall icke rygga ett fjät. Dig tillkommer det ock att vara den förste, som går mig på livet, ty du har mera otalt med mig än de andra där i flocken.
— Icke är det du, som bestämmer, hur mitt folk skall ordnas, sade Öjolf. Det gör jag själv.
— Det är ock troligast, återtog Gisle, att du ej dristar dig till att skifta hugg med mig — så feg hund som du är!
Då sade Öjolf till Spejar-Helge:
— Det skulle allt giva dig rykte, om du först ginge upp på backen emot Gisle. Länge skulle det mandomsprovet minnas.
— Ofta har jag funnit, svarade Helge, att du helst vill hava andra som värn framför dig, när något vanskligt skall prövas. Dock skall jag gå fram, enär du eggar så ivrigt, men följ mig oförsagt i hälarna, om du icke är en alltför stor stackare!

Helge drog sig uppåt backen, där det syntes honom lättast att komma åt Gisle. Han hade i handen en stor yxa. Gisle höll ock en yxa. Han var gjordad med sitt svärd och hade skölden vid sidan. Han var klädd i en grårandig blus, som var bunden till livet med ett rep. Nu tog Helge fart och störtade fram. Gisle kastade sig emot honom, svängde svärdet och högg honom över länderna, så att han gick av i midjan, och kroppens bägge hälfter rullade åtskils nedför backen. Öjolf kom upp på ert annat ställe. Där möttes han av Öd, som slog honom med sin påk över armen, så att all kraften gick ur den, och Öjolf tumlade baklänges ned. Då sade Gisle:

— Länge har jag vetat, att jag var väl gift, men ej förrän nu, att jag varit det så väl. Dock gjorde du mig, husfru, en mindre tjänst än du ärnade och ville, ty de skulle bägge ha farit samma väg.

Då sprungo två män upp och höllo fast Gudrid och Öd. Det var ett tillräckligt arbete för dem. De andra tolv kommo nu även upp på backen och stormade in på Gisle. Men han värjde sig så med både sten och vapen, att högt rosande rykte sedan gick därom. En av öjolfs följeslagare lopp fram och sade:

— Lämna du, Gisle, till mig de goda vapen, du bär, din husfru Öd och alltsamman!
— Tag först tappert i, sade Gisle, eljest passa dig varken de vapen, jag ägt, ej heller kvinnan!

Mannen rände sitt spjut emot honom, men han högg i det, så att det rök av skaftet; och så starkt var hugget, att yxan for i stenhällen, och dess spets sprang av. Gisle kastade den och tog till svärdet, högg med det och täckte sig med skölden. De gingo djärvt emot honom, han värjde sig käckt och väl, och de drabbade ofta hårt tillsammans. Gisle fällde åter två män. Nu voro fyra döda. Då bad Öjolf sitt folk att ej spara krafter och mod.

— Väl få vi dryga slag av honom, sade han, men det betyder intet, om blott arbetslönen varder god!

När de minst väntade det, vek Gisle åt sidan, sprang ned från backen och upp på den klippa, som heter Enhammaren. Där vände han sig om till motvärn. Detta kom dem mycket oförvarandes, och ställningen syntes dem nu varda vansklig: de hade fyra män döda, och själva voro de sårade och trötta. Man vilade sig en stund. Åter eggade Öjolf männen hetsigt och lovade dem stora belöningar, ifall de kunde rå med Gisle. Han hade med sig utsökt folk, dugligt i styrka och mod. En man vid namn Sven var den förste, som nu närmade sig Gisle. Han fick strax ett hugg, så att han slant död nedför klippan. Det syntes dem, som om den mannen aldrig ärnade höra upp med dråpslagen.

— Gott vore, sade Gisle till Öjolf, om de tre hundraden i silver, som du fått för mitt huvud, bleve dig högeligen dyrbara; och vill jag hoppas, att du gärna skulle hava givit tre andra hundraden, på det att vi aldrig hade träffats. Du skall få vanheder för de män, du mist.

Sedan rådplägade Öjolf och hans män, och de enades om, att de icke skulle vända tillbaka, om det ock kostade dem alla livet. De anföllo honom nu från tvenne håll. Främst med Öjolf gingo två hans fränder, stora kämpar. Angreppet var hårt och hetsigt. De gåvo honom några sår med spjuten men möttes av så täta stenkast och stora hugg, att ingen, som gick mot honom, själv vart osårad. Hans hugg tog där, han mattade. Allt fastare trängde de sig dock på honom, ty de sågo, att nu gällde det all deras ära och heder. Till sist vart han stungen av spjuten, så att inälvorna föllo ut. Han svepte skjortan om dem och band dem till sig med repet. Sedan bad han angriparna hålla upp en stund.

— Nu skall ändock slutet varda det, l viljen, sade han och kvad en visa:

Hedersamma husfrun,
hon, mitt hjärtas åtrå,
skall av ryktet röras:
raskt han slogs för livet.
Ej är modet ute,
om ock spjuten bitit.
Härlig fader härdig
hug åt sonen skänkte.

Det var Gisles sista visa. Så snart han kvädit den, sprang han nedför klippan och körde svärdet i huvudet på den ene av Öjolfs fränder, så att han klövs ned till bältestaden. Gisle föll ovanpå honom och var död. Öjolfs följesmän voro alla svårt sårade, och Gisle själv lät sitt liv med så många och stora sår, att de alla häpnade, då de sågo dem. De hava förtalt, att han icke ryggade ett fjät, och de sista huggen, han gav, tycktes dem icke mattare än det första. Så lyktades Gisle Surssons liv, och det säga alla, att han varit en härlig kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen. Och alla kunniga män äro ense om att han varit den islänning, som näst Grette Åsmundsson levat längst i fredlöshet. Det är de flestas mening, att han varit biltog i tjuguåtta år.

Öjolfs män togo svärdet ifrån honom och buro honom nedför backarna. Där begrovo de honom emellan stenarna och drogo sedan ned till sjön. Då de nått dit, dog den sjätte mannen. Öjolf bjöd Öd och hennes fosterdotter att göra honom och hans män följe, men hon ville icke. Därefter seglade han hem med sina män till Utterdals gård. Samma natt dog där den sjunde. Den åttonde låg för sina sårs skull i tolv månader. Så gick även han hädan. De andra blevo raska igen, men sin vanheder hade de kvar.
Och det är allas mening, att aldrig har här i landet, såvitt man med visshet vet, en ensam man värjt sig ärorikare än Gisle Sursson.

Med elva man drog Öjolf sedan söder ut till Bark den digre och förtalde honom allt så, som det timat. Bark vart glad och bad sin husfru Tordis taga väl emot Öjolf.

— Min broder Gisle skall jag begråta, svarade hon. Blir hans baneman ej nog välplägad, om han får gröt till bästa?

Då hon om aftonen bar fram mat på bordet, släppte hon i golvet karet med skedarna. Öjolf hade lagt svärdet, som Gisle ägt, ned mellan bänken och sina fötter. Tordis hade redan känt igen det, och när hon lutade sig ned efter skedarna, grep hon det om fästet för att ränna det i Öjolfs midja, men hon märkte ej, att hjaltet vände uppåt. När hon så stötte till, tog detta emot bordkanten, så att klingan träffade honom längre ned i låret men gav dock ett stort sår. Bark tog i henne och vred svärdet ur handen. Alla männen sprungo upp och stötte undan bord och mat. Bark bjöd Öjolf själv giva dom för det skedda. Han fastställde full mansbot och tillade, att strängare hade han dömt, om ej Bark tett sig så väl. Då nämnde Tordis sig vittnen och förklarade sig skild från Bark: aldrig skulle hon dela hans bädd mera. Det löftet höll hon. Hon flyttade sedan ut till Tordisstad på Ör. Men Bark stannade kvar på sin gård. Öjolf grå red mycket obelåten hem.

Det är förtalt, huru Vestens söner Berg och Helge drogo efter Torkels dråp till sin frände Gest Oddlefsson på Bardastrand. De bådo honom stå sig bi med råd och dåd, så att de kunde komma ifrån ön tillsammans med sin moder Gunnhild, Gisles änka Öd och fosterbarnen Gudrid och Germund. Gest halp dem med sina penningar, och så lämnade de alla på samma skepp Island. De voro ej lång tid på sjön, innan de nådde Norge. En dag gingo Berg, han som dräpt Torkel, och två andra män i en av Nidaros gator för att hyra sig härbärge. Där mötte dem tvenne män. Den ene bar scharlakansdräkt och var ung och reslig. Han sporde Berg, vad han hette. Denne sade sagt sitt namn och därtill sin släkt, ty han trodde, att han där i Norge skulle hava mera gagn än skada av sin fader Vesten, enär denne alltid varit en vänsäll man på sina köpfärder. Men mannen i scharlakanskläderna drog strax sitt svärd och gav honom banehugget. Det var Are Sursson, Torkels och Gisles broder. Bergs följeslagare hastade ned till skeppet och förtalde det som hänt. Föraren bragte strax alla de andra i säkerhet, och Helge Vestensson for sedan till Grönland. Där växte han upp och aktades som en tapper och ädel man. Folk sändes dit ut för att bringa honom om livet, men det lyckades icke. Han lät sitt liv under en jaktfärd, och hans död hölls för stor skada.

Öd och Vestenssönernas moder Gunnhild foro till Hedaby i Danmark. Här togo de emot tron, gingo sedan söder ut till Rom och vände aldrig tillbaka. Germund stannade i Norge, tog sig där gifte och vart en dugande man. Hans syster Gudrid vart ock gift och syntes alla en vis kvinna. Från henne äro stora släkter komna.

Are Sursson seglade till Island. Han sålde sitt skepp, köpte sig land vid Hamar och bodde där i några år. Ansenliga män stamma från honom.

Här sluta vi Gisle Surssons saga. Gud göre utan ända alla dagar goda. Amen.

Tillbaka till Isländska sagors förstasida


Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den nordvästra delen av Island.

 

  1. Hundrade. På Island bestämdes köpvärdet av jordagods och lösören efter värdet av visst antal alnar vadmal, varvid som enhet räknades hundra (d. v. s. ett storhundrade, hundratjugu) alnar. Hundrade i silver, värdet i silver av "ett hundrade" i vadmal, var efter forntida beräkning två och en halv mark silver (en mark vägde under vikingatiden ungefär 215 gram).