|
Gunnlög blir ovän med Skald-Ramn
(slutet på kapitel 4) Svitjods konung var vid denna tid Olof svenske, sonen av konung Erik
segersälle och Sigrid storråda, Skögul-Tostes dotter. Han var en mäktig och
berömd konung, mycket praktkär.1 Gunnlög kom till Uppsala om våren, när svearnas ting där hölls. Då han
lyckats komma inför konungen och hälsat honom, vart han väl mottagen, och
konungen sporde honom, vem han var. Han sade sig vara en islänning. Konungen
återtog: — Ramn, vad man är denne på Island? Då reste sig en man från
långbänken mittemot, stor och ståtlig att se.
Han var son av en bland Islands rikaste hövdingar, Anund på Mossfjäll i
Borgarfjorden. Han var en god skald, och då han nått stadgad ålder, hade han
dragit på utlandsfärder och hållits högt i heder, varthelst han kommit.
Han trädde fram till konungen och sade: — Herre, hans ättartal är det yppersta, och
själv är han den båldaste man.
— Gånge han då hän och tage sig plats bredvid dig, sade konungen.
— Jag har ett kväde att framföra, sade Gunnlög, och jag ville gärna, att I
läten mig få ljud och lyssnaden därtill.
— Gå först bort och sätt dig, sade konungen, nu hava vi icke tid att höra på
kväden. Han gick samman med Ramn hän till sin plats.
Strax gåvo de sig i tal med varandra, Gunnlög och Ramn, och de förtalde
varandra om sina färder. Ramn hade förliden sommar dragit från Island till
Norge och därifrån vid vinterns början hit till Svitjod. Det vart fort
vänskap mellan dem.
En dag, när tingstiden var ute, stodo de åter båda, Gunnlög och Ramn, inför
konungen. — Gärna ville jag, herre, att I nu horden kvädet, sade Gunnlög.
— Nu har jag intet däremot, svarade konungen.
— Nu vill jag framsäga mitt kväde, sade Ramn.
— Väl går det för sig, genmälde konungen.
— Men först vill jag dock föra fram mitt, återtog Gunnlög, om så är eder
vilja.
— Jag har företrädet, herre, inföll Ramm, ty jag kom först till eder.
— Var färdades våra fäder så tillsammans, utbrast Gunnlög, att min följde
din efter i kölvattnet? Ingenstädes! Annorlunda skall ej heller ställningen mellan oss vara.
— Låtom oss visa så gott vett, sade Ramn, att vi ej här ordkastas om detta.
Må konungen giva utslaget!
— Först skall Gunnlög kväda, sade denne, ty han varder mest oförnöjd, om han
ej får sin vilja fram. Då kvad Gunnlög dråpan, som han diktat om konung Olof. När han slutat, sade
konungen: — Ramn, hur är kvädet gjort?
— Väl herre, svarade han, det är ett storordigt och oskönt kväde, något
strävt, liksom Gunnlög själv är i lynnet.
— Nu skall du komma fram med din dikt, Ramn, sade konungen. Han gjorde så. Och när dikten var framsagd, yttrade konungen: — Gunnlög, hur är detta kväde gjort?
— Väl, herre, sade han, detta är ett skönt kväde, liksom Ramn är att se
till, men det är oansenligt. Varför kvad du, skald, blott en flock åt konung
Olof svenske, eller syntes han dig icke värd en dråpa?
— Ordom ej längre om detta, utbrast Ramn, vi skola allt komma till det igen,
om ock det dröjer något. Därmed slöto de sitt samtal. När Ramn kort därefter blivit konung Olofs
hirdman, bad han honom
om orlov att draga bort; och konungen samtyckte. När han stod färdig att
fara, vände han sig till Gunnlög: — Nu är det slut med vår vänskap, sade han, ty du ville förringa mig här
inför Svitjods hövdingar. En gång skall jag ej mindre skämma din ära, än du
här velat skämma min.
— Ej ängslar mig ditt hot, svarade Gunnlög, ty ingenstädes skola vi bägge
träffas, där jag varder mindre ärad än du. Vid avskedet gav konung Olof Ramn goda gåvor, och han for sedan sina färde.
Han drog om våren till Trondhjem, gjorde där sitt skepp segelklart och
styrde om sommaren till Island. Här hälsades han med glädje av sina fränder
och vänner och stannade vintern över hemma hon sin fader Anund på Mossfjäll.
Vid denna tid var Skafte Toroddsson Islands lagsagoman2. Han och Skald-Ramn
voro syskonbarn3 och mycket goda vänner. Om sommaren träffades de på
alltinget4. En dag sade Ramn till sin frände: — Jag ville bedja dig stå mig bi som böneman hos Torsten Egilsson, ty mig
lyster att begära hans dotter Helga.
— Är hon ej redan Gunnlög ormtungas löfteskvinna? frågade Skafte.
— Men är icke den tid utlupen, som avtalats
mellan dem? återtog Ramn. Dessutom är han numera alltför storkaxig för att
minnas eller vårda sig om slikt.
— Må vi då göra, som dig lyster, sade Skafte. Därpå gingo de med stort följe
hän till Torsten Egilssons bod. Han bjöd dem vänligt välkomna.
— Ramn, min frände, började Skafte, vill bedja om Helga, din dotter. Hans
ätt och förmögenhet känner du, så ock den stora styrka, han äger i fränder
och vänner.
— Hon är en gång lovad åt Gunnlög Illugesson, sade Torsten, och jag
håller allt, som mellan oss avtalats.
— Hava nu ej de trenne vintrar gått, som edert avtal gällde? sporde Skafte.
— Jo, svarade Torsten, men sommaren är ej förgången, och ännu kan han komma
under den.
— Men kommer han icke, innan den är ute, vad hopp skola vi då hava om detta
brudköp? frågade åter Skafte.
— Här skola vi ju råkas åter nästa sommar, svarade Torsten, och kan man då
se till, hur man bäst må ställa allt; men nu gagnar det till intet att
längre orda om detta. Därmed skildes de, och man red hem från tinget.
Icke blev det hemlighållet, att Ramn friade till Helga. Och Gunnlög kom ej
hem till Island under den sommaren.
Nästa sommar kommo Skafte och Ramn åter på alltinget ivrigt fram med
frieriet: de menade på, att Torsten nu vore till fullo löst från allt sitt
avtal med Gunnlög. — Många döttrar har jag ej att sörja för, sade Torsten, och jag ville gärna,
att de ingen fiendskap vållade mellan män. Nu vill jag först träffa Gunnlögs
fader Illuge. Han sökte upp Illuge svarte. — Synes jag dig ej nu vara fri från allt fördrag med Gunnlög, sonen din?
frågade han.
— Det är du visst, ifall du vill vara det, svarade Illuge, och jag har intet
att här tillägga, då jag ej nogsamt känner, hur min son Gunnlög nu har det
ställt för sig. Torsten vände åter till Skafte, och de gjorde det avtalet samman, att om
Gunnlög ej komme under den sommaren ut till Island, skulle bröllopet stå en
av de första vinterdagarna på Borg, men Torsten skulle vara fri från all sin
överenskommelse med Ramn, ifall Gunnlög komme och krävde sin brud.
Därefter red man hem från tinget; men Gunnlög kom icke, och Helga tänkte med
kval på giftermålet. Om Gunnlög har man att förtälja, att han lämnade Svitjod samma sommar Ramn
for till Island, och fick vid avskedet präktiga skänker av konung Olof. Han
drog åter till Adalråd i England och
stannade hos honom vintern över, ärad och ansedd. Här väntades ofred av
danerna. Deras konung, Knut den mäktige, hotade alltjämt med ett härnadståg,
enär hans fader konung Sven tjuguskägg vunnit ett stort rike i England,
förrän han dog där väster ut.5 På våren bad Gunnlög konungen om orlov att få
fara vidare, men Adalråd ville ej för den fruktade ofredens skull släppa
honom ifrån sig, helst som han var hans hirdman. Men då danerna ej kommo,
sedan andra vintern gått till ända, tillät konungen honom omsider att draga
bort, och efter midsommar for han öster ut till Norge och träffade jarl Erik
i Lade. Denna gång tog jarlen hult emot honom och bad honom trivas vid sitt hov.
Gunnlög tackade men sade, att han dock först ville segla ut till Island för
att där finna sin fästmö. Jarlen menade, att alla islandsfarare redan gått
till havs, men en hirdman inföll: — Här låg Hallfred vandrådaskald6 i går ute under Agdanäs.
— Orimligt låter det icke, sade jarlen, ty han seglade härifrån för fem dygn
sedan. Sedan lät jarlen hjälpa Gunnlög ut till Hallfreds skepp, och denne tog med
stor fägnad emot honom: De fingo strax förlig vind, lämnade land och hade
det mycket muntert ombord. Det var sent på sommaren. — Har du sport Ramn Anundssons frieri till
Helga den fagra? frågade
Hallfred. Gunnlög svarade, att han hört något därom men intet bestämt. Hallfred
berättade honom då, vad han visste, samt tillade, att många talade om att
Ramn ej vore mindre rask man än Gunnlög.
Han kvad då en visa: Våldsamt östanväder
väsnas må i tacklet,
barskt i storm sig byte
blida,
lätta vinden.
Jag till Hel vill hellre
hinna ung till åren
än så skamfullt
kallas
Skald-Ramns bålde like. — Gott vore, kamrat, sade Hallfred, om det ginge dig bättre med Ramn än det
gick mig. För få år sedan kom jag med mitt skepp in i Leroviken. Jag var
skyldig Ramns huskarl en halv mark, men jag förhöll honom den. Då kom Ramn
själv ridande med sextio mans följe ned till oss och högg kablarna från
skeppet, så att det drev upp i strandmuddret och var nära att förlisa. Då
tvangs jag att låta Ramn själv döma mellan mig och huskarlen, och jag fick
betala en hel mark. Det är vad jag har att förtälja om mig och Ramn. Därpå talade de i enrum om Helga, och Hallfred rosade livligt hennes
fägring. Gunnlög kvad: Fast hans stål i striden
stora hugg sägs blinka,
lyckas lär han icke
linhöljd mö att tjusa.
Vet — som unga vänligt
vi ha lekt tillsammans,
jag
och gyllne smyckens
ljusa bärarinna. — Detta är väl diktat, sade Hallfred. En halv månad före vintern landade de i Rönhamn vid Melrackaslätten och
lastade där av.
En bondeson, som hette Tord och som var där ifrån slätten, gav sig ofta i
brottningslek med köpmännen, och han gick alltid illa åt dem. Då vart
brottning avtalad mellan honom och Gunnlög. Om natten anropade Tord gud Tor
om seger, och när de råkades nästa dag, han och Gunnlög, togo de strax tag i
varandra. Gunnlög slog båda benen undan honom, så att han tumlade med kraft
i marken, men den fot, Gunnlög stödde sig på, sprang ur led, och även han
föll. — Måhända du ej har större lycka med dig i annat heller, sade Tord.
— I vad då? frågade Gunnlög.
— I din delo med Ramn, sade han, ifall han nu på en av de första
vinterdagarna håller bröllop med Helga den fagra; jag var tillstädes i
sommar på alltinget, när det giftet gjordes upp. Gunnlög gav intet ord till svar.
Hans fot lindades och fördes i led igen men svullnade svårt.
Med Hallfred och tio andra i följet red han sedan söder ut och nådde fram
till Gilsbacke gård i Borgarfjorden samma lördagskväll, man satt vid
bröllopet på Borg. Illuge tog med glädje emot sin son och hans följesmän.
Gunnlög sade sig strax vilja rida ned till Borg. Men fadern menade på, att
det icke var rådligt, och alla de andra instämde. Fastän Gunnlög ej lät
något ses på sig, var han dock för fotens skull ofärdig, och därför var det,
att ritten ej blev av. Morgonen därpå red skalden Hallfred hem till sin gård
i Nordådalen.
Kapitel 5 - Gunnlög träffar Helga. Hans tvekamp med Ramn på
alltinget.
Tillbaka till sagans förstasida |
Gunnlög ormtungas hemort vid Borgarfjorden. |
