Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88

År 16 e. Kr.
(E. R. b. 769)

KAP. 20 Intet af detta var Cesar obekant: plan, belägenhet, det uppenbara, det dolda, allt kände han och vände fiendernes list till förderf för dom sjelfva. Åt underfältherren Sejus Tubero öfverlemnade han rytteriet och fältet; fotfolket fördelade han så, att en del skulle å. den jemna vägen rycka in i skogen, den andra bestiga den uppkastade vallen; det svåra bestämde han för nig sjelf, det öfriga för underfältherrarne. De som fått slätten på sin del bröto lätt fram; de som skulle storma vallen drabbades ofvanifrån af så väldiga slag, som om de skolat bestiga en mur. Härföraren fann det ofördelaktiga af en strid på nära håll; han drog derför legionerna något tillbaka och befalde slungarne och skyttarne afskjuta sina vapen och fördrifva fienden. Spjut kastades ur fältstyckena, och ju åskådligare försvararne stodo, dess mera blefvo de sårade och fälda. Efter vallens eröfrande var Cesar den förste som med liftrupper inbröt i skogen. Här kämpade man emot man. I ryggen stängdes fienden af kärret, romarne af floden eller bergen: för båda ingen möjlighet att undkomma, enda hoppet i tapperhet, enda räddningen i seger.

 
KAP. 21 Germanerne hade icke mindre mod, men stridens och vapnens beskaffenhet gjorde dem underlägsna. Ty på det trånga rummet kunde denna ofantliga mängd hvarken framsträcka eller draga tillbaka de omåttligt långa lansarna och, nödgad att kämpa på fast fot, icke draga fördel af språng och vighet; då den romerska soldaten deremot, med skölden tryckt till bröstet och handen på värjfästet, genomborrade barbarernes grofva lemmar, deras obetäckta ansigten, och öppnade sig väg öfver slagna fiender; under det Arminius, genom beständiga faror eller af ett nytt sår försvagad, redan var mindre rank, och äfven Inguiomerus, som flög från led till led, öfvergafs af lyckan, icke af tapperheten. Germanicus hade aftagit hjelmen, för att lättare igenkännas, och ropade till sitt folk: »de skulle utan afbrott hugga ned; fångar behöfdes icke; endast nationens utrotande kunde göra slut på kriget.» Det var redan sent på dagen, då han drog en legion ur striden, för att uppslå ett läger: de öfriga mättade sig ända in på natten med fiendeblod. Rytteriets kamp var icke afgörande.  
KAP. 22 Sedan Cesar i ett offentligt tal prisat segervinnarne, uppreste han en vapentrofé med denna stolta inskrift: »Efter besegrande af folkslagen emellan Rhen och Elbe, har Tiberius Cesars här helgat denna minnesvård åt Mars och Jupiter och Augustas.» Om sig tillade han intet, af fruktan för afund eller emedan han ansåg medvetandet af hvad han gjort vara tillräckligt. Derpå uppdrog han åt Stertinius att bekriga angrivarierne, om de icke skyndade att gifva sig. Men som de bönföllo om nåd och underkastade sig allt, erhöllo de oinskränkt tillgift.  

KAP. 23 Emellertid var sommaren redan långt framliden; några legioner skickades derför landvägen tillbaka till vinterqvarteren, de flesta inskeppades och fördes af Germanicus på Emsfloden ut i stora oceanen. I början hördes på det stilla hafvet endast bullret af årorna, fladdrandet af seglen på tusen fartyg; men snart skocka sig svarta moln, och nedströmmande hagel och vågorna, af kämpande vindar från alla sidor drifna i hvirflar, förtaga utsigten, hindra styrandet; och soldaten, som, bäfvande och obekant med hafvets stormar, störer sjöfolket eller i otid hjelper, gör äfven de erfarnas åtgärder fruktlösa. Luft och haf beherrskas sedan oinskränkt af sunnanvädret, hvilket, förstärkt af Germaniens bergiga kuster*), djupa floder och en omätlig sträcka af moln, och häftigare genom granskapet af nordens köld, våldsamt fattar skeppen och kastar dem spridda i öppna oceanen eller mot öar1, vådligt omgifna af branta klippor eller dolda sandreflar. Knapt och med möda voro dessa undvikna, då floden inträdde och dref åt samma sida som vinden; nu höll intet ankare, ingen pumpning var tillräcklig emot de instörtande vågorna. Hästar, dragare, tross, sjelfva vapnen kastades öfver bord, för att lätta fartygen, som på sidorna intogo vatten och öfversköljdes af floden.

  • Tumidis terris: kanske rättare humidis, vattenrika? (Bertil Cavallin översatte det till: fuktiga kuster.)
  1. Antagligen nära Ems och Weser. Några klippiga öar finns inte närmare än Helgoland. Måhända är klipporna en målerisk "romantisk" tillsats.
KAP. 24 Så mycket som oceanen är stormigare än det öfriga hafvet, och Germanien utmärker sig genom luftstreckets hårdhet, så mycket öfvergick denna olyckshändelse allt i ovanlighet och storhet. På alla sidor fiendtliga kuster eller ock ett haf så vidsträckt och djupt, att man tror det vara det yttersta och derutöfver intet land. En del af fartygen sjönk; flera uppkastades på vidt aflägsna öar, af ingen menniska bebodda, der således manskapet omkom af hunger, utom dem hvilkas lif uppehölls genom köttet af de hästar som uppvräktes på samma ställe. Endast Germanici galär hamnade vid chaucernes kust, der han under alla dessa dagar och nätter, vandrande på klippor och framskjutande uddar, anklagade sig såsom vållande till den grufliga olyckan och med möda hindrades af sina vänner att i samma haf söka döden. Ändtligen, med flodens återfall och gynnande vind, återkommo flera fartyg, redlösa, med få åror eller med utspända kläder (i stället för segel), och några förda i släptåg af de mindre skadade. Dessa lät han i hast upplaga och skickade dem att undersöka öarna. Genom denna omsorg uppsamlades de flesta (af manskapet). Angrivarierne, som nyligen blifvit upptagna till skyddsförvandter, återlemnade många, dem de lösköpt af de längre in i landet boende; några hade blifvit drifna till Britannien och återsändes af dess småkonungar. Allt som någon återkom ifrån långväga orter, berättade han underbara ting, om hvirfvelvindar, oerhörda foglar, hafstroll, dubbelskapnader af menniskor och djur — saker dem han sett, eller af förskräckelse trott sig se.  
KAP. 25 Ryktet om flottans undergång, såsom för germanerne en uppmuntran till krig,  var  för Cesar en uppmaning till dess hämmande. Åt Cajus Silius ger han befallning, att med trettiotusen man till fot och tretusen till häst gå emot catterne; han sjelf bryter med en större styrka in i marsernes land, hvilkas anförare Malevendus, nyligen upptagen i vårt beskydd, angaf att örnen efter en variansk legion under obetydlig bevakning förvarades nedgräfd i en lund i nejden. Straxt skickas en trupp att framifrån utlocka fienden; andra att kringgå honom och bakom hans rygg uppgräfva jorden. Båda gynnades af lyckan. Så mycket raskare fortsätter Cesar sitt tåg djupare in i landet, härjar, nedergör fienden, som antingen icke vågade drabbning eller, om han någon gång fattade stånd, genast blef slagen och, såsom man erfor af fångarne, aldrig varit mera betagen af räddhåga. Ty »oöfvervinnerliga (sade de) voro romarne och kunde af inga olycksöden kufvas. Deras flotta vore förstörd, deras vapen förlorade, stränderna beströdda med kroppar af hästar och folk — och efter allt detta hade de inbrutit med samma tapperhet, med lika öfverdåd och — snart skulle man säga — i större antal.»  

KAP. 26 Trupperna fördes nu åter i vinterläger, hjertligt glada att genom ett lyckligt fälttåg hafva ersatt motgångarna på hafvet. Glädjen ökades genom Cesars frikostighet, då han åt hvar soldat utbetalte så mycket som han uppgaf sig hafva förlorat. Också ansågs det för otvifvelaktigt att fienden svigtade och tänkte på att bedja om fred, och att kriget med nästa sommar kunde bringas till slut. Men Tiberius manade honom genom bref på bref »att komma tillbaka, för att fira den honom tilldömda triumfen. Han hade redan erfarit nog af gynnande händelser, nog af missöden. Lyckliga och stora slagtningar hade han hållit; men han borde ock minnas förlusterna, hvilka, ehuru tillfogade af vindar och vågor, utan anförarens förvållande, voro icke dess mindre betydliga och smärtande. Han sjelf (Tiberius), som af den odödlige Augustus nio gånger1 varit sänd till Germanien, hade uträttat mera med klokhet än med styrka. Så hade sugambrerne blifvit bragta till undergifvenhet, så sveverne och deras konung Maroboduus genom fred bundna. Äfven cheruskerne och de öfriga fiendtliga folken kunde nu, sedan Roms hämd blifvit tillfredsstäld, öfverlemnas åt inre misshälligheter.» Då Germanicus utbad sig ännu ett år, för att fullborda hvad han börjat, satte han dennes blygsamhet än starkare på prof, genom anbud af det andra konsulatet, hvars förvaltning han närvarande skulle bestrida, Han tillade att, »om kriget ännu måste fortsättas, borde han lemna sin broder Drusus ett tillfälle till ära, hvilken nu, då ingen annan fiende funnes, endast i Germanien kunde förvärfva imperatorsnamnet och vinna en lager.» Germanicus dröjde icke längre, ehuru han väl insåg att detta var en tom förevändning, och att han af afund rycktes ifrån en redan förvärfvad ära.

  1. Sju fälttåg var särskilt betydelsefulla och omfattande: 9 och 8 f.Kr., 4, 5, 9, 10 och 11 e.Kr.

KAP. 27 Det var omkring samma tid som Libo Drusus, af scriboniernes ätt, blef angifven för stämplingar emot staten. Jag vill omständligare förtälja början, fortgången och slutet af detta mål, emedan då först den sjukdomen yppade sig som under så många år har frätit på samhället. Firmius Catus, en senator af Libos närmaste vänner, förförde den oförsigtiga, för bländverk tillgängliga, ynglingen, att lemna förtroende åt chaldeers1 spådomar, magers vidskepelser, ja äfven åt drömtydare, i det han beständigt erinrade honom att Pompejus var hans ättefader, Scribonia, som fordom varit Augusti maka, hans faster, Cesarerne hans fränder, hans hus uppfyldt med ättebilder, och inledde honom i yppighet och skuldsättning,   sjelf delande hans utsväfningar och hans betryck, för att genom dess flera anledningar kunna snärja honom.

  1. Kaldéer = astrologer. De förvisades 139 f.Kr. men under Tiberius tid blev de på nytt betydande. Tacitus själv var inte främmande för astrologin (jfr IV, 58; VI, 22) och Tiberius var mycket intresserad.

KAP. 28 Då han funnit nog vittnen och äfven slafvar som kände saken, begär han företräde hos fursten, sedan han genom Flaccus Vescularius, en romersk riddare, som ägde närmare umgänge med Tiberius, uppgifvit brottet och den brottslige. Tiberius afvisade icke angifvelsen, men beviljade icke företräde; »ty de kunde genom samma Flaccus meddela hvarandra hvad de ville säga». Emellertid upphöjer han Libo till pretor, bjuder honom till sitt bord, utan ovilja i sin blick, utan häftighet i sina ord — så djupt hade han förborgat sin vrede — och då han kunnat förekomma alla hans yttranden och företag, ville han hellre utforska dem; ända tilldess en viss Junius, anmodad att genom besvärjelser framkalla underjordens skuggor, angaf detta hos Fulcinius Trio1. Frejdad ibland åklagare var Trios karakter och angelägen att vinna namn genom elakhet. Straxt angriper han den angifne, går till konsulerne, fordrar undersökning i senaten; och fäderne kallas, med tillsägelse att »ämnet för rådplägningen vore vigtigt och förskräckligt».

  1. Jfr III, 10, 19; V, 11; VI, 4, 38.
KAP. 29 Libo går emellertid i sorgdrägt, åtföljd utaf fruntimmer af högsta stånd, från hus till hus, anropar sina fränder, beder om en röst till beskydd emot farorna. Alla vägra, under olika förevändningar, af lika fruktan. På senatsdagen blef han — utmattad af ångest och bekymmer eller, såsom några berättat, för låtsad sjukdom — förd i bärstol till dörren af rådsalen, der han, stödd på sin broder, med utsträckta händer och ödmjuka böner vänd till Tiberius, emottages af honom med oförändradt anlete. Tiberius uppläser derpå klagoskriften och författarnes namn, men med den varsamhet i ton, att han hvarken syntes mildra eller försvåra beskyllningarna.  

KAP. 30 Utom Trio och Catus hade äfven Fontejus Agrippa och Cajus Vibius uppträdt såsom åklagare. Dessa tvistade om rättigheten att föra ordet emot den anklagade; tilldess Vibius — då ingendera ville gifva efter, och Libo instält sig utan försvarare — förklarade att han punktvis ville föredraga käromålen. Han framlade nu skrifter som röjde det största vanvett, såsom att Libo skulle förfrågat sig »om han skulle blifva nog rik, för att med penningar kunna täcka den appiska vägen ända till Brundisium». Der voro ock andra punkter af samma slag, fåvitska, orimliga eller, mildast bedömda, ömkansvärda. I en skrift voro likväl vid Cesarernes och senatorernes namn vissa farliga eller hemlighetsfulla tecken, såsom åklagaren påstod, af Libos egen hand tillsatta. Då svaranden nekade, beslöts att de trälar som kände hans handstil skulle på sträckbänk förhöras. Men som ett pinligt förhör i mål, som gälde en husbondes lif, var genom ett gammalt senatsbeslut förbjudet, så gaf Tiberius — förslagen och uppfinnare af en ny rättslära — befallning att försälja dem alla till statens ombud*), naturligtvis på det pinlig undersökning med dem emot Libo, utan kränkning af senatsbeslutet, skulle kunna anställas. I anledning deraf anhöll den anklagade om uppskof till följande dagen och uppdrog vid hemkomsten åt sin slägting, Publius Qvirinius att framföra till fursten sina sista böner. Svaret blef »att han kunde vända sig till senaten.

  • Actor publicus: en embetsman, som förvaltade statens egendomar och förde dess räkenskaper.
KAP. 31 Emellertid kringhvärfdes huset af soldater, och redan gjorde de larm på förgården, i afsigt att blifva hörda och sedda; då Libo, plågad af sjelfva den måltid hvilken han, såsom sin sista njutning, låtit anrätta, påkallar en baneman, fattar slafvarnes händer, trycker i dem ett svärd. Och då dessa, under det de bäfvande veko undan, omstjelpte lampan, som stod på bordet, gaf han sig i mörkret, som för honom var dödsbringande, tvenne styng i underlifvet. Vid det rosslande han uppgaf i fallet, störtade hans frigifne in, och soldaterne afträdde, när de sågo honom mördad. Anklagelsen blef likafullt i senaten med samma allvar fullföljd, och Tiberius bedyrade med ed att han skulle hafva bedt för hans lif, äfven om han funnits skyldig, så framt han ej sjelf påskyndat sin död genom sjelfmord.  

KAP. 32 Hans egendom delades emellan åklagarne, och de som voro medlemmar af senaten erhöllo, utom den vanliga ordningen, pretorsvärdigheter. Derefter föreslog Cotta Messalinus1 »att Libos bild aldrig skulle åtfölja ättens likbegängelser;» Cnejus Lentalus, »att ingen Scribonius måtte få antaga tillnamnet Drusus.» På Pomponii Flacci tillstyrkan förordnades tacksägelsedagar. Att skänker skulle helgas åt Jupiter, Mars och Concordia, och den trettonde September*), dagen då Libo mördat sig, firas såsom högtidsdag, derför röstade Lucius Piso2 och Asinius Gallus samt Papius Mutilus och Lucius Apronius. Jag har anfört dessa mäns yttranden och deras smicker, för att visa att detta är ett gammalt ondt i staten. Senaten fattade äfven beslut om stjerntydares och magers fördrifvande ur Italien. En ibland dessa, Lucius Pituanius, blef störtad ifrån tarpejiska klippan; Publius Marcius läto konsulerne, efter gifvet tecken med trumpetskall, på forntida sätt afrätta utanför esqvilinska porten.

  1. Cotta Messalinus har ett dåligt rykte hos Tacitus. Jfr IV, 20; V, 3; VI, 5. I Plinius d.ä:s Naturalis Historia är han känd som gourmand.
  2. Texten har blott L.P. De flesta utgivare accepterar J.F. Gronovius konjektur Piso. Men Symes läser Plancus (och Bertil Cavallin valde hans tolkning).
  • Idus septembres.

KAP. 33 I senatens nästföljande sammankomst ordades mycket af konsularen Qvintus Haterius och fordna pretorn Octavius Fronto emot yppigheten i Rom, och det blef stadgadt »att inga bordskäril skulle få göras af massivt guld, och karlar icke vanhedra sig genom bruket af sidenkläder.» Ännu längre gick Fronto, som yrkade inskränkning i silfver, husgeråd och slafvar. — 1Det var nemligen ännu brukligt att senatorerne, i stället för att rösta öfver det föredragna ämnet, uppgåfvo något förslag som de ansågo lända till allmänt väl. — Deremot talade Asinius Gallus: »Med rikets tillväxt hade äfven den enskilda välmågan tilltagit; detta vore icke något nytt, det igenfunnes redan i forntiden. En annan hade fabriciernes förmögenhet varit, en annan scipionernes, men alltid i förhållande till staten. Medan denna var ringa, lefde medborgare inskränkt; sedan han uppnått denna höjd af prakt, höjde sig äfven enskilda. I afseende på slafvar och silfver och husgeråd vore ingenting för mycket eller lagom, utan i mån af egarens förmögenhet. Ett olika mått af förmögenhet vore bestämdt för senatorer och riddare, icke derför att de till naturen äro olika, utan på det de som stodo främst genom, embete, stånd och rang, äfven måtte vara bäst försedda med hvad som fordrades till själens vederqvickelse och kroppens vård, såframt man icke fordrade att hvarje utmärkt man måste åtaga sig flera bekymmer, större faror, men umbära medlen att göra bekymren och farorna drägliga.» — Erkännandet af felen under anständiga namn och likhet i tänkesätt hos åhörarne förvärfvade Gallus ett lätt bifall. Tiberius hade dessutom tillagt »att detta nu icke vore tiden för en granskning, och om i sederna någon oart yppades, skulle det icke felas den som rättade det.»

  1. En del utgivare anser orden interpolerade.

KAP. 34 Vid samma tillfälle gjorde Lucius Piso1 ett häftigt utfall emot ränkerna på forum, domstolarnas falhet, åklagarnes ilska, som beständigt hotade med angifvelser; han förklarade högtidligt »att han öfvergäfve staden, för att lefva i någon undangömd och aflägsen landsort,» och lemnade med detsamma rådsalen. Tiberius blef förlägen, och ehuru han sjelf med vänliga ord sökt att blidka Piso, ålade han äfven dennes anhöriga att genom sitt inflytande eller böner hindra hans bortgång. Ett icke mindre bevis af frimodig förtrytelse gaf samma Piso kort derefter, då han lagförde Urgulania, hvilken Augustas vänskap hade upphöjt öfver lagarna.   Och lika litet som Urgulania åtlydde stämningen, då hon till trots för Piso for upp till Cesars palats, lika litet afstod han, ehuru Augusta besvärade sig öfver personlig förolämpning och sidvördnad. Tiberius, som trodde sig såsom medborgare så vida kunna göra sin moder till viljes, att han sade det han ville begifva sig till pretorns tribunal och  tala för Urgulania, trädde ut ur palatset, med befallning till vakten att följa på afstånd. Nu sågs han, genom den tillströmmande folkhopen, med allvarsam min framskrida och genom hvarjehanda samtal förlänga tiden och vägen, tilldess ändtligen — då Piso af sina slägtingar ej lät sig öfvertalas — Augusta lät aflemna den fordrade penningsumman. Sådan utgång fick denna sak, hvaraf Piso icke blef utan ära och Tiberius vann större aktning. För öfrigt var Urgulanias inflytande så tryckande för samhället, att hon i ett mål som förehades uti senaten försmådde att inställa sig såsom vittne. En pretor skickades att förhöra henne hemma, då det likväl af ålder varit brukligt, att sjelfva vestalerna blifvit hörda på forum och inför domstolen, så ofta de skulle aflägga vittnesmål.

  1. Denne Pisos död omtalas i IV, 21. (Jfr kap. 32.)

KAP. 35 Att ett uppskof i allmänna ärendena detta år inträffade, skulle jag med tystnad förbigå, om icke Cn. Pisos1 och Asinii Galli stridiga tankar öfver denna sak förtjente att lära kännas. Ehuru Tiberius hade yttrat att han skulle vara frånvarande, förklarade Piso att »göromålen just derför så mycket mer borde fortsättas, och att det vore hedrande för republiken, att senat och ridderskap äfven i furstens frånvaro kunde uppfylla sitt kall». Gallus åter sade — emedan Piso förekommit honom i skenbart frihetsnit — »att ingenting vore nog lysande eller nog värdigt romerska folkets höghet, om icke det skedde inför fursten och under dennes ögon; derför borde ock Italiens och provinsernas talrika angelägenheter sparas till hans närvaro». Tiberius hörde och tog, under det saken å båda sidor drefs med mycken värma, men ärendena blefvo uppskjutna.

  1. Gnajus Piso var legat i Hispanien, Germanicus legat i Syrien; när han misstänktes för mord på Germanicus begick han självmord (III, 12ff.). Jfr II, 43.

KAP. 36 Äfven med Tiberius råkade Gallus i ordvexling. Han föreslog nämligen »att embetsmannavalen skulle hållas för fem år på en gång; att de legionschefer*) som, förrän de beklädt preturen, förvaltade denna tjenst, skulle redan från den tiden vara bestämda till pretorer, samt att fursten skulle för hvart år utnämna tolf kandidater». Det var otvifvelaktigt att detta förslag hade en djupare syftning och grep in i regeringens hemligheter. Emellertid talade Tiberius så, som skulle hans makt derigenom förstoras. »Svårt för hans blygsamhet skulle det blifva att välja så många, att förbigå så många. Äfven vid årliga val kunde missnöjen svårligen undvikas, fastän det nära vinkande hoppet tröstade för ett afslag; hvad hat vore då icke att vänta af dem som afvisades för hela fem åren!1 Huru kunde man förutse hvad tänkesätt, slägtförbindelser, förmögenhet, hvar och en efter en så lång tidrymd skulle hafva? Redan utnämnandet för ett är gjorde menniskor öfvermodiga: hvad? om de hela fem år innehade ett äreställe? Det vore att alldeles femdubbla statsembetena, att omstörta lagarna, som utstakat behöriga tider för att öfva kandidaternes skicklighet, och för att söka så väl som för att bekläda embeten».

  • Legati legionum.
  1. Dvs. val skulle genast hållas för att utse ämbetsmän för fem år framåt. Sedan skulle årligen ämbetsmän väljas för det femte året från valet räknat.

KAP. 37 Genom detta skenfagra tal räddade han grunden för sin envåldsmakt. — Han förbättrade äfven några senatorers vilkor. Det väckte derför dess mera uppseende, att han med stolt förakt upptog en ansökning af Marcus Hortalus, en ung ädling, stadd i ögonskenlig torftighet. Han var en sonson af talaren Hortensius och hade af Augustus genom en skänk af en miljon sestertier blifvit uppmuntrad att gifta sig och afla barn, på det en så lysande ätt icke måtte utslockna. En dag då senaten var församlad i palatset1, hade han stält sina fyra söner vid ingången till rådsalen, och i stället för att yttra sin tanke (öfver det föredragna ämnet) började han, med blicken fästad än på Hortensii bland talarne uppstälda bild, än på Augusti, att tala sålunda: »Församlade fäder! Dessa, hvilkas antal och späda ålder J sen, har jag icke af eget val gifvit lifvet, utan emedan fursten dertill uppmanat; också hade mina förfäder förtjent att hafva ättlingar. Ty för egen del genom tidernas skiften urståndsatt att emottaga eller förvärfva förmögenhet eller folkgunst eller vältalighet, detta arfgods i vårt hus, vore jag nöjd, om mina torftiga vilkor icke blefye mig sjelf till blygd, icke till en börda för andra. Ålagd af fursten, tog jag en hustru. Sen här ätten och affödan af så många konsuler, så många diktatorer. Icke till förebråelse säger jag detta, utan för att väcka medlidande. Under din lyckliga styrelse, Cesar, skola de intaga de äreställen som du vill dem tilldela. Intill dess skydda från nöd Qvinti Hortensii ättlingar, den gudomlige Augusti fostersöner».

  1. Palatinen - i det s.k. Apollons bibliotek.
KAP. 38 Senatens benägenhet blef för Tiberius en retelse till ifrigare motstånd. Dessa voro ungefär de ord han nyttjade: »Om alla som äro behöfvande företaga sig att komma hit och begära, penningar för sina barn, skall staten utblottas, utan att de enskilda någonsin kunna tillfredsställas. Att våra förfäder tilläto att någon gång afvika från det föredragna ämnet och, i stället för ett yttrande deröfver, föreslå något som kan bidraga till allmänt gagn, var visserligen icke derför att vi här skola bevaka enskilda angelägenheter eller förbättra var ställning och derigenom väcka ovilja emot senat och furstar, ehvad de bevilja eller afslå en nådebevisning. Men detta är icke en bön, det är en fordran, gjord i otid och genom öfverraskning: när fäderne för andra angelägenheter sammanträdt, att då med ens stiga upp och med mängden af sina barn och deras späda ålder bestorma senatens grannlagenhet; att sedan vända emot mig samma våld och liksom göra inbrott i skattkammaren, hvilken, om den tömmes för enskilda intressen, måste åter fyllas genom brott. Den gudomlige Augustus gaf dig penningar, Hortalus, men icke ombedd, icke heller med förbindelse att alltid gifva. Idoghet skall för öfrigt aftyna, overksamhet tilltaga, om man icke har något att af sig sjelf hoppas eller frukta; alla skola då sorglösa afbida främmande understöd, onyttiga för sig sjelfva, för oss besvärliga». — Detta och mera dylikt afhördes väl med bifall af sådana, som hafva för sed att hos furstar prisa allt, det oädla så väl som det lofvärda; de flesta upptogo det dock med stillatigande eller med doft mummel. Tiberius märkte det och tillade efter någon tystnad: »Han hade svarat Hortalus; för öfrigt, om fäderne så tyckte, ville han gifva åt hvardera af dennes söner tvåhundra tusen sestertier». De andra tackade: Hortulus teg, vare sig af rädsla eller derför att han äfven under knappa vilkor bibehöll den stolthet som anstod hans börd. Tiberius visade ock sedermera intet medlidande, fastän Hortensii hus nedsjönk till ett nesligt armod.  
KAP. 39 Samma år skulle en enda slafs öfverdåd, om det ej tidigt blifvit hämmadt, genom söndringar och inbördes krig bragt statens bestånd i fara. En träl, vid namn Clemens, tillhörig Agrippa Postumus, hade vid underrättelsen om Augusti död, med ett mod som icke var en träls, fattat den föresatsen att begifva sig till ön Planasia, med list eller våld bortröfva Agrippa och föra honom till de germaniska härarna. Fartygets långsamhet hindrade hans vågstycke, och, som mordet emellertid var begånget, föll han på högre och äfventyrligare förslag. Han bortstjäl (den mördades) aska, seglar till Cosa, en bergsudde i Etrurien, och gömmer sig på okända ställen, tilldess hår och skägg hunnit växa. Ty i ålder och utseende var han sin herre icke olik. Då utsprides genom tjenliga, i hans hemlighet delaktiga, personer, »att Agrippa lefde» — först i hemliga hviskningar, såsom med förbjudna saker är vanligt, men snart såsom ett kringlöpande rykte bland de enfaldiga, som deråt lånade villiga öron, eller ock bland sådana, som af oroligt lynne längtade efter förändringar. Sjelf besökte han städerna i skymningen, men visade sig icke offentligen, icke länge på samma ort; utan, som sanningen vinner genom åskådning och tid, lögnen genom brådska och ovisshet, gick han undan ryktet eller förekom det.  

KAP. 40 Emellertid utspriddes öfver hela Italien »att Agrippa genom gudarnes nåd blifvit frälsad». Det troddes i Rom, och snart omgafs han vid inseglingen i Ostia af en oräknelig skara, snart i sjelfva staden af hemliga folksamlingar, under det motsatta betänkligheter gjorde Tiberius tvehågsen, om han med väpnad styrka skulle kufva sin slaf eller låta den dåraktiga lättrogenheten af sjelfva tiden skingras. Vacklande mellan blygsel och fruktan, tyckte han än att man icke borde ringakta någonting, än att man icke behöfde frukta allt. Slutligen uppdrager han saken åt Sallustius Crispus. Denne väljer tvenne af sina underhafvande — några säga att de voro soldater — och föreskrifver dem att under sken af tillgifvenhet inställa sig hos Agrippa, erbjuda penningar och försäkra att med trohet dela hans faror. De verkstälde befallningen och passade sedan på en natt, då han var utan vakt, för att med biträde af tillräckligt manskap släpa honom fjettrad och med tillstoppad mun till palatset. På Tiberii fråga »huru han blifvit Agrippa»? skall han hafva svarat: »på samma sätt som du blifvit Cesar». — Att uppgifva medskyldiga, kunde han icke förmås. Tiberius vågade också icke att offentligen straffa honom, utan befalde att han i en afskild del af palatset skulle dödas och kroppen hemligen bortföras. Och fastän det sades att många af furstens hof, samt riddare och senatorer understödt honom med penningar och biträdt honom med råd, skedde ingen undersökning.

Kapitel 41-58 (år 17-18 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.