Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Gisle Surssons saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 2
Vesten Vestensson fälles.

Med ett följe av fyrtio man drogo en vår alla männen från Hökadalen till tings. De voro alla klädda i praktdräkter, och Vesten Vestensson, Gisles svåger, var i flock med dem. Medan det andra tingsfolket var samlat vid rätten, sutto de alla tillsammans i dryckeslag. Då trädde in i deras bod1 en man vid namn Arnor, en stor gaphals.

— I ställen eder så stormodigt, I hökdöler, sade han. I sköten ej om annat än dryckeshornen och viljen icke visa eder vid rätten, där edert tingsfolk har sina mål före. Så tycka alla, fast jag sjunger det rentut!
— Brytom upp, sade Gisle, måhända flera än han säga detta.

De gingo hän till rätten, och Torgrim gode sporde där, om någon funnes, som tarvade deras hjälp.

— Det skydd, vi förmå giva vårt folk, tillade han, skall icke saknas; och ingen skall lida en orätt, så länge vi leva.
Torkel den rike svarade:
— Målen, som männen här ha före, äro oansenliga, men vi skola låta eder höra av oss, när er hjälp behöves.

Bland menigheten föllo ord om, hur storståtlig deras flock var, och hur manhaftigt de lade sitt tal. På tinget var ock tillstädes en frejdad hövding, som hette Gäst Oddlefsson, en vis och framsynt man, som många sökte råd av. Honom hade Torkel rike som gäst i sin bod. När de vände tillbaka från rätten, frågade Torkel honom:

— Hur länge tror du hökdölerna förmå hålla sin iver och sitt övermod så högt uppe?
— När tre vårar gått, svarade Gäst, äro de näppeligen alla eniga, som nu finnas i den flocken.

Arnor, som var i boden och hörde samtalet, sprang strax hän till hökdölerna och förtalde dem detta.

— Här för han allt fram vad andra säga, yttrade Gisle, och vaktom oss, att han icke varder sannspådd. Jag vet, hur vi skola kunna hindra detta.
— Vad råd vet du då? frågade Torgrim.
— Vi skola stadga vår vänskap med ännu fastare avtal än tillförne, sade Gisle — vi skola svärja varandra fostbrödralag.

Detta funno de alla vara ett gott råd. De lämnade sin bod och gingo ut till örvålsudden. Här ristade de upp en remsa grässvål så, att bägge ändarna höllos fast i marken, och ställde sedan under den ett runosirat spjut, så högt, att en man kunde med sin hand nå skaftet. Därpå trädde de in under gräsremsan alla fyra, Torgrim och Torkel, Gisle och Vesten, och skuro sig, så att blodet flöt. Alla tillsammans läto de det rinna ned i den blottade mullen och blanda sig med den. Sedan föllo de på knä och svuro den ed, att den ene skulle hämnas den andre som sin broder, och de togo till sina vittnen alla gudar. Men när de skulle taga varandra i hand, utbrast Torgrim:

— Tillräckligt vedervågar jag, om jag slår ett handslag med mina svågrar Torkel och Gisle — Vesten kommer mig icke vid, och han drog handen till sig.
— Så skola då flera göra, sade Gisle och ryckte även till sig sin hand, jag ärnar icke binda mig till varje våda för den mans skull, som ej djärves göra detsamma för min svåger Vesten.

Detta syntes alla där på tinget en märklig händelse. Till sin broder Torkel sade Gisle:

— Det gick dock, som mig anade. Vad här skett skall icke varda utan följder, och jag tror, att ödet råder för slikt.

Sedan drog man hem från tinget. En vår gåvo Torgrim gode och Torkel sig tillsammans ut på en Norgesfärd. De gästade konung Harald gråfäll2, som ärade dem mycket och gjorde dem till sina handgångna män. Även Gisle och Vesten drogo utomlands. De seglade söder ut till Danmark och kommo till Viborg, där de stannade över vintern. Vesten var i bolag med en norrman, som vid denna tid vistades i England. Från honom kom bud med hälsning, att han äskade slita bolaget, enär han ej längre ansåg sig hava bruk för Vestens penningar. Denne bad då Gisle, att han skulle få fara sina färde för att träffa norrmannen.

— Då skall du lova mig, sade Gisle, att om du lyckligen kommer åter till Island, du ej lämnar landet utan mitt samtycke.

Det lovade Vesten. En morgon steg Gisle bittida upp och gick bort till en smedja. Han var sällsamt händig och på allt vis konstförfaren. Här smidde han en silverpenning, som vägde ett helt öre3. Den kunde tagas sönder i två delar, och i varje sutto tio stift. När skivorna lades samman, såg myntet ut, som om det vore helt. Han tog det isär och gav Vesten den ena hälften; den andra behöll han själv och sade, att de skulle gömma var sin del som ett vårdtecken.

— Vi skola blott sända varandra dem, sade han, när livet står för endera av oss på spel. Ty mig anar, att vi behöva budskickning mellan oss, då vi ej kunna råkas själva.

Vesten drog väster ut till England, men Gisle seglade till Norge och därifrån vid sommartiden uti till Island. Han kom hem med mycket gods och ökad ära. Även Torgrim och Torkel vände åter från sin utlandsfärd och hade vunnit gods i mängd. Det var ett fägnesamt möte, när bröderna Gisle och Torkel träffades.

Torkel var en braskande och högmodig man, som aldrig lade hand vid arbetet på gården, medan Gisle strävade dag och natt. En dag, då vädret var gott, satte Gisle allt folket till höskörd. Blott Torkel blev kvar hemma på gården. Efter dagvården lade han sig ned i skålen och somnade in. Den var hundra alnar i längd och tio famnar i bredd.4 Upp till den, emot söder, låg frustugan. Där inne sutto husfruarna Öd och Åsgerd och sömmade. När Torkel vaknat, hörde han samtal inne från frustugan, och han gick hän och lade sig vid väggen.

— Hjälp mig, Öd, och skär till för mig en skjorta åt Torkel, husbonden min! hördes Åsgerds röst.
— Ej gör jag det bättre än du, svarade Öd, och du hade nog ej bett mig, om skjortan varit ärnad åt Vesten, min broder.
— Ja, det är något säreget med allt, som rör Vesten, sade Åsgerd, och så kommer jag nog att tycka ännu en tid, ty honom håller jag mera av än min husbonde Torkel, fastän vi aldrig få glädjas med varandra.
— Länge har jag vetat, hur Torkel haft det ställt, inföll Öd, men talom icke mer om detta.
— Icke kan man lasta mig, för det jag håller Vesten kär, sade Åsgerd, det är mig förtalt, att du och Torgrim ofta mötts, innan du blev given åt Gisle.
— Därav vart ingen skam vållad, svarade Öd, ty ingen man har jag föredragit framför Gisle, och ingen har vanhedrats. Nu skola vi sluta detta samtal.

Så sutto de tysta. Men Torkel hade hört varje ord, de sagt, och han utbrast:

— Vad oerhört tal! Hör strid närmas! Ett mäktigt mål! Hör mäns bane — ens eller fleras! Och han gick bort.
Då tog Öd till orda:
— Ofta kommer ont av kvinnors prat, och väntas kan det värsta, sedan vi så talat. Låtom oss leta ut något skyddande råd!
— Jag har redan tänkt ut ett för mig, sade Åsgerd, som jag tror har bot med sig. Men för dig ser jag intet.
— Vad ärnar du göra? frågade Öd.
— Jag skall lägga armarna kring Torkels hals, sedan vi kommit i bädd i afton, svarade hon, så skall han tillgiva mig, vad jag talat, och jag skall säga det vara lögn.
— Slikt förslår icke för mig, återtog Öd.
— Vad tänker du då gripa till? sporde Åsgerd.
— Jag skall säga min husbonde Gisle allt, svarade hon, vad jag har svårt för att uttala eller finna utväg i.

Om kvällen kom Gisle hem från arbetet. Torkel var alltid van att tacka sin broder för det dagsverk, han gjort; men nu var han tyst och sade icke ett ord. Gisle sporde, om han ej mådde väl.

— Sjuk är jag ej, svarade han. Det finnes något, som är värre än sjukdom.
— Har jag gjort något, som varit dig till misshag, broder? frågade Gisle.
— Ingalunda, sade Torkel.
— Strax synes det mig då bättre, återtog Gisle, ty minst av allt ville jag, att något numera skilde oss bägge åt. Dock ville jag gärna veta, vad din tungsinthet vållas av.
— Det bliver du nog klok på, svarade Torkel, om än icke så i en fart.

Flera ord växlades ej emellan dem, och de gingo bort ifrån varandra. Den kvällen rörde Torkel ej mycket vid maten, och han var den förste, som lade sig att sova.
När han kommit i säng, gick hans husfru Åsgerd hän och tog i täcket för att, även hon, lägga sig.

— Jag låter dig icke ligga här i natt, sade Torkel.
— Vad är mera tillbörligt, utbrast Åsgerd, än att jag vilar hos min make. Vi har du så raskt skiftat sinne? Vad vållar slikt?
— Just det, som vi nu bägge veta, svarade Torkel, fastän det länge nog hållits dolt för mig; och ditt ros växer icke, om jag talar tydligare,
— Må du hålla på dina tankar om detta, sade Åsgerd, länge skall jag ej kivas med dig om liggplatsen, och två ting giver jag dig att välja emellan: antingen tager du emot mig och låtsar, som om intet hänt, eller ock kallar jag strax hit vittnen och förklarar mig skild ifrån dig. Sedan skall jag låta min fader hämta hemgiften och brudgåvan, och aldrig skall du mera för min skull finna bädden trång.

Torkel teg en stund. Så sade han:
— Må du göra, som du själv helst vill! Dock skall jag ej förbjuda dig vilan för i natt.

Strax visade hon, vad hon själv fann bäst: hon gick till sängs. Och länge hade de ej legat, innan de sämdes så väl, som om intet skett. Då Gisle och hans husfru lagt sig till vila, sade hon honom hela samtalet, hon haft med Åsgerd, och bad honom ej vara vred men se ut något gott råd.

— Ty jag vet förvisst, sade hon, att Torkel vill se min broder Vesten död.
— Jag ser intet råd, som kan hjälpa, svarade Gisle, men ej skall du lastas för det skedda, ty någon skall det alltid finnas, som har att framföra, vad ödet vill hava uttalat, och allt kommer fram, som är förelagt.

Nu led året fram till fardagstid. Då bad Torkel sin broder Gisle om ett samtal. Han sade honom, att han nu önskade boskifte, ty det lyste honom att flytta samman med svågern Torgrim.

— Bäst att se är bolag mellan bröder, svarade Gisle, och förvisso vore det mig fägnesamt, om allt bleve som förr, och intet boskifte skedde.
— Längre kan det ej gå, sade Torkel, att vi bägge ha gården i samägo, ty dig är det till svårt förfång, att jag ej lägger hand vid något, som kan öka boets trevnad, medan du städse har allt släpet och slitet.
— Klaga icke häröver, genmälde Gisle, så länge jag ej säger något. Vi två ha dock sinsemellan frestat både köld och värme.
— Inga ord gagna här, återtog Torkel, godset skall skiftas, men enär det är jag, som gör kravet, skall du hava gården och vår fäderneärvda jord. Jag tager lösöret.
— Är det nu så, att vi nödvändigt skola skifta bo, sade Gisle, så gör, vilketdera du vill: dela eller välj! Själv bryr jag mig icke om, vilket jag skall göra.

Till sist blev det dock så, att Gisle skiftade, och Torkel valde lösöret. Jorden blev Gisles. De togo därtill var sitt av de två barn, som uppfostrades på gården; mön, som hette Gudrid, stannade kvar hos Gisle, och pilten, som bar namnet Germund, följde med Torkel. Bägge voro de barn av en brödernas frände. Torkel for alltså till sin svåger Torgrim på Sjöbol och satte bo hos honom. Gisle blev ensam på Hol, och icke kunde man skönja, att gården sköttes sämre än tillförne.

Sommaren gick, och vintern tog vid: det var den tiden gängse sed att hälsa denna välkommen. Man ställde till gästabud och vinterblot. Gisle hade visserligen hört upp med bloten, alltsedan han i Viborg blivit primsignad5; dock fortfor han att hålla gillen och att i allt visa sig som en storman. Han redde på Hol till ett kostbart gästabud för att därmed hylla vintern och sina vänner. Han bjöd till sig de bägge namnarna Torkel Eriksson och Torkel den rike och därtill många andra vänner och stallbröder. Då gästerna samlades, sade hans husfru Öd:

— Sant att säga, saknar jag nu blott en man, som jag gärna ville hava sett här.
— Vem är det? frågade Gisle.
— Min broder Vesten, svarade hon, honom ville jag helst ha sett njuta glädjen med oss.
— Så tänker icke jag, förklarade Gisle, gärna skulle jag giva mycket, ifall han ej komme hit nu.

Mera talade de icke härom. Samtidigt höllo även Torgrim och Torkel gästabud på gården Sjöbol. De hade dit inbjudit en man, som hette Torgrim näbb. Han var full av trolldom och galder6 och var den störste sejdman, som kunde anträffas. Torkels svåger Torgrim var mycket händig smed. Det berättas, att han, under det gillet pågick, tog sin namne Torgrim jämte Torkel med sig till en smedja. De stängde den till efter sig. Bitarna av svärdet Gråsida, som Torkel fått vid boskiftet, togos fram, och Torgrim gjorde av dem ett spjut. I kvällningen var det färdigt. Runor ristades därpå, och skaftet var blott ett spann långt. Medan detta skedde, kom en man vid namn Anund från Medeldalen till Gisles gästabud och bad att få tala med honom i enrum. Han berättade, att Vesten återkommit till sin gård.

— Och han kan väntas hit i afton, sade mannen.

Gisle ropade strax till sig tvenne av sina huskarlar och bjöd dem draga norr ut till Anundsfjorden för att där träffa Vesten.

— I skolen bringa honom min hälsning, sade han, och därtill min bön, att han ej måtte komma hit till detta gille utan stanna hemma i ro, till dess jag där söker honom.

Han gav dem ett hopknutet kläde, vari hälften av den penning låg, som han sagt skulle vara honom och Vesten ett vårdtecken; och skulle de taga den fram, ifall han icke trodde dem på deras ord. Då huskarlarna omsider nådde fram till Vestens gård vid Anundsfjorden, hade denne redan ridit hemifrån. Han hade färdats nedanför sandbacken vid Mossvalla gård, medan de befunno sig uppe på andra sidan; och därför hade de ridit om varandra. Vesten styrde alltså ostörd färden ut till Dyrafjorden, och huskarlarna satte nu efter honom, allt vad hästarna kunde löpa. Då de åter voro vid Mossvalla gård, sågo de män rida långt borta mitt i dalgången, som sträckte ut sig framför dem. Så svann flocken bakom en backe. Karlarna sprängde av, tills de hunno upp till Arnkelsbrinken. Där störtade bägges hästar. Då gåvo de sig att ropa, och till sist hördes de av Vesten. Han stannade och inväntade dem. De förde fram sitt ärende och därjämte penningen, som Gisle sände honom. Vesten tog upp ur sin pung den andra hälften, rodnade skarpt till och sade:

— Rena sanningen faren I med, och jag skulle hava vänt om, ifall I hunnit mig förr. Men nu löpa ändock alla vattnen ned till Dyrafjorden, och dit skall jag rida. Dessutom längtar jag dit. I, som nu ären till fots, skolen strax sätta eder i en båt och ro över fjorden samt mala min ankomst för syster min och Gisle.

Då huskarlarna åter voro hemma, bragte de Gisle svågerns hälsning.

— Då måste det så ske, sade han blott.

Vesten fortsatte sin ritt, till dess han nådde en gård längre ned vid fjorden, där en hans fränka (kvinnlig släkting) Luta bodde. Hon lät sätta honom över vattnet, och vid avskedet sade hon:

— Var nu varsam, Vesten! Det torde du behöva!

Då han kommit över till andra stranden, lånade där en bonde honom sin häst. Han hade sitt eget sadeltyg, och hans betsel bar glänsande beslag. Bonden följde honom till sitt fårhus; där erbjöd han sig att ledsaga honom ända fram till Gisle. Men Vesten sade sig ej behöva hans följe.

— Mycket har nu blivit annorlunda i Hökadalen, sade bonden, och var nu varsam!

Så skildes de, och Vesten red upp till Hökadalen. Vädret var klart, och det var månsken. Vid Torgrims gård höll gossen Germund på med att föra in boskapen, medan en kvinna vid namn Rannveg tog emot den inne i huset och satte den i bås. Då Germund såg Vesten komma ridande över marken, sprang han emot honom.
Kom icke hit till Sjöbol! sade han, rid till Gisle, och var du varsam, Vesten! Kvinnan kom ut ur fähuset och såg en stund på mannen, som hon tyckte sig känna igen. Då hon och Germund fått all boskapen in, trätte de på hemvägen om, vem den främmande var. När de trädde in i skålen på Sjöbol, satt folket kring långelden, och Torgrim sporde dem, varom de munhöggos, eller om de sett eller råkat någon där ute.

— jag trodde mig känna igen Vesten, sade kvinnan, hans betsel sken, han bar en blå kappa och hade ett spjut i handen. Eller vad säger du, Germund?
— Jag såg ej efter så noga, svarade han. Jag tänker, att det varit Anunds huskarl ifrån Medeldalen, som burit Gisles kappa och haft Anunds sadeltyg och en fiskestång i handen.

Nu ljuger allt en av er, sade Torgrim. Gå du, Rannveg, hän till Hol och speja ut, vad nytt där timat! Hon kom till Hol, just då gillesfolket satte sig ned att dricka. Gisle stod ute i dörren, hälsade henne och bjöd henne stanna. Men hon sade, att hon skulle strax gå hem igen.

— Jag ville blott träffa flickan Gudrid, sade hon.

Gisle kallade på henne, men Rannveg kom sig ej före med något ärende.

— Var är Öd, din husfru? frågade hon.
— Här står hon inne, sade Gisle. Kom ut till Rannveg, Öd.

Öd gick ut och sporde, vad hon ville. Hon sade det blott vara en lapprisak (struntsak), men hon kunde ej heller komma fram med den. Då bad Gisle henne göra ettdera: antingen stanna eller ock gå sin väg. Och hon vände hem igen, om möjligt ännu mindre vettig än då hon kom. Några tidender (nyheter) hade hon åtminstone ej med sig.

Nästa morgon lät Vesten bära till sig tvenne påsar med varugods. Han tog fram en sextio alnar lång tapet, en huvudduk, som var tjugu alnar i längd och på tre ställen vävd med glittrande guld, samt tre guldbeslagna handfat. Huvudduken gav han åt sin syster och det övriga åt Gisle och sin edsbroder Torkel, ifall denne ville taga emot någon skänk av honom. Gisle gick med båda namnarna Torkel hän till Sjöbol och sade sin broder Torkel, att Vesten kommit åter samt givit dem dessa kostliga gåvor. Han visade honom dem och bad honom välja.

— Rimligast vore, att du ensam toge dem, sade Torkel. Jag vill icke ha någon av dem! Lönen är icke så säker ifrån min sida.

Och han ville alls icke taga emot någon skänk. Gisle gick hem, och allt syntes honom peka hän mot ett och detsamma. På Hol hände sig nu, att Gisle två nätter efter varandra gav sig hårt i sömnen. Man sporde honom om hans drömmar, men han ville icke säga dem. Den tredje natten, då alla gått till sängs, och man sovit en stund, kom över huset en så stark stormby, att allt taket å dess ena sida revs av, och vattenmassor öste så, att man aldrig sett slikt förr, och regnet rann i skålen. Gisle for strax upp och ropade på sina män. De hastade alla ut med honom för att bärga höet. Blott en träl, som hette Tord och kallades den huglöse, blev hemma. Han tordes icke gå ut i så våldsamt väder; till växten var han lika reslig som Gisle.
Vesten hade erbjudit sig att göra svågern följe ut, men denne hade bett honom stanna i huset. När det så började att droppa för starkt i skålen, vände han och systern Öd sina sängar om, så att de kommo att stå längs långsidan. Blott de bägge och trälen lågo nu där inne.

Kort före dagningen kom någon ljudlöst gående in. Han nalkades Vestens bädd. Denne var ännu vaken. Men han visste intet av, innan ett spjut sattes i hans bröst, så att det bröt sig tvärsigenom honom. I detsamma han fick stynget, sade han detta:
Det där stack! Och mannen, som kommit, försvann. Då Vesten sökte att resa sig upp, segnade han död ned över sängbrädet. Öd blev vaken, ropade på Tord den huglöse och bjöd honom rycka spjutet ur såret. Ett dråp kallades lönndråp och icke mord, när man låtit vapnet sitta kvar, och man höll före, att den var skyldig att hämnas den fällde, som drog det ut. Tord var så rädd för lik, att han visst icke djärvdes komma Vesten när. Då trädde Gisle in och såg, vad där timat. Han bjöd Tord hålla sig lugn, gick hän och tog själv spjutet ur såret. Han kastade det, blodigt som det var, ned i en stor kista, satte sig på sängkanten och lät ingen syna vapnet.
Sedan lät han bona om liket, som den tidens sed var. Vesten sörjdes bittert av Gisle och många andra. Gisle sade till sin fosterdotter Gudrid:

— Du skall fara hän till Sjöbol och se noga efter, vad de där taga sig före. Dig sänder jag, ty på dig litar jag i allo mest, och sök nu att säga mig, vad de syssla med, eller hur de te sig där borta.

Gudrid kom till Sjöbol. Där hade de alla redan stått upp, och namnarna Torgrim samt Torkel sutto väpnade. Då hon trädde in, dröjde det en stund, innan man hälsade henne, och man var mycket ordkarg där inne. Dock sporde Torgrim henne om nyheter. Hon sade dem Vestens dråp eller mord.

— En tid har varit, då detta skulle synts oss en märklig händelse, sade Torkel.
— Den man har nu fallit, föll Torgrim in, som vi alla äro pliktiga att visa all ära. Vi skola göra hans likfärd så hedersam, vi förmå, och vi skola sätta honom i hög. Visst är det, att skåret i ätten är stort, och du kan säga Gisle, att vi skola komma dit bort i dag.

Hon gick hem och förtalde Gisle, att svågern Torgrim satt med hjälm och svärd och all annan rustning; Torgrim näbb höll en huggyxa i handen, och brodern Torkel hade sitt svärd till hälften ute ur skidan.

— Och allt folket var på benen där, somliga väpnade, sade hon.
— Det var, vad jag väntade, sade Gisle.

Sedan gjorde Gisle och allt hans folk sig redo att höglägga Vesten i den sandbacke, som höjer sig mittför Sävtjärnen nedanom Sjöbol. På vägen dit slöt sig Torgrim med stort följe till dem. När de höglagt Vesten, såsom seden bjöd, trädde han hän till Gisle och sade:

— Det är skick att på död man binda helskor, som han kan skrida i till Valhall — sådana vill jag fästa på Vesten.
Och när han gjort det, sade han:
— Ej förmår jag snöra helskor, om dessa lossna.

Därpå satte de sig alla ned vid högen och talade samman, och ingen låtsade, som om han visste, vem ogärningsmannen var.

— Hur tager Öd sin broders död? sporde Torkel, gråter hon mycket?
— Nog torde du veta, svarade Gisle, att hon intet visar — men känner mycket.
— Jag hade mig en dröm i går natt, fortsatte han, och en i natt. Bägge skvallra om, vem dådet gjordes av, men ej skall jag därför säga det. I går natt drömde jag, att en huggorm slingrade sig ut ifrån en gård och stack Vesten till döds. I natt såg jag, hur ifrån samma gård en varg rände — även den bet Vesten ihjäl. Jag har ej sagt någon dessa drömmar förrän nu, ty jag ville ej, att de skulle tydas.

Och han kvad denna visa:

Kalla vapnet Vestens
vila oblitt störde —
hest i mörka hallen.
Han haft större gamman,
ty i Viborg vinets
vågor lent oss smekte,
där i ljusa salen
jag var när den ädle.

— Hur tager Öd sin broders död? sporde åter Torkel. Gråter hon mycket?
— Ofta frågar du om detta, frände, sade Gisle, du har stark lust att få veta det.

Han kvad:

Hon med huvudlinet
höljer djupa sorgen;
hennes tårar rikligt
rinna, undandolda.
Därför vilar däven
dagglans över blicken:
så den yppar sedan
sorg för fallen broder.

Därefter gingo bägge bröderna tillsammans hemåt. Torkel sade:

— Mäktiga tidender hava här timat, de där nog kvälja dig något mera än oss; dock är envar nödd att fara den längsta vägen med blott sig själv som sällskap. Nu önskade jag, broder, att du ej lade detta så hårt på sinnet, att det gåve folk något att grunda över, och jag ville, att vi nu ställde till lekar och gamman, samt att allt bleve åter så gott emellan oss, som då det varit som allra bäst.
— Där talade du väl, svarade Gisle. Gärna vill jag detta, men på det villkor, att om något skulle under ditt liv stöta till, som skure dig lika djupt i hjärtat, som detta skurit mig, du då lovar mig att handla just så, som du nu bett mig göra.

Detta lovade Torkel. De gingo hem till Hol, och där drucko alla fränderna arvöl efter Vesten. Sedan drog envar till sitt, och allt var nu lugnt.

Det är sagt, att det väldiga ovädret vållades av Torgrim näbbs galder och trolldomskonster, samt att han så rett till sejden, att Vesten måtte kunna överfallas, när Gisle ej var tillstädes. Sedan gick Torgrim gode till verket och dräpte Vesten, såsom det förtalts.

Kapitel 3 - Torgrim gode fälles
Tillbaka till sagans förstasida


Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den nordvästra delen av Island.

 

  1. Bod, namn på de tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man gjorde sig redo till en sjöfärd.
  2. Harald Gråfäll var kung ca 960-970.
  3. Ett öre var en åttondel av en mark. Under vikingatiden vägde en mark ca 215 gram, vilket innebär att ett öre bör ha vägt ungefär 27 gram (en modern femkrona väger 9,5 gram).
  4. En aln var ca 0,6 meter och en famn var ca 1,8 meter. Skålen var alltså ungefär 60 meter lång och 18 meter bred. Bååths översättning verkar dock inte vara trogen originalet. I Hjalmar Alvings översättning anges nämligen båda måtten i famnar, vilket innebär en 180 meter lång skåle. I en not konstaterar han också att denna storlek är uppenbart överdriven. En mätning av platsen har visat att byggnaden i själva verket var 40 gånger 12 meter. Möjligen var den dåtida isländska famnen kortare än senare tids famnar.
  5. Primsigna kallades det, att man lät pryda sig med korsets tecken (mottog primum signum, det första tecknet) till bevis på att man hyllade kristendomen, fastän man ej antagit dopet. Under den livliga förbindelsen mellan nordborna och det kristna västerlandet, särskilt de britanniska öarna, redan före kristendomens införande i norden omtalas det ofta, att nordbor underkastade sig denna ceremoni. Detta halva steg mot kristendomen förestavades säkerligen ofta av rent praktiska skäl.
  6. Galder, trollsång, magiskt kväde, varigenom man avsåg att åstadkomma övernaturliga verkningar. Galdern framsjöngs under vissa riter, vilkas noggranna iakttagande krävdes för att ernå det åsyftade målet.