|
Gunnlög reser till de Brittiska öarna och
Västergötland
(fortsättningen på kapitel 4) Nu seglade Gunnlög med sina följesmän ut till Englandshav, och de landade om
hösten söder ut i London.
Över England rådde då konung Adalråd, Jåtgers
son, en god furste.1 Denna vinter hade han sitt hov i London.
Vid den tiden talades samma tungomål i England som i Danmark och Norge.
Gunnlög trädde utan dröjsmål inför konungen och hälsade honom väl och
vördsamt. Konungen sporde från vad land han var.Gunnlög sade honom det —
— och jag har fördenskull dragit hit till eder, tillade han, att jag diktat
ett kväde om eder, som jag ville se eder lyssna till.
Konungen sade sig vilja höra det. Och Gunnlög framförde det väl och
eftertryckligt; detta är omkvädet däri: Högt som himlens egen
herre Englands fruktas:
Adalråd, den ädle,
äras av
allt folket. Konungen tackade honom för dikten och gav honom i sångarlön en
scharlakanskappa, smyckad med de yppersta skinn och med gyllene bräm ned i
flikarna. Han korade honom till sin hirdman, och Gunnlög stannade i stor
aktning kvar över vintern. En dag mötte Gunnlög tidigt på morgonen tre män i en gata. Den förnämste av
dem hette Tororm. Han var en stark och storvuxen man, fruktansvärd för alla. — Nordman, sade han, giv mig till låns något mynt!
— Ej är det rådligt att låna ut sitt mynt åt okänd man, svarade Gunnlög.
— Jag skall gälda dig det igen på utsatt dag, sade mannen.
— Då skall jag göra försöket, sade Gunnlög och lämnade honom penningarna.
Kort efter råkade Gunnlög konungen och förtalde honom penninglånet.
— En mindre lycklig träff, sade konungen, ty den mannen är den störste
rånare och viking, och hav intet med honom att skaffa! Men jag skall giva
dig lika mycket mynt igen.
— Illa står det till med oss, edra hirdman, sade Gunnlög, om vi antasta
saklöst folk men låta sådana våldsmän råna oss på våra ägodelar. Slikt skall
aldrig ske. Kort därefter träffade han på Tororm och krävde av honom penningarna. Men
denne svarade, att han aldrig gitte lämna det silvret igen. Gunnlög kvad då
denna visa: Slikt kan även storväxt
stigman våda vålla.
Du med list, o lömske,
lätt dig
trott mig gäcka.
Hör mitt namn: bland härmän
heter jag Ormtunga!
Veta skall du, viking,
vasst
mitt svärd ock biter. — Må lagen döma mellan oss, fortsatte Gunnlög, antingen gäldar du mig åter
mina penningar, eller ock går du till envig med mig efter tre dagars frist.
— Före dig har ingen dristat sig att bjuda mig holmgång, sade vikingen,
fastän mången av mig måst lida mycket. Jag är visst redo till detta. Och så skildes de åt för den gången.
Gunnlög förtalde konungen mötet; och han yttrade: — Det artar sig ängsligt. Denne man mäktar döva varje vapen. Nu skall du
följa mitt råd: här skänker jag dig ett svärd; med det skall du slåss, men
du skall visa fram för honom ett annat. Gunnlög tackade konungen mycket.
Då Gunnlög och Tororm stodo inför varandra, färdiga till kamp, frågade
Tororm honom, hur svärdet såg ut, som han förde med sig. Gunnlög ryckte sitt
eget ut ur skidan och visade upp det, men konungsskänken bar han fäst om
armen med en lycka vid handtaget. När bärsärken såg svärdet, utbrast han: — Det där skrämmer mig icke — och högg till Gunnlög, så att nästan hela
skölden klövs bort. Gunnlög svängde i blinken konungssvärdet — och bärsärken stod där lugn utan sköld, ty han trodde det vara
samma vapen, han nyss sett på. Gunnlög gav honom med ens dödshugget. Konungen tackade honom för bragden, och han vann av den stor frejd i England
och annorstädes vida kring.
När skeppen om våren började gå mellan landen, bad han konung Adalråd om
orlov att draga ut på segelfärd.
Konungen sporde, vad han då ärnade. — Jag vill fullgöra ett löfte, jag gjort mig, sade han, att besöka två
jarlar och tre kungar.
— Gör det, skald, sade konungen och gav honom en guldring, som vägde sex
öre2.
— Men det skall du lova mig, tillade han, att du nästa höst kommer till mig,
ty jag vill ej undvara dig för din diktkonsts skull. Sedan seglade Gunnlög med köpmännen norr ut till Dublin. Irlands konung var
då Sigtrygg silkeskägg, Olof Kvarans son. Han hade endast i kort tid styrt
riket.3 Gunnlög trädde, inför honom med god och hövisk hälsning; och konungen
tog hult emot honom. — Jag har gjort ett kväde om eder, sade han. och äskar jag ljud för det.
— Så vitt har aldrig någon förr gått, svarade konungen, att han givit mig
ett kväde. Jag skall visst lyssna. Då kvad Gunnlög dråpan4, och dess omkväde lyder: Sigtrygg fodrar bäst
var jättinnas häst.5 Och detta finnes även däri: Den av kungaätt,
jag vill rosa rätt,
lov jag rikt beskär —
Kvarans son du
är!
Konung, hög och huld,
skonar ej sitt guld.
Aning skalden säger:
ringar
snart han äger.
Säg mig, konung, du,
om du hörde nu,
hur jag dyrbart sang —
det har dråpans klang! Konungen tackade honom för kvädet och kallade till sig sin skattmästare.
— Varmed skall man löna dikten?
— Ja, varmed önsken I, herre? svarade skattmästaren.
— Hur vid pass är den lönad, ifall jag giver honom två handelsskepp? frågade
ånyo konungen. Han svarade:
— Det är alltför mycket. Andra konungar giva
i sångarlön goda dyrbarheter, kostliga svärd eller goda guldringar. Konungen gav då Gunnlög sin egen klädnad av nytt scharlakan, en metallbrämad
kortrock och en kappa med utsökt pälsverk, samt därtill en guldring, som
vägde en mark6.
Gunnlög tackade honom väl för gåvorna, stannade vid hans hov en kort tid och
drog därifrån till Orkenöarna. Över dem härskade Sigurd jarl Ladversson7. Han var vänligt stämd mot alla
islänningar. Och då Gunnlög efter hövisk hälsning sagt, att han bar på ett
kväde till honom, förklarade han sig gärna vilja höra det, helst som skalden
var av sådan stormansätt på Island. Gunnlög framsade kvädet, och det var en
flock, vackert diktad. Som skänk fick han en bredbladig, silversirad yxa,
och jarlen bad honom stanna i hirden. Gunnlög tackade för gåva och tillbud
men sade, att han nu måste fara öster ut till Svitjod. Han gick sedan ombord
med köpmännen och seglade till Norge. Om hösten lade de till öster ut vid
Kungälv. Torkel, hans frände, följde honom ständigt.
Här fingo de sig en
vägvisare, som ledsagade dem upp till Västergötland, där de nådde fram till
den köpstad, som heter Skara. Här hade jarlen Sigurd8 sitt säte. Han var då
tämligen gammal. Gunnlög trädde fram för honom, hälsade honom höviskt och sade sig hava diktat ett kväde om honom. Jarlen bjöd djup tystnad i salen, och Gunnlög framsade
kvädet, som var en flock9, och jarlen lönade honom väl och bad honom taga
uppehåll där om vintern. Sigurd jarl hade sedan ett stort julgille. Dagen, innan julen gick in, kommo
sändebud från jarl Erik i Norge. De voro tolv man i följet och förde med sig
skänker till Sigurd. Denne tog med stor fägnad emot dem och gav dem plats i
salen bredvid Gunnlög. Där gick det mycket muntert till vid dryckeslagen,
och götarna ordade om, att ingen jarl funnes mera frejdad än Sigurd, deras
egen. Men norrmännen menade på, att jarl Erik vore än förträffligare. Härom
trättes de, och bägge flockarna togo omsider Gunnlög till skiljeman.
Han kvad då denna visa: Jarl, varom I orden,
är nu grå och gammal.
Dock har vita, vilda
vågor gubben
skådat.
Men jarl Erik minnes
muntert ifrån härtåg
öster ut bland skären
ännu
flera sjöar. Alla voro väl till freds med hans utslag; norrmännen dock mest. När julen
gått, vände sändebuden åter hem med de gåvor, Sigurd sände jarl Erik. De
förtalde honom, hur Gunnlög slitit tvisten. Jarlen tyckte, att han visat
trohet och vänskap, och lät ord falla om att Gunnlög skulle hava frid, vart
han kom i hans rike. De orden sporde Gunnlög sedan. På hans begäran skaffade
Sigurd jarl honom en ledsagare till Tiundaland i Svitjod.10
Slutet på kapitel 4 - Gunnlög blir ovän med Skald-Ramn
Tillbaka till sagans förstasida |
