|
Kapitel 5
Gunnlög träffar Helga. Hans tvekamp med Ramn på
alltinget. Om Ramn förtäljes, att han firade sitt bröllop på Borg, men de flesta
säga, att bruden var mycket sorgbunden; och är det sant, vad ordspråket
maler, att länge minnes man det, man som ung förnummit, och så gick det
henne nu.
Med Helga, sin hustru, for Ramn sedan hem till Mossfjäll, och när de varit
där i kort tid, hände sig en morgon, innan de stått upp, att Helga låg
vaken, medan Ramn sov, och han gav sig hårt i sömnen. När han vaknade,
frågade hon, vad han drömt. Han svarade med en visa:
Vet — jag såg mig vila,
viv, i dina armar.
Rann i bäddens bolstrar
blod ur
sårat huvud.
Ej dess strida strömmar
stämma du förmådde —
lätt ser Ramn sig
ligga
lik, min fagra husfru. — Slikt skall jag aldrig gråta över, sade Helga, och illa haven I svikit
mig, ty Gunnlög är säkert nu på Island. Och Helga grät häftigt.
Kort därefter spordes runt i bygderna Gunnlögs hemkomst, och Helga vart då
så kärv emot Ramn, att han ej förmådde hålla henne kvar hemma, utan foro de
åter till Borg, där Ramn hade föga glädje i samlivet med henne. Under bröllopet på Borg inträffade den nyheten, att bonden Svarting
Bock-Björnsson friade till en kvinna vid namn Hallgerd Toroddsdotter, och
vart det överenskommet, att bröllopet skulle stå hos brudens frände Torkel
på Skånö gård.
Nu gjorde man sig i bygderna redo att rida till gillet. Torkel bonde hade
även inbjudit Illuge svarte och hans söner. Men medan Illuge gjorde sig
resfärdig, satt Gunnlög lugn inne i stugan. Illuge gick in till honom och
sporde, varför han icke rustade sig med till färden. Gunnlög svarade, att
han alls icke ärnade fara. — Du skall göra resan med, frände, sade Illuge, och inlåt dig icke på
längtan efter en enda kvinna, men låtsa du, som om alltsamman vore förgätet,
ty aldrig skall det fattas dig kvinnor! Gunnlög gjorde sig färdig att fara med.
Gästerna samlade sig till gillet, och Illuge och hans söner fingo sin plats
i det ena högsätet1; i det
andra mittemot dem sutto Torsten Egilsson och hans svärson Ramn jämte
brudgummens följe. Kvinnorna hade plats samman på tvärbänken, och Helga den
fagra satt närmast bruden. Hon lät ofta blicken vila på Gunnlög, och det
sannades, som är sagt, att icke dölja kvinnoögon, om en man älskas.
Gunnlög var fagert klädd: han bar den goda dräkt, som konung Sigtrygg skänkt
honom, och han syntes, där han satt, ståtligare än alla de andra både för
styrkans skull och vänhetens och växtens.
Glädjen var ej stor vid gillet.
Den dag, då man redde sig till uppbrott, gingo kvinnorna ifrån varandra och
rustade sig, även de, till hemfärd. Då gick Gunnlög bort till Helga. De
talade länge tillsammans, och Gunnlög kvad en visa:
Ingen dag det unnats
än Ormtunga glädje,
sedan han till husfru
Helga tog,
den fagra.
Jungfruns fader föga
fruktat har min tunga:
bonden gav för guldet
glatt åt Ramn den sorgsna Och åter kvad han: Värst, du väna Helga,
ville jag dock löna
falske friarn ej — men
fader din och moder,
som så fin dig födde,
fager
under dräkten.
Trollen måtte taga
täcka hövdingsdottern! Han gav Helga kappan, som konung Adalråd givit honom, och det var en
ypperlig prydnad. Hon tackade honom mycket för skänken.
Därpå gick han ut. På stenbron uppe vid huset stodo ston och hingstar
sadlade och bundna, och många av dem voro präktiga djur. Han sprang upp på
en av hingstarna och sprängde av utmed tunet, hän där Ramn stod, så att
denne måste fara åt sidan. — Icke behöver du löpa i väg, Ramn, ropade Gunnlög, ty denna gången ärnar
jag icke jaga mer skräck i dig, men du vet, vad du har förskyllat. Ramn svarade honom med en visa: Hövs
ej hövdingssöner
hatfullt kiv att yppa
för att få i kvinno-
famn blott
ostört vila.
Sök du sunnan haven
slika mör i massa!
Vida jag plöjt vågen,
vet, var du dem finner. Måhända många finnas lika goda men mig synes det icke så, svarade Gunnlög.
Då sprungo Illuge och Torsten till för att hålla dem ifrån varandra. Och
Gunnlög kvad: God och guldprydd kvinna
gnidarn sålt åt honom,
Ramn, som ärerörigt
rosas
som min like.
Adalråd för örlig
ej mig hem lät fara.
Ty är helst min tunga
tyst i gilleslagen. Sedan red man hem, var till sitt, och det var lugnt, och intet märkligt
timade under vintern. Numera hade Ramn alls ingen glädje i ,sitt samliv med Helga — alltsedan hon
och Gunnlög träffats.
På sommaren red man med stora följen till tings: Illuge svarte och hans
söner, Gunnlög och Hermund, Torsten Egilsson, Anund från Mossfjäll och Ramn
och hans andra söner samt bonden Svarting. Skaftc Toroddsson var då ännu
lagsagoman.
En dag, då alla målen varit före och folket mangrant samlat sig vid
lagberget, äskade Gunnlög ormtunga sig ljud och sade: — Är Ramn Anundsson här?
Han jakade.
—
Du vet, att du tagit rnin löfteskvinnn från mig,
sade Gunnlög, och du har gjort dig till min fiende. Därför vill jag nu bjuda
dig envig här på tinget, på Öxarå holme, med tre dagars frist.
— Det är gott bjudet, svarade Ramn, vad man ock av dig kunnat vänta, och jag
är fullt färdig att möta dig, så snart du vill. Med detta avtal voro bådas fränder mycket illa till freds, men det var på
den tiden lag, att envar, som fann sig förorättad av en annan, kunde bjuda
denne holmgång2.
När de tre dagarna gått, rustade de sig till tvekampen, och Illuge svarte
ledsagade sin son med en stor flock män hän till holmen. Ramn följdes dit av
sin fader, Skafte lagsagoman och andra sina fränder. Innan Gunnlög trädde ut
på valplatsen, kvad han denna visa: Glad med goda
svärdet
går jag ut till holmen.
Hägne Gud i himlen
hult med
lycka skalden!
Klyva skall min klara
klinga lockig nacke —
Helgas makes
huvud
hoppe lätt från bålen! Och Ramn svarade honom ifrån holmen detta:
Skald, ej vet du, vilken
vist bland skalder hägnas:
ej ännu i eggen
är min klinga duven.
Bittert bud hon spörjer
bad som mö och
änka,
om så blir, att båda
bålt varann vi fälla. Hermund hade att hålla skölden för sin broder Gunnlög och Svarting för Ramn.
Med tre mark silver skulle den lösa sig ur enviget, som först vart sårad.
Ramn hade första hugget, enär han blivit utfordrad, och han högg ovan i
Gunnlögs sköld, så att svärdet brast under fästet, ty hugget föll med stor
kraft; och klingspetsen snuddade studsande upp mot Gunnlögs kind och gav den
en mycket lätt skråma. Då sprungo Illuge och Anund och många andra fram
mellan kämparna. — Jag förklarar Ramn övervunnen, ty han står vapenlös, sade Gunnlög.
— Men jag kallar dig besegrad, svarade Ramn, ty du är sårad. Då vart Gunnlög häftigt vred och ropade, att striden ännu icke var slutad.
Men hans fader Illuge förklarade, att de för den gången kämpat nog. — Önska ville jag, sade Gunnlög, att jag och
Ramn en annan gång möttes så, att du, fader, vore för fjärran för att kunna
skilja oss åt. Härmed åtskildes man och vände åter till sina bodar.
Nästa dag vart det i lag satt, att hädanefter vore all holmgång förbjuden på
Island. Det skedde efter de yppersta mäns råd, som då voro tillstädes, och
voro de de visaste i landet. Denna holmgång mellan Gunnlög och Ramn var
alltså den sista, som hölls på Island. När Hermund och hans broder Gunnlög en morgon gingo ned till Öxarån för att
två sig, vandrade en skara kvinnor på andra sidan ån, och bland dem var
Helga den fagra. — Ser du Helga, din väninna, där på andra sidan vattnet? frågade Hermund.
— Visst ser jag henne, svarade Gunnlög, och denna visa undföll honom:
Född hon vart att väcka
vildsint kamp bland kämpar.
Rasande från Ramn jag
rycka henne ville.
Litet nu sig lönar
längtansfullt att blicka,
att den
svaneljusa
se i mörka ögon. De gingo över ån, och Helga och Gunnlög samtalade en stund. När han gick
tillbaka med brodern, stod Helga länge och stirrade efter honom. Så snart
han åter nått över ån, såg han sig om och kvad:
Hennes blickar blänka
blixtskarpt såsom falkens.
Sköna ögon skjuta
skenet in
i mina.
Deras starka stråle,
strimmande i dagen,
skall än värre vånda
vålla
jämt oss bägge. Man red hem från tinget, och Gunnlög var åter hemma på Gilsbacke.
En morgon, då han vaknade, hade alla andra i huset redan stigit upp. Blott
han låg i sitt sängrum innanför långbänken. Då trädde tolv män in i salen,
alla fullväpnade. Det var Ramn Anundsson, som kom. Gunnlög sprang strax upp
och grep efter sina vapen. Då sade Ramn: — Intet har du alls att frukta. Mitt ärende hit är det, du nu skall höra.
Du bjöd mig holmgång på alltinget i sommar, och du menade, att den intet
slut fick. Nu vill jag bjuda dig, att vi bägge i sommar draga bort från
Island och hålla envig i Norge. Där skola icke våra fränder stå oss i
vägen.
— Manligt talade du där! utbrast Gunnlög. Del förslaget hyllar jag med
glädje. Var välkommen, Ramn Anundsson, och tag emot den undfägnad, du själv
äskar!
— Din inbjudning är god, svarade Ramn, men denna gång måste vi först och
främst sätta oss till häst igen. Så skildes de.
Deras fränder voro mycket obelåtna med denna överenskommelse, men de
förmådde ej rubba den, ty själva voro Ramn och Gunnlög alltför lystna efter
att träffas. Dessutom måste allt gå, som ödet utstakat det.
Kapitel 6 - Gunnlög och Ramns tvekamp i Norge.
Tillbaka till sagans förstasida |
Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden. |
