|
Kapitel 2
Helga den fagra. Samma sommar gjorde Torsten sig färdig till tingsresa. Innan han red
åstad, vände han sig en gång till sin husfru Jofrid: — Det är nu så, sade
han, att du går med barn. Föder du ett möbarn, skall det sättas ut; varder
det en sven, skall han uppfödas. När allt landet var i grund hedniskt, var
det sed, att folk, som hade många barn att sörja för, satte sina nyfödda ut
att förgås på öde ställen, men slikt hölls dock alltid för en ond gärning.
Då Torsten talat till slut, svarade Jofrid:
— Ditt tal är icke värdigt den man, du är, och du menar nog ej heller, att
sådant skall ske — du, som är så rik!
— Du, som känner mitt lynne, genmälde Torsten, vet, att det icke går väl, om
man ej gjort, vad jag bjudit. Därefter red han till tings, och snart födde
Jofrid ett flickebarn, sällsamt fagert. När husets kvinnor ville bära det
till henne, bad hon dem ej göra sig omak och lät i stället kalla till sig
sin fårherde. — Du skall taga min häst och sadla den, sade hon. Med detta
barn skall du rida väster ut till Hjardarholts gård, och du skall bringa
Torgerd Egilsdotter1 det. Bed henne föda upp det i hemlighet, så
att ej ryktet härom når hennes broder Torsten, ty med sådan kärlek vila mina
ögon på detta barn, att jag icke nännes att se det utsatt. Här har du tre
mark silver2 för din tjänst, och Torgerd skall giva dig reskost och där
väster ut skaffa dig överfart över havet. Fårherden gjorde, som hans
husfru bjudit. Han red med barnet väster ut till Hjardarholt och gav det i
Torgerds händer. Hon halp honom sedan att komma utomlands. Barnet lät hon
uppfödas hos en av sina gårdsbrukare. När Torsten kommit åter från tinget,
sade Jofrid honom, att barnet, enligt hans befallning, burits ut i ödemark,
och att fårherden stulit hennes häst och försvunnit. Han förklarade, att hon
handlat väl, och skaffade sig sedan en annan fårherde.
Så förgingo sex år, utan att det skedda kom i dagen. Då red Torsten en dag
till gästabud hos sin svåger Olof påfågel på Hjardarholt. Han var son av
Höskuld Dala-Kollsson och gällde då för den ypperste bland alla hövdingar på
västlandet. Där togs Torsten, som naturligt var, väl emot. Det är berättat,
att husfrun Torgerd en dag, medan gillet pågick, satt i högsätet bredvid sin
broder Torsten och samtalade med honom, under det Olof påfågel var i
samspråk med andra gäster. På bänken mittemot dem sutto tre ungmör. — Hur täckas dig dessa flickor, som sitta här mittemot oss, broder? frågade
Torgerd.
— Mycket väl, svarade Torsten, dock är en av dem allra vänast. Hon har din
husbonde Olofs hela fägring, men den ljusa hyn och anletets drag har hon
från oss myramän.
— Visst är det, som du säger, broder, återtog Torgerd, att hennes hy och
anletsdrag äro våra, men hennes fägring är icke Olofs, ty hon är ej hans
dotter.
— Hur hänger det ihop? frågade Torsten, och dock skulle hon vara din dotter?
— Sanningen att säga, frände, sade Torgerd, är hon, den fagra ungmön där,
icke min dotter utan din; och sedan berättade hon honom allt så, som det
tillgått, samt bad honom tillgiva både sig och Jofrid ohörsamheten emot hans
påbud.
— Ej kan jag lasta eder för detta, sade Torsten, ty allt går dit ödet välver
det, och min kortsynthet haven I på ädelt sätt gjort oskadlig. Så väl
behagar mig denna mö, att jag tror stor lycka ligga i att äga henne — ett så
skönt barn. Men vad heter hon?
— Hon heter Helga, svarade systern.
— Helga den fagra, återtog Torsten. Nu skall du ställa allt så till reds åt
henne, att hon kan fara hem med mig. Torgerd gjorde, som han bad, och
Torsten följdes ut från Hjardarholt med goda gåvor. Helga red hem med honom
och fostrades upp på Borg med stor omvårdnad och kärlek av fader och moder
och alla fränder.
Kapitel 3 - Helga bliver Gunnlög ormtungas löfteskvinna.
Tillbaka till sagans förstasida |
Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden. |
