Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Magnus Erlingssons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 1

Sedan Erling hade fått visshet om, vilka planer Håkon och hans män hade1, sände han bud till alla de hövdingar som han visste hade varit konung Inges förtrogna vänner, till de av konungens hirdmän och handgångna män som hade kommit undan samt till Gregorius huskarlar2 och kallade dem till ett möte. Då de träffades och samtalade, blev det genast beslutet, att de skulle hålla hären samlad, och de förbundo sig härtill genom fasta löften inbördes.

Sedan rådslogo de om, vem de skulle taga till konung. Erling »skakke» tog till orda och frågade, om det vore hövdingarnas och de andra ländermännens mening, att Simon »skalps» son, Harald »gilles» dotterson3, skulle tagas till konung, och att Jon Hallkelsson skulle sättas till anförare för flocken. Jon undanbad sig. Man sporde då Nikolaus Skjaldvorsson, konung Magnus barfots systerson4, om han ville bliva.
skarans hövding. Men Nikolaus svarade så, att det vore hans råd, att man skulle taga den till konung, som vore av konungaätt, och den till styresman för flocken, hos vilken man kunde vänta det största förståndet. Då frågade man Arne »konungsmåg», om han ville låta välja någon av sina söner, konung Inges bröder, till konung5. Arne svarade, att Kristinas son, konung Sigurds dotterson, hade den bästa arvsrätten till konungadömet i Norge. »Där är också», sade han, »den man till att styra för honom, som plikten åligger att draga försorg både om honom och riket, nämligen hans fader Erling, en klok och oböjlig man, mycket prövad i strider och en god styresman för landet. Han skall icke sakna framgång i detta företag, om hövdingarna följa honom.»

Många understödde livligt detta förslag. Erling svarade: »Det synes mig, efter vad jag hör, som om de flesta som bliva tillsporda häri helst skulle vilja draga sig undan från att åtaga sig denna vanskliga sak. Nu synes det mig, om vi taga fatt på detta, ovisst, huruvida den som ställer sig i spetsen för hären vinner konungavärdigheten, eller om det kommer att gå på samma sätt nu, som det har gått många andra som givit sig in på dylika stora företag, nämligen att de för den sakens skull ha mist all sin egendom och därtill livet. Om våra planer få framgång, så kan det nog hända, att det finnes några som skulle ha velat mottaga detta anbud. Men den som åtager sig detta vanskliga värv måste med all makt förebygga, att han icke möter mothugg eller fiendskap av dem som äro med i detta rådslag.» Alla lovade att göra denna överenskommelse med full trohet. Då sade Erling: »Det vill jag då säga som min mening, att det tyckes mig ligga den största fara för mitt liv i att tjäna Håkon; och fastän även detta synes mig mycket farofullt, så vill jag dock hellre äventyra att låta eder råda, och jag skall taga emot ledarskapet för flocken, om det är allas eder mening och önskan och om I viljen bekräfta saken med ed.» Alla lovade detta, och på denna sammankomst blev det sålunda avtalat, att de skulle taga Magnus Erlingsson till konung.

Sedan hölls ting i staden, och på det tinget blev Magnus tagen till konung över hela riket; han var då fem år gammal. Därefter trädde alla de män, som voro där och som hade varit konung Inges handgångna män, i den nye konungens tjänst, och var och en av dem fick samma titel och värdighet som han förut hade haft hos konung Inge.

  1. Jämför Håkon »härdabreds» historia kapitel 19.
  2. Gregorius, dvs. Gregorius Dagsson, som hade varit konung Inges trogne anhängare och medhjälpare (se Håkon »härdabreds» historia).
  3. Denne Simon »skalps» son är den nedan kapitel 6 och 7 omtalade Nikolaus Simonsson. Om giftermålet mellan Simon och Harald »gilles» dotter Maria se Konung Inges historia kapitel 22.
  4. Nikolaus' fader var Sigurd Hranesson; modern Skjaldvor, efter vilken han här nämnes, var på mödernet halvsyster till Magnus barfot. Jämför kapitel 38 nedan.
  5. Arne var gift med konung Inges moder, drottning Ingrid; se Konung Inges historia kapitel 16.

Kapitel 2
Konung Magnus färd till Danmark.

Erling »skakke» rustade sig till att fara bort och skaffade sig skepp; han hade med sig konung Magnus och alla de handgångna män som voro där. På färden medföljde Arne »konungsmåg», konung Inges moder Ingrid med sina två söner, Jon »kutiza»1, son till Sigurd »stork», samt Erlings huskarlar och de som hade varit Gregorius tjänare; de hade tillsamman tio fartyg. De foro söderut till Danmark till konung Valdemar2 och Buriz Henriksson3, konung Inges broder. Konung Valdemar och konung Magnus voro nära fränder; konung Valdemars moder Ingelborg och Kristinas moder, konung Magnus mormoder, Malmfrid, voro nämligen systrar, döttrar till konung Harald österut i Gårdar; Harald var son till Valdemar Jarisleivsson4.

Konung Valdemar tog väl emot dem, och han och Erling voro ofta i samtal och rådslag. Slutet på deras överläggningar blev, att konung Valdemar skulle från sitt rike giva konung Magnus all den hjälp som han behövde för att vinna Norge och sedan behålla det, och i gengäld skulle Valdemar ha den del av det norska riket som hans förfäder, Harald Gormsson och Sven tveskägg, hade haft, det vill säga hela Viken norrut till Rygjarbit5. Denna överenskommelse bekräftades med eder och bindande avtal. Därefter gjorde Erling och hans män sig redo till avfärd och seglade ut från Vendelskage6.

  1. Tillnamn av oviss betydelse.
  2. Valdemar: Valdemar I den store (se ovan Magnussönernas historia kapitel 20 not 5).
  3. Buriz var son till den danske prinsen Henrik Skatelar, med vilken Inges moder hade varit gift i ett tidigare äktenskap; se ovan Håkon »härdabreds» historia kapitel 18 not 5.
  4. Snorre förväxlar här Valdemar Jarisleivsson (Vladimir Jaroslavs son, död 1052) med brorsonen Vladimir Monomach (död 1125). Det var till den senare som Harald var son; jämför för övr. Magnussönernas historia kapitel 20 med anmärkningar.
  5. På gränsen mellan det gamla Agder och Grenland (nu gränsen mellan Aust-Agder och Telemark).
  6. Se Harald hårdrådes historia kapitel 34 not 7.

Kapitel 3
Strid i Tunsberg.

Konung Håkon for om våren strax efter påsk norrut till Tråndheim; han hade då alla de skepp som konung Inge hade ägt. Håkon höll ting i köpstaden1, och där blev han tagen till konung över hela landet; han gav Sigurd av Reyr2 jarlsnamn, och denne blev där tagen till jarl. Sedan foro Håkon och hans män tillbaka söderut och ända österut till Viken. Konungen begav sig till Tunsberg, och Sigurd jarl sändes österut till Kungahälla för att med en del av hären värja landet, om Erling komme söderifrån.

Erling och hans män kommo i land i Agder och styrde genast norrut till Bjorgvin. De dräpte där konung Håkons »syssloman», Arne »brigdar-skalle»3, och foro sedan tillbaka österut4 för att möta konung Håkon. Sigurd jarl hade icke fått någon underrättelse om Erlings färd till Norge och satt därför kvar österut vid Älven; konung Håkon var i Tunsberg. Erling lade till vid Hrossanes5 och låg där några dygn. Konung Håkon rustade sig i staden.

Erling seglade in emot staden. De togo ett lastskepp, fyllde det med ved och halm och satte eld på det; vinden låg på i riktning mot staden, och lastskeppet drev in emot den. Man förde två trossar ombord på lastskeppet, band två »skutor» vid dem och rodde sedan fram skutorna», efter som lastskeppet drev före. När det brinnande fartyget hade kommit nästan ända in till staden, höllo de män som voro på skutorna» fast lastskeppet med trossarna, för att staden icke skulle råka i brand; men röken, lade sig så tät över staden, att man icke kunde se något från bryggorna, där konungens fylking stod. Sedan förde Erling hela sin flotta in på vindsidan av elden och började skjuta på konungens här.


Striden i Tunsberg

När stadsborna sågo, att elden nalkades deras hus, och då många blevo sårade av skotten, höllo de råd och sände prästen Hroald »långtal»6 ut till Erling för att bedja om fred för sig och staden. Då han kom tillbaka och sade dem, att fred hade givits dem, upplöste de konungens fylking. Sedan stadsborna hade dragit bort, tunnades folket av på bryggorna. Några av Håkons män uppmanade till att hålla stånd, men Anund Simonsson, som då var den främste styresmannen för hären, sade: »Icke vill jag kämpa för att vinna makten åt Sigurd jarl, då han själv icke är tillstädes.» Därefter flydde Anund och hela hären jämte konungen och drog upp i landet. Där föllo många män i Håkons skara. Detta blev då kvädet:

Anund önskade icke
ännu att pröva kampen,
förrn Sigurd kom från söder
till hjälp med huskarlsflocken.
Magnus raska kämpar
käckt drogo upp för gatan;
Håkons klovassa hökar7
skyndade hastigt undan.

Thorbjörn »skakkeskald»8 säger så:

Jag hört, att lycka du hade,
jarl, i det vida Tunsberg —
gärna du blodar i striden
tanden på häxans fåle.
Stadens borgare räddes
för skuren av skarpa pilar;
männen fruktade elden
och klangen av spända bågar.

  1. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  2. Om denne se Håkon »härdabreds» historia, särskilt kapitel 1 ff.,
    7 ff.
  3. Senare ledet av detta tillnamn är ordet »skalle» (skalle, huvud) som användes i en mängd öknamn, oftast väl för att angiva någon egendomlighet i bärarens huvudform o. d. Vad förra ledet betecknar, är ovisst.
  4. Österut, dvs. till Viken.
  5. Hrossanes: nordspetsen av nuv. Nøtterø utanför Tunsberg.
  6. Tillnamnet syftar på bärarens vana att hålla långa tal (predikningar).
  7. »Håkons klovassa hökar»: Håkons krigare.
  8. Se hans biografi.

Kapitel 4
Om Erling och Håkon.

Erling »skakke» tog i Tunsberg alla de skepp som konung Håkon ägde; där fick han också »Bökesuden»1, som konung Inge hade haft. Erling for sedan omkring och lade under sig hela Viken och landet så långt norr ut som han kom. Han satt om vintern i Bjorgvin. Erling lät dräpa konung Håkons länderman Ingebjörn »sipel»2 norrut i Fjordarna3.

Konung Håkon uppehöll sig i Tråndheim under vintern, men om våren därefter uppbådade han leding och rustade sig att fara söderut emot Erling. Där voro då med honom Sigurd jarl, Jon Svensson, Eindride den unge och Anund Simonsson, Filippus Petersson. Filippus Gyrdsson, Ragnvald »kunta», Sigurd »kåpa», Sigurd »hjupa»4, Fredrik »köna»5, Askel på Forland, Gunnar byfogdes son Thorbjörn och Strad-Bjarne.

  1. Se Håkon »härdabreds» historia kapitel 9.
  2. Tillnamnet är flertydigt; möjligen identiskt med ett norskt dialektord sipil, »en som ständigt sörplar i sig».
  3. Fjordarna, dvs. Firdafylke.
  4. »Hjupa» var namn på ett överplagg, vanligen en över brynjan eller skjortan buren kort vapenrock.
  5. »Köna»: ett slags mindre fartyg eller båt.

Kapitel 5
Om Erlings här.

Erling var i Bjorgvin och hade en stor här. Han utfärdade reseförbud för alla skepp som ville fara norrut till köpstaden, emedan han trodde, att det alltför snart skulle komma underrättelser till Håkon, om skeppen finge fara däremellan. Han föregav som skäl, att det vore bättre för Bjorgvinborna, att de själva finge njuta de goda saker som funnos på skeppen — fastän köpmännen måste sälja dem billigare, än de funno skäligt — än att de fördes i händerna på deras fiender och ovänner, dem till hjälp och understöd. Nu samlades en mängd skepp i staden, ty många kommo varje dag, och inga foro därifrån. Sedan lät Erling draga de lättaste av sina skepp på land och lät det ryktet komma ut, att han tänkte vänta där och taga upp striden med sina vänners och fränders hjälp.

En dag lät Erling så blåsa till möte med alla skeppsstyresmännen och gav alla köpmansskeppen lov att fara, vart de ville. Då de som förde fartygen och redan lågo färdiga att avsegla med sin last — somliga med köpmansvaror, somliga i andra ärenden — hade fått tillstånd av Erling att fara, var det också god vind för att segla norrut längs kusten, och innan man hade hunnit till non1 den dagen, hade alla som voro resfärdiga avseglat. De som hade de snabbaste fartygen sökte att påskynda sin färd så mycket som möjligt, och alla kappades med varandra.

När denna flotta kom norrut till Möre, mötte de konung Håkons män. Han själv höll där på med att samla och utrusta sin här och kalla till sig ländermännen och ledingsfolket. Han hade icke på lång tid haft några underrättelser från Bjorgvin. Nu fingo han och hans män samma besked av alla skepp som kommo seglande söderifrån, det nämligen, att Erling »skakke» hade låtit draga upp sina skepp i Bjorgvin och att de skulle bliva tvungna att söka upp honom där. De sade, att Erling hade mycket folk. Håkon seglade då därifrån till Veö2, men sände Sigurd jarl och Anund Simonsson in i Raumsdal för att skaffa folk och skepp; han sände också några män till Nord- och Sunnmöre. Då konung Håkon hade uppehållit sig några få dagar i köpstaden, seglade han därifrån litet längre söderut; han menade, att deras färd därifrån skulle gå raskare och att folket skulle fortare komma till honom.

Erling »skakke» hade givit köpmansskeppen färdelov från Bjorgvin om söndagen; på tisdagen, när morgonmässorna voro lästa, lät han blåsa i konungsluren, kallade krigsfolket och stadsborna till sig och lät sätta ut de skepp som förut hade blivit dragna upp på land. Därefter höll han husting med sin här och med ledingsmännen, framlade sin plan, utsåg styresmän på skeppen och lät läsa upp, vilka som voro mönstrade till konungens skepp. Tinget slutade därmed, att Erling befallde var och en göra sig redo på den plats som han skulle ha och hotade med förlust av liv eller lemmar den som stannade kvar i staden, då han lade ut med »Bökesuden». Orm »konungsbroder»3 avseglade med sitt skepp genast om kvällen, och de flesta av de övriga fartygen hade redan förut legat segelfärdiga.

  1. Non (lat. nona hora, den nionde timmen): mässa som hölls kl. 3 e. m.
  2. Veö: köpstad på en ö av samma namn i Raumsdal.
  3. Son till konung Inges moder Ingrid och Ivar »sneis»; se Konung Inges historia kapitel 16.

Kapitel 6
Om Erling »skakke».

På onsdagen, innan mässorna hade lästs i staden, seglade Erling bort från staden med hela hären; de hade tjugoett skepp. Det blåste en kraftig vind söderifrån längs kusten. Erling hade med sig sin son, konung Magnus. Där voro många ländermän, och de hade mycket präktigt folk. Då Erling seglade norrut förbi Fjordarna, sände han en »skuta» in från segelleden till Jon Hallkelssons gård; de togo där Nikolaus, son till Simon »skalp» och Harald «gilles» dotter Maria1, till fånga och förde honom med sig ut till hären; han for på konungens skepp.

Tidigt i ottan på fredagen seglade de in i Steinavåg2. Konung Håkon låg där i en hamn med fjorton skepp. Han själv och hans män voro uppe på ön och lekte, och hans ländermän sutto på en kulle. De fingo se, att en båt rodde söderifrån in till ön. Två män sutto i den; de böjde sig vid rodden baklänges ända ned till bottnen av båten och togo icke mindre kraftigt i årorna framåt. När de kommo i land, gåvo de sig icke tid att binda båten utan sprungo genast båda. Stormännen sågo detta och sade sig emellan, att dessa män troligen hade nyheter att framföra. De stego upp och gingo emot dem, och så snart de möttes, frågade Anund Simonsson: »Kunnen I säga oss något om Erling »skakke», eftersom I faren fram så brådt?» Den som först kunde få mål i munnen för trötthets skull svarade: »Här kommer Erling seglande emot eder söderifrån med tjugo skepp eller inemot det och många mycket stora. I kunnen snart se deras segel.»

Då sade Eindride den unge: »För nära näsan, sa' karlen, blev skjuten i ögat.» De gingo nu skyndsamt dit där som lekarna pågingo, och därefter ljöd luren och det gavs signal till hela hären att gå till skeppen så fort som möjligt. Det var vid den tiden på dagen, då maten var nästan färdig. Allt folket rusade nu till skeppen. Var och en sprang ut på det fartyg som var honom närmast, och skeppen blevo härigenom ojämnt bemannade. De grepo till årorna, och några reste masterna, vände skeppen mot norr och styrde mot Veö, emedan de där väntade sig god hjälp av stadens män.

  1. Jämför ovan kapitel 1 not 3.
  2. Se Olav den heliges historia kapitel 178 not 1.

Kapitel 7
Konung Håkons fall.

Snart sågo de seglen på Erlings skepp, och de båda härarna kommo inom synhåll för varandra. Eindride den unge hade ett skepp som kallades »Draglaun», en stor långskepps-buza1; men han hade fått föga folk, ty de som förut varit på hans skepp hade sprungit ombord på andra fartyg. Det var det eftersta av Håkons skepp. När Eindride kom midtför ön Sekk2, hann »Bökesuden», som fördes av Erling »skakke», upp honom, och de två skeppen fästes samman. Håkon hade nästan hunnit in till Veö, när han hörde lursignaler; de skepp som voro närmast ville vända om och komma Eindride till hjälp. De båda härarna lade nu till strid, såsom de kunde komma till. Många segel föllo ned tvärs över skeppen, och dessa voro icke sammanbundna utan lade sig bord vid bord.
Denna strid varade icke länge, förrän ordningen bröts på konung Håkons skepp; några föllo och andra sprungo överbord. Håkon kastade över sig en blå kappa och sprang upp på ett annat skepp. Men han hade icke varit där länge, förrän han tyckte sig förstå, att han hade kommit bland fiender, och då han tänkte sig om, såg han icke någon av sina män eller något av sina skepp i närheten. Då gick han upp på »Bökesuden» och fram till männen i framstammen och bad om fred; »stamboarna» togo honom till sig och gåvo honom fred. I denna strid hade det varit stort manfall å ömse sidor, dock mest i Håkons här. På »Bökesuden» hade Simon »skalps» son Nikolaus fallit, och för detta dråp beskylldes Erlings egna män. Efter detta blev det ett uppehåll i striden, och skeppen skilde sig ifrån varandra.

Det blev sagt Erling, att konung Håkon var ombord där på skeppet, och att »stamboarna» hade tagit honom till sig och hotade att försvara honom. Erling sände då en man fram i skeppet och bad säga »stamboarna», att de skulle taga vara på Håkon, så att han icke komme undan, men sade sig icke sätta sig emot, att konungen finge fred, om detta vore stormännens vilja och om det från hans sida söktes förlikning. »Stamboarna» tackade honom alla hjärtligt för hans ord. Därefter lät Erling blåsa starkt i lurarna och befallde, att man skulle ro till anfall mot de skepp som ännu icke voro avröjda. Han sade, att de aldrig skulle få bättre tillfälle än nu att hämnas konung Inge. Då höjde alla härskri, eggade varandra och kastade sig in i striden.

Under detta tumult fick konung Håkon banesår. Efter hans fall och sedan hans män hade blivit varse detta, rodde de häftigt fram, kastade sköldarna, höggo med båda händerna och aktade icke på sitt liv. Men denna oförvägenhet blev dem snart till stor skada, ty Erlings män sågo, var de voro blottade för hugg. En stor del av konung Håkons här föll, och anledningen härtill var mest den, att Håkons män voro mycket underlägsna i antal och att de täckte sig så litet med sina sköldar. Det tjänade icke något till för Håkons män att bedja om nåd, undantagandes dem som stormännen togo i sitt våld och utlovade böter för. Dessa män föllo i Håkons här: Sigurd »kåpa», Sigurd »hjupa» och Ragnvald »kunta». Några skepp kommo undan och rodde in i fjordarna, och de männen frälste så sitt liv. Konung Håkons lik fördes in i Raumsdal och blev jordat där. Hans broder, konung Sverre3, lät sedan föra konung Håkons lik norrut till köpstaden4 och gravlägga det i stenmuren i Kristkyrkan på södra sidan i koret.

  1. Se ovan Harald hårdrådes historia kapitel 59 not 2.
  2. Sekk: nuv. Sekken i Moldefjorden sydöst om Molde.
  3. Sverre (f. c. 1150, d. 1202), enligt egen uppgift son till Sigurd Haraldsson och sålunda halvbroder till Håkon »härdabred», blev efter de här nedan kapitel 36 ff. omtalade händelserna anförare för de s. k. »birkebeinarna» och lyckades efter en flerårig kamp med Magnus Erlingsson göra sig till enahärskare i Norge. Sverre är en av det medeltida Norges dugligaste regenter och intressantaste personligheter. Med den dynasti som han grundlade nådde det norska riket under 1200-talet både andligt och materiellt sin största blomstring.
  4. Dvs. Nidaros.

Kapitel 8
Konung Håkons hövdingar fly.

Sigurd och Eindride den unge, Anund Simonsson, Fredrik »köna» och några andra hövdingar höllo samman flocken, lämnade skeppen kvar i Raumsdal och drogo sedan till Upplanden. Erling »skakke» och konung Magnus begåvo sig med sin här norrut till köpstaden och lade landet under sig överallt där de foro fram. Sedan lät Erling kalla till ting på Eyrar1; där blev Magnus tagen till konung över hela landet. Erling stannade där endast en kort tid, ty trönderna syntes honom icke vara att lita på för honom och hans son. Magnus kallades nu för konung över hela riket.

Konung Håkon var en mycket vacker man, väl vuxen, lång och smärt. Han var mycket bred över axlarna och därför kallade folket honom Håkon »härdabred». Eftersom han var ung till åren, styrde andra hövdingar riket med honom. Han var glad och vänlig i sitt tal, lekfull och ungdomlig till lynnet. Han var mycket avhållen av folket.

  1. Se ovan Magnus den godes historia kapitel 3 not 2.

Kapitel 9
Om konung Sigurd.

Markus på Skog1 var en man från Upplanden, en frände till Sigurd jarl. Markus uppfostrade konung Sigurds son, som också hette Sigurd. Uppländingarna togo Sigurd till konung på tillskyndan av Sigurd jarl och andra stormän som hade följt konung Håkon; de hade ännu en stor härstyrka. Deras skara for ofta delad i två flockar. Konungen och Markus höllo sig mera undan från striderna, men Sigurd jarl och de andra hövdingarna voro med sina följen oftare i fara. De drogo mest omkring på Upplanden, men vände sig stundom ned emot Viken.

Erling »skakke» hade ständigt sin son Magnus med sig; han hade hela skeppsflottan och hade vård om hela rikets försvar. Han var i Bjorgvin någon tid om hösten och for därifrån österut till Viken och slog sig ned i Tunsberg. Han ämnade tillbringa vintern där och lät i Viken indriva de skatter och intäkter som tillkommo konungen. Eftersom Sigurd jarl hade litet land men stort följe att underhålla, blev det snart brist på penningar för honom, och där hövdingarna ej voro närvarande, sökte hans folk tillägna sig gods på olagligt sätt, delvis genom fräcka anklagelser men delvis med uppenbart rån.

  1. Skog: en gård i Ringsaker på Hedemarken.

Kapitel 10
Sigurd jarl förbannas.

Vid denna tid stod det norska väldet i rikt flor. Bönderna voro rika och mäktiga och ovana vid förtryck eller ofred av krigarflockarna. Det förekom icke något rån, utan att det genast blev mycket omtalat och fördömt. Innevånarna i Viken voro mycket goda vänner till konung Magnus och Erling; härtill bidrog mest den kärlek som de hade hyst till konung Inge Haraldsson, ty Vikborna hade alltid med sin styrka tjänat under hans baner. Erling lät hålla vakt i staden; tolv män vakade var natt.

Erling höll ständigt ting med bönderna, och där talades ofta om Sigurdsmännens våldsgärningar. På intalan av Erling och andra män i hären ropade bönderna livligt bifall till den meningen, att det skulle vara en lycklig gärning, om man kunde få den flocken nedgjord. Arne »konungsmåg» talade länge om denna sak och slutade med några hårda ord; han bad alla dem som voro närvarande på tinget, både krigsfolket och bönderna och stadsborna, att de skulle med vapenbrak efter lagen döma Sigurd jarl och hela hans flock i djävulens våld, både levande och döda. På grund av den upphetsning och våldsamhet som rådde i sinnena gingo alla in på detta, och denna gruvliga sak blev antagen och fastställd, såsom lagen bjuder att döma på tinget. Prästen Hroald »långtal» talade också i detta mål; han var en mycket vältalig man, och hans tal gick nästan ut på detsamma som förut hade blivit sagt. Erling höll gästabud om julen i Tunsberg, och konungen utbetalade lönerna där vid kyndelsmässan.

Magnus Erlingssons historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Magnus Erlingssons förstasida