Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Sagan om Gunnlög ormtunga och Skald-Ramn

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Kapitel 1
Torsten Egilssons dröm.

På gården Borg i Borgarfjorden bodde en man, som hette Torsten. Han var av myramännens ätt1 och son av Egil Skalle-Grimsson, en frejdstor viking och skald. Torsten var en förmögen och mäktig hövding, klok, umgängsam och på allt vis hovsam. Väl var han ej en sådan rese till växt och styrka som fadern Egil men var dock en utmärkt man, mycket avhållen av alla. Han var en vacker man, vithårig och med de fagraste ögon. Hans husfru hette Jofrid, dotter av Gunnar Livarson, som varit en av Islands yppersta bågskyttar. Hon var en kärnkvinna.

Ett skepp, är det sagt, styrde en sommar från havet in i Guvåns mynning. Mannen, som förde det, hette Bergfinn; han var av norsk ätt, en tämligen till åren kommen och klok man. Torsten bonde red ned till skeppet, ty som hövding var han den, som städse bestämde, hurudan marknaden blev. Han tog med sig hem föraren Bergfinn, enär denne själv bett om att få sitt uppehåll på Borg. Gästen hölls här väl i heder men var dock under vintern mycket tystlåten. Han hade stor gamman av att tyda drömmar.

När våren var inne, frågade Torsten honom en dag, om han ville göra följe med upp till Valfjället, där borgfjordingarna hade sitt tingställe. Man hade sagt Torsten, att hans bodväggar2 ramlat. Norrmannen svarade, att han gärna gjorde honom sällskap.

Solen brände hett den dagen, och på platsen blev arbetet dem mycket mödosamt. Då de till sist fört upp väggarna, slogo de sig ned utanför boden. Torsten somnade in och gav sig svårt i sömnen, medan norrmannen satt helt stilla bredvid honom och lät honom drömma ut. När han vaknade, låg ännu trötthet över honom. Bergfinn sporde, vad han drömt, då han så givit sig i sömnen. Han svarade blott:

— Drömmar betyda intet.

Då de om aftonen redo hemåt, sporde norrmannen honom åter om hans dröm.

— Om jag säger dig den, sade Torsten, skall du också tyda den, som den är.

Bergfinn svarade, att han skulle göra ett försök, och Torsten berättade då:

— Jag drömde, att jag stod utanför huvuddörren hemma på Borg. Jag såg upp mot husen, och på takåsen satt en fin och fager svanhona. Jag tyckte henne vara min och kände, hur hon var mig kär Då såg jag en stor örn komma flygande ned från fjällen. Den kretsade fram till gården och satte sig ned bredvid svanen. Den kluckade till henne blitt, och hon syntes betagen därav. Jag såg, att örnen var svartögd och hade järnklor. Den tycktes mig vara ett ståtligt djur. Sedan såg jag en annan fågel nalkas söder ifrån. Även den flög fram mot Borg, sänkte sig ned bredvid svanen och ville fjäsa för henne. Det var också en stor örn. Men så snart den kommit till, begynte den andre att resa fjädrar, och de foro ihop och spändes skarpt och länge, och jag såg dem bägge blöda. Deras strid lyktades så, att de segnade döda ned på var sin sida om takåsen. Men svanhonan satt kvar och hukade sig sorgset ned. Därpå såg jag en fågel susa fram från väster. Det var en falk. Den flög hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flög de bägge tillsammans bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet att betyda, tillade han, den torde blott båda oväder: i luften skola stormar mötas, som komma ur de väderstreck, från vilka jag såg fåglarna flyga.
— Den meningen har icke jag om drömmen, sade norrmannen.
— Gör då av den vad du finner rimligast, svarade Torsten, och låt mig höra. Norrmannen sade:
— Fåglarna, du sett, månde vara mäns fylgjor3. Din husfru går havande, och hon skall föda ett dejligt och fint möbarn, som du kommer att hålla mycket av. Från de väderstreck, ur vilka du såg örnarna flyga, skola två ansenliga män komma och fria till din dotter. De skola fattas av mäktig kärlek till henne och kämpa om henne, och i den kampen skola de bägge dö. Därefter skall ur det väderstreck, ur vilket falken flög, en tredje man träda fram och bedja om hennes hand. Med henne varder hon gift. Nu har jag tytt din dröm, och så skall den sannas.
— Ovänligt och vrängt är drömmen tydd, sade Torsten, och ej torde du förstå dig på att reda ut drömmar.
— Du skall en gång få röna, hur din dröm fullbordas, svarade Bergfinn.

Sedan visade Torsten sig kylig mot gästen. Han lämnade Borg om sommaren och är nu ute av sagan.

Kapitel 2 - Helga den fagra.
Tillbaka till sagans förstasida


Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden.
  1. Myramännen kallades Egil Skallagrimssons släkt, emedan hans och hans efterkommandes gård Borg var belägen på ett område, som hette Myrar (d. v. s. "myrarna"), vid Borgarfjorden i sydvästra Island.
  2. Bod, namn på de tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man gjorde sig redo till en sjöfärd.
  3. Fölgja var enligt fornnordisk tro ett övernaturligt väsende, en skyddsande, som, vanligen i djurgestalt, tänktes ledsaga människan och vara nära förbundet med hennes öde. Varje människa hade sin fölgja, som man tänkte sig på något sätt svara emot hennes lynne eller levnadsställning; en krigisk man hade sålunda t. ex. varg eller björn till fölgja. Fölgjorna uppenbarade sig för människan oftast i drömmar; sagorna omtala dock stundom, att de visat sig för en person i vaket tillstånd. Att se sin egen fölgja ansågs "förebåda en snar död.