Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Gisle Surssons saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 5
Gisles fredlöshet.

Det är förtalt, att Gisle i tre år vistades vid Gertjuvsfjorden samt stundom hos Torkel den rike. De nästa tre åren irrade han omkring på hela Island, sökte hövdingar och bad dem om hjälp. Men för den trollkraft och förbannelse, som Torgrim näbb lagt i sejden, vart det ej så skickat, att någon hövding tog sig av honom, och fastän det artade sig lovande hos en och annan, trädde dock jämt något hindrande till. Likväl höll han sig då och då länge nog hos Torkel Eriksson. Han hade nu varit biltog i sex år. Därefter var han än hos Öd i gården vid Gertjuvsfjorden och än i det gömsle, han rett till åt sig söder om ån, som rinner där. En annan tillflyktsort hade han vid backarna på samma sida; där var han ock understundom.

Då Bark den digre omsider fått spörja, var Gisle uppehöll sig, for han till en man, som bodde på gården Utterdal ej så långt därifrån och hette Öjolf grå. Bark bad honom leta fram Gisle och giva honom bane, fredlös som han var. Han bjöd honom tre hundraden i silver1, på det att han måtte sätta all sin kraft till för att få Gisle fatt. Öjolf tog emot silvret och lovade att göra, vad i hans makt stod. Han hade hos sig en man, som hette Helge och kallades Spejar-Helge; han var snabb på foten och säker i blicken och kände till fjärdarna runtomkring. Honom sände Öjolf strax hän till Gertjuvsfjorden för att efterspana, om Gisle var där ännu. Han fick sikte på en man nere vid ån, men han visste icke, om det var Gisle. Sedan gav sig Öjolf själv åstad med sex karlar följe, men mannen syntes icke mera till; vadan han strax vände om.

Gisle var en klok man, och han plägade drömma mycket. Han hade alltid rediga drömmar. En höstnatt gav sig Gisle högt i sömnen. Han var då i sin gård hos Öd. Då han vaknat, frågade hon, vad han drömt.

— Jag har, sade han, två drömhuldror. Den ena vill mig väl och giver mig jämt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant, som gör mig illa till mods. Hon spår mig blott ont. Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus eller en skåle, och att jag gick inom dörren. Där inne kände jag igen många av mina fränder och vänner. De sutto kring eldarna och drucko. Där voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarna bådade min ålders längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag levde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom men vara god mot döva och halta, fattiga och hjälplösa. Längre var icke min dröm.

Bark gav Öjolf ingen ro: han fann honom leta alltför lamt efter Gisle och menade sig ha fått väl liten gengäld för det silver, han ödslat på honom. Han sade sig ha visshet om, att Gisle stack sig undan vid Gertjuvsfjorden, samt bad honom åter sända en spejare dit: eljest skulle han, Bark själv, draga åstad. Det kom liv i Öjolf; han skickade Spejar-Helge till Gertjuvsfjorden. Denne hade matsäck med sig och blev borta i en hel vecka. Bittida och sent satt han på utkik för att få öga på Gisle. Till sist såg han honom en dag stiga fram ur sitt gömsle nere vid ån. Han kände honom strax, sprang upp, hastade till Öjolf och sade honom, att nu vore han säker på fångsten. Med åtta man drog Öjolf skyndsamt hemifrån. Då de hunnit till Öds gård, hittade de icke Gisle där. De sökte i alla skogarna runtomkring men funno honom ej. Så vände de tillbaka till gården, och Öjolf bjöd Öd mycket penningar, på det att hon måtte säga dem, var Gisle kunde träffas. Men det var långtifrån, att hon det ville. Och det gagnade dem till intet, att de hotade att lemlästa henne. Med ogjort ärende måste de rida hem, och deras färd syntes alla mycket skamlig.

Fastän Gisle ej heller den gången vart funnen, insåg han dock, att han ej kunde undgå att fångas, då de så titt slogo efter honom. Han gav sig därför hemifrån. Han red in till Strand, till sin broder Torkel på Hvam. Vid nattetid bultade han på dörren i det hus, vari Torkel låg och sov. Denne kom ut och hälsade honom.

— Nu vill jag veta, broder, sade Gisle, om du ändock ej aktar att giva mig något hägn. Jag väntar mig det väl lämnat här i din gård, ty nu sätter man åt mig svårt. I det längsta har jag hållit inne med så enträgen bön.

Torkel gav honom samma svar som tillförne: han ville ej skänka honom sådant skydd, att han därför kunde efter lag åtalas, men penningar, fordon och annat, som han redan lovat, ville han lämna honom.

— Jag ser nu, sade Gisle, att du ej vill hjälpa mig. Giv mig då tre hundraden i vadmal och trösta dig med, att ofta ärnar jag icke bedja dig om bistånd.

Torkel gav honom varorna och något silver; och Gisle sade sig kunna taga emot gåvorna, men tillade, att icke skulle han hava skickat sig så småsint, om han varit i broderns ställe. Då de skildes, var Gisle mycket sorgsen. Han vandrade hän emot gården Vadel, där hövdingen Gest Oddlefssons moder bodde. Före dager var han framme. Han slog på dörren, och husfrun trädde ut. Hon var van att taga emot skoggångsmän och hade låtit bygga en underjordisk gång, vars ena ända nådde till hennes eldhus, medan den andra mynnade ut vid ån, som flöt där förbi. Man ser ännu märken av gången. Hon hälsade Gisle vänligt.

— Och jag vill tillstädja, att du bliver här någon tid, sade hon, fast jag icke vet, om det ej varder annat än kvinnohjälp, du här får.

Gisle tog emot tillbudet och menade på, att karlarna visst icke skickade sig så väl, att man ej kunde vänta, det kvinnorna voro bättre. Gisle stannade på Vadel över vintern; och ingenstädes hade han det så gott som här under all den tid, han var fredlös.

När det vårades, drog han sig åter till Gertjuvsfjorden. Han stod ej längre ut med att vara skild ifrån sin husfru. Så mycket höllo de av varandra. Hos henne var han dold hela sommaren. Då hösten var inne, och nätterna blevo längre, kommo emellertid drömmarna allt starkare över honom. Det var hans onda huldra, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. På Öds fråga, vad han drömde om, svarade han, att den onda kvinnan titt och ofta kom till honom. Hon hade leda later, och alltid ville hon stänka blod över honom — två honom i blod.

Han for till Gest Oddlefssons moder och var åter i hennes vård en vinter. Sommartiden var han som eljest hos Öd och stannade där, ända till dess höstnätterna togo vid. Då gav han sig ännu en gång till sin broder Torkel. I dagbräckningen var han framme vid gården. Han ryckte i dörren, men Torkel ville ej komma ut. Då tog han ett trästycke, ristade några runor däri och kastade det in i huset. Torkel såg det komma, tog det upp och betraktade det. Han gick ut, hälsade Gisle och sporde efter tidender. Gisle sade sig inga ha att förtälja och tillade:

— För sista gången kommer jag till dig, broder, låt mig nu få manlig hjälp av dig. Jag skall löna dig med att aldrig bedja oftare.

Torkel bjöd honom en häst eller ett skepp; all annan hjälp vägrade han även nu att giva. Gisle tog emot skeppet och bad brodern taga ett tag med, så att han finge det i sjön. Det gjorde Torkel och gav honom därtill sex mål mat samt ett hundrade i vadmal. Då Gisle kommit ombord, stod Torkel kvar på stranden.

— Nu tyckes du sitta svept i välmåga, sade Gisle, du är många hövdingars vän, och intet har du att rädas för; men jag är värnlös och biltog, med många mäns fiendskap över mig, och dock kan jag säga dig, att du skall falla före mig. Nu skiljas vi, och det på värre vis än vi borde; aldrig skola vi se varandra mera, men veta må du dock, att jag ej skulle ha tett mig så emot dig!

— Mig röra icke dina spådomar, svarade Torkel, och Gisle styrde ut från land.

Han seglade in i Bredafjorden och nådde snart Hergilsö. Ur skeppet tog han här tiljor och tofter, åror och allt annat, som var inombords. Sedan välte han skeppet om och lät det driva in mot land. Alla, som sågo det, trodde, att Gisle tagit det ifrån sin broder och sedan drunknat, helst som det till sist vräkts splittrat upp på stranden. Gisle gick hän till ett hus uppe på ön. Där bodde en man, som hette Ingjald. Han och Gisle voro syskonbarn (kusiner), och de hade haft följe samman ut till Island. Han bjöd Gisle allt det skydd och den förplägning, han kunde giva. Gisle tackade honom. Han hade nu ro i någon tid.

Ingjalds hustru hette Torgerd. De hade en son vid namn Helge. Han var en fullkomlig fåne och kallades Ingjaldsstollen. Han var nästan stor som ett troll, gick ständigt ute med en sten bunden om halsen och bet gräs som fänaden. Gisle var hos Ingjald över vintern. Han byggde ett skepp åt honom och förfärdigade även många andra ting. Men allt, som gått ur hans hand, var lätt att känna, ty han var konstförfarnare än de flesta. Och man undrade, hur det kom sig, att så mycket av vad Ingjald ägde var så konstrikt gjort, ty själv var han ej händig. Om somrarna var Gisle alltid vid Gertjuvsfjorden.

Tre år hade nu gått, sedan han drömde om de sju eldarna, och alltjämt var Ingjald honom till god hjälp. Mycket begynte nu att synas folk misstänkt. Man menade, att Gisle visst icke drunknat, såsom ryktet sagt, men var i livet och det hos Ingjald, och mycket ordades om, att denne nu ägde tre skepp, alla fagert byggda. Detta tal nådde snart Öjolf grå. Spejar-Helge sändes åter åstad och kom till Hergilsö. När främmande folk sågs på ön, höll sig Gisle alltid gömd i en jordkula. Ingjald, som var en gästfri man, bjöd Helge stanna, och han var där över natten. Om morgonen sporde Ingjald honom, om han ej hade något hastverk för sig, eftersom han ännu låg. Själv var Ingjald mycket driftig, och varje dag rodde han ut på sjön, när vädret medgav det. Helge svarade, att han ej mådde väl, pustade och strök sig över pannan. Ingjald bad honom då hålla sig stilla. Själv gav han sig ut på sjön, men Helge stånkade högljutt. Med Gisles dagvård sysslade husfrun Torgerd inne i mathuset. Blott genom en brädvägg skildes detta från stugan, vari Helge låg. Då han hörde, hur Torgerd gick ut, kravlade han sig upp på väggen och såg, att mat lagts upp där inne för en man. I detsamma trädde husfrun in i stugan, och han vände sig om så häftigt, att han tumlade i golvet. Hon frågade, varför han klättrade upp i taket i stället för att ligga i ro. Han sade sig vara helt förgjord av benvärk, så att han ej kunde styra sig i bädden.

— Jag får bedja dig hjälpa mig hän i den, sade han.

Det gjorde hon. Därefter gick hon åter ut, hämtade dagvården och bar den bort till Gisles jordkula. Han fick då se, hur allt förhöll sig, vände om och lade sig åter i sängen. Då Ingjald om aftonen kom hem, sporde han, om det nu blivit bättre med honom. Han svarade, att han börjat repa sig och bad att på morgonen få bli rodd bort ifrån ön. Han sattes över till Flatön, och därifrån for han söder ut till Torsnäs. Här förtalde han, hur han vart viss på, att Gisle hade sitt uppehåll hos Ingjald. Bark gick strax ombord med fjorton man och styrde norr ut över Bredafjorden. Samma dag rodde Ingjald och Gisle ut på fiske. En träl vid namn Svart och en trälkvinna Bothild följde dem i en annan båt. De lågo stilla vid några öar, som hette Skutilöarna.  Då såg Ingjald skeppet komma seglande söder ifrån.

— Ett skepp närmar sig med rödrandigt segel, sade han, jag tänker, att det har Bark den digre ombord.
— Vad skola vi nu taga oss före? sporde Gisle. Jag vill veta, om du är lika rådig, som du är ädel och käck.
— Fort är rådet funnet, svarade Ingjald, om jag än icke är så vettig man. Låtom oss med fart ro åter till ön, gå upp på Vadstenaberg och därifrån värja oss, så länge liv finnes i oss.
— Det gick, som jag väntade, sade Gisle, att du skulle hitta ett råd, som bäst kunde visa din ädelsinthet; men värre lön, än jag tänkt, finge du för all din hjälp, ifall du läte livet för min skull. Det skall heller aldrig ske; en annan utväg må vi söka. Du och trälen skola ro hem till ön, stiga upp på berget och låtsa, som om I redden eder till försvar. Då tro de, att det är jag, som är din följesman. Nu byter jag kläder med trälen — slikt har jag gjort förr — och sedan går jag i båten med Bothild.

Ingjald gav med sig, fastän han syntes vred. Sedan rodde Gisle och kvinnan rätt emot Bark och hans män samt låtsade, som om de ej styrde mot någon fara.

— Du skall säga, sade Gisle, att det är Ingjalds-stollen, du har ombord. Jag skall sätta mig i framstammen och göra alla hans låter efter, sno mig in i garnen, huka mig över bord och ställa mig så fånig, jag förmår. När vi kommit dem förbi, skall jag sköta årorna med kraft och söka få oss i en fart fjärran från dem.

Hon rodde framåt men styrde ej alltför nära in på dem och låtsade sig leta efter ett fiskgrund. Bark ropade till henne och sporde, om Gisle kunde råkas borta på Hergilsön.

— Det känner jag ej till, svarade hon, men nog vet jag, art det finnes en man, som övergår alla de andra både i växt och konstfärdighet.
— Gott, sade Bark. Men är Ingjald bonde hemma?
— Det är längesedan han rodde hemåt, genmälde hon, hans träl var med honom, efter vad jag kunde skönja.
— Det var han nog ej, sade Bark. Förvisso har det varit Gisle — sättom efter dem så snabbt, årorna förmå röras!
— Lustigt är det att se på stollen, svarade hans män, hur kollrigt han bär sig åt.
Och de sade till Bothild, att det måtte vara harmligt att ha den fånen till sällskap.
— Det tycker jag ock, svarade hon, men nog ser jag, att I snarare finnen det muntert än synd om mig.
— Lämnom slikt gyckel, sade Bark, och låtom oss komma i väg!

Inom kort landstego de på ön och fingo strax sikte på de bägge männen uppe på Vadstenaberget. De gingo ditåt och tyckte sig hava gjort en lycklig färd. Snart kände dock Bark igen dem.

— Jag råder dig, ropade han till Ingjald, att lämna fram Gisle eller ock säga oss, var han är — din hund! Du har gömt undan min broders baneman, och det, fastän det är på min grund du bygger. Värd vore du allt ont, och rätt gjorde dig, ifall jag sloge dig ihjäl!
— Usla kläder bär jag, svarade Ingjald, och skulle jag kanske gråta över, att jag ej får slita mer på mina trasor? Hellre skall jag lämna livet än uraktlåta att göra Gisle allt gott, jag förmår, eller att frälsa honom ur farorna!

Man säger, att Ingjald varit den, som gjort Gisle störst gagn och givit honom den yttersta hjälpen. Det är ock allas mening, att då Torgrim näbb gjorde sejden, sade han fram den önskan, att inte i hägn måtte finnas för Gisle på Island, om än en och annan där hulpe honom; men han förgät att ock nämna öarna i besvärjelsen, och därför gavs det lycka för Gisle i lång tid, fastän den i längden ej kunde hålla sig.

Bark fann det till sist dock otillbörligt att över falla sin egen arrendebonde. Han vände sig ifrån honom och gick med sitt folk upp till huset, där de förgäves letade efter Gisle. Sedan vandrade de omkring på ön och kommo till en dalkjusa, där fånen låg med en sten bunden kring halsen och tuggade gräs. Då tog Bark till orda:

— Mycket är mig förtalt om Ingjalds dåre, men nu uppenbarar han sig på flera ställen, än jag väntat. Längre skola vi ej stå och stirra på honom här. Vår kortsynthet har varit underligt stor, och icke vet jag, hur vi skola få detta rättat. Det var Gisle, som satt i den båt, vi ströko förbi, och härmade stollen; han är i mångt väl övad, och han kan apa efter folk som ingen annan. Skam är det, om han slipper oss ur händerna, så manstarka som vi nu äro. Hastom efter honom, så att han ej kommer undan.

De sprungo ned till skeppet, satte ut från land och förde årorna med all fart. Snart kunde de skönja Gisle och kvinnan, där de rodde långt inne i ett sund. Bägge båtarna foro med hast fram, men den, som hade de flesta roddarna, strök fortast åstad, och kom den inom kort den andra så nära, att denna var inom skotthåll, då den stötte vid land. Det var vid en ö ej långt från fastlandet.

— Nu skola vi skiljas, sade Gisle, här äro två guldringar, som du skall bringa Ingjald och hans husfru med den hälsningen, att de måtte giva dig din frihet. Jag vill ock, att trälen Svart varder fri. Visst kan du sägas ha frälst livet åt mig, och gärna såge jag, att du finge din lön därför.

Gisle sprang i land och drog sig hän i en fjällklyfta. Trälkvinnan rodde i väg, så genomsvett av slitet att det rök av henne. Bark och hans män voro snart vid ön. Hans frände Saka-Sten kom fortast ur båten och sprang strax att söka Gisle. Då han kom till klyftan, stod denne där med draget svärd. Med ens drev han det i mannens huvud, så att han klövs ned i skuldrorna och föll död till marken. Bark och de andra kommo sedan upp på ön, men Gisle kastade sig i havet och sam in emot fastlandet. Bark såg honom och slungade sitt spjut: det tog i låret och skar sig med ett stort sår igenom det. Gisle fick det rivet av sig, men sitt svärd tappade han, ty han var så trött, att det gled honom ur händerna. Det var nu mörk natt.

Då han kom i land, lopp han upp i en skog. I den landsändan växte skog vida omkring. Bark gav sig med sitt följe strax ifrån ön och var snart på fastlandet.
De ringade Gisle inne i skogen. Han var nu sa styv och trött, att han med nöd mäktade gå, och runtomkring sig hörde han män. Han visste, att de skulle få honom fatt, så snart dagen kom; och då han ej ville bida till dess, gav han sig strax att leta efter en utväg. Så ljudlöst han förmådde, smög han sig i mörkret ned till sjön och följde strandbackarna ned till gården Hög. Här träffade han bonden ute. Han hette Räv och var en mycket slug man. Hans hustru hette Alfdis, till utseendet vän men övermåttan ondskefull i lynnet och därtill den värsta häxa. Hon och Räv passade väl tillsammans. Då han hälsat Gisle och sport efter tidender, förtalde denne i hast allt, som timat emellan honom och Bark, samt bad honom om bistånd.

— Snart äro de här, sade Gisle, man sätter hårt åt mig, men få vilja hjälpa mig.
— För hjälpen vill jag slå fast ert villkor, svarade Räv, och det är, att jag får vara ensam om råden, och att du ej lägger dig i dem.
— Det skall jag icke, sade Gisle. Jag förmår ej att gå ett steg längre.
— Stig då in, sade Räv och följde honom in i stugan.
— Nu skall det bytas om män åt dig i bädden, sade Räv till sin husfru Alfdis.

Han tog alla kläderna ur sängen, bjöd Gisle art lägga sig i halmen och bredde sedan kläderna över honom. Därpå lade Alfdis sig ovanpå.

— Bliv nu liggande där, sade han till henne, vad så än sker.

Han bad henne väsnas vilt och göra sig så svår, som då hon plägade vara allra värst.

— Spara dig nu ej, sade han, utan sjung ut med allt, som rinner dig i sinnet, både förbannelser och hån. Dock skall jag först gå till tals med dem och lägga mina ord så, som jag finner lämpligast.

När han åter kom ut på gården, såg han en flock män nalkas. Det var åtta av Barks följeslagare, som sänts hit att söka efter Gisle och gripa honom, ifall han här kunde träffas. Räv frågade dem efter nyheter.

— Vi hava inga andra med oss än dem, du själv torde hava sport, svarade de. Känner du ej något till Gisles färder, eller har han icke synts till här?
— Hit har han icke kommit, sade Räv, och hade han det vågat, skulle han ej här haft långt till sin egen snabba ofärd. Jag förstår icke, varför I ej hållen för troligt, att jag ej skulle vara lika villig som någon av eder att dräpa Gisle. Så mycket vett har jag, att jag finner en sådan mans stöd som Barks ej vara en så liten vinst, och hans vän vill jag gärna vara.
— Har du något emot, sporde de, att vi rannsaka ditt hus?
— Visst icke, svarade Räv, det vill jag livligt, ty jag vet, att dess säkrare förmån I leta på andra ställen, då I med visshet veten, att han ej är här. Gån nu in och söken grundligt!

De trädde in i stugan. Då husfrun Alfdis hörde deras buller, frågade hon, vad det var för oljud eller för ohyfsade glopar, som så väsnades hos folk vid nattetid. Räv bad henne hålla sig beskedlig, men hon lät ej många plumpheter och glåpord bli osagda; och de östes så över dem, att de visst icke hunno med att giva många igen. De letade icke dess mindre, men dock ej så nogsamt, som de kunnat, ifall de icke varit utsatta för sådana tillmälen av husfrun. Till sist lämnade de gården utan att ha funnit Gisle. De bådo bonden leva väl, och han bjöd dem lycklig resa. Då de kommo tillbaka till Bark, voro de ej synnerligen till freds med sin färd. Man tyckte litet var, att man hittills blott haft stor skam och skada av allt sitt letande men ej kommit ett enda fjät längre, än då man begynte. Bark vände nu hem. Ryktet om detta gick snart kring hela häradet, och det tycktes folk, att ingen förändring just kunde märkas i deras vedermödor för Gisles skull.

Gisle stannade en halv månad hos Räv. De skildes som goda vänner, och Gisle gav honom en kniv och ett bälte, bägge kostbara gåvor. Sedan hade han ej mera att giva bort. Han for nu till sin husfru vid Gertjuvsfjorden. Av alla dessa händelser hade hans rykte mycket vuxit; och det är ock sagt som sant, att Gisle ej haft sin överman i idrotter och mod. Men han hade icke lyckan med sig.

Kapitel 6 - Torkels fall
Tillbaka till sagans förstasida


Handlingen i Gisle Surssons saga utspelar sig i den nordvästra delen av Island.

 

  1. Hundrade. På Island bestämdes köpvärdet av jordagods och lösören efter värdet av visst antal alnar vadmal, varvid som enhet räknades hundra (d. v. s. ett storhundrade, hundratjugu) alnar. Hundrade i silver, värdet i silver av "ett hundrade" i vadmal, var efter forntida beräkning två och en halv mark silver (en mark vägde under vikingatiden ungefär 215 gram).